Arkiv för tagg svenskt

- Sida 1 av 1

Jazzapparat: Lindha Kallerdahl – Gold Quintet Solo

av Nora Lindkvist
kallerdahl1200

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot sångerskan och pianisten Lindha Kallerdahl som i veckan släppte albumet Gold Quintet Solo. Vi tog kontakt med Lindha för att få reda på lite mer om albumet. Längst ner i inlägget hittar du även Lindhas spellista med hennes favoritlåtar just nu.

Hej Lindha! Du har precis släppt ditt nya album Gold Quintet Solo. Kan du berätta lite om det?

– Skivan är en kombination av min inre värld och bandets dynamik. En drömvärld som möter en gemensam verklighet. Jag är lycklig över att vi lyckades få ihop en skiva som talar ett så tydligt språk, och där improvisationen ger låtarna en vacker grund att stå på.

Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?

– Den är mer rakt på sak. Jag valde att vara mogen i mitt urval, och har lyckats våga stå för vad jag faktiskt tror på. Den är helt enkelt mig, just nu.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Alla fyra i mitt band GOLD ( Samuel, Katrine, Fabian och Thomas ) plus John Coltrane, Alice Coltrane och Audun Kleive!

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår nog alldeles utmärkt – lite böjd och lite rå. Samtidigt trovärdig jazzens vackra tonspråk.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Det är självklart väldigt viktigt! Men det är en stor rubrik för många viktiga detaljer. För mig är Åke Linton den främsta bäraren av briljant ljudkvalitet. Jag har haft den stora äran att få arbeta med honom flera gånger, och hans öron är stor konst. Dessutom vill jag nämna August Wanngren (en ny arbetspartner för mig) som fullständigt förtrollade skivan. Det är tack vare människor som dessa som vi musiker faktiskt låter så bra som vi låter.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Underbar, spännande och go!

Läs också:

Jazzapparat Del 2: Gustav Lundgren & Celia Mur

Jazzapparat Del 1: Hans Olding & Jaska Lukkarinen

Sven-Bertil Taube: Exklusiv förhandslyssning, intervju och tävling

av Nora Lindkvist
sbt1200

Han är en av Sveriges mest folkkära sångare och skådespelare – i dagarna fyller Sven-Bertil Taube 80 år, och samtidigt passar han på att hylla de vänner som under åren jobbat vid hans sida. Från och med idag kan du förhandslyssna på albumet ”Hommage” i WiMP. I samband med detta tävlar vi också ut fyra biljetter till den exklusiva konserten med Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november. Längst ner på sidan kan du läsa mer om hur du tävlar.

Han är son till en av Sveriges mest älskade vissångare – Evert Taube, och har under hela sitt liv kommit att förvalta sin pappas arv. Men vid sidan av musiken har Sven-Bertil Taube också blivit en av landets mest uppskattade skådespelare, med roller i allt från musikaler till storfilmer. Att det är många som inspirerats och berörts av Sven-Bertils konstnärskap är tydligt – i våras fick han, för sitt livsverk, ta emot det ärorika hederspriset på Grammisgalan.

– Det var självklart väldigt roligt och något jag är oerhört tacksam för, säger Sven-Bertil när jag ringer upp.

Han befinner sig i sitt hem på Alderville Road i London, där han och hustrun Mikaela, bott sedan 40 år tillbaka. Här har paret hittat sin stabila bas och några planer på att flytta tillbaka till Sverige har aldrig funnits på kartan.

– Även om det ligger i en storstad, känns det här området mer som en by. Det är nära till affärer och vackra parker. Här finns helt enkelt allt man behöver, och vi trivs väldigt bra, säger Sven-Bertil och fortsätter:

– När man kommer till Stockholm väcks mycket minnen till liv. Det är som en tidsmaskin. Det finns inget ont i det, men det är som att träffa på sig själv för 40 år sedan. På ett sätt är det skönt att ha lite distans till allt det.

Han är precis hemkommen från en turnévända i Sverige med föreställningen ”I sällskap med visornas mästare” där han uppträtt tillsammans med Göran Fristorp och pianisten Curt-Erik Holmqvist. Och under hösten väntar mera jobb, dels i samband med releasen av hans nya skiva ”Hommage” – ett hyllningsalbum till de vänner och musiker som under hela livet funnits vid hans sida. Idén till albumet föddes av dirigenten Peter Nordahl och vännen Henrik Björlin efter att de sett Sven-Bertil ta emot hederspriset på Grammis.

– Jag blev väldigt smickrad över att de ville göra någonting med mig. I den här branschen får man vara glad och tacka och ta emot så länge folk vill jobba med en, säger Sven-Bertil med ett skratt.

Bakom låtarna på albumet finns författare och musiker som Lars Forsell, Ulf Björlin och Olle Adolphson, men också poeten Gunnar Bohman som kom att bli en nära vän till Sven-Bertil redan under tonårstiden.

– Jag och Olle spenderade en stor del av vår fritid på Klubb Metamorfos på Vasagatan, där det både fanns musik, poesi, jitterbugg och allt möjligt. Vi såg Gunnar uppträda och senare kom vi att bli goda vänner. Även om han var betydligt äldre än oss hade han inga problem med att umgås med yngre människor och lägga stort värde vid våra tankar och funderingar. Jag var ju bara 17 år då, säger Sven-Bertil.

Att tolka klassiska låtar som ”Nu har jag fått den jag vill ha” och ”Älskar inte jag dig då” från den nära vännen Olle Adolphson var dock ingen självklarhet. Efter diskussioner och samtal med Peter och Henrik föll det sig dock allt mer naturligt.

– Jag funderade ett tag på om jag kunde göra det. Men nu har det varit väldigt inspirerande att sätta mig in i hans melodier. Jag tycker att jag har lärt mig väldigt mycket av Olle. Det fanns perioder då vi kom ifrån varandra, då jag var på Dramaten och han var ute på sitt håll. Men gammal vänskap sitter alltid i, säger Sven-Bertil.

Att Sven-Bertil har en väldigt personlig relation till samtliga låtar på albumet är tydligt. Han säger sig också ha varit väldigt delaktig i hela inspelningsprocessen – i allt från låtval till frasering och slutprodukt. Tillsammans med Peter Nordahl arrangerades låtarna, som sedan framfördes av Norrköpings symfoniorkester. Materialet spelades både in i Benny Anderssons studio i Stockholm samt i den ikoniska AIR Lyndhurst-studion i London.

– Jag har spelat in ofantligt många skivor och känner mig väldigt hemma i studiomiljön. Det har också varit inspirerande att jobba med Peter eftersom att han byggt upp arrangemangen efter hur jag fraserar orden. Det är kanske lite annorlunda, men jag tycker att resultatet blev väldigt levande, säger Sven-Bertil.

Med en lång karriär bakom sig, både som framgångsrik sångare, skådespelare och estradör är scenen den plats där Sven-Bertil känner sig mest hemma. Genom att fortsätta jobba och vara aktiv har han också lyckats hålla sin röst i form.

– Ofta förlorar man rösten när man blir äldre, men jag har haft turen på min sida. Jag tar inte hand om den på något speciellt sätt, utan det är naturen som själv har fått verka. Men jag tänker på min andning så klart och sjunger upp som vanligt. Inga konstigheter, säger Sven-Bertil.

Även om han släppt många album samt stått på några av de största scenerna i Sverige och utomlands, menar Sven-Bertil att han ändå känner av nerverna inför ett skivsläpp som detta.

– Det är klart att jag är lite nervös. Varje ny grej man gör är en ansträngning, och man drabbas alltid av prestationsångest och rampfeber – det gör väl alla? Men det gäller att fokusera sin nervositet. Det tillhör jobbet.

Och att jobba är något som Sven-Bertil Taube överlag tycker att det är svårt att sluta med. Att dra sig tillbaka till en lugnare vardag ser han inte som en möjlighet, även om åldern börjat göra sig mer och mer påmind.

– Tiden går fortare när man blir äldre. Framtiden har man bakom sig. Men det är en del av livet, och inget jag mår dåligt över.

Sedan flera år tillbaka lider Sven-Bertil av makulär degeneration – en ögonsjukdom som långsamt bryter ner det centrala synfältet. Idag har han ledsyn vilket tillåter honom att ta sig fram i hemmet och i närområdet, men att läsa och skriva själv kommer han aldrig mer göra. Istället assisterar hustrun Mikaela honom med att läsa in texter och repetera manus. Trots att detta skulle kunna tyckas vara nedslående, framförallt för en konstnär och musiker, tar Sven-Bertil tillståndet med ro.

– Jag vet knappt hur jag ser ut längre, och speglar är inte längre intressanta, haha. Men jag klagar inte, man får vara glad för det man har.

Den här optimistiska sidan verkar på många sätt genomsyra Sven-Bertils person. Trots att han själv också gått igenom svåra perioder i sitt liv, med bland annat depressioner och alkoholproblem (närmare beskrivna i hans memoarer ”Ord och många visor” från 2007) verkar han besitta en närmast orubbligt positiv syn på livet.

– Alla människor har ju svackor, till exempel i perioder då man jobbar väldigt mycket men saker ändå inte går som man vill. Men på det stora hela har jag nog haft mer medgång än motgång.

I samband med releasen av ”Hommage” kommer Sven-Bertil också att göra en handfull exklusiva framföranden. Den 30 november ställer han sig på scenen där allting en gång började – Dramaten. Och även om det är en plats som är laddad med minnen, ser Sven-Bertil fram emot konserten med förtjusning.

– Många av de jag lärde känna under den tiden är borta nu. Visst känner jag historiens vingslag och tänker på mina kamrater när jag är där. Men det är samtidigt också den plats där jag en gång växte upp och som kom att forma mig till den jag är. Det blir hemskt roligt att komma tillbaka.

Efter detta väntar bland annat en julkonsert med Göteborgs symfoniker, samtidigt som flera andra projekt också är i planeringsfasen. För Sven-Bertil känns det fortfarande lika roligt att ägna sig åt alla sina intressen, och det är inte heller omöjligt att vi kommer få se honom på filmduken igen.

– Det har kommit in en del filmerbjudanden, men där vet man aldrig vad som blir av och inte. Jag hoppas på att det finns en framtid, det gör man alltid. Och jag tänker inte dra mig tillbaka så länge jag får leva och har hälsan i behåll.

———

TÄVLING!

Vill du se Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november? Nu har du chans att vara med och tävla om biljetter till den exklusiva konserten. En jury utser två vinnare som får två biljetter vardera. Allt du behöver göra för att tävla är att svara på frågan:

Vilken känd svensk artist har Sven-Bertil Taube spelat in duetten ”Vackert Så” tillsammans med?

Skicka svaret på frågan + en motivering till varför just du ska vinna till tavla@wimpmusic.com. Glöm inte att skicka med dina kontaktuppgifter.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Universal Music Group.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Universal Music Group, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 24 november. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till Sven-Bertil Taubes konsert på Dramaten den 30 november. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende och resa till och från Stockholm ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

———

>> VILL DU TESTA PÅ WIMP HIFI – STREAMING I LOSSLESS LJUDKVALITET? TRYCK HÄR! <<

 

Tomas Andersson Wij: ”Jag har helt klart gjort album som är lättare att prata om”

av Nora Lindkvist
taw1200

Sorg, uppbrott och ”skitår” som tar slut. Det är några av de ämnen som dyker upp på Tomas Andersson Wijs nya album Mörkrets Hastighet. Vi ringde upp Tomas för att prata om inspelningen av plattan, hans syn på musikbranschen samt samarbetet med Tommy Körberg. 

Det är den 15 oktober 2014, och releasedag för Tomas Anderssons nya album Mörkrets Hastighet – en platta som många benämnt som ett klassiskt ”uppbrottsalbum”. Men även om Tomas själv var förberedd på vilka reaktioner albumet skulle få, har det ändå varit tufft att behöva prata om separationen som behandlas på skivan.

