Hej Anders! Hur mår du?

Det är bra. Jag tänkte att jag skulle ut och gå men det går inte nu när jag sitter och skriver låtar.

Kan du inte berätta om namnet Slangbella?

– Slangbella dök upp i mitt huvud för längesen och innan då jag tänkte göra musik själv. Jag hade en dröm om  att jag träffat en tjej som hette Isabella och vi startade ett band som skulle heta Slangbella. Men jag träffade aldrig någon Isabella och jag har aldrig sjungit i hela mitt liv så jag la ner den idén och fortsatte mitt arbete med mitt förra band Alice in Videoland. När vi slutade med bandet så bestämde jag mig för att testa att sjunga själv. Då plockade jag fram den gamla drömmen och lite frustration och tog tag i mitt soloprojekt. Nu gör jag allt – skriver, spelar och sjunger allt själv.

Jag tycker din musik är en korsning mellan poppiga melodier och punkiga röster. Hur inspireras du till att skriva musik?

– Framförallt har jag hållit på med musik så länge jag kan minnas och det har aldrig slagit mig att jag ska sjunga. Jag har spelat in och producerat många album men inte tänkt att jag ska skriva texter. Jag inspireras av alla de åren som gått. Efter så här många år så samlar man på sig många erfarenheter och tankar och det är nästan så att idéerna bara rinner över. Jag har väldigt lätt för att skriva musik och och har väldigt mycket inom mig som bara måste få komma ut.

Din senaste singel ”Jag ska bygga en armé” baseras på historien bakom ett distansförhållande. Vad var det värsta med distansförhållandet?

– Jag bodde tidigare i Malmö och jobbade under många år som industriarbetare. Den här låten skrev jag i ren frustration över det distansförhållande jag hade i samband med mitt arbete med tidiga morgnar och det tuffa arbetet. Jag började dagdrömma och fantiserade om att bygga upp en ny värld där jag och min dåvarande tjej skulle ha vår egen tid på vår egen plats.

Tror du att det går att bygga en relation på distans?

– Inte i längden. Distansförhållandet som låten bygger på är över.

Du var tidigare medlem i Alice in videoland – trivs du bättre solo?

– Det känns som jag får mycket mer gjort nu. Har jag en idé så kan jag köra igång projektet och behöver inte vänta in någon. När man har kreativ damp, som jag har, så är det väldigt bra att få jobba själv. Men jag har inte varit ute och spelat själv så vi får se hur det går. 

Hur ser framtiden ut?

– Jag är lite osäker. Jag har albumet klart men jag tror inte det släpps förrän till augusti eller någon gång efter sommaren. Jag ska försöka sätta ihop ett band och komma ut och spela för det har jag inte gjort tidigare. Jag spelade inget live med förra skivan för hela meningen var att göra det här på skoj och se om det skulle fungera på egen hand. Jag tog inte så allvarligt på det men sen när jag fick så bra recensioner så kände jag att nu vill jag ut och spela.

Nu är våren här – vad är vårens bästa soundtrack?

– Jag är precis hemkommen från en road trip i Kaliforninen och soundtracket till den resan är The Doors album L.A. Woman. Jag lyssnar på det varje dag och den kommer gå varm här hela våren. Det är en magisk skiva med magiska känslor.

Många kanske kommer ihåg honom från Eurovision Song Contest 2012, där han tävlade för Norge med bidraget ”Stay”. Men schlager var inget för nykomlingen Tooji, som efter tävlingen gick in i väggen och fick tänka om. Idag släpps singeln ”Packin´ Guns” och vi har fått en pratstund med det 26-åriga energiknippet.

Du har bott i Norge hela din uppväxt, men har nu flyttat till Stockholm, hur kommer det sig?

– Efter Eurovision-grejen kom jag till en vändpunkt i mitt liv. Mitt dåvarande skivbolag ville att jag skulle surfa på den vågen och fortsätta göra liknande musik, men det var ingenting för mig. Jag kände mig olycklig och behövde någonting nytt. Efter ett tag kom jag fram till att det var pop jag främst ville satsa på, och då finns det ingen bättre stad att vara i än Stockholm, så jag drog! Nu bor jag på Söder och älskar det!

