Walking class football

av Peter Wennman
unnamed

Äntligen vet jag vad jag ska göra när jag blir pensionär. Det blir inte bingo. Det blir inte bridge. Det blir fotboll.

Det är natt mellan fredag och lördag nu och egentligen hade jag viktigare saker att göra under gårdagen, till exempel förhandsmaterial till superderbyt Tottenham-Arsenal idag och en lustigkurre-sida till London Calling. Jag vill inte gärna svika mina gamla Calling-fans som fortfarande än idag går ut och köper papperstidningen för min skull (säger de i alla fall). Men nu hade jag ett gammalt löfte att infria.

Så jag reste med fotografen Peter van den Berg till ett stort sportkomplex utanför London City. Där spelas det cricket, rugby och fotboll i alla dess former på planer så långt du kan se, ömsom konstgräs, ömsom vanligt.

Vi var där, i Hillingham House Farm Sports Grounds, för att träffa ett väldigt speciellt fotbollslag vid namn Uxbridge Silverfoxes FC. Silverrävarna, alltså. De kom trea i den nationella cupen med 94 deltagande lag senast.

Vad det handlar om är nåt som växer lavinartat i engelsk fotboll. Det är för män mellan 50 och 70 år. Medelåldern ligger på 62-63, ungefär. Det är prostataproblem som står som spön i backen och gamla höftledsoperationer och vid sidlinjen står en läkare beredd med defibrillator (hjärtstartare).

Det kallas Walking Football. Alltså ett spel där man får gå – och en del ”går” väldigt snabbt – men inte springa. Om du springer blir det frispark till de andra. Du kan till och med bli utvisad.

Gå-fotbollen har så vitt jag vet inte nått Sverige än, men det kan verkligen vara nåt att ta vara på i den tid då människor i pensionsåldern inte riktigt vet vad de ska göra…de är pigga och friska men får inte jobba, så vad att hitta på?

Åh, det var så roligt att stå där i den råkalla kylan och titta på gubbarna. Några av dem – man kunde lätt se vilka som var gamla storlirare från förr – hade underbar touch på bollen fast de närmade sig de 70. Och coachen Mick var lika seriös som om han tränat ett lag i engelska seriesystemet.

Jag kommer att rapportera mer om detta i en tidning nära dig framöver. Låt oss bara säga att det här är nånting jag kan tänka mig att göra med min usla kondition i åtanke. Bollsinne har jag hyfsat, så three-touch-fotboll är nånting jag bör klara.

Och framför allt: när deras seriösa träningstimme var över samlades gubbarna för en gemensam fredagskväll på den lokala curry-restaurangen. De skrattade och drog gamla minnen. Det lät så härligt. Det var ett socialt paradisumgänge.

Nåt för mig, helt klart.

Mamma har grinat

av Peter Wennman
unnamed

Alla som är gamla nog berättar ju nu om vad de gjorde den där dan Olof Palme mördades för 30 år sen. Så jag får väl hänga på.

Överraskande nog skickades jag till de norska fjällen för att bevaka Ingemar Stenmarks sista (?) världscuptävling i utförsåkning. Det kanske inte fanns nån annan, helt enkelt. Så där reste jag iväg till de snöiga backarna västerut iklädd nåt olämpligt, typ kavaj, jeans och hala lågskor.

Jag hyrde en Ford Fiesta i Oslo och åkte sen mellan de tre platser som skulle hålla tävlingarna. Det blev en vidunderligt vacker resa mellan soldränkta fjäll, och om jag inte minns fel var slutstationen Hemsedal, där Stenis och resten av herrarna skulle köra slalom  på söndagen.

På fredagkvällen innan hade vi roligt som sjutton på hotellets disco. Där var till exempel den supertrevliga duon Björn Fagerlind från tv-sporten och TT:s utsände Sven Jansson. Vi dansade och drog stories och sjöng, typ.

Sen gick jag upp till mitt rum och borde ha sovit som en stock långt in på förmiddagen. Men av nån märklig anledning, som jag ännu inte förstått, vaknade jag vid åttatiden och en röst inom mig sa: sätt på tv:n.

Varför skulle jag sätta på tv:n för att se Godmorgon Norge just denna dag av alla? Det kan jag grubbla på än idag.

Men det gjorde jag i alla fall. Bakis, förstås. Och det första jag ser i bild är en stor, röd blodfläck.

