Galenskap, mörker, vårkänslor och lycka. Ja, ungefär så kan den här listan sammanfattas. Här hittar du WiMP-redaktionens absoluta favoriter just nu. /Karin & Nora

Karins val:

Kim Cesarion – Undressed
Han kallas för Sveriges svar på Miguel, men 22-årige Kim Cesarion står faktiskt alldeles utmärkt på egna ben, helt utan jämförelser med superstjärnor. Man behöver inte kunna ett smack om musik för att förstå att det här är riktigt bra. Falsetten går rakt in i hjärtat och jag är fast.

James Blake – I Am Sold
Han är ung som en vårdag, blott 24 år gammal, men har redan hunnit släppa fyra EP:s och två album. Han har jobbat med stjärnor som Bon Iver, Kanye West och Björk, påminner lite om Antony Hegarty, sångaren i Antony and the Johnsons, men är framför allt fullkomligt briljant i sin enkelhet. Nysläppta plattan ”Overgrown” är som bomull för öronen. Ja, I am sold helt enkelt.

Beatrice Eli – Violent Silence
Kommer på mig själv med att sitta och skrika med i refrängen ”Your silence is violent/ It’s killing me/ You’re killing me” och kan väl egentligen inte svara på om det är jag som är sinnessjuk eller Beatrice Eli som är sinnessjukt bra. Eller jo, det är klart jag kan svara på det – kudos till Eli.

NONONO – Pumpin Blood
Den här Stockholmstrion är nog en av de absolut mest intressanta grupperna i det här avlånga landet just nu. Pumpin Blood är liksom lekfull och mörk samtidigt. Att vissla fram en refräng är sällan något bra, men här känns det alldeles naturligt och jag visslar glatt med. Det känns lite som att NONONO kommer vissla hela sommaren igenom med den här potentiella sommarhiten.

Movits! – Nitroglycerin
Ta lite eklektisk hiphop, lägg till ett ägg, en saxofon och mycket trummor – tada, du har en hit! Svänger på mina solskygga ben och längtar efter sommaren när jag hör det här. Den sätter sig vill jag lova.

Noras val:

Håkan Hellström – När lyktorna tänds
Det är något med det sorglösa gitarrintrot. Det är något med när Håkan helt avslappnat slänger ur sig ett ”yeah” (och det känns coolt – på riktigt!) Det är något med Salome Kents fantastiska souligt sköna körer. ”När lyktorna tänds” är en serenad jag tyvärr kommer lyssna sönder alltför snabbt. Men det gör absolut ingenting. Tack Håkan!

Daughter – Human
De har jämförts med så väl Bon Iver som Florence + The Machine och The XX, och visst finns det vissa likheter mellan skottarna i Daughter och deras föregångare inom den storslagna indiepop-genren. Debutalbumet ”If you leave” kommer värma mångas pophjärtan, även om texterna i bland sviktar i kvalitet. På vackra ”Human” gifter sig dock text, musik och Elena Tonras röst totalt.

Andrew McMahon – Synesthesia
Jag har gillat den i smyg ett tag nu, för det här är ju faktiskt en riktigt klyschig popdänga! Trots detta är det något med Andrew McMahon som jag tycker känns så genuint och genomärligt att jag liksom ser förbi alla toppliste-manér den kaliforniske sångaren för sig med. Är det vår så är det vår tänker jag, och lyssnar på ”Synesthesia” en gång till.

Sonjagon – Gondor
2009 släpptes hyllade debutalbumet ”Arches” och svenska musikkritiker stod enade om att Sonjagon var ”the next big thing”. Men sedan dess har det varit tyst om alternativrockarna – fram tills nu! EP:n ”I Am Terra The Earth” låter mycket, mycket lovande. Jakob Stenberg sjunger som en desperat och berusad version av Chris Martin – på ett bra sätt, och det borde inte dröja länge innan the big guys plockar upp trion till de riktigt höga höjderna.

Petter feat. Chords – Natt & Dag
Det är en mörkare och mer uppgiven Petter som möter oss på nya albumet ”Början På Allt”. Ett genialiskt drag i en hiphop-värld som allt oftare kretsar kring sensationslyrik och stereotypa anspelningar på sex. Petter blickar i stället inåt och tar oss med på en livskrisande resa mellan, just det – Natt & Dag. Och så är ju Chords helt fantastisk!