NEW YORK. Donald Trumps oktoberöverraskning i går hamnar väl kanske inte på en ”topp fem” över de mest spektakulära genom tiderna.
Men det gör däremot de här. 

1. Den första så kallade oktoberöverraskningen – när en oväntad sak inträffar i slutet av en valspurt som kastar om reglerna totalt – inträffade i samband med valet 1972 (även om del anser att den första egentligen var det HÄR 1968).
Kampen stod då mellan sittande presidenten Richard Nixon och utmanaren George McGovern – sa Henry Kissinger, som då arbetade som nationell säkerhetsrådgivare, att ”freden var nära” i Vietnam.
McGovern kallade det hela ett ”grymt politiskt bedrägeri” av och för en president som ”inte hade några planer på att avsluta kriget” men folket trodde på Kissinger, Nixon vann och utnämnde sedan Kissinger till USA:s 56:e utrikesminister.

2. I oktober 1980 så var överraskningen snarare vad som INTE hände.
Ett år innan USA-valet 1980, den 4 november 1979, togs 52 amerikanska diplomater som gisslan i Iran.
Sittande presidenten Jimmy Carter förhandlade förgäves i ett halvår innan amerikansk militär gjorde ett misslyckat försök att befria gisslan den 24 april 1980, vilken resulterade i att en helikopter och två transportplan kraschade och åtta amerikanska militärer och en civil iranier dog.

Allmänheten gick under valets slutspurt och väntade på en nyhet som aldrig kom – att gisslan var fri – och många politiska analytiker anser att detta var huvudorsaken till att Carter sedan förlorade presidentvalet till Ronald Reagan.
Efter 444 dagar i fångenskap släpptes gisslan i januari 1981, bara några minuter efter att Ronald Reagan tillträdde som USA:s president.

3. Iran–Contras-affären uppdagades i november 1986, men den politiska skandalen fick nytt liv bara fyra dagar innan valet 1992 när Casper Weinberger, som arbetat för Ronald Reagan, åtalades för mened. Många menar att detta la ett mörker över även den sittande republikanske presidenten George H. W. Bush som sedan alltså förlorade valet mot Bill Clinton.
Upprörda republikaner anklagade sedan kongressens åklagare, Lawrence E. Walsh, för att ha tajmat det hela för att orsaka maximal skada för Bush. På julafton 1992, bara dagar innan hans tid som president var över, benådade Bush Weinberger innan dennes rättegång hann börja.

4. Bara dagar innan valet år 2000, när kampen stod mellan Al Gore och George W Bush, släppte försvarsadvokaten Thomas J Connolly nyheten att Bush år 1976 hade åkt fast för rattfylla i Connollys hemstat, Maine.
Samma eftermiddag kallade Bush till presskonferens och med sin hustru Laura Bush vid sin sida berättade han hur han druckit för mycket en kväll, kört hem och åkt fast.
– Jag är inte stolt över det jag har gjort, men jag lärde mig en läxa, sa han bland annat.
Hur det sedan gick i det valet vet väl de flesta vid det här laget.
Al Gore fick flest röster.
George W Bush vann.

5. Fyra år senare var det så dags igen. Mindre än en vecka innan valet 2004, i en tid efter 11 september när det var stort fokus på nationell säkerhet och terrorism, kom så plötsligt en hälsning från Usama bin Ladin.

I en video till al-Jazeera talade den dåvarande al-Qaidaledaren direkt till det amerikanska folket om hur ”säkerhet är en viktig pelare i det mänskliga livet”. Swisch sa det så åkte den sittande presidentens gillandesiffror upp med sex procent över en natt, och John Kerry förlorade valet.
– bin Ladin gjorde verkligen George W Bush en tjänst, sa dåvarande CIA-chefen John McLaughlin efter valet.

BOCA RATON. George S. McGovern dog i gryningen i morse.
Under en tid då allt handlar om siffror minns man den forne senatorn från South Dakota bland annat för just en siffra: 37 procent.
Han drabbades av ett av de största nederlagen någonsin i ett amerikanskt presidentval.

Året var 1972 och Richard Nixon var på krigsstigen. En av de viktigaste frågorna i valet var just vietnamkriget och hans motståndare, liberalen George McGovern, var så anti kriget man kunde bli. Han hade själv tjänstgjort i andra världskriget och sa att det var det som fått honom att avsky krig. När han gick in i valkampanjen gjorde han det med löftet att stoppa kriget i Vietnam och spara in mångmiljardbelopp på att skära ned på USA:s militära styrkor.

En smutskampanj av sällan skådat slag drog igång inför valet. Motståndsgrupper som kallade sig ”Vem som helst förutom McGovern” jobbade dag och natt för att övertyga allmänheten om hur värdelös han var.
McGovern får det svårt även inom det egna partiet. Han frågar Ted Kennedy, Hubert Humphrey, Edwin Muskie, Walter Mondale och Gaylord Nelson om någon av dem kan tänka sig att bli hans vicepresidentkandidat. Alla säger nej. Till sist erbjuder han jobbet till senatorn i Missouri, Thomas Eagleton.

Det dröjer inte länge innan även denne hamnar i skottlinjen, när det kommer fram att han en gång i tiden behandlats för depression och att han undergått elchocksterapi för detta. Utåt sett säger George McGovern att han stöttar sin VP ”till 1000 procent”.
Bakom stängda dörrar tvingar han honom att hoppa av och ger i stället jobbet till John F Kennedys svåger, Sargent Shriver. Ett beslut som gjorde att han i allmänhetens ögon såg ut som en opportunist med svårt att bestämma sig. McGoverns ”1 000 procent”-citat klassas fortfarande som en av de värsta grodorna under en valrörelse och det förändrade också kampanjandet för evigt, eftersom alla presidentkandidater efter det har en bakgrundskontroll på sina vicepresidentkandidater som skulle få vem som helst att rodna.
När valdagen väl kom var demokraterna så splittrade som ett parti kan vara, och Richard Nixon vann en jordskredsseger. McGovern fick bara 37 procent av rösterna och han lyckas inte ens norpa sin egen hemstat, South Dakota. De enda två ställen som gav honom sina elektorsröster Washington DC och Massachusetts. Övriga valde Nixon.

McGovern fortsatte med politik även efter nederlaget, men fokuserade på den biten som låg honom närmast om hjärtat: fred. Han jobbade bland annat mycket med hungersnöd och var fram till sin död Goodwillambassadör för FN:s matprogram.

McGovern hade varit sjuk en längre tid när han somnade in i morse, klockan 05.15 på morgonen. Han blev 90 år gammal.
– Vår far levde ett långt liv där han in i det sista kämpade för fred. Han fortsatte att hålla tal och föredrag ända fram till sin 90:e födelsedag i somras, säger McGoverns barn i ett pressmeddelande.

Vi kommer om ett par timmar garanterat att få ett pressmeddelande från presidenten och/eller Joe Biden gällande hans död. Återkommer när så sker.

Uppdatering kl 17.36:

Pling sa det i inkorgen. Från Barack Obama:

”George McGovern dedikerade sitt liv till att tjäna det land han älskade.
Han tjänstgjorde i andra världskriget och blev en stridspilot som belönades med medalj för sitt mod. När människorna i South Dakota skickade honom till Washington så blev den här krigshjälten en fredskämpe.
Jag och Michelle ber för hans familj.”

Uppdatering kl 17.53:

Pling sa det i inkorgen. Från Joe Biden:

”Jill och jag sörjer djupt vår vän George McGovern.
Det var en ära för mig att känna honom, tjänstgöra tillsammans med honom, och kalla honom min vän.”

STOCKHOLM. Fotografen Mark Shaw har precis släppt boken ”The Kennedys: Photographs by Mark Shaw” där många av bilderna aldrig tidigare publicerats. 
Bilderna på JFK och Jackie är tagen vid parets hem i Hyannis Port, Massachusetts, 1959.

Det har gått nästan ett halvsekel sedan USA:s 35:e president, John F Kennedy, dödades i Dallas, Texas, 1963.
Fascinationen kring familjen Kennedy fortsätter att vara enorm och de är bland det närmaste som USA kommit till en kunglig familj. Det märktes tydligt även på konventet i Charlotte, när Joe Kennedy och Caroline Kennedy talade. Folk lyssnade lite extra. Applåderade lite extra.

Och just Caroline Kennedy är med på många av bilderna som fotografen Mark Shaw tagit, som nu alltså blivit bok. Bland annat de tre fina bilderna nedan.
Shaw arbetade 1959 som fotograf för tidningen LIFE och var samtidigt en nära vän till familjen. Många av bilderna är därför betydligt mer privata än vad bilder på Kennedyklanen brukar vara.

CBS har ett bildspel med 16 bilder, för de som är extra intresserade.

STOCKHOLM. Har landat i Sverige efter sexton timmars resa och läser att många är besvikna på Barack Obamas tal.
”Var det här allt den store retorikern hade att erbjuda?” funderar en amerikansk krönikör. 
Men hur står sig Obamas omvalstal jämfört med hans företrädares?

En googling senare…
Att titta på de här videoklippen ger delvis lite av känslan när man stod i gymnastiksalen i skolan och inte ville bli vald sist.
Delvis bilden av en person som vädjar ”snälla, söta, rara”.
Och till viss del känslan av att ”Välj mig, annars jäklar”.
Här är en vi5-special på de fem senaste presidenternas omvalstal på deras respektive konvent:

1. 2 september 2004: George W Bush

Lyckades han bli omvald?
Ja.

2. 16 juli 1996: William Jefferson Clinton

Lyckades han bli omvald?
Ja

3. 20 augusti 1992: George HW Bush

Lyckades han bli omvald?
Nej

4. 23 augusti, 1984: Ronald Reagan 

Lyckades han bli omvald?
Ja.

5. 14 augusti 1980: Jimmy Carter

Lyckades han bli omvald?
Nej.

TAMPA. I USA går ett val inte till som i Sverige.
Det handlar inte bara om att få mest procent av rösterna.
Om så hade varit fallet hade Al Gore blivit president år 2000.

Nej, USA gör det lite krångligare än så. Här handlar det om att vinna i delstaterna. Och med tanke på den delstat jag nu befinner mig i – Florida – så tänkte jag försöka mig på att förklara det här kort och begripligt. Den här staten har nämligen haft stort inflytande på tidigare presidentval.

Så… Så här går ett presidentval till i USA – på 30 sekunder:

Elektorsröster:
Varje amerikansk delstat får ett antal elektorsröster och det är dessa röster som formellt utser presidenten.
Antalet röster hänger ihop med antal invånare.
Kalifornien, med sina 36,5 miljoner invånare, har 55 röster, medan vackra Wyoming, som mest består av betesmarker och klippiga berg, bara har tre elektorsröster på grund av sin lilla befolkning (600 000 invånare).

Antal röster:
Det finns totalt 538 elektorsröster att slåss om.
För att vinna måste en kandidat få minst 270 stycken.

The winner takes it all:
USA har 50 delstater. I 48 av dem är det så att den presidentkandidat som flest väljare röstar på får alla statens elektorsröster. Det är bara Nebraska och Maine som delar upp rösterna i proportion till hur många röster varje kandidat får.
(Wisconsin och Pennsylvania har dock diskuterat att göra samma sak.)

Så i teorin räcker det alltså med att en av kandiaterna får en enda röst mer än sin motståndare, för att vinna alla röster i hela delstaten.
Det var i princip det som hände år 2000. Då fick George Bush bara 537 röster fler än Al Gore i Florida, men eftersom systemet är som det är räckte det för att Bush skulle få alla Floridas 25 elektorsröster – och därmed bli USA:s president – trots att Al Gore fick fler väljarröster i landet som helhet.

Swing states:
Många delstater röstar traditionellt alltid på ett och samma parti.
Rhode Island, Massachusetts och Hawaii är traditionella demokrater, medan Utah, Wyoming och Idaho är ärkerepublikaner.
Det här gör att presidentkandidaterna struntar i att lägga tid på att kampanja i dem och istället lägger sitt krut på ett par stater där utgången är oviss.
De här delstaterna kallas ”swing states” (slagfältsstater).
Typiska sådana är Ohio, New Mexico och just Florida, och det är alltså i princip i swingstaterna där det i slutändan avgörs vem som blir president.

Om man kan mäta och väga kärlek, ja, då väger den 1 360 kilo.
Utanför den Baskin-Robbins i Chicago där Michelle och Barack Obama åt sin första glass på sin första dejt för 23 år sedan har nu i dagarna ett monument i granit rests för att minnas denna stund.

”Jag kysste henne. Det smakade choklad” står det på stenen.

Varken presidenten eller USA:s första dam var närvarande vid ceremonin, som initierades av ägarna till det shoppingcenter där dejten ägde rum.
Glassaffären finns dock inte kvar, för de som blev inspirerade att pussas på samma ställe.
Där är nu en Subway (smörgåsbutik) istället, så eventuella framtida kyssar kommer i smakerna Buffalo Chicken, tonfisk, Spicy Italian och Meatbull Marinara.

”Mamma och pappa lät mig slippa skolan en dag… Det var när Yitzhak Rabin och Yasser Arafat skulle skriva under fredsavtalet.”

Hittade en tio sidor lång intervju med Chelsea Clinton i tidningen Vogue. Riktigt läsvärd. Rekommenderas verkligen.
Men för er som inte vill/orkar/hinner, här är tre höjdpunkter:

• När hon skulle börja på Stanford-universitetet kom hon dit i en karavan av svarta bilar med sina föräldrar, Secret Service och 200 journalister. Hon bodde i ett rum med skottsäkra väggar, och hennes livvakter var förklädda som elever. En stor skillnad från hennes liv i New York i dag, där 32-åringen dagligen ger sig ut ensam på Manhattans gator och joggar. ”Mina fötter har bokstavligen varit på varenda gata på Manhattan.”
• Hon beskrivs av artikelförfattaren Jonathan Van Meter som en väldigt smart, om än ”lite glömsk” professor. Han berättar att Chelsea Clinton under de dagar de tillbringade tillsammans glömde sin BlackBerry på en restaurang i Joplin, sin bok på ett plan i Bentonville och att hon glömde låsa om sig under ett toalettbesök på the Kennedy Center vilket ledde till att Diane von Furstenberg plötsligt stod i dörren medan Clinton satt på toa.
• Hon säger att hon inte är främmande för att en dag själv ge sig in i politiken. ”Före min mammas kampanj hade jag svarat nej på den frågan. Nu… vet jag faktiskt inte. Jag menar, jag har röstat i varje val sedan jag fyllde 18. Jag tror att man genom att engagera sig politiskt kan bli en bättre person. Och jag tror verkligen att en del i att skapa en bättre värld är att se till att det finns ledare som är intresserade av att bygga den världen. Det är en fråga jag måste ställa mig själv… och besvara.”