Hallå! Hallåååå! Hallååååååå!
Det är er utsände skidskyttereporter som bankar på vintersportbloggsporten.
Direkt från Chanty-Mansijsk, Sibirien, Ryssland.
I morgon börjar det ett VM här.
Med en mixstafett som Sverige är en av de största favoriterna till.
Det verkar alla ha glömt bort i Kollenruset.
Nåväl, efter 34 timmars resande nådde jag sent i kväll (jag är fyra timmar före er därhemma) äntligen detta ryska skidskyttemecka.
Skulle varit här för 14 timmar sen.
Efter sju timmars planerad väntetid i Moskvas inrikesterminal i går kväll lyfte planet mot Tjumen i går natt.
Sedan bröt det lilla helvetet löst när jag hade landat i Tjumen klockan 05.30 – på utsatt tid – för att ha 45 minuter på mig att byta till planet till Chanty-Mansijsk.
Den ryska byråkratikvarnen började mala alldeles för sakta när både jag och min väska skulle med på samma plan och jag fick inte åka med till Chanty.
”Den sista sovjetstaten”, mumlade jag.
Ingen i flygplatspersonalen kunde nån engelska men med hjälp av två ryska piloter (den ene luktade för övrigt duktigt med vodka) som pratade mycket stapplig engelska lyckades jag boka om till nästa plan – som skulle gå 14 timmar senare på kvällen.
– Allt är fixat. Den här biljetten visar du vid check in och i kväll så får du ditt boardingpass, sa de.
Åkte in till stan, tog in på hotell (”eh, I want to stay one day, no nights”), googlade var fan jag var egentligen (Sibiriens första stad, från 1500-talet, halv miljon invånare och White Christmas-kompositören Irving Berlins födelsestad) och sov och jobbade lite.
Med tanke på morgonens debacle tänkte jag att det var lika bra att vara ute på flygplatsen i god tid och var på plats två timmar före avgång.
Alldeles för tidigt lät en kvinna mig förstå.Det gick inte att checka in förrän en timme före avgång.
På utsatt tid öppnade check in-desken och jag ställde mig i den korta kön.
Väl framme var det blankt nej. Jag hade ingen biljett, ingen bokning, fanns inte i listorna. Kvinnan packade ihop sina grejer och stängde check in. Inte hennes problem ju.
En kollega till henne – som kunde säga två saker på engelska, ”wait” och ”ticket” – kom till någon form av undsättning. Han pratade i olika telefoner i tio minuter, tittade i mina papper, skakade på huvudet hela tiden och det började närma sig avgång.
Det slutade med att jag 15 minuer före avgång fick köpa en ny biljett (den tredje till Chanty-Mansijsk), springa igenom säkerhetskontrollen med min stora resväska (med ett antal kilos övervikt), få åka egen buss ut till planet, släpa upp resväskan på planet och slänga in den i ett hörn.
Sedan kunde det lilla propellerplanet (som inte ens var halvfullt för övrigt) lyfta.
Och landa i tid.
***
Det har varit mycket snack om kylan i skidskytte-VM. Och jag förstod det när taxichauffisen under den tio minuter korta färden från flygplatsen till hotellet tvunget skulle rulla ner rutan för att röka.
Men på plats på presshotellet visar det sig vara värmen som är problemet.
Det är nåt så inihelvete varmt på rummen nämligen.
Enligt kollegan Dag Langholm på VG, som kom i söndags, ska man låta fönstret stå öppet en natt.
– Sedan är det löst. Vi är nämligen de första som bor på rummen. Hotellet öppnade förra veckan, sa den ärrade veteranen.
Och hotellet känns så där klassiskt sovjet-överdmiensionerat på sina håll.
Det fanns nämligen plats till några till i restaurangen när jag käkade i kväll. Om man säger så.
Det var en hel del skit om Ryssland det.
Men en sak får man ge ryssarna – bredbandet är gratis nästan överallt.
Det är väl typ det.
I morgon kör vi.
/Johan Flinck, Chanty-Mansijsk