Startsida / Inlägg

Genrefokus: Dirty South – utskälld sydstatsrap

av Wimp-redaktionen

OutKast, Lil’ Wayne och T.I., Master P, Lil’ Jon och T-Pain. Sydstatsrapparna har på gott och ont dominerat det senaste årtiondet inom amerikansk hiphop. Östkust-fansen förtvivlar och beskyller dirty south för att vara fördummande och bekräfta negativa stereotyper. Vår egen Niklas Krigslund har tittat närmare på genren och snackat fördomar med den amerikanska journalisten och dirty south-experten Ben Westhoff.

När OutKast gick på scenen under Source Awards i 1995 buades det friskt i Paramount Theatre i Madison Square Garden. Luften vibrerade av aggression från den eskalerande konflikten mellan öst- och västkust. Men när André 3000 och Big Boi reste sig för att ta emot priset för bästa nya grupp hittade salens två fraktioner plötsligt en gemensam fiende i den flamboyanta duon från “den tredje kusten”.

Särskilt de lokala newyorkarna hade svårt att dela rampljuset med två okända sydstatsexcentriker som med sin tillbakalutade funk och släpiga lantisdialekt representerade en främmande estetik milslångt ifrån dåtidens hårdkokta boom bap-rap. Och i deras hemstad – hiphoppens vagga!

“Jag är trött på människor, trångsynta människor” sa en tydligt skakad André 3000 när visselstormen hade lagt sig. “Det är som om vi hade gjort en demo som ingen vill lyssna på. Men The Southhar något att säga. Och det är allt jag har att säga.” sa han och lämnade scenen, förmodligen ovetande om det profetiska i sitt uttalande.

Den milt sagt tumultartade prisutdelningen kommer vi framför allt ihåg som kvällen där hatet mellan Tupac og Biggie flammade upp och senare resulterade i att de båda mördades 1996 och 1997. Men OutKasts pris och André 3000’s indignerade tacktal pekade fram mot annan och mer genomgripande utveckling i amerikansk hiphop – den sydliga förskjutningen av maktbalansen som på allvar tog fart några år senare, när dirty south plötsligt stormade in på hitlistorna i en diamantbesatt stridsvagn signerat Master P och hans No Limit Records. Deras slogan Make ’em say ugh! fick håren att resa sig på östkustens språkmedvetna etablissemang. New Orleans-konkurrenterna Cash Money Records följde snabbt upp med storsäljande skivor från Hot Boys, B.G och Juvenile fram till 2005, innan trap-rappare som T.I., Gucci Mane och Young Jeezy tog över hitlistorna. Och så har vi förstås Lil Wayne, som med sitt esoteriska bildspråk och föränderliga flow av många – och helt säkert av honom själv – räknas som världens bästa rappare.

Trots deras kommersiella succé är forhållandet mellan de mer enkelspåriga sydstatsrapparna och östkusteliten fortfarande inte speciellt avslappnat. Newyorkers som Nas, Ghostface Killah och andra Wu-Tang Clan-medlemmar håller fast vid att deras rimtekniskt komplicerade, socialt medvetna och samplebaserade, organiska hiphop är på en annan nivå än sydstatsgängets syntetiska 808-beats och enkla textunivers. Ett textunivers som ofta beskylls för att bekräfta vita fördomar om den svarta underklassen genom att handla om att äta chicken wings och bli hög på hostmedicin, ackompagnerat av videos där artisterna uppför sig, ja, stereotypt. Nas gick faktiskt så långt som att erklära att hiphoppen var död i en YouTube-video med titeln “Eat That Watermelon”. Skälet: Fördummande sydstatsrap som upprätthåller rasstereotyper för att underhålla vita förortskids, ungefär enligt samma recept som 1800-talets minstrel shows.

Texten fortsätter under spellistan.

För att titta närmare på om de här anklagelserna mot dirty south håller vatten har vi pratat med Ben Westhoff, musikredaktör på LA Weekly och författare till boken ‘Dirty South’.

#1: DET ÄR DUMT

Det här håller jag inte alls med om. Musiken må vara simpel och avskalad, ibland är det bara ett 808-beat och knipsande, men jag vill inte kalla det dumt bara för att det är minimalistiskt. Många av låtarna är genialiska just därför att de är så simpla och catchy. Det är en konstform i sig.

#2: DET BEKRÄFTAR FÖRDOMAR OM DEN SVARTA UNDERKLASSEN

Det finns helt säkert exempel på detta, och jag kan förstå att man har den uppfattningen. Till exempel upprördes många av videon till “Fry That Chicken” med Ms. Peachez. Men jag har pratat med dom som gjorde den, och det är definitivt inte deras intention att förstärka negativa stereotyper. De vill bara ha kul och göra folk glada. Det samma gäller “Laffy Taffy”, som också fick utstå mycket kritik. Men oavsett vad syftet är så missförstås man, och därför är det svårt att argumentera mot påståendet.

#3: DET ÄR ‘RINGSIGNALSRAP”

Ja, det är svårt att inte hålla med om det. Faktiskt myntades uttrycket “ringtone rap” för att beskriva southern hiphop, och jag tror att Soulja Boy’s ‘Crank Dat’ har rekordet som den mest nedladdade ringsignalen någonsin i USA. Det är sjävklart simplistiskt, men som sagt så behöver inte det vara dåligt. Jag gillar att det är ett sound som inte är fast i 80- och 90-talet.

Men det är en grov generalisering att använda det här begreppet om hela genren. Det finns miljoner av sub-genrer: bounce, bass, crunk, snap. Och sen är den amerikanska södern ett enormt geografiskt område. Ljudet av Houston kunde inte vara mer annorlunda än ljudet av Miami. Det finns en intellektuell rappare för varje simpel; T.I., Scarface, Big Boi – dem kan du omöjligt kalla simpla.

#4: DET ÄR CHAUVINISTISKT OCH GLORIFIERAR VÅLD OCH DROGER

Det är sant i en viss utsträckning när det gäller Young Jeezy, T.I. och Gucci Mane. Men jag tror att de känner att de presenterar verkligheten som den ser ut från deras perspektiv. De skulle säga att de har växt upp i bostadsområden som har övergivits av polis och myndigheter, där det har varit upp till de kriminella att skydda och ta hand om dom dom bor där. Det behöver man inte hålla med om, men det år så de ser på saken. När det är sagt så är det ingen tvekan om att det finns en viss glorifiering, och det är inget jag tycker speciellt mycket om.

#5: DET APPELLERAR TILL DEN LÄGSTA GEMENSAMMA NÄMNAREN

Well, för mig talar musiken till barnet i mig. Jag älskar musik som fångar dig direkt, och där alla kan vara med. Du blir på gott humör, och jag föredrar det framför “intellektuell” musik som försöker att träffa hjärnan i stället för hjärtat.

Niklas Krigslund, redaktör, WiMP Danmark

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB