Dan North pekar i “Embracing Uncertainty – the Hardest Pattern of All” på ett riskbeteende hos oss människor, nämligen att vi är så förbaskat rädda för ovisshet.

Ungefär så här:
– Ovisshet kan innehålla risker.
– Hur stora är dom?
– Det är ovisst!
– Usch, känns inte bra, nu blir jag lite orolig. Det skulle kännas bättre om vi hade en väldefinierad process med klara roller.

Kan vara bra att gå tillbaka till http://agilemanifesto.org/ och http://agilemanifesto.org/principles.html. Det är kärnan i agila metoder. Allt annat är bara försök till implementationer. Och vi ska enligt Dan akta oss för att göra om hjälpmedel till religiösa dogmer.

Jeff Patton är i sin session “Why common agile practice isn’t agile” inne på lite samma område som Dan.
Han menar att vi gärna drar tillbaka mot den gamla goda vattenfallsmodellen.
Den ger en känsla av förutsägbarhet. Och är enkel att begripa.
Den tilldelar också klara roller och har ett enkelt tidsflöde från vänster till höger.
Och inte minst: Den ger oss en supertydlig blame-chain så vi alla kan pusta ut när vi åker i diket. För det var ju i alla fall inte vårt fel!

Intressant att lägga märke till är att Winston W. Royce, som först presenterade modellen, var mycket väl medveten om att den inte fungerade i praktiken (http://www.cs.umd.edu/class/spring2003/cmsc838p/Process/waterfall.pdf).

Så här såg hans slutgiltiga förslag ut:

Jeff kommenterar syrligt: “I wonder why THAT didn’t catch on?”