PYEONGCHANG. Svårt att matcha Krokodilen (ja han kallas så, Kristoffer Bergström — vår man på längd-VM) i bloggtempo.
Men så har man ju också lite medaljer och inte 38:e platser att skriva hem om…

Nåväl.

Visst har väl de svenska åkarna känt sig hotade men inte trodde jag att Pichler skulle kalla in den svenska armén till VM:

På väg till dagens tävlingar stötte jag ihop med fem svenska officerare på mitt hotell. Det visade sig att de var stationerade på gränsen till Nordkorea, tre timmar nordvästerut, och var sugna på att titta på lite skidskytte.
Och det var inte lite med streck, stjärnor… ja, till och med guld, på de där axelklaffarna.
— Tillsammans med Schweiz utgör vi Neutrala nationers övervakningskommission på sydsidan, berättade han med mest guld på axlarna — generalmajor Christer Lidström.
Finns det en på nordsidan också?
— Inte längre. De slängdes ut 1994.
Sverige har tydligen övervakat gränsen sedan 1953.
— Vår äldsta mission, sa Lidström, som är chef över de andra fyra.
De är inte fler än fem svenskar i kommissionen numera.
Lidström är som chef stationerad i två år och de andra får vara där i ett.
Jag missade bussen till arenan med ett par sekunder för att jag hade stannat till och snackat med de fem officerarna och gentlemännen.
— Men åk med oss, vi ska ju också dit, sa någon av dem, kanske överste Bengt Carlsson.
— Så får du åka ”flaggat”, sa någon av de andra, kanske örlogskapten Thorsten Hagelberg.
Och fram rullade den svarta bilen med en svensk flagga vid huven som ni ser här ovan.
Så där satt jag, gammal pjäsgruppchef i lumpen på A3 i Hässleholm, i framsätet med en generalmajor och en överste i baksätet.
Det var bra, trevliga grabbar ska sägas.
På VM-arenan mer än fördubblade de den svenska supporterskaran och alla fyra silversvenskar hade noterat officerarnas närvaro.
Också Pichler:
— Nu har jag fått mina livvakter, skojade han.

/Flinck

Liberec, Tjeckien.

Jag fick ett läsarmejl som jag tyvärr inte vet svaret på. Kan någon hjälpa mig och Kattryggen, tack?

    Från:       kattryggenXXXX@hotmail.com
    Ämne:     Skidskyttet.
    Datum:     torsdag 19 feb 2009 19.52.02 GMT+01:00
    Till:       kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se

Hur många jävla ”grenar” har det blivit i skidskytte egentligen? Jag skulle gissa sportpå 10 men antagligen är det för få.
Varje gång jag slår på min teve så är det ALLTID någon form av skidskytte? Varför? Det är för mig en totalt
ointressant form av skidsport. Hur blev den så populär? Eller är det bara ”utfyllnad” ? Jag vore tacksam för ett svar från
dig.
Hälsningar
Katarina

/Kristoffer Bergström, Liberec

Liberec, Tjeckien

Hurra!
Vi har premiärat och varenda svensk är glad.

Anna Olsson har haft ont i nacken och axeln, hennes sjukgymnast har tidigare förbjudit henne att ens bära hem kassen från affären, men nu fixar hon både skidorna och en vattenflaska.
Ja, och att vara tolfte bäst i världen över tio kilometer.
– Det här var mitt klart bästa trad-lopp på jätemånga år. Jag har en åttondeplats som bäst i världscupen någonsin, så jag är glad. Riktigt bra sju första kilometer har jag gjort i alla fall, sa hon och syftade på att hon föll igenom något i slutet.

JVM-silvermedaljören Hanna Brodin dundrade iväg som en VM-guldmedaljör. Det höll ett par kilometer och hon tog ledningen vid första mellantiden, sedan tappade hon mark och kom trettiåtta.
– Jag gick för hårt i början, men det kändes bra så det var bara att köra. Och det är bättre att våga försöka än att inte göra det, sa hon.

Bredvid Hanna stod Lina Andersson och talade glatt om hur hon kom fjortona. Sedan kom förbundskapten Abrahamsson och strålade när han beskrev lyxproblemet att ta ut stafettlag eftersom alla kör så fint. 

Jag håller med om att det var lyckade insatser, men låt mig mitt i all glädje sluta ett avtal med er skidfans där hemma:
Festa hur vilt ni vill, men ge fan i centrumfontänerna. Vattnet blir sumpigt, en tonåring jubelkissar och någon Mange glömmer kvar sin blågula halsduk på botten.
Okej? 
***

Imorn är det dags för en mer genuin glädje. Guldglädje. Gråtskratt och grattispussar. Kom igen Anders, kom igen Johan. Fyran är den förste förloraren.

***
Och jag hade fel. Anna Haag har inte spytt inatt, hon är bara energilös efter att ha tvingats leva på barnmat.

***
Härnere går sparhetsen vidare.
Min chef heter Jan och är pappaledig. Ändå tar han paus från att lukta sin dotter i nacken och skriver bitska sms om att jag ska dra av varenda gratisläsk på traktamentet, så att inte tidningsaktien faller och Schibsteds får riva slotten.

Jag kan glädja dig, Janne. Medan mediahotellet tar 358 euro per natt tar mitt bara 100. Eller för att ilustrera boendestandarden tydligare: det här är kockens rekommendation i hotellrestaurangen:

(En hel middag för 59 tjeckiska, drygt 20 svenska kronor. Rubriken behöver inte översättas.)  

Nu är jag hungrig och ensam. Någon som är sugen på konjunkturmiddag?

/Kristoffer Bergström, Liberec

Liberec, Tjeckien

Igår sjöng Deep Purple på invigningen medan en skidklädd gymnast flög genom salen med en magisk vajer runt magen.
Idag åker man skidor.

Det låter som att det är nu festen börjar, men det är fel. Den börjar imorn.

För vårt stora hopp var ju att Anna Haag hann torka undan kräket runt munnen och kunde ställa upp. Isåfall skulle vi ju haft en topptioåkare. Nu har magsjukan blivit värre och Tour de Ski-sjuan är för sjuk för att tävla.

Så vad ska vi hoppas på?
Tja, att Hanna Brodin får ett kul rookielopp och kanske slår sig in bland de trettio främsta. Och att Lina Andersson upprepar den fina insatsen från Valdidentro, mest för att visa att hon blir att räkna med i sprint.

För kom ihåg: vi är svenskar. Just idag korkar vi upp pommacflaskorna åt fjortondeplatser.

Jag kom tjugo minuter sent till arenan för att tre bilar hade underskattat snön och krockat i centrum. En av dem var min taxichaufför.

Ja, en katastrof är i antågande. Enligt osäkra tjeckiska källor har de yngre invånarna i Liberec inte sett solen annat än på tv. Så när molnen spricker upp kommer deras ögon strålas sönder. Hornhinnor kommer spricka som såpbubblor.

Men å andra sidan, i nuläget bör de vara mer oroliga för växthuseffekten, en ny inlandsis eller Godzilla.

/Kristoffer Bergström, Liberec

PYEONGCHANG. Det blir oerhört tufft för Sverige att ta tillbaka VM-guldet i mixstafetten.
Startlistorna har kommit och stormakterna satsar för första gången ordentligt på mixen medan Sverige får klara sig utan Ferry (David Ekholm in i stället).
I Norge hittar jag såväl Ole Einar Björndalen (som kör sin första mixstafett i sitt liv och verkar sugen på att sopa hem alla guld som finns här på VM) som Tora Berger.
I Tyskland är Henkel, Neuner och Greis med. Och ryssarna kommer med bästa tänkbara på papperet.

Här några uppställningar:
Sverige
Jonsson
Aco
Ekholm
Bergman

Norge
Berger
Ingstadbjörg
Berger
Björndalen

Tyskland
Henkel
Neuner
Peiffer
Greis

Ryssland
Sleptsova
Zaitseva
Tjerezov
Tjudov

/Flinck

Liberec, Tjeckien

Jag är less på Sverigefixeringen.

Kom igen, kan vi inte tvätta bort den blågula clownfärgen i ansiktet bara en gång? Vi är inget jävla nav som de andra länderna dreglande tittar mot. Ingen tysk döper sitt barn till Charlotte eller Aco.

Låt mig, om än bara för ett blogginlägg, slå ett slag för andra länder där utvecklingen bärs framåt. Irrationella, orädda länder.
Ja, jag pratar om Venezuela.

Cear Baena är en fin kille. Talangfull. Han fyller tjugotre i år, men är redan bäste venezuelan och skickad hit till Liberec. Tyvärr för honom slår VM nytt utövarrekord i år, så oerfarna åkare måste överleva ett kval för att ens få möta världsåkarna. Och extra otur för en soldränkt sydamerikan: det är snökaos, fyra minus och rövarväder.

Direkt vid starten halkade han efter en bit, skidorna lydde inte riktigt. Det var femtiofem startande, efter tre kilometer var Cear nio minuter efter han som låg femtiofyra. Envist stångade han sig vidare, envist tappade han fart. I mål var han drygt 36 minuter från täten.

Jag vet att det inte är helt sant, men vill ändå skriva det:
Caen Baena är modig, men sämst i hela världen.

/Kristoffer Bergström, Liberec

****
Jag avslutar med en klassisk tävlingsform. Vad föreställer bilden?

1. Texten ”I luv JM”, vilket är en oförklarlig kärleksförklaring som Gunde Svan  skickade till innebandyspelaren Jon Möllersten via mms. 
2. Autografen från en av våra större stjärnor, skriven på en rosa vägg.
3. Charlottes indonesiska svanktatuering, som utläses ”Kalla mig segrare”

Det första rätta svaret ger ett pris: Vid ackrediteringen fick jag en sponsorkristall. För att göra en tveksam gåva ännu tveksammare står det Liberec 2009 över hela konstverket. Den får du.

Liberec, Tjeckien

Salt och peppar.

Det kan låta som en helig allians, en obrytbar enhet. På svenskhotellet  har man ändå försökt att modernisera den där gamla matseden. Här får du inte bara en talrik näringsrik skidåkarmat, du får också tre alternativ för att piffa upp den: salt, storflaskan och lillflaskan.

Ja, Gundes baterieskräck stannar inte vid att bo bortanför mänskligheten. Åkarna har också två sorters desinficeringsvätskor på varje bord, så att inte en enda smutspartikel ska slinka in.

Renlevnadsmänniskornas facit så här långt?

Britta Norgren magsjuk, missar två lopp. Anna Haag magsjuk och verkar missa premiären. Men de andra sju har inte haft några som helst diarrébekymmer än. Imorgon börjar VM.

/Kristoffer Bergström, Liberec

PYEONGCHANG. Knappt tio minuter till start i damernas distanslopp här.
Snackade nyss med SVT:s expert Kalle Grenemark.
Han hade varit ute och åkt banan i morse: ”Den är riktigt tuff. Så Anna Carin vinner i dag. Hon sätter 18 skott (bommar två alltså) och det räcker”, sa han utan att blinka.
”Och sen tar Helena också en medalj. Hon sätter 19 skott. Sedan får vi räkna med att det, precis som på herrtävlingen, blir många överraskningar där uppe. Många lite sämre åkare som skjuter bra här.”
/Flinck

Liberec, Tjeckien.

De kommer skriva fantasyböcker om mig.

Svenskarna är bakterierädda, så de har valt att bo därute inga organismer lever. Det här är inte Liberec, det här är ingen tätort, det här är inte människoland. De vackra björklövsflingorna faller fortfarande sakta, poetiskt. Problemet är att de har gjort så oavbrutet sedan i söndags och bildat bergsmassiv av lössnö.

Visst mötte Frodo ett bergatroll och en monsterspindel, men han gjorde det på barmark. Efter att ha brottat oss fram i fyrtiofem minuter medan taxichauffören bad tjeckiska böner är jag säker:
Det är lättare att slänga Saurons ring i Domedagsberget än att lämna in den i receptionen på svenskhotellet Maruska.

Har ni svårt att urskilja vad som är väg, vägren eller dike? Det hade vi också. Expressen har kört ner sin bil i ett dike någonstans och väntar nu på taxiräddning. Själv hör jag att väderleksrapporten skvallrar om två dagars snöfall till.

/Kristoffer Bergström, närmre Polen än Liberec

PYEONGCHANG. Så har man då fått konkurrens i bloggsfären.
Äntligen.
Nej, skojade bara.
Och jag pratar förstås inte om kollega Krokodil som håller till här på samma bogg som undertecknad.
Nej, utan om vår nyblivna världsmästarinna Helena Jonsson som numera bloggar på sportbladet.se. Välkommen, miss Jonsson!
Och sedan länge kan ni också läsa Ferrys blogg här.
Så nu är vi tre skidskyttebloggar under sportbladet.se:s flagg.
Tillsammans har vi tolv VM och tre VM-guld ihop — tungt.
/Flinck