Du säger att du mådde dåligt och hamnade fel – är det lätt hänt i musikbranschen tror du?

– Ja, för mig var det så i alla fall. Det var väldigt många som hade åsikter om vem jag skulle vara och vilken typ av musik som var ”jag”. Men allt det där gör bara att man tappar kontakten med sig själv. ”Packin´ Guns” är den första låten som jag kan stå för helt och hållet. Förut när någon satte på ”Stay” vred jag och vände på mig och gick i defensivt läge. Nu känner jag mig stolt i stället och om de som lyssnar inte gillar det så gör det inte så mycket. Jag känner mig mycket mer bekväm än förut.

Du har tidigare sagt att du är inspirerad av Monica Zetterlund. Berätta!

– När jag var som deppigast under förra året gick jag och kollade på filmen ”Monica Z”. Jag blev så inspirerad och kände bara ”om hon kan packa väskan och dra till Stockholm för att satsa så kan jag också”. Och så älskar jag musiken också.

Berätta om ”Packin´Guns”, hur kom den till?

– Låten kom till som en reaktion mot allt jobbigt jag hade gått igenom. Jag kände mig osäker men istället för att göra en långsam och deppig låt ville jag göra en låt som skulle ge mig styrka, och det blev ”Packin´Guns”. När man går ut och uppträder med den kan man inte stå tillbaka utan måste ge allt, vilket också hjälper mig att bli starkare och modigare.

Vad händer framöver?

– Jag hoppas att folk kommer digga låten och att den ska spelas överallt. Drömmen är så klart att ge ut fler låtar. Jag kommer inte nöja mig förrän jag nått min maxpotential!

Vi upptäckte Aloe Blacc redan 2010 då att han släppte ”I Need A Dollar”. På senare år har han lyckats skapa stora rubriker världen över och efter hans samarbete med Avicii på ”Wake Me Up” så vill alla ha en bit av Aloe Blacc. Nu är han tillbaka med albumet ”Lift Your Spirit”, som även innehåller hans egen version av förra årets superhit. För WiMP har han svarat på några frågor kring konceptalbum och delat med sig av sina 10 favoritlåtar som oväntat nog innehåller Nena och 99 Luftballoons mellan några av historiens bästa soullåtar. Kanske är det en guilty pleasure, vad vet vi?

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Senaste albumet som jag lyssnade på från början till slut var Eugene McDaniels ”Headless Heroes of the Apocalypse”. Jag föredrar alltid att lyssna på ett album från A till Ö eftersom det ligger så mycket tanke och arbete till att välja låtlistor, övergångar och inslag. Jag har varit ett fan av artister som J-Dilla och Slum Village där deras album håller ett flöde från början till slut. Marvin Gayes album ”What’s Going On” är ett annat bra exempel.

Hur lyssnar du oftast på ett album från A till Ö och är formatet som CD, vinyl, nedladdat eller streamat viktigt?

– Jag lyssnar på album i olika format, oftast det som är mig närmast för tillfället. Det kan vara CD, vinyl eller streamad musik. Nuförtiden lyssnar jag oftast på MP3-filer.

I vilken utsträckning är “Lift Your Spirit” gjord för att lyssnas på från början till slut? Är det viktigt för dig att sätta låtarna i rätt ordning?

– Den första versionen av ”Lift Your Spirit” var definitivt gjord för att lyssna på från början till slut. Jag valde låtarna och introduktionen specifikt för att göra det till ett konceptalbum. Efter att vi spelat in hela albumet var vi tvungna att ta fram ett album som fungerade på ett internationellt område, så jag tog fram de låtarna som verkade mest lämplig för start och slut. Tillsammans med skivbolaget tog jag sedan fram hela låtlistan som passade däremellan.

Vilket album (av valfri artist), skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?

– Då skulle jag rekommendera mitt första soloalbum ”Shine Through” eftersom det albumet inte har några pauser. Varje sång flyter in i nästa med övergångar och mellanspel och för mig är det det bästa sättet att utveckla ett album på.

The Bad Plus är en jazztrio från Minneapolis, Minnesota, bestående av pianisten Ethan Iverson, basisten Reid Anderson och trummisen Dave King. Medlemmarna har varit aktiva musiker i olika konstellationer sedan sent 80-tal, men beslöt sig år 2000 för att bilda The Bad Plus.

Gruppen, som inte går att placera i ett specifikt musikaliskt fack, blev snart kända och kom att omdefiniera vad en klassisk piano, bas- och trumbaserad trio kan och bör vara. Detta genom att bygga en brygga mellan olika genrer, tekniker och utforska de oändliga möjligheter inom gruppens ramar genom att blanda avantgarde-jazz, rock och pop. De är kända för sina eklektiska val av covers, där de bland annat tolkat artister som Black Sabbath, Nirvana, Pink Floyd och Ornette Coleman. Nu har trion precis påbörjat ett av deras mest ambitiösa projekt så här långt: en omarbetning av Igor Stravinskys klassiska The Rite Of Spring.

– Det är ett klassiskt stycke, ett av de viktigaste för 1900-talet och som nu är precis 100 år gammalt. Det var dags för oss att sätta igång med ett större projekt, och ”The Rite” var ett logiskt val, berättar pianisten Ethan Iverson för WiMP.

Vilka mål hade ni satt upp innan ni startade det här projektet, och stötte ni på några överraskningar under processen? 

– Ja, efter att vi studerat noterna insåg vi att vi var tvungna att spela stycket i vår egna folkloristiska rytm. Det var en ganska rolig upptäckt.

– I det här fallet var processen med att lära sig noterna svår i sig. På ett sätt är pianodelen precis som ett klassiskt uppträdande. Reid och Dave var tvungna att skapa delar som kändes logiska. Framförallt  är trumspelet väldigt innovativt, säger Iverson om tolkningen av en av landmärkena inom musikhistorien – en klassisk ballett som kokats ner till ett jazztrio-format.

Som den amerikanska radiokanalen NPR konstaterade i en recension av inspelningen: ”Av alla jazzgrupper som skulle kunna tackla en sådan uppgift verkar The Bad Plus som den mest passande. Det är en grupp med en känsla för ”quirky”, proggig originalmusik; ett rykte om sig att kunna tolka allt ifrån klassisk 1900-tals-musik till Aphex Twin; en uppenbar kärlek för musikhistoria, vare sig det är jazz eller något annat.”

– Det behöver bara kännas rätt. Det finns egentligen ingen algoritm. Det handlar mest om att vi alla älskar musik. Vårt album ”For All We Care” innehåller till exempel både inslag av klassiskt, rock, country och pop, säger Iverson och konstaterar att denna typ av musik är vad många moderna jazzgrupper idag strävar efter att göra och kallar det för en ”naturlig utveckling”.

På vilket sätt är Rite Of Spring relevant för dagens publik?

– Med tanke på hur känt det är känns det fortfarande relevant att sätta sig ner och lyssna igenom hela stycket. Det är utmanande – och det är spännande.

Har ni som grupp överhuvudtaget några hämningar, eller kan ni utvecklas åt vilket håll som helst från där ni står idag?

– Åh, jag vet inte, vi har förmodligen många hämningar, säger Ethan Iverson med ett skratt.

The Bad Plus har också gjort en spellista till oss med några av deras musikaliska favoriter. Lyssna på deras gästlista som bland annat innehåller spår från Miles David, Portishead och Barry Manilow.

Det var länge sedan vi var med om en lika ösig kväll som på förra veckans WiMP Live Sessions. Rockbandet Flykten bjöd på svängig stoner-folk-rock framförd med en outtömlig energi, och kom så klart att sätta hela Story Hotel i gungning. Vi skulle bli förvånade om vi inte får se det här bandet på några riktigt stora scener framöver.