Och så rösten, på norska:

”Olof Palme, Sveriges statsminister, har blivit mördad”.

Jag blev förstås chockad och klarvaken och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig…men jag sprang ut i korridoren, till rumsgrannen TT-Jansson (socialdemokrat och stor Palme-beundrare) och knackade på.

Efter några tunga grymtningar och diverse harklanden öppnade en halvnaken Jansson.

– Palme har blivit skjuten, sa jag.

– Men sluta, sa Jansson.

– Det är sant. Han är död. Sätt på tv:n.

Vilket Jansson gjorde och bröt ihop innan han stängde dörren om sig.

Själv gick jag in på rummet igen och ringde hem till mina närstående, där den snart sjuårige sonen Magnus svarade och sa:

– Pappa, Olof Palme är död. Mamma har grinat.

 

Comfortably Numb

av Peter Wennman
unnamed

Det händer titt som tätt numera att jag sätter mig käpprak upp i sängen vid sisådär tre-fyra på morgonen och förvirrat stirrar ut i mörkret och tänker: har jag skrivit nåt? Har jag lämnat texten? Eller har jag sovit över?

Det är klart att jag har lämnat. Annars skulle dom ju ha ringt. Det där är bara ett utslag av nån slags panik i ett stressat tillstånd. Och ett sömnmönster som lämnar mycket i övrigt att önska – två timmar här, en timme där, tre timmar här.

Nu är det så där igen. Klockan är kvart i fyra på morgonen här på Marloes Road, jag har just kommit underfund med att jag verkligen skrivit en krönika om matchen mellan Dynamo Kiev och Manchester City, och känner mig klarvaken.

I såna lägen brukar jag gå in på Youtube och lyssna på nåt som får mig att njuta. Förutom att det rensar skallen kan det uppnås ett tillstånd som bringar mig ro på kudden.

Alldeles nyss spelade jag till exempel Comfortably Numb med David Gilmore och David Bowie. Det är en upptagning från Royal Albert Hall – min granne i nästa kvarter – och är ett alldeles underbart mästerverk. Jag tror det måste vara en av världens bästa låtar. Pink Floyd-Dave spelar det vackraste gitarrsolo ni nånsin kan föreställa er, och när han kommer in och sjunger efter Bowies inledning är det så man vill svimma. Gilmore fyller förresten 70 i mars. Det ger hopp för gamla kämpar.

Jag har gjort en del solointervjuer med kända musiker på olika hotell i London, såna som Michael Stipe i REM, Blink 182, Judas Priest, Eros Ramazotti, Ozzy Osborne, Eric Clapton och den supertrevlige Lionel Ritchie och några till. Men jag har aldrig varit särskilt uppdaterad i musikbranschen, det känns som om jag alltid ligger några steg efter.

Så när jag är ute och åker med buss med det engelska pressdrevet, till exempel, sitter det yngre fotbollsjournalister med hörlurar i öronen och diggar vilt och gungar med huvudet och man vill nyfiket fråga: vad fan lyssnar du på, som gör dig så lycklig?

Det är sällan nån svarar ”Där näckrosen blommar” med Flamingokvintetten.

Nå, min gamle vän Eleganten, numera på The Times, gillar att piffa upp ett par döda busstimmar genom att fråga om min 6-bästalista. Det är aldrig 5, alltid 6, och det kan handla om vad eller vem som helst som man vill ta med sig till en öde ö. Filmer, böcker, kvinnor, tv-serier, you name it.

Och musik, förstås.

Jag har haft en del grubblerier om det där genom åren…jag menar, bara sex låtar?…och sagt till Eleganten: ta bort nummer fyra på den där listan, jag vill ha in en ny där.

Nästa gång går  Comfortably Numb med Gilmour/Bowie in.

För övrigt får ni inte skratta ihjäl er när jag väljer de andra fem som en omodern människa tar med sig till Robinson-ön:

  1. Bring It On Home To Me, Animals
  2. Wuthering Heights, Kate Bush
  3. Moonlight Shadow, Mike Oldfield
  4. Oh Holy Night, Mahalia Jackson.
  5. Streets of Philadelphia, Bruce Springsteen.

Plus ungefär 100 till då av samma kvalité, jag har redan ändrat mig, men nu måste jag försöka sova lite igen.

Wajjcleff who?

av Peter Wennman
unnamed

I dessa tider av Grammisar och Guldbaggar och Oscars och Golden Globes och Polarpriser och Melodifestivaler och allt annat som ska fördelas vill jag dela med mig av ett märkligt minne. Innan jag glömmer det, som allt annat.

Året var 2000. Jag var Aftonbladets tjusige korrespondent i London och kunde således råka ut för vilka uppdrag som helst. Det ringde konstant från olika avdelningar på tidningen, av vilka få tycktes ha närkontakt med varann. Vilket innebar att det kunde köra ihop sig, så att säga. Allt från jordbävningar och fotbollsmatcher till konflikter i Gaza.

Nu hände det sig i alla fall att Globen i Stockholm skulle få arrangera den stora MTV Europe Music Awards. En riktig storfräsargrej. Allt var ytterst hemligt, särskilt vem som skulle bli programledare för själva galan.

Eftersom jag arbetade för Stockholms största tidning blev jag tillfrågad om att göra den första, avslöjande intervjun med denne så hemlige/hemliga programledare.

Jag läste på lite innan och såg att de stjärnor som presenterat MTV-galan åren innan var såna som Tom Jones, Jean Paul Gaultier, Robbie Williams, Ronan Keating och Jenny McCarthy.

Så jag tänkte:

Wow, nu får jag exklusivt träffa en superkändis. Vem visste jag inte, jag kunde alltså inte plugga några fakta i förväg, men man kunde ju alltid hoppas att det var Jennier Lopez eller nån.

Och så blir jag eskorterad av en ung dam runt lyxhotellet i centrala London. Vi gick bakom en scen där Mel C från Spice Girls och några andra stod och ylade och jag frågade försiktigt:

– Vem är det egentligen jag ska intervjua?

Hon tittade med nöjd blick på mig och sa:

– Whcksluff Jejjanne.

– Ursäkta, jag hörde inte riktigt i den här höga musiken…vad sa du?

– Men det är ju Whatshytliff Schaaaaaann!

Jaha. Det stod sju frågetecken runt mitt huvud.

Så i nästa sekund står jag i en studio bakom scenen med MTV:s kameror påslagna och skrider in i ett bländande ljus. Där i soffan sitter en svart man med rosa kostym och tunga guldkedjor runt halsen.

Jepp, här kom sportjournalisten från Gävle som inte hade de blekaste aning om vem mannen var, den som han stod i färd att intervjua.

Wyclef Jean, visade det sig. Hade aldrig hört talas om honom. Han är mer berömd nu efter ett liv inom film, skådespeleri, hip hop, reggae, r&b och låtar som är några av decenniets storsäljare. Han har dessutom försökt bli president i Haiti. Och blivit förtjust i Sandviken i Gästrikland.

Jag satte mig i soffan bredvid honom och visste alltså noll om vem mannen var. Han kunde lika gärna varit en fotbollsspelare i West Ham.

Så jag la korten på bordet.

– Sorry, sa jag, har inte den minsta aning om din karriär. Kan du liksom…ta det från början?

Och Wyclef spelade med. Han var inte dum. Det visade sig vara en underbar person som under omständigheterna sa de rätta sakerna inför MTV-kamerorna och blinkade lite till mig med ena ögat. Han hajade.

Nu hade jag gjort ett par hundra intervjuer med kända storheter de föregående åren, så jag var sannerligen ingen amatör i sammanhanget. Men den där storyn jag skrev om Wyclef Jean…uj, aj, jag tänker banne mig inte söka efter den på nätet. Jag vill helst inte se den igen.

 

 

Snooker & snubs

av Peter Wennman
unnamed-3

Ja, han kan se ut som djävulen själv, Ronnie O´Sullivan. Eller lite som den gamle svenske skådisen Tor Isedal. Mörka ögonbryn och utskjutande haka och en enastående förmåga att förvilla omgivningen, som i tv-serien Hedebyborna.

O´Sullivan är en absolut idol. Ett geni. En bolltrollare vid snookerbordet som världen knappt sett maken till.

Jag råkar vara snookerfan efter alla åren i det här landet. Även om jag aldrig har spelat själv på det stora bordet – jag är mer för poolbiljard – har jag inte kunnat blunda för hans fantastiska touch och speed runt bordet. Förr var det den vänsterhänte Jimmy White som var ”Zlatan” för mig, men sen Ronnie tog över som favorit är det bara han som gäller. Spelar lika bra från både höger och vänster, för övrigt.

Ronnie har vunnit allting och spelat in runt åtta miljoner pund. Han är så överlägsen att han liksom bara tar i när han behöver. Då gör han nästan på beställning en 147:a: det vill säga maxpoängen en snookerspelare kan uppnå med de röda och de gula, gröna, bruna, blå, rosa och svarta bollarna i rätt ordning. För att göra 147 måste du sänka alla röda och den svarta 7-poängsbollen i svit. Och det är jävligt svårt, ska ni veta.

I helgen som gick spelade den märklige O´Sullivan Welsh Open. Han hade då läge att göra 147 poäng igen. Men innan han satte den sista svarta bollen tittade han upp på tavlan och såg att bonuspengarna för att klara 147 ”bara” var 10 000 pund (135 000 kronor).

Det tyckte Ronnie var för dåligt betalt. Så han valde att sänka den rosa bollen i stället (som var något lättare) och nå poängen 146.

För detta får han nu massiv kritik i engelsk media, och det med rätta. Om han tyckte att 130 000 kronor var för lite för att göra 147 poäng kunde han ha gjort det ändå och sen skänka pengarna till välgörande ändamål. Till Barncancerfonden, eller nåt.

Men du vet aldrig med Ronnie. Han är son till en gammal fängelsekund och har haft trubbel med allehanda droger och psykiska problem och lever sitt eget liv utan att nån utomstående ska lägga sig i. Allting verkar vara i sin ordning nu på den privata sidan, men han är, som många bollgenier, väldigt egensinnig.

Just när jag skriver det här ringer det på mobilen. Det är The Suns sportchef Steven Howard som plingar från Paris – efter PSG-Chelsea – och undrar vad jag sysslar med.

– Skriver om Ronnie O´Sullivan, meddelar jag.

Så jag får en lång berättelse till livs när Steven en gång intervjuade Ronnie på en restaurang och biljardstjärnan, som svar på en invecklad snookerfråga, bara böjde sig ner till väskan nere på golvet och tog upp VM-pokalen.

Sen ställde han den mitt på bordet. Sen var det slutdiskuterat om snooker och sånt trams. Sen var det bara att beställa in mer dricka.

Fotboll och football

av Peter Wennman
unnamed-1

Det har varit en intressant fotbollshelg.

Först Manchester City-Leicester på ett regnigt Etihad i lördags, då Leicester fortsatte sin chockattack mot ligatiteln genom att spela strålande och vinna med 3-1.

Sen var det tåg tillbaka till London för söndagsmötet Chelsea-Manchester United (1-1), ytterligare en dyblöt föreställning där vi alla såg ut som dränkta katter när vi traskade hemåt.

Och sen på nattkröken, en helt annan sorts ”fotboll”:

Super Bowl.

American football.

Denver Broncos-Carolina Panthers 24-10.

Jag satt givetvis uppe och följde spektaklet, ty ett sällsynt spektakel är det ju. Bara pausunderhållningen är en show som liknar en mindre OS-invigning.

Jag är dock inget större fan av själva spelet. Jag tillhör definitivt inte dom där som plötsligt dyker upp vid varje Super Bowl och är fantastiska experter framför tv-apparaterna. Och det beror förstås på att jag inte begriper finesserna. Vilket i sin tur beror på att jag inte är tillräckligt intresserad.

På sina håll i svensk media skrivs det om denna amerikanska lagsport som om det vore en kär angelägenhet för idrotts-Sverige. Som om namnen på quarterbacks och andra är välbekanta folkhjältar hemma i vardagsrummen. När det i själva verket handlar om en slags inbördes beundran bland USA-kåta.

Jag har sett ett par matcher live och ryckts med av allt festligt som sker runt omkring, det är verkligen gigantiska jippon även i vanliga NFL-matcher. Men jag kan inte med allt stillastående därnere på planen. All icke-action. Allt snack och diskuterande och taktikpilar hit och dit och ständiga avbrott. Under Super Bowl pratades det ivrigt om den längsta spelsekvensen i matchen…jag tror den var på fem sekunder.