– Jag känner mig lite som en mask på krok som kränger runt för att slippa svara. Jag berättar allt i min musik men är rätt privat annars. Man tänker inte på konsekvenserna när man gör en platta utan skriver helt enkelt om det man måste skriva om. Jag har helt klart gjort album som är lättare att prata om.

Sedan debutalbumet Ebeneser (1998) har Tomas spelat in många framgångsrika album, då oftast i samarbete med en producent åt gången. Men inför Mörkrets Hastighet valde han att jobba på ett helt annat sätt, där han tog in flera olika personer i processen. Resultatet blev ett album där namn som Tobias Fröberg, Johan Berthling, Emil Svanängen och Johannes Berglund alla haft ett finger med i spelet.

– Jag hade sett hur mina bekanta inom dansmusiken jobbat med flera olika producenter och tekniker samtidigt, och tyckte att det vore kul att testa. Och det gick väldigt bra, även om det blev otroligt mycket jobb, berättar Tomas.

Med den unga ljudteknikern Sven Johansson vid sin sida och tillgång till den unika utrustningen på Fashionpolice Studios i Stockholm, har ett välljudande album växt fram. Och Tomas är själv speciellt nöjd med mixen mellan det analoga och det digitala.

– Det ska inte låta retro, men det finns liksom inget bättre än fina gamla mickar och kompressorer, som återger ljudet på ett snyggt sätt. Vi har lyckats behålla värmen i musiken, men ändå hittat en ny klarhet i ljudet. Jag är supernöjd.

När det kommer till låtarna har Tomas också samarbetat med Andreas Mattson (Popsicle), som just nu också är aktuell som låtskrivare för Sofia Karlssons senaste album.

– Jag och Andreas får alltid mycket gjort tillsammans. Ibland skriver vi tre eller fler melodier om dagen. När det kommer till idéer så dyker de upp överallt. Det är konstigt, men jag kommer ofta på melodier och texter när jag soundcheckar. Jag gillar att skriva låtar när man gör något annat samtidigt. Det blir inte så fokuserat, utan låten får liksom ”ramla” över en istället.

Albumet har en tydlig kronologi som följer ett år i artistens liv, och som avslutas med ”vintern vi talat så länge om” (”Orden i vinden”) och ”det är tre dagar till jul/och ett skitår är slut” (”Nu dör en sjöman”). Detta drag var inte något som Tomas tänkte på under skrivprocessen utan växte istället fram när låtordningen på albumet skulle sättas.

– Det blev verkligen som ett år i mitt liv, där albumet går från en vinter till en annan. Det är utan tvekan den mest tematiska platta jag gjort, säger Tomas.

Den vackra och rörande ”Nu dör en sjöman” har med sina referenser till julen också kommit att bli upplockad av en av Sveriges största vokalister. Inom kort kommer en julversion av låten med ingen mindre än Tommy Körberg.

– Tommy frågade mig  om jag hade någon jullåt på lager. Jag spelade upp ”Nu dör en sjöman” och han nappade på att göra en egen tolkning av den. Han sjunger ju lite mer ”wide screen” än jag dock, så den kommer nog bli lite annorlunda, säger Tomas med ett skratt.

Sedan Tomas debuterade har det hänt mycket inom musikbranschen. Det släpps allt fler album, samtidigt som ”brinntiden” för varje release blivit allt kortare. Att tränga igenom ”bruset” har kanske aldrig varit svårare, men Tomas säger sig ändå vara lyckligt lottad som redan hunnit bygga upp en stadig publik.

– När jag debuterade 1998 pratade jag med Peter LeMarc på telefon som sa ”jag skulle inte ens önska min värsta fiende att debutera nu”. Då kan man ju tänka sig hur det är idag! Tack och lov har jag en stark live-förankring och står rätt stabilt.

Och Tomas säger sig vara säker på att det kommer bli fler album i framtiden. Även om han fortfarande gör temporära utflykter till sitt parallella yrke som journalist (senast med sin intervju-serie på Brunnsgatan) är musiken fortfarande hans stora passion.

