Garmisch
Vissa kvällar tänker jag på en historisk händelse. Minnet har slipat bort detaljerna, så kvar är bara den absoluta kärnan.

En regent, kanske en kung, kanske i Frankrike, kanske under andra världskriget räddes stridigheterna utanför slottet och stängde portarna. Innanför murarna konserverade han lite frihet, trots att han i praktiken var fången. När oron sipprade genom sten och metall kröp regenten längre in för att bevara sin frihet. Till sist fanns bara en skrubb med toalett, matkonserver och radio. Där satte han sig och sände rapporter om slagens vedervärdigheter. Nya dagliga inslag som undervisade och lugnade folket.

Efter två år slöts freden. Regenten var övertygad om att hans berikande ord låg till grund för vapenvilan och kröp ur skrubben, ut i stora slottet.
Där märkte han att radions kablar hade kopplats ur som en säkerhetsåtgärd innan han låste in sig.

… och nu, en molndag i Garmisch, tänker jag att den där radion vore ett lika bra kommunikationsverktyg som Vintersportbloggen. Eftersom vi inte får några svenska framgångar och jag inte gräver fram något kittlande så hamnar inga artiklar på fullbredd på sajten. Därför finns heller ingen plats att lyfta upp bloggen på, och därför kan inte ni läsare veta att den existerar.

Jag vill ändå snabbspola genom min gårdagskväll. För igår hade André Myhrers band Segertåget konsert på en italiensk restaurang. Jag gick dit för antipasti, pasta, pizza, rödvin – och allt gratis! musiken.
Inför släppet av VM-singeln ”Top of the hill” tjatade jag till mig låten för att låta musikrecensenten Håkan Steen bedöma den. Myhrer tyckte det var okej, mejlade text och ljudfil – och vaknade dagen efter till en sågning med formuleringar som ”låten kraschar direkt in i säkerhetstängslet”.
Så minuterna före spelningen sänkte jag rösten, blottade halsen och frågade André om han hatade mig. Han sa nej och gick upp på scen.
Sedan levererade Segertåget en genuin mix av manlig heterosexrock. Robbie Williams – check, Sex on Fire – check, Rolling Stones – check. De var mycket tajta och bra. Det skallrade i tallrikarna när vi klappade takten.

För André hände ändå en tråkig sak. När han satte sig igen efter andra framförandet av Top of the hill var hans öl borta. Han hade ställt den där på sin plats, men där stod inte längre någon. Och vi får anta att strupen var torr.

Jag önskar jag kunde hjälpa dig, André, med att peka ut vem tjuven var.
Jag önskar att jag kunde ge något sorts tecken.
Att jag med en liten pekning kunde visa vem som var så fräck.

Men hur skulle det gå till?

/Kristoffer Bergström, Garmisch

(Här är förresten Expressens Johanna Reimers. Hon var med i går.)