MÜNCHEN.

Bakom fontänen på Karlsplatz står Wenzel Vaclav och delar ut flygblad. Han försöker värva väljare till Bayernpartei, som kräver att Bayern lämnar Tyskland och bildar ett eget land, helst omgående.
– Vi skickar 40 miljarder euro till Berlin varje år. Och vad får vi för det? Ingenting. För att tala klarspråk så är det scheisse, säger han.

Marienplatz i München. Här ska det inte byggas någon moské, om Bayernpartei får bestämma.

Bayernpartei ställer upp både i de bayerska lantdagsvalen och i valet till Bundestag. Wenzel Vaclav ger mig en lapp med en bild på en ung kvinna.
– Det är min dotter. Hon är den yngsta kandidaten någonsin, bara 18 år. Vi vill lyfta fram ungdomarna, de blir alltid överkörda annars.

I 25 år hade Wenzel Vaclav eget inom krogbranschen. Men när rökförbudet infördes i Bayern 2010 drogs mattan undan under hans fötter, förklarar han. Därför samlar han också in namnunderskrifter för att förbudet ska upphävas.
– Jag förlorade mitt levebröd. Hälften av dem som kommer hit röker inte själva. Det handlar inte om cigaretter, det handlar om förmynderi.
Vaclav tycker att det är för mycket förbud i samhället över huvud taget.
– Det hänger ihop med Bryssel, de stiftar ständigt nya lagar och reglerar saker i stället för att låta förnuftet styra. Det vill vi bekämpa.

Bredvid mig står ett medelålders par som av dialekten att döma är hemmahörande i München. De nickar igenkännande när Vaclav lägger ut texten om den ”förbudspolitik” som han menar råder i Tyskland.
– Snart får man väl inte äta kött längre, muttrar kvinnan och lommar i väg över torget.

Många som kommer förbi Wenzel Vaclavs husbil skriver på mot rökförbudet.

Även på invandringsområdet har Bayernpartei en tydlig politik. Kom gärna hit, men passar det inte, åk hem.
– Bayern är ett vackert land, folk får gärna flytta hit. Men de ska anpassa sig. Det kan inte vara så att främlingar kommer hit och ändrar på allt. Borta på Marienplatz kan man till exempel inte bygga en moské, det skulle inte passa. Det är som att bygga en katolsk kyrka i Istanbul, det går inte, säger Wenzel Vaclav.

ULM.

Nyckelordet? Deutschland.

Det är fest i Ulm. Närmare fem tusen flockas på torget utanför den monumentala stadskyrkan för att lyssna på Angela Merkel, eller ”Angie” som hon kallas av sina fans. Dubbelt så många som på Steinbrücks framträdande i nästan lika stora Esslingen härom dagen. Men så är det också en förbundskansler som kommer till staden.

Merkel utstrålar lugn och know-how, som alltid. Hon är ingen agitator. Politikern Merkel är ägnad att leda ett land, inte käbbla med oppositionen om hyresreglering och marginalskatter. På scenen står Angela Merkel, Kanzlerin der Bundesrepublik Deutschland.

– Kära medborgare i Ulm, jag har kommit för att tala till er. Det är en allvarlig tid. Vi har alla sett de fruktansvärda bilderna från Syrien. Döda kroppar. Barn. Regeringen, utrikesministern och jag, arbetar tillsammans med våra kollegor för att hjälpa det syriska folket, inleder hon.

Merkel är statsmannamässig. Pratar gärna om oroshärdar i Mellanöstern, men håller sig för god för att gå i polemik med sin motståndare Peer Steinbrück. Faktum är att hon undviker att över huvud taget nämna honom vid namn. Enda gången det hettar till är när kanslern nämner de lägstalöner på 8,50 euro i timmen som SPD vill införa.
– Arbetsgivare och fackförbund förstår sig bättre på löner än vad politiker gör, ryter hon, som en annan gråsosse.

Poliser överallt.