– När man släppt en platta kan man känna sig ganska matt. Men så har jag känt många gånger och nu vet jag att suget att göra musik alltid kommer tillbaka. Det är en kärlek.

Sofia Karlsson: ”Det finns en sida av mig som aldrig blir nöjd”

av Nora Lindkvist
sofia1200

Under de senaste 10 åren har hon kommit att bli en av Sveriges mest uppskattade sångerskor, och har också fått ta emot många priser – bland annat för sina tolkningar på Dan Andersson. När Sofia Karlsson nu är tillbaka, med hennes första album på fem år, är det återigen vemodet som står i centrum. Men där bakom finns också en hel del hopp.

Du släppte ditt senaste album 2009, hur känns det att släppa ”Regnet faller utan oss” nu?

– Det är en blandning av ångest och glädje. Eftersom jag har jobbat med det här albumet i två, tre år nu så är det dock väldigt skönt att äntligen få ge ut det. Jag gillar också att plattan kommer på hösten – det är verkligen en sådan skiva man bör lyssna på under murriga kvällar när man dricker rödvin.

Jag har förstått att du rest en hel del under tiden som albumet kommit till?

– Ja, det stämmer. Jag har skrivit den här musiken vid havet i Senegal, i en husvagn i Frankrike och här hemma i Gamla Stan. Jag behövde få perspektiv och skrivro, och då var resandet suveränt för att ta mig ur vardagsmiljön och få lite nya ”vindar”.

Är du nomadiskt lagd som person?

– Ja, det är jag verkligen. Det är lite cirkusliv kan man väl säga.

”Uppbrottsskiva” är ett begrepp som många använt för att beskriva albumet, eftersom att det till stor del behandlar separationen från en partner. Hur ser du själv på plattan?

– Det är helt klart en vemodig platta, men jag gör ju alltid melankolisk musik vare sig jag är glad eller ledsen. För mig är det verkligen inte en separationsskiva, utan ett album som handlar om att gå vidare i livet. Det finns en låt på skivan som heter ”Gå inte ensam in” som helt och håller är en hyllning till det kollektiva. Även om det är vemodigt så handlar albumet framförallt om hopp. Och förlåtelse.

Hur har arbetet med albumet sett ut?

– Jag har jobbat tillsammans med Andreas Mattson, vilket var en musikalisk fullträff! Han är fantastisk. Jag tror dessutom att han är synsk, eftersom att han har förstått precis hur jag vill ha det. Vi har inte setts så mycket alls under skrivarprocessen, utan istället suttit på var sitt håll och skickat saker fram och tillbaka. Och tänkt. Och skickat. Och tänkt.

Men sedan spelade ni in i en studio?

– Ja, precis. Och jag är ju så där analog av mig, varför det mesta är inspelat live där alla spelar på en och samma gång. Men det har varit mycket jobb. En del låtar har jag gjort sju olika versioner av innan jag bestämt mig för vilken som är bäst.

Hur fungerar du i studion? 

– Jag blir helt neurotisk och gråtig men glad på samma gång. Det är en märklig och samtidigt väldigt rolig situation. Min förra platta spelades typ in på ett hotellrum, men nu var vi i skitfina studios vilket jag kände en sådan enorm tacksam för.

Är du petig med detaljer och sound?

– Absolut. Och perfektionism är en farlig kompanjon. Men det som också är jobbigt är att man vill att det samtidigt ska låta ”operfekt”. Det behöver absolut inte vara fläckfritt, men det är viktigt med feeling och att det känns ”på riktigt” liksom.

Kom du till en punkt med den här skivan där du kände dig nöjd?

– Nej, haha. Det finns en sida av mig som aldrig blir nöjd men man måste sluta någon gång.

Lyssnar du på din egen musik?

– Nej, aldrig. Fram tills att en skiva blir klar lyssnar jag konstant, men så fort den är ute så ger jag bort musiken till mottagaren. Om folk sätter på min musik i något sammanhang där jag är med så stänger jag av. Då kan jag inte prata, det blir för jobbigt. Jag börjar lyssna på skumma detaljer och… nej, det går helt enkelt inte.

Du har sagt att du känner dig mer som en musikant än en artist. Vad menar du med det?

– Jaa, alltså jag är ju inte en sådan där krogshow-artist direkt. Min grej är mer att spela musik ihop med andra. Jag kan känna mig lite obekväm vid mingel och så där, och vill hellre ha riktiga samtal med vanliga människor. Det finns en del av musikbranschen som är väldigt ytlig, och den slipper jag helst.

Hur är det att verka som musiker i Sverige idag?

– Det är mycket som har hänt under de senaste åren. Överlag är jag rätt så oroad för att medierna dragit ner så mycket på kulturbevakningen. Fler och fler kulturredaktioner läggs ner, vilket rent ut sagt är förjävligt. Branscher går upp och ner, och det får man ta. Men just den här utveckligen gör mig väldigt bekymrad.

Redan nu har ditt album fått väldigt fina recensioner. Hur mycket bryr du dig om vad folk tycker? 

– Jag läser inga recensioner. Men självklart blir jag glad nu när du säger att det har gått bra. Men annars försöker jag undvika allt sådant, jag är alldeles för känslig och självkritisk.

Har din egen syn på musiken förändrats sedan du debuterade?

– När jag var 20 kände jag mig rätt ointresserad av en karriär, och gjorde mest musik för min egen skull. Men nu tycker jag att det är kul att vara en del av musiklivet, och att ha en karriär. Nu är jag också mer fokuserad på mottagaren. Personligen tror jag att all musik behövs. Man behöver dansmusik, man behöver diskmusik och så vidare. Jag gör ju lugn musik, och den behövs också.

Vad händer nu?

– Nu ska vi ut på en miniturné i Sverige och Norge, och sedan släpper jag snart en julsingel tillsammans med Martin Hederos – en låt baserad på en engelsk trad-text som Sofie Livebrant skrivit musiken till. Så det är nästa steg. Och nästa år kommer jag och Martin att göra en hel julplatta, så det blir helt enkelt mycket jul!

Love Antell om det kommande albumet

av Nora Lindkvist

Som vi berättade igår, så besökte vi för ett tag sedan soloartisten och den före detta frontmannen i Florence Valentin: Love Antell. I gårdagens avsnitt berättade Love om hur han ser på sin medverkan i TV4:s succéprogram Så Mycket Bättre, och avslöjade bland annat vilken dag i programserien han ser mest fram emot. Om du missade det, kolla in intervjun här.

I dagens avsnitt berättar Love i stället om sin nya musik – både om nya singeln ”Underhåll oss” och om det kommande, ännu obetitlade albumet (släpps i höst). Dessutom berättar Love om hans planer för sommaren, och Skymtar till i intervjun gör även Pär Wiksten, som de allra flesta känner igen som före detta sångare i The Wannadies, och som producerat Loves nya material.

Love Antell om sin medverkan i Så Mycket Bättre

av Nora Lindkvist

Love Antell, soloartist och före detta frontman i Florence Valentin, är just nu högaktuell då han både är på väg med ett nytt album (varifrån vi redan fått den catchiga ”Underhåll oss”) samt som en av deltagarna i TV4:s succéprogram Så Mycket Bättre.

Innan Love begav sig till Gotland för inspelningarna av serien, besökte vi honom i studion för en liten pratstund.

Mer om det nya albumet i morgon då vi publicerar Del 2 i vår mini-Love Antell-serie. I Del 1 berättar istället Love om hur han ser på sin medverkan i Så Mycket Bättre och om varför han oroar sig inför att stöta på Orup vid frukostbordet…

Anna Stadling: ”Jag skulle gärna vara med i Jills Veranda”

av Nora Lindkvist

Tidigare i våras släppte Anna Stadling sitt nya album ”Av timmarna utan dig minns jag nästan ingenting”, som till stor del inspirerats av hennes son John Henry. I samband med releasen begav vi oss hem till Anna för en liten pratstund. Det blev en öppenhjärtlig intervju där Anna berättade om hur sonens språkutveckling fick henne att komma igång med skrivandet till nya albumet, men även om hur hon ser på den svenska countryscenen idag. Hon berättade även om hur det var att spela förband till countryikonerna Dixie Chicks, och avslöjade att hon gärna skulle vara med i succéprogrammet Jills Veranda om hon fick chansen.

