Jeanette Livefjord var verksamhetschef inom Caremas hemtjänst i Stockholm i somras. Hon är mycket kritisk till företagets hantering av kunder och personal. Så här berättar hon om tiden inom Carema:

”Personalen slet som djur och hade dåliga löner. De fick ingen morot för sitt hårda arbete, vilket är viktigt.
När jag skulle ha en planeringsdag kändes det som att man knappt fick bjuda på kaffe. Jag åkte till City Gross och köpte varsin present för 30 kronor och slog in med personliga kort till. Inte mycket men jag tror i alla fall att de uppskattade det, det kostar väl inte företaget något med de småpengarna, men gör betydligt mer för personalen. Carema fick väl dåndimpen när de såg kvittona.

Cheferna behandlades desto bättre. När man kom upp till kontoret firades det med tårta till alla för att företaget gick så bra, undrar vad det kostade? Och då pratar vi inte om tio, tolv personer utan hundratals.

Man tjänar bra som chef inom Carema. Men då ska man också kunna sova på nätterna, och det kunde inte jag. Jag låg ofta och grubblade och ältade saker i huvudet.

Jag jobbade inom Caremas hemtjänst i Stockholm i cirka fyra månader. Det fanns alltid för lite folk. Jag fick inte anställa någon, på grund av anställningsstopp sades det när jag började, men jag gjorde det i alla fall. Kanske inte alltid de bästa lösningarna men man gör vad man måste för att få stället att gå runt.

Inom hemtjänsten behöver man träffas och prata om kunderna. Det fanns aldrig någon tid för sådana möten. Och veckomöten hade de dragit in, det kostade för mycket.

När biståndshandläggarna på kommunen hade beslutat hur många timmars hemtjänst en kund skulle ha så minskades det alltid ner. Om handläggaren säger att kunden ska ha 45 timmar i månaden, så får inte kunden det i Carema. I stället går man efter en nivå så att de ska tjäna pengar på det. Om kunden ska ha 60 minuters tid för inköp, så lade man det på 40 minuter för att man skulle gå med vinst. ”Vi pratar in om tid, utan om insats”, säger Carema. Men jag undrar vad kunden tänker om det.

Det var hela tiden pengar, pengar, pengar. Man fick knappt beställa kirurghandskar, det var för dyrt. Personalen har inga telefoner att ringa från, utan de förväntas använda sina privata telefoner. Det fanns ett antal telefoner men långt ifrån att det räckte till alla.

Personalen var fantastisk. Men min gruppchef jobbade häcken av sig, utan att få någon övertid, det ingick i gruppchefsrollen, sades det. Och det var alltid kort om folk. Personalen stressade järnet.

Det fanns inga rutiner. Nyckelskåpet stod helt öppet med alla kunders nycklar, genomförandeplaner gjordes inte och det mesta låg efter. Telefonsystemet fungerade inte heller —  ingen svarade på kontoret. I stället fick man höra upprörda kunder på telefonsvararen. När jag tog upp detta problem sade min chef bara ”varför ringer dom hela tiden?”

Jag upplevdes nog som negativ och gnällig av mina chefer, men jag vill vara chef i en verksamhet som fungerar och som jag är stolt över.

Jag skämdes ofta i kontakt med anhöriga då jag inte kunde säga som det var: att deras släkting inte fått hjälp för att vi inte har någon personal.

Jag saknar inte jobbet på Carema. Jag var inte alls överens med dem om deras sätt att driva en verksamhet, men däremot hade jag fantastiska medarbetare!”