Och som vanligt behöver du inte vara ledsen om du missade den här upplagan av WiMP Live Sessions – nu finns nämligen hela konserten med Flykten att se på Aftonbladet TV. Vi bjuder dessutom på en intervju med bandet där de bland annat berättar om namnvalet, varför rocken fortfarande lever och om raggarhotet de planerar att skicka ut.

Här ser du konserten med Flykten

Här ser du intervjun med Flykten

Veckan börjar på bästa sätt – från och med idag kan du nämligen förhandslyssna på den svenska poptrion fjärilseffektens nya singel ”Brinner upp” i WiMP! I maj förra året släppte bandet sin första EP ”Dansa som en idiot”, som fick ett väldigt varmt mottagande. Och nu är alltså Hannes Wiklund, Hampus Blomberg och Anton Fernandez tillbaka – den här gången med en singel som handlar om en passion som nästan tar kål på en. Vi ringde upp bandet för att få veta lite mer.

Vad handlar låten om?

– Låten handlar om att stå ut med någonting som är jobbigt, därför att man har en stor passion för det. Det kan till exempel vara en olycklig relation, men också en slitsam hobby som man älskar.

I låten liknar ni den här känslan med att ”brinna upp” och beskriver kärleken som en eld. Hur kom ni på det?

– Vi blev inspirerade av en saga om Kung Midas som förvandlar allt han rör vid till guld. Ganska snart inser kungen dock att det inte fungerar så bra när han försöker röra vid människor han bryr sig om. Vi ville fånga den känslan – elden är dels passionen och dels ett destruktivt element.

Har ni utvecklat ert sound på något sätt?

– Ja, det har vi verkligen. Och det är något som framförallt hörs på de låtar vi håller på med just nu. Eftersom vi gör allting själva, från att skriva till att spela in och producera så är det också en naturlig utveckling. I början visste vi knappt hur man mickade upp en gitarr och så vidare. Vi utvecklas hela tiden och går framåt både text- och soundmässigt.

Det produceras väldigt mycket pop på svenska just nu – känner ni av någon konkurrens?

– Nej, vi tycker att det är kul att det görs så mycket bra svensk pop just nu. Vi tänker inte på konkurrensen utan är mest glada att vi har möjligheten att jobba med musik på heltid. Det känns som att det är ett bra och roligt musikklimat i Sverige för tillfället.

Har ni själva något tips på hur man lyckas i sin relation utan att ”brinna upp”?

– Vi vet allihopa hur det känns att slita ut sig för någonting och också hur det känns att blir bränd av någon annan. Det man kan lära sig är väl att det oftast inte finns någon avsiktlig ondska bakom det, utan att det är något som bara uppstår. För att lyckas med en relation utan att ”brinna upp” är ärlighet och kommunikation det absolut viktigaste. Om man ska applicera låtens mening på oss som band så försöker vi alltid vara ärliga och komma ihåg vad som är viktigt med musiken. Det är inte ett vanligt jobb och därför försöker vi hålla en slags distans till det, vilket vi tror är sunt.

Vad händer framöver?

– Den 24 mars släpps ”Brinner upp”, och då släpper vi också en lyrics-video på YouTube. Utan att säga för mycket så illustrerar den ganska väl hur vi tänkt med låten. Sedan håller vi på att spela in och hoppas snart kunna släppa en andra singel. Vi har börjat jobba mer med video också och planerar att släppa lite fler live-videos och extramaterial snart, så håll ögonen öppna!

Efter uppväxten i Norrköping valde Zebastian Swartz att ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm där han nu satsar helhjärtat på musiken. För några veckor sedan släpptes singeln ”Me & My Brother” och idag har vi på WiMP äran att premiära den tillhörande videon. Vi passade även på att ringa upp Zebastian för en intervju.

Hej Zebastian, hur är läget?

– Jo det är bra med mig.

Vem är Zebastian Swarts?

– Jag är musiker och låtskrivare, kommer ifrån Norrköping och försöker ta mig igenom dagarna på något vis genom att vara kreativ och göra musik. Jag jobbar även med ljud och produktion och mer tekniska jobb. Men det är det kreativa som är det viktigaste.

Nu har du släppt låten Me & My Brother – kan du inte berätta om vad den handlar om?

– Det var en låt som bara kom inifrån. I början var det inte som en låt och är inte tänkt som det heller utan mer som ett intro. Jag tänkte på min lillebror som jag växt upp med och vi är ganska nära varandra. Nu är vi vuxna och vi har gjort en ganska lång resa tillsammans. Det känns på något sätt som att man tvingas växa upp tillsammans och under den tiden förstår man inte så mycket men nu som vuxen så är det väldigt häftigt att man har någon som varit med från dag ett. Och även om vi inte pratar om det så är det väldigt coolt att följa med i sin brors utveckling.

Hur känns det att skriva något så personligt och sedan göra det till en offentlig låt?

– Det känns både kul och skrämmande, faktiskt. Jag känner nu i efterhand att den är väldigt personlig men det blev bara så. Jag hade inte tänkt att den skulle bli så personlig utan allt var naturligt för mig och nu när den visas upp för andra så känns det väldigt läskigt.

Musikvideon är å andra sidan väldigt härlig och glädjefylld –  hur kom den idén upp?

– Jag vill gärna kompensera för den tunga låten med en lättsmält musikvideo. Det är skönt att få distans till saker och känna att det bara är en låt. Jag vill inte att man ska behöva gå runt i ett känslomässigt kaos.Videon är kanske en påminnelse om att det bara är en känsla och en låt och kunna hitta distans. Sen är det alltid roligare att göra något som känns varmt istället för pretentiös.

Vad är planen framöver?

– Planen framöver är att fortsätta göra musik och jobba mot att göra en riktigt bra skiva tillsammans med människor som jag trivs med. Jag vill fortsätta göra saker som jag kan vara stolt över.

Se musikvideon här!

Gåshud, aha-upplevelser och de klaraste tonerna vi kan ha hört. Att få ha Max Elto på WiMP Live Sessions var verkligen a dream coming true. Från första gången vi hörde talas om Max Elto, eller Taped Rai som de kallade sig förut, så blev vi frälsta. Vår bokning av duon visade sig vara väldigt uppskattad då Story Hotel överöstes med en förväntansfull publik. Summan av kardemumman: Detta var en kväll som vi sent kommer glömma och vi hoppas få se mer av dessa killar i framtiden. Vilket inte borde vara en omöjlighet då vi inte kan se annat än en helt lysande karriär.

Missade du konserten eller känner du precis som vi att du bara måste få uppleva den igen? Då kan vi med glädje berätta att du kan höra och se spelningen igen på Aftonbladet. Där kan du även se den intervju som Karin Moberg gjorde med grabbarna. Där berättar de bland annat om sin tredje medlem och om samarbetet med David Guetta.

Missa inte nästa WiMP Live Sessions med Flykten. Läs mer här!

När Juha Mulari blev ombedd att framföra en låt på en kompis bröllop tackade han givetvis ja. Då visste han inte att detta skulle leda till ett skivkontrakt och ett tätt samarbete med en av Sveriges främsta artister. För en dryg vecka sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, men att den 49-årige sångaren, vars liv kantats av fängelsevistelser och umgänge i ”mörka kretsar”, skulle satsa på musiken var länge långt ifrån självklart.

Juha Mulari föddes i Finland, men kom redan som treåring till Sverige då familjen valde att flytta till miljonprogramsområdet Rosengård i Malmö. Tio år senare gick flytten upp till Upplands Väsby och senare till Stockholm, där Juha bott kvar sedan dess. Uppväxten och tonåren kantades av problem inom familjen, vilket tidigt ledde till att Juha spenderade allt mindre tid i hemmet.

– Jag gav mig tidigt ut på rymmen och började umgås i fel typer av kretsar. Det var ett sätt att rättfärdiga för allt som var skit hemma, säger Juha.

Juha berättar vidare om hur han ”halkade av vägen” och begav sig in i ”mörkret” – något som senare ledde till flera fängelsevistelser och många sargade förhållanden. Att bryta den onda cirkeln var inte lätt men blev till slut den enda möjligheten. Han orkade ta sig tillbaka men såg samtidigt många bekanta som inte lyckades besegra sina demoner.

– Jag har min starka överlevnadsinstinkt att tacka för mycket, då jag liksom alltid fixat det även om jag varit nere på botten. Jag har suttit tillräckligt länge i fängelse för att veta att jag inte vill vara där. Detsamma gäller tyvärr inte för många vänner från den tiden.

Musiken kom in i Juhas liv tidigt, och gitarren blev redan under tonåren en trogen följeslagare, framförallt i perioder då Juha mådde dåligt. Men att satsa på en musikkarriär var aldrig något alternativ, även om det flera gånger kom på tal i den närmsta bekantskapskretsen.

– Vid festligare tillfällen var det många som tjatade om att jag borde göra något med musiken. Då är man så jävla kaxig och tänker att ”tja varför inte”, men det är en annan sak att göra det på riktigt.

Under åren samlades melodier och låtar på lager, och Juha spelade ibland upp dem för vänner och bekanta. När en kompis-kompis skulle gifta sig blev Juha tillfrågad om han kunde framföra en låt på bröllopet, vilket Juha tackade ja till – ovetandes om vilka konsekvenser det skulle komma att få. Bland gästerna på bröllopet fanns nämligen rapparen Petter, som blev helt ”blåst av banan” av Juhas framförande. De bestämde sig för att hålla kontakten, och en månad senare hade de ett första möte. Ett samarbete inleddes och planerna på en skiva började ta form.

– Petter gav mig ganska mycket utrymme vilket var skönt då jag själv var ganska osäker på om jag verkligen skulle ge mig in i det här. Vi hade även många samtal om vad det innebar att satsa på musiken och stå på scen, vilket gjorde att jag mognade in i rollen med tiden.

Allt eftersom blev fler och fler låtar klara, och Juha kontrakterades till Petters eget skivbolag. Inspelningsprocessen tog fart, och Juha fick chans att jobba tillsammans med flera framgångsrika musiker så som Heinz Liljedahl, Peter Kvint, Johan Lindström och Lars Halapi samt producenten Simon Nordberg. Med på ett hörn fanns också sångerskan Caroline Af Ugglas som sjunger på duetten ”Upp och gå”. För en vecka sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, och Juha säger sig nu vara redo för att ta steget ut i offentligheten.

– Jag hade en spelning för ett tag sedan, och redan på morgonen började jag känna mig lite sjuk och tänkte ”kan jag verkligen spela ikväll?”, ”känner jag mig inte lite för dålig” och så vidare. Sedan kom jag på att ”vad fan din jävel, nu försöker du smita igen”. Man har massor av rädslor liksom. Men nu har jag kommit över det där.

Många har jämfört Juha med Johnny Cash, vars sound också varit en referenspunkt under arbetet med albumet. Att skala av låtarna så mycket som möjligt för att istället sätta text och röst i fokus var en av de viktigaste förhållningspunkterna och flera gånger i processen gick Juha in och tog bort ”överflödiga” ljud.

– Många säger att ”Sjömanshjärta” har en ”fetare” ljudbild än de andra låtarna, men då ska de veta att vi flera gånger skalat av den och tagit bort saker. Jag ville ta bort nästan alla ljud runt omkring produktionen och skapa det där sköna torra soundet som också finns på många Cash-plattor.

Juha menar att det färdiga albumet gett honom större perspektiv på de livsval han gjort. Även om många av låtarna tar upp personliga nederlag och misslyckanden säger han sig inte ångra något, utan menar att detta istället gett honom en mer optimistisk bild på hans nuvarande livssituation.

– Ser man på mitt liv utifrån skulle man kanske inte kunna tro att jag kan älska och bli älskad tillbaka, men det är det som är så häftigt – idag är jag så oerhört tacksam för de människor jag har omkring mig. Hade jag inte varit ”i mörkret” tror jag inte att jag hade uppskattat ljuset lika mycket.

Samtidigt säger sig Juha vara orolig för utvecklingen i Sveriges förorter och för de ungdomar som bor där – som han menar får sina drömmar krossade allt för tidigt i livet. Att Juha själv haft en svår uppväxt och lyckats ta sig upp till ytan igen ser han som ett kvitto på att det faktiskt går att förändra sitt liv, trots att man har alla förutsättningar emot sig.

– Jag och mina barndomsvänner drömde om att fixa snabba cash, och sneglade på andra som hade pengar, föräldrar med akademisk utbildning och bra kontakter, och visste att vi aldrig skulle nå dit. Vi lever i ett samhälle där ytan betyder mest. Men nu står jag här idag, och har folk som tror på mig. Det låter som en klyscha, men det gäller att aldrig ge upp.

Att vara på glid i samhället är ett ämne som behandlas i flera av låtarna på albumet, men kanske allra tydligast i ”Harry”, där Juha målar upp en bild av en kriminell man som valt fel umgänge, men som till slut bestämmer sig för att ta sig upp igen; ”Han ansågs va förlorad, en belastning och en skam, men Harry ska bevisa vad han kan”.

– Låten handlar egentligen inte om en särskild person, utan ”Harry” är en bild av alla de här ungarna som inte har någonstans att ta vägen. Det var viktigt för mig att ”Harry” fick ett lyckligt slut, då de flesta av de här killarna inte får det.

Själv funderar Juha på att åka ut och prata med ungdomar i utsatta områden för att på så sätt försöka förmedla att det går att välja en annan väg i livet än droger och kriminalitet. Det finns även lösa planer på att åka ut och spela i landets fängelser, precis som inspiratören Johnny Cash.

– Jag vet att sådana turnéer görs hela tiden, men det kanske blir lite annorlunda när jag själv suttit inne och vet hur det känns. Dessutom har jag ju fått den här Johnny Cash-stämpeln nu. En svensk Johnny Cash – tja, varför inte.

Nora Lindkvist

nora.lindkvist@wimpmusic.com

Hon har utsetts till en av årets mest lovande artister, och har redan hunnit samarbeta med storheter som Avicii och Diplo. Om 2013 blev året då Mø slog igenom ordentligt så är 2014 definitivt året då den danska vitamininjektionen kommer erövra världen. Idag släpps debutalbumet “No Mythologies To Follow” – ett album som man helt klart bör lyssna på från början till slut. Men vad lyssnar Karen själv på just nu och vad är, i hennes ögon, ett bra album? Svaren hittar du här nedanför!

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Det var “Hung At Heart” med The Growlers! Det är egentligen ganska ovanligt att jag lyssnar på helt album i sträck, men i november förälskade jag mig i Growlers, och köpte allt jag kunde hitta med dem. Jag älskar det albumet – det gör mig ohämmad och får mig att börja längta efter något som jag inte riktigt kan sätta fingret på, vilket är bra.

Vid vilka tillfällen och i vilken miljö lyssnar du helst på ett album från början till slut? 

– När jag åker bil, buss och tåg och känner mig så där drömmande. Eller när jag har tid att hänga på mitt rum och rita, göra collage eller hålla på med någon annan typ av hantverk.

I vilken utsträckning är “No Mythologies To Follow” gjord för att lyssnas på från början till slut?

– Ett album ska vara som en historia. Du vill berätta en story från A-Ö. Du vill också att det ska vara ett konstverk, och därför måste det sättas ihop med stor noggrannhet. Jag tror inte att “No Mythologies To Follow” leder till någon slutsats, men det var också min intention – en historia ska vara öppen för lyssnarens egna tolkning.

Vilket album (av valfri artist), skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?

– Ett album jag har lyssnat mycket på är “Fever To Tell” med Yeah Yeah Yeahs, framförallt på bussar och tåg under tonåren. Jag minns att jag satt där och fantiserade om att jag var Karen O. Jag drömde mig bort totalt, och det är något jag skulle vilja att alla fick uppleva.