Anna Stadling är under sommaren ute på en omfattande Sverigeturné och spelar bland annat på Stockholm Folk Festival den 8 augusti.

”Vi lever i ett samhälle där ytan betyder mest”

av Karin Moberg
oie_1191246paBX4vDd

När Juha Mulari blev ombedd att framföra en låt på en kompis bröllop tackade han givetvis ja. Då visste han inte att detta skulle leda till ett skivkontrakt och ett tätt samarbete med en av Sveriges främsta artister. För en dryg vecka sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, men att den 49-årige sångaren, vars liv kantats av fängelsevistelser och umgänge i ”mörka kretsar”, skulle satsa på musiken var länge långt ifrån självklart.

Juha Mulari föddes i Finland, men kom redan som treåring till Sverige då familjen valde att flytta till miljonprogramsområdet Rosengård i Malmö. Tio år senare gick flytten upp till Upplands Väsby och senare till Stockholm, där Juha bott kvar sedan dess. Uppväxten och tonåren kantades av problem inom familjen, vilket tidigt ledde till att Juha spenderade allt mindre tid i hemmet.

– Jag gav mig tidigt ut på rymmen och började umgås i fel typer av kretsar. Det var ett sätt att rättfärdiga för allt som var skit hemma, säger Juha.

Juha berättar vidare om hur han ”halkade av vägen” och begav sig in i ”mörkret” – något som senare ledde till flera fängelsevistelser och många sargade förhållanden. Att bryta den onda cirkeln var inte lätt men blev till slut den enda möjligheten. Han orkade ta sig tillbaka men såg samtidigt många bekanta som inte lyckades besegra sina demoner.

– Jag har min starka överlevnadsinstinkt att tacka för mycket, då jag liksom alltid fixat det även om jag varit nere på botten. Jag har suttit tillräckligt länge i fängelse för att veta att jag inte vill vara där. Detsamma gäller tyvärr inte för många vänner från den tiden.

Musiken kom in i Juhas liv tidigt, och gitarren blev redan under tonåren en trogen följeslagare, framförallt i perioder då Juha mådde dåligt. Men att satsa på en musikkarriär var aldrig något alternativ, även om det flera gånger kom på tal i den närmsta bekantskapskretsen.

– Vid festligare tillfällen var det många som tjatade om att jag borde göra något med musiken. Då är man så jävla kaxig och tänker att ”tja varför inte”, men det är en annan sak att göra det på riktigt.

Under åren samlades melodier och låtar på lager, och Juha spelade ibland upp dem för vänner och bekanta. När en kompis-kompis skulle gifta sig blev Juha tillfrågad om han kunde framföra en låt på bröllopet, vilket Juha tackade ja till – ovetandes om vilka konsekvenser det skulle komma att få. Bland gästerna på bröllopet fanns nämligen rapparen Petter, som blev helt ”blåst av banan” av Juhas framförande. De bestämde sig för att hålla kontakten, och en månad senare hade de ett första möte. Ett samarbete inleddes och planerna på en skiva började ta form.

– Petter gav mig ganska mycket utrymme vilket var skönt då jag själv var ganska osäker på om jag verkligen skulle ge mig in i det här. Vi hade även många samtal om vad det innebar att satsa på musiken och stå på scen, vilket gjorde att jag mognade in i rollen med tiden.