Jag vill ha lir. Jag vill ha matcher där bollen är i spel, där folk kan göra de mest underbara saker med den. Jag är mer en Messi-man och en Foppa-man, och jag ser  tusen gånger hellre Waldner, Persson och Appelgren spela bordtennis och Bubba Watson skruva en golfboll än att vänta på att Peyton Manning ska hitta en wide receiver med en passning.

Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. En bollartist som Peter Forsberg bör förstås ha njutit när Broncos från gamla hemstaden Denver vann.

Men amerikansk fotboll är ändå ingenting jag vill eller tänker fördjupa mig i ytterligare. Jag kanske är för gammalmodig. Men ni får acceptera att smaken är olika hos olika människor.

En sak får man i alla fall ge Super Bowl:

Det är aldrig fel med Beyoncé i halvtid. Sånt ser man för sällan på Stamford Bridge.

 

 

 

Brandlarm

av Peter Wennman
unnamed

Ja, det är väl lika bra att gå upp då. Sova är ju inte att tänka på i denna stad utan nåd.

Lyckades få ett par timmar på kudden efter avslutat jobb i natt, men väcktes 05.30 av att det pep. Inte pep som i Pep Guardiola, utan peeeeep.

Det förbannade brandlarmet, förstås. Denna eviga plåga som förföljt mig i alla lägenheter jag bebott de senaste 16 åren. Det inkluderar tiden jag var hemma i Stockholm och hyrde Virtanens lägenhet på Söder; så fort du stekte en köttbulle var det en dosa i halltaket som började vråla som en zebra med förlossningssmärtor.

Jag minns hur jag brukade klättra efter väggarna och balansera på ett ben för att få tyst på eländet, men det var nästan omöjligt. Det var gränsfall att brandkåren måste rycka ut till ännu ett falskalarm. Mina trumhinnor läkte ihop först efter ett komplicerat system av korsdrag som till slut fick skiten att tystna.

Så nu då? Åh denna natt, denna underbara natt som vi kallar Bella Notte?

Det peeeep med jämna mellanrum. Alltså inte den typen av hoppsan-glömde-visst-brödrosten-larm som alltid går i engelska hotellkök, väcker halva Europa och tvingar såna som mig att barfota fly ut på trottoaren i för trång morgonrock…nej, här var det ett enerverande pipande var 15:e sekund.

Batteriet, alltså. Dags att byta. Det sker alltid 05.30 en onsdagsmorgon när du är snudd på medvetslös av trötthet.

Så fram med en stol från vardagsrummet, upp och rota i taket alldeles vimmelkantig, och försöka skruva ner dosan.

Det gick till slut. Men det fortsatte pipa. Så småningom fick jag loss sladdarna som ledde till batteriet, klev triumferande ner för stolen som om jag vunnit OS-guld i svikthopp och drämde ner hela rubbet på köksbänken.

Då pep det igen!

Men vad i helvete.

In då för ett kirurgiskt ingrepp i själva dosan, nu var det ingen lek längre, nu krävdes skalpeller och annat. Hjärtat, alltså batteriet, satt förstås stenhårt fast under ett plastlock och gick inte att rubba. Men jag kunde se artärerna, blå och röda trådar, som löpte från knutpunkten och ut i resten av kroppen.

Jag kände mig som Doktor Christiaan Barnard när jag äntligen kunde öppna en klaff med baksidan på en tesked och med milt…nja, rätt brutalt…våld få ut batterihelvetet på diskbänken.

Så där låg alltså likdelarna styckade och klara. Kunde man få sova några minuter nu?

Ni tror mig inte, MEN DET PEP IGEN!

Det var som om en avhuggen arm skulle börja sprattla, eller nåt. Jag fattade ingenting. Jag trodde att jag blivit galen. Men tydligen var det en sista nervryckning från detta batteri och dess sladdar.

Jag tycker inte om brandvarnare, hur nyttiga de än är. De lever tammefan sitt eget liv.

Det är alltså som vanligt här på Marloes Road. Det grävs gropar på gatan nedanför, sopbilarna låter som en jordbävning varje morgon, det är stopp i avloppet, det piper och har sig i lägenheterna, det tutas bland irriterade trafikanter, den polske kocken på Devonshire Arms kan inte ens koka en potatis – och mycket snart kommer Jussi, den sjungande koltrasten, att dyka upp på takåsen mitt emot.