Den politiska strategin är uppenbar: minsta möjliga konfrontation. Allt fokus på regeringens förmåga och angelägenheter. Och förbundsrepubliken, i hjärtat av Europa. Merkel basar över CDU, men framför allt leder hon Tyskland.
Deutschland, Deutschland, Deutschland.
– Det är ett bra land vi har. Sedan mer än 60 år lever vi i fred, i ett enat Europa. Vi har Europas lägsta ungdomsarbetslöshet. Vi tillverkar de bästa bilarna och de bästa maskinerna, säger hon, som för att påminna väljarna om deras sits.

Anita Sommer som bor i Ulm har ett gott öga till förbundskanslern.
– Det är bra att det sitter en kvinna vid makten. Däremot tycker jag att hon borde bry sig mer om de funktionshindrade, säger hon.
Om hon går och röstar vet hon inte än.
– Jag skulle gärna se Merkel som kansler fyra år till. Men jag bryr mig inte så mycket om politik, säger hon.

Anita Sommer vill att vården ska få mer resurser. ”Alla blir vi gamla en dag”, säger hon.

Att färre masar sig till vallokalen om tre veckor behöver inte nödvändigtvis vara ett problem för Merkel. Vissa hävdar att hon ägnar sig åt så kallad ”asymmetrische Demobilisierung”, enkelt uttryckt att avstå från att yttra sig i kontroversiella frågor och på så vis göra det svårare för motståndaren att mobilisera sina väljare. Vilka partier som gynnas av ett lägre valdeltagande är dock alltid svårt att förutse.

Den socialistiske hunden ”Max aus Ulm” med sin husse Gregor Schnürle kommer nog inte att rösta på Merkel.

”Angie” avslutar ändå med en uppmaning till de församlade.
– Nu handlar det om att vi alla är inbjudna att fatta ett beslut. Om hur vi föreställer oss Tysklands väg de närmaste åren. Jag vill gärna arbeta fyra år till som förbundskansler för Tyskland!

FRANKFURT AM MAIN.

Banker, börser, business.
Ingen tysk stad, eller europeisk för den delen, är så förknippad med pengar och välstånd som Frankfurt. Berlin har gallerister och klubbarrangörer, Hamburg FC S:t Pauli-fans. Frankfurt har börsmäklare och banktjänstemän. Och så har det alltid varit.

Den som kommer till staden med tåg behöver dock bara gå över gatan för att se ett helt annat Frankfurt. Öster om järnvägsstationen, en av Europas största, ligger Bahnhofsviertel – Frankfurts red light district, en sedeslös stad i staden, av många betraktat som en hopplös skamfläck.
Sedan en tid tillbaka är kvarteren hippa. Gentrifieringen har tagit fart. Det är verkligen inte Prenzlauer Berg i Berlin, än mindre Södermalm i Stockholm. Barnfamiljerna har ännu inte riktigt hittat hit, och vägg i vägg med de nyöppnade bagelkaféerna och ljusa och luftiga lunchrestaurangerna ligger fortfarande sexbutiker och enkla ölsjapp. Men något håller på att hända.

2010 öppnade baren Plank på Münchener Strasse. Poppis tillhåll för de unga och medvetna.

I Orhan Pamuks roman ”Snö” driver huvudpersonen Ka runt på gatorna i en liten stad i Anatolien, drömmande om att en dag kunna ta med sin älskade İpek till Frankfurt och bjuda henne på döner på Kaiserstrasse. På parallellgatan Münchener Strasse står Ibrahim Toprak och säljer just döner. Han är 43 år, född i turkiska Izmir, men har bott i Frankfurt i många år. Sedan 1993 driver han Bayram Kebaphaus.
Att området har förändrats råder det inget tvivel om, säger han. Det märks inte minst på kundkretsen.
– Det brukade komma fler fattiga människor hit. Man ser dem fortfarande, men inte lika ofta som tidigare. Vart de har tagit vägen? Jag vet inte, säger han och rycker på axlarna.

Alla är inte nöjda med förnyelsen av Frankfurts Bahnhofsviertel.

På Willy-Brandt-Platz, en tvåminuterspromenad från Ibrahim Topraks dönerrestaurang, ligger Europas finansiella epicentrum, Europeiska centralbanken. Ytterligare ett stenkast bort sträcker sig skyskraporna som inrymmer Deutsche Banks huvudkontor mot himlen. Allt är nära här. Bordellerna, spelhålorna och smutsen samsas med storkapitalet. Ibrahim Toprak tar en klunk te och nickar ut mot gatan.
– Frankfurt är en mångkulturell stad. Det märks tydligt här i Bahnhofsviertel. Det är en intressant plats med en lång historia. Många gamla byggnader, utländska butiker, säger han.

”Reich und sexy” – rikt och sexigt – så beskrivs Frankfurt i senaste numret av Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung. Epitetet ska förstås i kontrast till Berlin, som av borgmästaren Klaus Woverweit kallats ”arm aber sexy”, fattigt men sexigt.
Och pengar finns det gott om här. Enligt F.A.S. bor 1 886 ”superrika”, personer med en förmögenhet på över 30 miljoner US-dollar, i Frankfurt. I New York, en mer än tio gånger så stor stad, är motsvarande siffra 2 929.

Först kommer early adopters – sedan småbarnsföräldrar.

På en plats där så stora pengar flödar måste stadsdelar som Bahnhofsviertel förnyas. Ett ställe som passar väl in i det nya, hippa Frankfurt är baren Plank som öppnade 2010, alldeles i närheten av Ibrahim Topraks dönerrestaurang.
Vid borden sitter unga män med button-down-kragar och kvinnor med håret uppsatt i nonchalanta knutar. Det dricks fruktjuicer, brasilianska kaffevariationer och inneölen Tannenzäpfle. En enorm spegelkula står i ett hörn och samlar damm. Vid bardisken sitter någon och bläddrar i dagens tidningar. Kontrasten till den nedgångna vuxenvideobutiken tio meter ner på gatan är enorm.

Ibrahim Toprak har sålt döner till Frankfurtborna sedan 1993.

Mitt över gatan serverar Ibrahim Toprak döner till ännu en hungrig gäst. Den 22 september ska han gå och rösta. På vilket parti vill han inte säga.
– Men nästa regering måste ta tag i de sociala frågorna. Tidigare var det lättare att få a-kassa om man blev arbetslös. Nu skickas du direkt till socialen, där du måste sälja din bil och din lägenhet innan du kan få någon hjälp. Allt har blivit annorlunda, säger han.

ESSLINGEN AM NECKAR.

Det säljs öl och korv och i luften vajar röda fanor och ballonger.

Mitt på torget i den schwabiska idyllen Esslingen, under grönskande kastanjer, i skuggan av den pampiga Sankt Dionys-kyrkan från 1300-talet, har socialdemokraterna slagit upp sitt stora kampanjtält.

Ett par tusen åskådare har kommit för att lyssna på Peer Steinbrück, mannen som utmanar Angela Merkel om makten om mindre än en månad. Runt den öppna platsen sitter folk på värdshusens uteserveringar, dricker weissbier och småpratar. Solen är stark, stämningen uppsluppen.

De flesta jag pratar med säger att de vill bilda sig en egen uppfattning om mannen som utmanar Angela Merkel om makten. Går han att lita på? Är han en man av folket?

Den tyska socialdemokratins framtidshopp: Luka, snart två.

Annette Zoll, Andreas Decandea och Luka, snart två år, står lite avsides och väntar på att kanslerkandidaten ska dyka upp. Båda har svårt att se några alternativ till att rösta socialdemokratiskt, men är osäkra på om de har förtroende för Steinbrück som person.
– Han har inte övertygat mig än så länge. Men förhoppningsvis får vi lära känna honom bättre i kväll, säger Annette.
– Många kallar honom verklighetsfrånvänd. Men jag vill bilda mig en egen åsikt, säger Andreas.

Den viktigaste valfrågan är välfärd och social rättvisa, tycker Lisa Leonhardt, som kommit med Karen Cabek.

Även Lisa Leonhardt och Karen Cabek, båda bosatta i Esslingen, vill gärna rösta rött.
– Steinbrück var en kompetent finansminister och skulle säkert sköta uppdraget som förbundskansler lika bra, säger Lisa.
– Vi kom hit för att titta och få en egen uppfattning, säger Karen.
Social rättvisa är den viktigaste valfrågan, tycker Lisa.
– De fattiga blir allt fattigare i Tyskland. Och så det här med bankkrisen. Vi ska betala deras problem, men när de går bra kan de håva in vinsterna, säger hon.

En partifunktionär kliver upp på scenen och greppar mikrofonen. ”Mina damer och herrar, Tysklands nästa förbundskansler Peer Steinbrück!”

66-åringen armbågar sig fram genom folkmassan, fram till den lilla rundeln som är en del av partiets koncept för valkampanjen. Socialdemokraterna ska lyssna. Därför gömmer sig inte Steinbrück bakom någon talarstol, utan står mitt i publiken, omgiven av potentiella väljare.

– Tyskland behöver en färdriktning, säger han.

Angela Merkel är en utmärkt förvaltare, men den som vill se gestaltning i politiken gör bäst i att rösta på SPD, säger Steinbrück.

Steinbrück pratar siffror, det är hans starka sida. Löner, räntor och budgetutrymme. Under sina fyra år som finansminister i en blocköverskridande koalitionsregering fick han kompromissa för att samarbetet med Angela Merkel skulle fungera. Nu är det hans tur att glänsa. Tyskland behöver reformer i vården och fler dagisplatser, förklarar han. Vårdnadsbidraget till kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn har han inget till övers för.
– Det mest groteska jag varit med om, fnyser han.

Steinbrück är varm i kläderna, skojar friskt och är inte sen att plocka upp frågor från publiken. När skatterna – som först skulle höjas rejält, sedan plötsligt inte alls – kommer på tal är han försiktig.
– Vi vill höja… inte alla, men vissa skatter, för vissa, säger han.

I publiken står Dr. Rolf Kühner och Erika Kühner, också de ortsbor. De vill inte säga vem de tänker rösta på, men båda är skeptiska till SPD-kandidaten.

– Han är lite väl impulsiv, säger Rolf och får medhåll av sin hustru.
– En smula arrogant, skulle jag säga, fyller hon i.

Elfi Benthen (t.v.) håller inte med sina vänner Rolf och Erika Kühner om att Steinbrück har en arrogant framtoning. ”Det tycker jag verkligen inte”, säger hon.

Efter en lång frågestund börjar det bli dags för Steinbrück att runda av. Knappt 25 procent skulle rösta på SPD om det vore val i dag, att döma av opinionsmätningarna. Av det märks ingenting. Mannen på scenen låtsas som om det regnade – och talar med stöddigheten hos den som är säker på att vinna.
– Den 22 september är det val. Gå och rösta. Det är ni och ingen annan som bestämmer vilken riktning Tyskland ska ta, dånar han och lämnar scenen.

I Hellersdorf i Berlins östra utkant har flyktingar levt farligt de senaste dagarna. De lokala myndigheterna har bestämt att stadsdelen ska ta emot 400 asylsökande, utöver de 148 som redan bor där. Rimligt, ansåg politikerna, eftersom Hellersdorf ligger långt under snittet för Berlins stadsdelar när det gäller mottagande. Högerextrema Bürgerbewegung Pro Deutschland tyckte annorlunda, och ordnade en demonstration utanför boendet. På lördag är det dags igen, då NPD, närmast att betrakta som nazister, ska protestera utanför förläggningen. Några av de boende har redan packat sina väskor. Andra stannar, de som inte har någonstans att ta vägen.

Antirasistiska plakat utanför flyktingboendet i Hellersdorf. Foto: AP/Gero Breloer.

I dag är det 21 år sedan kravaller bröt ut i miljonprogramsförorten Lichtenhagen i Rostock, det största rasistiska upploppet i tysk efterkrigstid. Ett hus med vietnamesiska asylsökande attackerades då av flera hundra högerextrema upprorsmakare – allt medan tusentals åskådare hejade på och hindrade polis och brandkår för att ta sig fram. Upploppen varade i fyra dagar. Vid flera tillfällen drog sig polisen tillbaka och lämnade flyktingarna helt åt sitt öde. Vissa har beskrivit händelsen som en ren pogrom.

Lichtenhagen 1992. Foto: AP/Nordlicht.

Polisen och politikerna tar visserligen rasistiska angrepp på betydligt större allvar i dag än 1992, och motdemonstranterna är många gånger fler. Men främlingsfientligheten är utbredd på många håll, inte minst i östra Tyskland. NPD – ett parti vars förre ledare föreslog att Rudolf Hess skulle få Nobels fredspris – fick 1,5 procent av rösterna i förra valet. I delstater som Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen har partiet mellan 3 och 5 procent i väljarstöd. Med Lichtenhagen i tankarna finns det skäl att oroa sig för vad som händer i Hellersdorf. Inte för att händelserna är jämförbara, utan av vaksamhet mot de idéer som dragna till sin spets gör attacker på flyktingförläggningar möjliga.

”Vi vill inte fortsätta vara offer för kolet” – det skriver Petra Rösch, borgmästare i tyska Proschim, på Aftonbladets debattsida i dag. Den lilla byn i östra Brandenburg ligger i ett område där det finns gott om brunkol. Smutsigt, men hårdvaluta för energiföretagen. Redan i dag bryts tiotals miljoner ton om året i dagbrotten längs den polska gränsen. Får Vattenfall som man vill så kan det snart bli ännu mer.

Proschim har satsat stort på biogas, solenergi och vindkraft. Enligt Petra Rösch producerar byn ett nettoöverskott av grön el. På tyska Vattenfalls hemsida står att läsa om framtida utvinning av brunkol att ”klimatskydd och tillförlitlig strömförsörjning inte står i motsatsförhållande”. De boende i Proschim och andra byar i östra Tyskland skulle möjligen invända.

Kolkraftverk i östra Tyskland. Foto: Gustav Hugosson.

Vattenfalls historia i Tyskland är kantad av kontroverser. Sedan etableringen för drygt tio år sedan har både politiker och miljöorganisationer riktat hård kritik mot företaget, framför för den miljövådliga kolbrytningen. 2009 höjde Angela Merkel rösten ordentligt efter en incident i kärnkraftverket Krümmel utanför Hamburg. ”Jag är mycket, mycket missnöjd med vad Vattenfall har gjort och hur de har agerat”, sa hon i en intervju med tysk tv.

I somras beslutade Vattenfalls styrelse att företaget skulle styckas upp i en nordisk och en europeisk del. Bakgrunden är en enorm nedskrivning av företagets tillgångar, framför allt till följd av Nuonaffären. I Tyskland har efterfrågan på förnyelsebar energi bidragit till en tuffare konkurrens på elmarknaden. Dessutom pågår en avveckling av kärnkraften, vilket ytterligare drar undan mattan för Vattenfall. Den europeiska delen av Vattenfall väntas nu säljas. Frågan är bara till vem – och om den nya ägaren kommer att lyssna på de boende i Proschim.

Finns det ett rödgrönt regeringsalternativ? Därom tvista de lärde, efter ett vimsigt utspel från SPD-ledningen i helgen. Och det är skattefrågan som skapat osämja i alliansen. SPD och Die Grüne har tidigare varit överens om att skatterna behöver höjas för att finansiera de utlovade satsningarna på skolor, vägar och förnyelsebar energi. Nu är det annat ljud i skällan. I stället för höjda skatter ska jakten på skattesmitare trappas upp. På så vis kan staten tjäna några miljarder euro, och färre eller inga skatter behöver höjas, enligt kanslerkandidaten Peer Steinbrück och SPD-ledaren Sigmar Gabriel.

Utspelet är något av en helomvändning och tycks inte ens ha stöd i den egna partistyrelsen.

– Vår skattepolitik står fast. Några avsteg från den är inte föremål för diskussion. För sådana idéer kan varken en kanslerkandidat eller en partiledare få en majoritet av partiet med sig, säger ledamoten Ralf Stegner till Der Spiegel.

Att Steinbrück inte har något till övers för skatteflyktingar är väl känt. Som finansminister föreslog han bland annat att Tyskland skulle sätta in kavalleriet mot Schweiz, efter att landet vägrat lämna ut uppgifter om tyskar med obeskattade tillgångar i schweiziska banker – ett uttalande som utvecklades till en smärre diplomatisk kris.

Jürgen Trittin, gruppledare för Die Grüne, anklagar nu SPD för att sopa sin egen politik under mattan och skicka ”ängsliga signaler” till Angela Merkel. Och han har all anledning att vara orolig. Hade det varit val i dag hade SPD och Die Grüne tillsammans fått mindre än 40 procent av rösterna. Få tror på en rödgrön regering. I stället spekuleras det i en ny blocköverskridande koalition mellan CDU/CSU och SPD.

Valdagen närmar sig med stormsteg. Mindre än fem veckor återstår till den 22 september, då tyskarna går till valurnorna. För Steinbrück är det skarpt läge. Vinna eller försvinna. Om han står fast vid sitt ord – att inte sätta sig i ännu en regering under Merkel – så är goda råd dyra.

Groteska, tycker vissa. Fantastiska, säger andra. Nu ska de storvulna byggnadskomplexen ”Haus der Zeitung” och ”Haus des Reisens” vid Alexanderplatz i östra Berlin k-märkas. Stadskonservatorn Jörg Haspel kallar husen för tydliga exempel på DDR-modernismens konstnärliga innehåll. Själv är jag benägen att hålla med – arkitekturen kring Alexanderplatz och Karl-Marx-Allee är tämligen magnifik.

Palast der Republik. Foto: Istvan.

Redan i mitten på 90-talet fick ”Haus des Lehrers” på andra sidan torget status som kulturminne. ”Ett underbart stycke Sputnik-arkitektur”, enligt Haspel. Beslutet att bevara byggnaderna i forna Östberlin åt eftervärlden var dock inte okontroversiellt. Vissa anser att det kommunistiska arkitekturarvet andas förtryck och bör jämnas med marken – något som skedde i fallet med närliggande Palast der Republik, säte för det östtyska parlamentet.

Günter Grass. Foto: AP.

Nobelpristagaren Günter Grass, känd SPD-sympatisör, tycker att socialdemokraterna borde samarbeta med vänsterpartiet Die Linke. I ett utdrag av Grass kommande bok, som Süddeutsche Zeitung har tagit del av, skriver 85-åringen att det borde ligga i båda partiernas intresse att närma sig varandra. Han passar även på att ge en rejäl känga till den tidigare SPD-ordföranden Oskar Lafontaine, som enligt Grass är ett av de största hindren för ett samarbete partierna emellan.

I mars 1999 avgick Lafontaine hastigt och lustigt som finansminister och partiledare för SPD, enligt egen utsago på grund av ”dåligt lagarbete” i Schröder-regeringen. Några månader innan valet 2005 lämnade han partiet och tillkännagav att han skulle kandidera för vänstern. Lafontaines agerande beskrivs av Grass som ”det sliskigaste förräderiet i det socialdemokratiska partiets historia”.

Oskar Lafontaine – en sliskig förrädare, enligt Günter Grass. Foto: AP.

”Att på en och samma gång avgå från alla sina uppdrag, göra en politisk helomvändning, och angripa det egna partiet i Bild-Zeitung  – det tyder på en karaktärsbrist utan dess like”, fortsätter han. Oskar Lafontaine viftar bort anklagelserna och tillägger att han inte tycker att Grass är rätt person att uttala sig om karaktär. ”Eftersom det är känt att Grass pressat andra socialdemokrater om deras nazistiska förflutna, samtidigt som han hemlighållit sitt eget medlemskap i Waffen-SS, gör han nog bäst i att inte yttra sig”, säger Lafontaine till SZ och syftar på det faktum att Grass i sin ungdom var medlem i det nazistiska elitförbandet Waffen-SS, något som blev känt först 2006.

Die Linke är något av en paria i tysk rikspolitik och en röd-röd regeringskoalition skulle för många socialdemokrater vara helt otänkbar. I maj avfärdade Peer Steinbrück tanken på ett samarbete i tidningen Focus, och senast i juli dömde SPD-kandidaten ut Die Linke som utrikes- och förbundspolitiskt opålitligt i en intervju med Die Welt. En av orsakerna till misstron är att Die Linke är en direkt avkomma till SED, det statsbärande partiet i forna Östtyskland. Relationen mellan de två partierna blev inte heller bättre när ovan nämnda Lafontaine tillträdde som vänsterledare 2007.

Ett par tusen väljare hade samlats framför Sankt Mikaelskyrkan i Peer Steinbrücks hemstad Hamburg i går för att lyssna på SPD-kandidatens första riktiga valmöte. ”Om 45 dagar är vi av med Merkel!” dundrade Steinbrück självsäkert inför åhörarna. Och även om opinionsmätningarna pekar i en annan riktning så är det svårt att inte imponeras av utmanarens självsäkerhet. ”Vi kan åstadkomma förändring med en rödgrön regering. Med mig som förbundskansler!”

Foto: Fabian Bimmer/Reuters/Scanpix.

Lägstalön, vårdreformer och stopp för skenande hyror genom en prisbroms – så lyder Steinbrücks recept för att vinna valet. I Sverige vill Magdalena Andersson och Stefan Löfven inte ens lova att riva upp ett eventuellt femte jobbskatteavdrag. Men Steinbrück är inte rädd för att prata skattehöjningar för höginkomsttagare. ”Inte för att plåga folk, utan som medel för att generera intänkter”, sa han till Handelsblatt i fjol. Bland annat vill han höja marginalskatten för dem som tjänar mer än 64 000 euro om året. Och brösttonerna tycks gå hem hos de egna, åtminstone i partiets vänsterfalang.

En annan het potatis i Tyskland är frågan om huruvida det över huvud taget lönar sig att gå och rösta. Flera intellektuella uppmanar nu till bojkott av valet. I juli gick journalisten och litteraturkritikern Georg Diez ut i Der Spiegel och förklarade att han inte tänkte rösta i höst, eftersom han tycker att tysk politik saknar äkta alternativ och trovärdiga politiker. ”Att rösta handlar om stolthet och självförtroende, det är ingen nådahandling”, skriver han. Sedan dess har bland annat Alexander Schwabe, redaktionschef på Zeit Online, anslutit sig till tanken. Eurokrisen och NSA-affären är två exempel på politikens vanmakt, enligt Schwabe. ”Det tär på krafterna att behöva beskåda denna hjälplöshet”, skriver han i Die Zeit. Ett slag i ansiktet på demokratikämpar i Vitryssland och andra diktaturer, protesterar de politiska ungdomsförbunden. Men faktum kvarstår – valdeltagandet har sjunkit konstant sedan 1998 och inget tyder på att trenden bryts den 22 september.

SPD:s kampanjteam gör sitt för att locka tyskarna till valurnorna. För de kommande veckornas valtal har man införskaffat en mobil scen, på vilken Steinbrück ska elda upp massorna. Den är rund och ska ingjuta en känsla av närhet till folket – ”dialogisk”, säger valstrategerna. Om väljarna litar på att verklig politisk förändring är möjlig med Steinbrück vid rodret är en annan femma.