Birgitta Lundmarks mamma fick ligga timtals i sitt eget kiss. Kerstin Cunelius hittade sin mamma uttorkad, med en larmknapp som inte fungerade.  Jessika Ljusner hann ­inte ta rast – och uppmanades att ljuga för anhöriga om hur många de var som tog hand om de äldre.

Nu får välfärdsjätten ­Attendo svidande kritik 
– från före detta personal och anhöriga.

Attendo är en av de verkliga giganterna på den svenska välfärdsmarknaden.

Rörelsevinsten för 2012 var på över 400 miljoner kronor.

Fick rycka in själv

I dag finns man på ett 70-tal orter runt om i landet och företaget ansvarar för tusentals äldre.

På sin hemsida beskriver Attendo hur allt fler svenska kommuner väljer att samarbeta eftersom det ”blir en genomlysning av kommunernas kostnader med en effektivare användning av skattemedel som följd”.

Men före detta personal och anhöriga håller inte med.

Birgitta Lundmark har 
i dag sin mamma på Attendo Kungshamn – ett demensboende i Nacka.

– Jag var där senast i fredags. Då säger personalen till mig att det fattas folk. Så jag hoppar in och hjälper till. Jag ser hur den underbemannade personalen sliter, säger hon.

Enligt henne är det ibland bara en person som tar hand om nio dementa. De anställda ska även hinna med kök och städ.

Som anhörig är det svårt att veta vad man ska göra, berättar hon.

– Mammas blöja är alltid dyngsur. Det är inte bara obehagligt och nedvärderande för henne. Mamma har även fått upprepade urinvägsinfektioner på grund av att även avföring har torkat fast. Och det gör henne bara ännu mer förvirrad i sin demens.

Attendo har försvarat sig med att urinvägsinfektioner är helt normalt, enligt Birgitta Lundmark.

– När jag var där i fredags var det likadant. Personalen medgav att de inte haft tid med mamma. Jag har bett dem sätta upp en lapp där de skriver när de byter. ­Under de två veckorna försöket med lapparna gjorts, har de ett flertal dagar inte kommit upp i de fyra byten som är deras egen riktlinje. Ett antal som även det är för lite i sig.

Känner igen sig

Hon har gjort en oros­anmälan till Nacka kommun och även mejlat Attendos koncernchef, Henrik Borelius.

– Jag skrev till honom att jag verkligen hoppas att han sparar alla sina miljoner. Så att han själv slipper sitta på ett underbemannat äldreboende när han blir gammal.

Jessika Ljusner jobbade för Attendo under flera år på äldreboendet Vårdbo Norrtälje fram till 2010.

Hon känner igen sig i Birgitta Lundmarks beskrivning.

– Jag var ofta helt själv på kvällarna. Vi uppmanandes till och med att ljuga för de anhöriga och säga att vi var fler än vi var. När ­arbetsschemat ändå läckte ut blev vi kallade till ett ­möte för att vi hade varit ”illojala”. Senare satte ­Attendo in en förstärkning som skulle springa mellan tre avdelningar. Men det var ändå för lite. Jag hann nästan aldrig ta rast.

Enligt henne finns det en företagskultur på Attendo som missgynnar de äldre.

– Om det händer något ska man som anställd skriva en avvikelserapport. Men det blev sällan någon uppföljning på dem. Jag skulle säga att Attendo mörkade en del avvikelser för att inte framstå i dålig dager. Samtidigt vågar många ­anställda inte säga något. 
I synnerhet om de inte har fasta anställningar. De ­vågar inte riskera sina jobb.

På Lidingö driver Attendo äldreboende Nilstorpsgården.  Där bodde Kerstin Cunelius mamma fram tills hon gick bort 2011.

”De gick på knäna”

– Det jag reagerade mest på var hur personalen bokstavligen gick på knäna. Min mamma var blind och en dag hittade jag henne helt uttorkad. Med en larmknapp som inte fungerade. Det var alldeles för låg personaltäthet. Det sa även de som jobbade där, säger Kerstin Cunelius.

Hon tog upp missförhållandena vid flera tillfällen – både med Attendo och med politikerna i kommunen – men Kerstin Cunelius upplever inte att det innebar någon förändring.

– Jag tycker det är viktigt att poängtera att kommunerna har ett stort ansvar här. De skriver avtalen. De borde ha en bättre översyn. Vilka är kravspecifikationerna när privata företag får ta hand om våra äldre?