Men jag trivs, det gör jag. Nu går jag och lägger mig igen.

 

 

Trio med Bumba

av Peter Wennman
unnamed-3

Större än så här blir det inte.

Ser Idrottsgalan i tv och blir rörd till tårar av den fantastiska och välförtjänta hyllningen till tre av våra största stjärnor genom tiderna: Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström.

Det var tecken på bra bollsinne av SvT att placera dem vid samma bord och låta dem ta emot en stående ovation av publiken (även om det var sega ben på sin håll innan gamlingarna reste sig).

Peter Forsberg är världens bäste hockeyspelare genom tiderna, fortsätter jag att hävda, och han var naturligtvis genomskicklig som talare också.

Grabbarna kan ju det här efter alla år på diverse scener och framför nordamerikanska tv-kameror. Sundin och Lidström är inte långt efter på min privata lista över världens toppspelare. Så högt håller jag faktiskt dem. Otroliga hockeyspelare.

Vem har gjort snyggare mål inför en fientlig publik i Prag än Mats Sundin?

Det hade förstås varit bättre med en annan prisutdelare än den trevlige Lasse Granqvist, som fick prata om ett misslyckat referat. Jag hade till exempel gärna sett Börje Salming hylla sina yngre kollegor.

Eller ännu hellre:

Ulf Sterner.

Uffe satt ju där i Globen, med hustrun Pia, och vi ska vara tacksamma för att han faktiskt tog svensk ishockey till NHL.

Det var bara sex lag i ligan då, och Sterner åkte ut barhuvad och utan hjälm, i New York Rangers tröja nummer 5, och gjorde sin NHL-debut mot Boston Bruins (vill jag minnas) säsongen 1964-65.

Han blev avundsjukt betraktad som en marsmänniska, en europé som inte hade där att göra, men det var en förbannat bra hockeyspelare med en blick för spelet och med passningar som inte kanadensarna förstod.

Tänk vilken grej det hade varit om de släckt ner scenen lite när Foppa, Sudden och Lidas stod där och låtit legendaren Sterner, DEN FÖRSTE AV DEM ALLA, komma in i rampljuset och få dela ut killarnas hederspriser.

Det hade inte varit mer än rätt. Så vitt jag begriper har Ulf Sterner aldrig riktigt fått den uppskattning han förtjänar, till skillnad från den folklige Sven Tumba.

unnamed-4

Jag är stolt över att jag fick en selfie med ungdomsidolen Sterner för några år sen. Han kände mig inte, men var ytterst paff över hur mycket jag visste om honom. Det var ju annorlunda då, vi som hade läst idrottsböcker istället för att googla.

Foppa, Sudden och Lidas var en senare generation som kom att bli sensationer i sina tuffa proffslag. De var fan inga marsmänniskor. Ser man klippen på trions bästa framträdanden i NHL och Tre Kronor börjar man banne mig grina, det är så bra att det inte är SANT.

Jag har varit hos Foppa i Colorado, hemma hos Sudden i Toronto, följd Lidas i Västerås och Tre Kronor (har aldrig varit i Detroit) och skrivit om deras karriärer från första sekunden till den sista. De har alltid varit oerhört bussiga och ställt upp på allting, från konstiga bilder till märkliga reportage. De har känts som goda vänner genom åren.

Love you, guys – tack för allt ni gjort för svensk ishockey och för svensk idrott i allmänhet. Vilka ambassadörer!

Jag spelar Bowies ”Heroes” för er nu, på repeat hela natten.

Hjälte, äntligen

av Peter Wennman
unnamed-1

 

Kan inte påstå att jag varit nån fanatisk David Bowie-fan. Jag har gillat en låt här eller där, framför allt ”Absolute Beginners”, men jag fattade aldrig riktigt den där Starman-perioden. Jag var väl för upptagen av Status Quo, eller nåt.

Fast en en del fastnade förstås. Som ”Heroes”. ”We can beat them, just for one day, we can be heroes, just for one day”.

Strax innan avspark mellan Arsenal och Chelsea i går eftermiddag drog de i gång ”Heroes” i de mäktiga högtalarna på Emirates Stadium. Men helvetes JÄVLAR.

Där strömmade rösten av Londongrabben Bowie (född David Jones) ut bland de 60 000 som satt där. Jag fick tårar i ögonen. Vilken fantastisk låt. Det var det bästa jag hört ur en högtalare på en fotbollsmatch i England.

Det var synd att den efterföljande matchen inte levde upp till förväntningarna. Men det jag tar med mig därifrån är musiken strax innan.

Jag ber om ursäkt för ovanligt kort blogginlägg den här gången, men jag kände bara att jag måste skriva om känslan och den uppflammande saknaden av David Bowie.

Vill ni läsa om fotbollsmatchen kan ni gå in på Sportbladets sajt. Eller köpa papperstidningen.

 

Halle Luja

av Peter Wennman
unnamed

 

Tänk att det bara fortsätter. Vi trodde ju att vi var på väg mot nåt bättre, att diskussionen rent av var över?

Men nej. Det är tydligen fortfarande skillnad på svart och vitt. Som om jag skulle hålla Wayne Rooney högre än Pelé på grund av hudfärgen. Som om jag skulle hålla Carola som en bättre sångerska än Aretha Franklin. Som om en artist vore mer fantastisk än en annan på grund av ursprung och ras.

Eller för att tala klarspråk i det vanliga livet:

För att vi fortfarande inte kan kalla en amatör för en amatör, en idiot för en idiot, en hjälte för en hjälte, på grund av att…ja, en är vit och en annan svart.

Det är år 2016 och jag läser i de engelska tidningarna att svarta skådespelare klagar över att de inte fått några Oscars-nomineringar. Diskriminering sen gammalt, hävdar de. I samma veva får de mothugg av såna som Charlotte Rampling, som menar att det lika gärna kan handla om diskriminering mot de vita: det är ju de bästa prestationerna som gäller, oavsett färgen på skinnet.

Jag blir så trött på hela resonemanget.

År 2002 fick Halle Berry (se bilden) en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Monsters Ball. Hon var den första svarta kvinna som fick det priset. Jag är inte helt säker på att hon förtjänade statyn för den rollen, men so what. Alla var glada och nöjda.

Jag skriver det enbart för att få berätta om mitt möte med Halle.

Det var 2001 och på ett hotell i London var det pressmöte med hela gänget som gjorde filmen Swordfish. Vi satt tre, fyra personer från olika länder runt ett bord och först in var John Travolta. Han var trevlig, men rätt stel. Sen kom Hugh Jackman. Han var också trevlig, men ännu stelare.

Sen kom hon.

Halle Berry gled in i hotellrummet som en älva över morgondagg, som en uppenbarelse i en tonårsdröm, som en oas i en stentorr öken. Hon hade högklackat, var klädd i vitt och exploderade i ett leende som fick mig att kasta mig ner i närmsta bunker.

Jag vet att man i dagens politiskt korrekta läge inte, som manlig, får skriva att en kvinna är vacker. Så jag får väl påpeka att Travolta och Jackman var vackra också. Liksom de storvuxna vakterna vid dörren. Och pressagenterna. Och taxichauffören som körde mig dit.

Men i alla fall…hon slog sig ner vid bordet och mina okända kollegor var blyga och osäkra och tysta, så jag sträckte fram näven och sa:

– Hi, I´m Peter from Stockholm. You look wonderful, Halle.

Hon gav mig en kritvit tandrad och ett par bruna ögon, hon sa ”Thanks Peter” och sen var intervjun som en dialog mellan oss två. Medan de andra utsända tyst lyssnade och antecknade fick de lära sig hur en man förför en kvinna…hahahahaha!

Allvarligt:

Två veckor senare var Halle tillbaka i London för att hålla presskonferens inför James Bond-filmen Die Another Day. Hon satt på ett podium i Hammersmith bredvid Pierce Brosnan, och jag hade placerat mig längst fram i den stora salongen. När Halle Berry kom in och spanade längs bänkraderna kände hon igen mig och vinkade glatt.

Vilken jävla seger! Vilken triumf! Och Gud min skapare vad de andra nöjesjournalisterna måste ha undrat: hur kan hon känna den där lille tjocke svenske fan?

Nå, hon fick i alla fall sin Oscar sen.

Jag har solointervjuat såna som Cate Blanchett, Isabella Scorupco, Maud Adams och Gena Lee Nolin, men jag har aldrig tyckt bättre om nån än Halle Berry.

 

 

 

 

Sida 2 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB