Undergången är här.

Perfekt friserade ”McSteamy” laddar kanonerna för att rädda det som är kvar av världen.

Det finns inget mer uppiggande än en riktigt dyster undergångsskildring. Brittiska ”Utopia” (Channel 4) gör det mest spännande och fasansfullt just nu, med sitt fokus på den ohållbara befolkningsökningen och hur en ”innovativ” grupp människor beslutar sig för att lösa problemet.

Den postapokalyptiska mastodontserien ”The last ship”, som hade premiär på TNT i Sverige på söndagen, är mer konventionell i sin uppbyggnad. Ett dödligt virus sprids över jorden och utplånar större delen av befolkningen, men ett amerikanskt krigsskepp under ledning av Kapten Chandler (Eric Dane) har befunnit sig i radioskugga ute till havs och missat all uppståndelse. Med på fartyget finns forskaren Dr Scott (Rhona Mitra) på hemligt uppdrag att hitta ett botemedel mot pandemin.

Förstämningen är stor när besättningen inser att de inte har några hem att återvända till. Som om inte en global pandemi vore nog ställs de även mot fientliga ryssar och så småningom al-Qaida. Det blir en hel del spektakulära actionscener för den som är lagd åt det hållet. En av producenterna heter, föga förvånande, Michael Bay, mer känd som regissör åt filmer som ”Transformers” och ”Armageddon”.

”The last ship” blev en publiksuccé i USA och det är redan klart att serien får en andra säsong. Men frågan är om svenska tittare kommer stå ut med den rätt fyrkantiga amerikanska patriotismen. Även när de försöker spegla mångfald (en kvinnlig afroamerikansk soldat sörjer sin flickvän) känns det påklistrat och klumpigt.

Allt domineras trots allt av hjälten, den oändligt modige och starke kaptenen (som ser stilig ut i kritvit uniform). ”Grey’s anatomy”-doktorn Eric Dane spelar honom perfekt träig och sammanbiten. Rhona Mitra är inte mindre stel som hans sparringpartner – den målmedvetna och stenhårda forskaren (som självklart är stilig i svettigt linne).

Detta må vara acceptabelt som actionserie betraktat – men när de underlydande ber om tillstånd att salutera sin omänskligt perfekte kapten gömmer jag mig i skämskudden och stannar där tills klyschfesten är över.

I kväll ser jag ”Resurrection”, Kanal 5 21.00.

Ha!

”Weissensee”, SVT2. Sorgligt och vackert. Missa inte!

Gah!

TV4 visar repriser av ”Solsidan” och ”Hellenius hörna” på bästa sändningstid. Slappt.

Det är möte hos Stasi.

Folksångerskan Dunja Hausmann har ändrat några rader i en låttext och nu ska de analyseras.

SVT fortsätter sin föredömliga satsning på tysk tv med ”Weissensee” (SVT1), ett Romeo och Julia-drama i östtysk miljö.

De värsta åren av ”ostalgie” (nostalgi inför prylar och fenomen från östtiden) är så gott som över, för hur kul är det att köra kartongbilen trabant eller dricka östskumpan Rotkäppchen egentligen?

”Weissensee” skildrar hur det var att leva i Östberlin i början av 1980-talet utan att romantisera estetiken. I grunden är det ett klassiskt drama om två familjer som gått helt olika vägar i DDR-samhället.

Dunja Hausmann är en berömd oppositionell sångerska medan dottern Julia (Hannah Herzsprung) drömmer om ett friare liv bortom murarna. Familjen Kupfer däremot är högt uppsatta inom den kommunistiska statsapparaten, pappa Hans och äldste sonen Falk inom säkerhetstjänsten Stasi medan lillebror Martin (Florian Lukas) är polis. Under en trafikkontroll korsas familjernas öden när Martin stoppar Julia och blir hopplöst förälskad.

Men liksom all bra tv-kärlek är den omöjlig. Martins samröre med en så politiskt opålitlig kvinna riskerar hela familjen Kupfers position.

Det totalitära samhällets nyanser skildras så att det känns i magen. Historien berättas med lätt hand, nästan som en såpa med dramatiska cliffhangers, där livet framstår som ganska härligt tills man faller utanför ramarna. Staten bevakar de mest intima delar av privatlivet, vilket är isande otäckt och komiskt på samma gång.

”Weissensee” skildrar inte bara den sociala kontrollen, utan även hur olika individers livsval kan få så avgörande betydelse.

Martin betraktas som familjens svarta får eftersom han vägrat göra karriär som sin far och bror:

– Jag är inte beredd att göra det som krävs, säger han.

Hans val av samvetet framför makten borde vara en tankeställare även i dag. Kampen för att leva ett vettigt liv i ett omänskligt samhälle går vidare, om än på nya sätt.

”Weissensee” är dock framförallt ett helt bedårande stycke tv-dramatik.

På fredag ser jag ”The goonies – dödskallegänget” på Sjuan kl 21.

Ha!

”The Killing”, säsong 3 på Netflix. Peter Sarsgaard som dödsdömde Seward och Bex Taylor-Klaus som lesbiska gatubarnet Bullet är magnifika.

Gah!

Att lysande dokumentären ”Senna” (SVT1) och fina kärleksfilmen ”Laurence anyways” (SVT2) krockar i tablån är trist.