Allt eftersom blev fler och fler låtar klara, och Juha kontrakterades till Petters eget skivbolag. Inspelningsprocessen tog fart, och Juha fick chans att jobba tillsammans med flera framgångsrika musiker så som Heinz Liljedahl, Peter Kvint, Johan Lindström och Lars Halapi samt producenten Simon Nordberg. Med på ett hörn fanns också sångerskan Caroline Af Ugglas som sjunger på duetten ”Upp och gå”. För en vecka sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, och Juha säger sig nu vara redo för att ta steget ut i offentligheten.

– Jag hade en spelning för ett tag sedan, och redan på morgonen började jag känna mig lite sjuk och tänkte ”kan jag verkligen spela ikväll?”, ”känner jag mig inte lite för dålig” och så vidare. Sedan kom jag på att ”vad fan din jävel, nu försöker du smita igen”. Man har massor av rädslor liksom. Men nu har jag kommit över det där.

Många har jämfört Juha med Johnny Cash, vars sound också varit en referenspunkt under arbetet med albumet. Att skala av låtarna så mycket som möjligt för att istället sätta text och röst i fokus var en av de viktigaste förhållningspunkterna och flera gånger i processen gick Juha in och tog bort ”överflödiga” ljud.

– Många säger att ”Sjömanshjärta” har en ”fetare” ljudbild än de andra låtarna, men då ska de veta att vi flera gånger skalat av den och tagit bort saker. Jag ville ta bort nästan alla ljud runt omkring produktionen och skapa det där sköna torra soundet som också finns på många Cash-plattor.

Juha menar att det färdiga albumet gett honom större perspektiv på de livsval han gjort. Även om många av låtarna tar upp personliga nederlag och misslyckanden säger han sig inte ångra något, utan menar att detta istället gett honom en mer optimistisk bild på hans nuvarande livssituation.

– Ser man på mitt liv utifrån skulle man kanske inte kunna tro att jag kan älska och bli älskad tillbaka, men det är det som är så häftigt – idag är jag så oerhört tacksam för de människor jag har omkring mig. Hade jag inte varit ”i mörkret” tror jag inte att jag hade uppskattat ljuset lika mycket.

Samtidigt säger sig Juha vara orolig för utvecklingen i Sveriges förorter och för de ungdomar som bor där – som han menar får sina drömmar krossade allt för tidigt i livet. Att Juha själv haft en svår uppväxt och lyckats ta sig upp till ytan igen ser han som ett kvitto på att det faktiskt går att förändra sitt liv, trots att man har alla förutsättningar emot sig.

– Jag och mina barndomsvänner drömde om att fixa snabba cash, och sneglade på andra som hade pengar, föräldrar med akademisk utbildning och bra kontakter, och visste att vi aldrig skulle nå dit. Vi lever i ett samhälle där ytan betyder mest. Men nu står jag här idag, och har folk som tror på mig. Det låter som en klyscha, men det gäller att aldrig ge upp.

Att vara på glid i samhället är ett ämne som behandlas i flera av låtarna på albumet, men kanske allra tydligast i ”Harry”, där Juha målar upp en bild av en kriminell man som valt fel umgänge, men som till slut bestämmer sig för att ta sig upp igen; ”Han ansågs va förlorad, en belastning och en skam, men Harry ska bevisa vad han kan”.

– Låten handlar egentligen inte om en särskild person, utan ”Harry” är en bild av alla de här ungarna som inte har någonstans att ta vägen. Det var viktigt för mig att ”Harry” fick ett lyckligt slut, då de flesta av de här killarna inte får det.

Själv funderar Juha på att åka ut och prata med ungdomar i utsatta områden för att på så sätt försöka förmedla att det går att välja en annan väg i livet än droger och kriminalitet. Det finns även lösa planer på att åka ut och spela i landets fängelser, precis som inspiratören Johnny Cash.

– Jag vet att sådana turnéer görs hela tiden, men det kanske blir lite annorlunda när jag själv suttit inne och vet hur det känns. Dessutom har jag ju fått den här Johnny Cash-stämpeln nu. En svensk Johnny Cash – tja, varför inte.

 

Nora Lindkvist

nora.lindkvist@wimpmusic.com

Kategorier Intervju
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB