Arkiv för tagg pop

- Sida 1 av 2

Måns Zelmerlöw etta på WiMP-topplistan: ”Det här är en comeback för mig”

av Nora Lindkvist
mans1200

Han var storfavorit inför den sista deltävlingen av Melodifestivalen i Örebro, men ingen hade nog kunnat ana att Måns Zelmerlöw på så kort tid skulle komma att bli ”Heroes-Måns” med hela svenska folket. Direkt efter deltävlingen seglade låten upp på WiMPs Topp 100-lista över tjänstens mest spelade låtar, och nu spår många att Måns också kommer gå vinnande ur Melodifestivalen-finalen den 14 mars.

”Heroes” är WiMPs mest spelade låt för tillfället! Hur känns det?

– SÅ kul! Jag visste ju att den var bra, men så bra hade jag inte ens vågat hoppas på!

Hur kom låten till?

– Den är skriven av Linnea & Joy Deb samt Anton Malmberg Hård af Segerstad så det får du fråga dem om…

Vad betyder den här låten för dig?

– Den betyder så klart jättemycket för mig. Det är ju någon slags comeback för mig och att få göra det med en så stark låt, som dessutom har ett så fint budskap, är enormt kul!

Hur laddar du upp inför Mello-finalen?

– Just nu äter jag en havrekaka men tanken är att jag ska fortsätta träna stenhårt och repa in de detaljer som inte satt till 100 % i delfinalen.

Har du någon annan favorit från årets startfält?

– Ja, jag tycker Mariette är grym!

Om du får säga tre andra låtar som du inte kan leva utan – vilka väljer du då?

Coldplay – ”Fix You”Imogen Heap – ”Hide & Seek” och Damien Rice – ”The blowers daughter”.

Susanne Sundfør: ”Jag känner mig fri att göra vad jag vill”

av Wimp-redaktionen
Sundfor-press.-credit_-Sofia-Fredricks-Sprung-5-1200x720

”So, it´s definite, then”

Med dessa ord börjar Susanne Sundførs nya album Ten Love Songs, som också är veckans album i WiMP.  Detta sätter också stämningen för ett album som berättar om kontrasten mellan hopp och fruktan, och om människans förmåga att känna såväl sorg som glädje. På Ten Love Songs har Sundfør gått mot ett mer poporienterat sound utan att det gått ut över den konstnärliga frihet som alltid varit central i hennes musik. Enligt Sundfør är detta också något som varit en naturlig utveckling:

– Jag tänker inte så pragmatiskt, utan gör bara det jag känner för. Jag känner mig privilegierad som får lov att vara så fri i mitt yrke.

När det kommer till det nya albumet menar Sundfør också att hon mer försökt se framåt än att gå tillbaka och analysera det hon tidigare gjort. Som inspirationskällor nämner hon bland annat Skeeter Davis, Bernard Herman, Philip Glass, Depeche Mode, Cut Copy och Valerie Doré.

– Det här var ett försök att skapa musik med ett direkt och dramatiskt uttryck. Jag vill gärna förmedla stora känslor.

Responsen för Ten Love Songs har hittills varit överväldigande, och så väl norsk som internationell press har höjt albumet till skyarna.  The Guardian kallade musiken för ”briljant pop” och delade ut högsta betyg – bara det en sensation för en utländsk artist. Och efter den framgångsrika releasen väntar nu ett hektiskt år för Sundfør.

– Jag tror att 2015 kommer bli ett väldigt inspirerade år med många resor och spelningar. Det ser jag fram emot!

A-Ö: Ella Henderson

av Nora Lindkvist
ella1200

[wimp type=”album” id=”33669191″]Ella Henderson – Chapter One[/wimp]

Den unga sångerskan Ella Henderson gjorde succé i den brittiska versionen av The X Factor, och blev sedan direkt signad till ett stort skivbolag. Efter framgångarna med debutsingeln ”Ghost”, som bland annat legat etta på den brittiska singellistan, råder det ingen tvekan om att den 18-åriga sångerskan är här för att stanna. Idag släpps Ella Hendersons debutalbum ”Chapter One”, och i samband med detta tog vi kontakt med Ella själv för att fråga hur hon själv lyssnar på musik.

Hej Ella! När lyssnade du senast på ett album från början till slut – och vilket album var det?

– Det senaste albumet jag lyssnade på var Sam Smiths In The Lonely Hour. Det har en känsla som engagerar, och det är i det närmaste omöjligt att inte relatera till låtarna på plattan. Det är helt enkelt fantastiskt!

I vilka situationer lyssnar du oftast på ett album från början till slut?

– Jag kan lyssna på ett album när- och var som helst! Det spelar ingen roll var jag befinner mig eller vilken tid på dygnet det är. Musik är ett bra komplement till alla tänkbara situationer.

I vilken utsträckning är Chapter One ett album som man bör lyssna på från början till slut?

– Låtordningen på mitt album är noga uttänkt, då jag vill att man ska kunna relatera till min musik. Varje låt behandlar en viss situation och den efterföljande låten ska kunna ge tyngd till den förra – det är lite som en öppen dagbok!

Vilket album (av vilken artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från början till slut?

– Jag skulle vilja rekommendera Back To Black av Amy Winehouse. Det har en sådan skön ”old-school”-vibe och det passar verkligen för alla situationer! Det albumet kommer alltid vara tidlöst!

Emilie Nicolas: ”Jag var rädd för att misslyckas”

av Nora Lindkvist
emilienicolas_1200

Att våga satsa på en musikkarriär har på många sätt blivit ännu svårare i dagens hårda musikklimat. Men ibland krävs det bara lite mod för att hela världen ska öppna sina armar. Så var fallet för den unga norska sångerskan Emilie Nicolas, vars debutalbum ”Like I´m a Warrior” släpps idag.

– Man kan nog säga att jag har haft många chanser att få ut min musik. Men förut var jag helt enkelt för rädd. För rädd för att misslyckas, berättar Emilie när vi ringer upp henne.

Det var efter att hennes vän, som idag också är producent och trummis för Emilies band, laddat upp några av sångerskans låtar på internet som saker började hända. Men själv visste Emilie ingenting.

– Jag hade aldrig vågat lägga upp låtarna själv, så det var nog tur att jag inte var medveten om det.

För ett år sedan befann sig Emilie i Trondheim för att studera jazz vid musikkonservatoriet – en tillvaro som enligt henne själv var ganska trist. Hon beskriver hur hon trots försöken att satsa på jazz ändå mest var intresserad av att skriva egna låtar. Samtidigt upplevde Emilie en känsla av att inte riktigt passa in och att inte bli sedd.

– Det fanns en lärare där som sa att jag var lat. Efter det blev jag riktigt arg. Jag var ganska ”blue” där ett tag, och det var också då jag skrev låten ”Fail” som finns med på plattan, berättar Emilie.

Men samtidigt började Emilies musik få ett eget liv på nätet. I samma veva plockade också den norska radion upp en av hennes låtar, ”Nobody Knows” till sin spellista. Plötsligt började flera stora skivbolag höra av sig till Emilie och var intresserade av att höra mer. Dessutom fick hon ett erbjudande om att spela in en cover på det norska rockbandet DumDum Boys låt ”Pstereo”, vilket kom att bli en vinstlott för Emilies karriär. Covern blev en stor hit i Norge och blev även nominerad till Årets Låt på norska P3 Gull-galan.

– Jag var inte förberedd på att den skulle bli en sådan stor låt. Även om jag tycker om den så är den kanske inte så representativ för mitt övriga sound riktigt. Men den öppnade självklart dörrar för mig, berättar Emilie.

De två efterföljande singlarna ”Grown Up” och ”Nobody Knows” fick båda mycket uppmärksamhet, och snart började arbetet med debutalbumet. Även om detta var något som Emilie själv sett fram emot, beskriver hon arbetet med plattan som hårt och mycket påfrestande.

– Jag och min medproducent jobbade extremt hårt med albumet, på ett sätt som kanske inte alltid var så hälsosamt. När man har suttit i studion i flera dygn utan ordentligt med sömn och mat blir man helt knäpp, säger Emilie och fortsätter:

– Detta i kombination med att både jag, min producent och mitt band är väldigt självkritiska kanske inte var jättebra. När alla tvivlar på om en låt är bra nog tar saker lång tid. Vi blev aldrig ovänner men det fanns helt klart stunder då alla kände sig osäkra.

Många har jämfört Emilie Nicolas sound med det från artister som Lykke Li och Björk, och visst vilar det en slags nordisk melankoli över ”Like I´m a Warrior”, men även en känsla av kamplusta. Titeln kommer från en av låtarna på albumet och handlar enligt Emilie om kontrasten mellan att vara stark och svag.

– Det är också något som varit i central punkt i mitt liv – det har varit en kamp liksom. Alla mina texter har en stor del av det här temat i sig.

Under året har Emilie stått på flera stora scener och bland annat spelat på Way Out West, norska P3 Gull och Øyafestivalen. Men trots att hon tycker om att spela live menar hon ändå att det finns aspekter av artistlivet som inte tilltalar henne fullt ut.

– Det känns väldigt konstigt att stå i centrum. Även om jag älskar att stå på scen och sjunga, så är jag inte helt bekväm med det heller. Det kan vara jobbigt att veta att folk känner till så mycket om en. Det är en speciell känsla.

Och hösten ser inte direkt ut att bli lugnare för Emilie Nicolas. Efter albumsläppet väntar en längre skandinavisk turné, samt promotion för utlandet. Det som började som en hobby har idag utvecklats till ett heltidsjobb med lite tid över till annat än musiken.

– Jag vet inte vad en vanlig dag är längre. Jag springer egentligen bara runt hela dagarna i olika möten och så där. Det är intensivt, men också väldigt roligt. Alla mina drömmar har för längesedan gått i uppfyllelse. Nu tar jag bara dagarna som de kommer.

Kwamie Liv: ”Det är magiskt när musik snubblar över en”

av Nora Lindkvist
kwamieliv_1200

Med sina sköna melankoliska stämma och sina edgiga rnb-låtar är det inte svårt att förstå varför Kwamie Liv så ofta jämförs med storheter som Lana Del Rey och M.I.A. Det unga stjärnskottet har på kort tid kommit att bli en av Danmarks mest hajpade artister, och ser nu ut att stå inför ett internationellt genombrott. Vi fick en pratstund med den Köpenhamns-baserade sångerskan.

Hur kommer det sig att du började skriva musik?

– Jag har alltid dragits till musiken på ett nästan instinktivt sätt, och jag skrev min första låt när jag var åtta år. Jag hade en dröm om låten, och när jag vaknade spelade jag in den på en liten inspelningsapparat – det var som att jag var rädd att den skulle försvinna annars. Efter det började jag spela in saker på den där apparaten allt oftare, både melodier och berättelser. När jag fyllde elva började jag spela gitarr vilket öppnade upp en helt ny värld av möjligheter.

När bestämde du dig för att jobba med musik mer professionellt?

– Jag tog nog det beslutet för länge sedan. Sedan har jag hela tiden rört mig längre mot målet, men det var i år som jag verkligen tog steget fullt ut då jag började ge ut min musik.

I augusti släppte du din debut-EP Lost in the Girl som bland annat innehåller den omtalade ”5 AM”. Kan du berätta lite mer om den låten?

– 5 AM kom till under en natt när jag och min producent BABY DUKA satt och jobbade. Vi hade egentligen inga planer på att skriva en ”seriös” låt, utan den bara kom till oss. Det är magiskt när musik liksom ”snubblar” över en så där. Den låten kommer alltid vara speciell för mig, och jag känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att folk lyssnar på låten och verkar tycka om den.

Texten beskriver svårigheterna med att hitta sin egen väg i livet. Är det något som du själv har fått kämpa med?

– Absolut. Det har funnits och finns fortfarande tillfällen då jag måste pusha mig själv genom allt ”oljud” för att kunna fortsätta vara fokuserad. Det är väldigt viktigt för mig att jag tar självsäkra och ärliga beslut som inte baseras på rädsla. För att kunna förverkliga våra drömmar och nå vår fulla potential, behöver vi oftast inte bara tackla ”oljudet” från utsidan utan även det som kommer från oss själva. Det är en ständigt pågående resa.

Många har jämfört dig med Lana Del Rey, The Weeknd och M.I.A. Hur känner du inför det?

– Lana Del Rey, men även M.I.A och The Weeknd är artister som på så många sätt har lyckats skapa något eget som också tilltalar och berör människor. Alla har starka personligheter och egna uttryck, och att bli jämförd med dem är bara en komplimang. Jag tror också att jämförelser är ett verktyg som vi människor ofta använder oss av för att förstå nya fenomen.

Jag tycker att det finns en slags sorgsen ton i din röst. Var kommer den ifrån tror du?

– Jag gillar att experimentera med min röst och att försöka använda den som ett instrument. Och jag försöker alltid utgå från det uttryck som känns ärligast för varje låt. Men så fort musiken finns ute får folk bilda sig en egen uppfattning om hur det låter.

Vad tycker du om den danska musikscenen just nu?

– Det händer mycket spännande på den danska musikscenen för tillfället. Och generellt sett så känns hela Skandinavien väldigt fräscht när det kommer till ny musik. Det är grymt att se att artister som Seinabo Sey, Mø och Mapei har fått stora genombrott på en internationell nivå. För mig känns det helt rätt att ha Köpenhamn som min bas just nu, även på ett kreativt plan.

Hur ser din vardag ut för tillfället?

– Sena kvällar och nätter, skrivande, inspelningar, resor och skypande.

Vad händer framöver?

– Mer musik.

Ariana Grande – vår tids popdiva

av Wimp-redaktionen
ariana_1200x720-2

Ariana Grande är utan tvekan vår nästa stora popdiva. Under våren och fram till att albumet My Everything nu släppts har den 21-åriga sångerskan visat på en obeveklig kraft. Hon har lyckats kamma hem flera stora musikpriser samt satt hela fyra listettor – däribland multi-platina-singeln ”Problem” (feat. Iggy Azalea). Tillsammans med Jessie J och Nicki Minaj fick hon även äran att öppna årets MTV Video Music Awards.

Den multibegåvade Grande blev först känd som skådespelare, där man både kunde se henne på scenen samt i flera Nickelodeon-program. Det var först förra året hon debuterade som sångerska med albumet Yours Truly. Hennes R&B-doftande pop har element av funk och dansmusik, men får sitt tydliga signalement av Grandes knivskarpa sopran-röst, som ofta har kommit att jämföras med Mariah Careys. Grande har även själv sagt att Carey varit en av hennes största musikaliska förebilder.

Inom loppet av ett och ett halvt år har Ariana Grande snabbt utvecklats från att vara en charmig tonårsskådis till att bli en fullskalig popdrottning. Härifrån kan vi bara drömma om hur långt den unga sångfågeln kommer nå.

Kan du berätta om ditt nya album, My Everything?

– Jag känner mig väldigt exalterad över det. Jag har jobbat otroligt hårt och självklart betyder den här plattan mycket för mig då jag verkligen gett allt av mig själv här. Det är sårbart att släppa musik eftersom den rymmer en så stor del av dig själv, om du förstår hur jag menar? Musiken är en direkt reflektion av det man själv gått igenom, varför det blir väldigt personligt. Men albumet betyder jättemycket för mig och jag är så glad över att folk äntligen får höra det, det är kul! Jag tycker att albumet är vackert och jag tror att många kan känna igen sig i låtarna. Jag älskar den här plattan mycket mer än min förra, vilket är rätt intressant – jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle säga det.

Din andra singel, ”Break Free” (feat. Zedd), är i mitt tycke en av albumets starkaste låtar. Den skiljer sig också något från de andra låtarna när det kommer till sound. Håller du med om det?

– Tja, den låten var redan klar och Max spelade upp den för mig och sa ”Jag vet inte om det här är någonting som du egentligen är intresserad av då det inte är ditt sound, men jag vill att du ska lyssna på den, ha ett öppet sinne och se om du vill försöka”. Sen spelade han upp den och jag kunde inte kontrollera mig – jag var så exalterad! Dock var jag lite nervös eftersom jag inte brukar sjunga på det sättet riktigt. Jag fick placera min röst lite mer ”framåt” eftersom den är mycket ”dansigare” än mitt vanliga sound. Men jag älskade att göra någonting nytt och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Musikvideon till ”Break Free” känns också unik. Var kom inspirationen till videon ifrån?

– Videon till ”Break Free” är inspirerad av många olika saker, men mest av allt av Barbarella, Star Wars och Star Trek. Du vet, allt som har med retro, vintage- och space age-filmer att göra. Vi tänkte mycket på och inspirerades av hur man genom dessa filmer trodde att framtiden skulle se ut. Jag ville också göra det eftersom att både jag och min mamma är stora sci-fi- och vetenskapsnördar. Vi är helt besatta, och älskar allting som har med rymden, astrologi och universum att göra. Det var kul att kunna förmedla det intresset genom videon.

Din singel ”Problem” har blivit ett globalt fenomen som slagit de flesta rekord. Hur ser du på låtens framgångar?

– Jag är självklart väldigt tacksam för det. Den låten satte liksom en ny nivå för mig själv, och har motiverat mig att jobba ännu hårdare och att utmana mig själv mer för varje nytt projekt. Det känns helt fantastiskt, och jag har mina fans att tacka för allting. Jag måste nog säga att jag har den mest dedikerade skaran av fans. Dom har varit så stöttande. Nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta göra det jag älskar och att människor kommer fortsätta tycka om det.

Hur var det att samarbeta med Iggy Azalea?

– ”Problem” är en låt som skriker av girl power. Det är en väldigt stark låt. Den är väldigt självsäker, och Iggy personifierar allt det här på ett så bra sätt. Därför var jag väldigt exalterad att få jobba med henne då jag visste att hon skulle göra det så himla bra – vilket hon också gjorde.

Ditt avskalade framförande av ”Problem” på MTV var otroligt vackert, och visade verkligen prov på din begåvning som sångerska. Berätta om det!

– Det var riktigt roligt, och det är alltid kul att göra en avskalad version av en låt som vanligtvis är så otrolig poppig.

På en av låtarna på albumet – ”Love Me Harder”, gästas du av The Weeknd. Berätta om den!

– “Love Me Harder” är en speciell låt för mig. Från början trodde jag inte alls att den skulle funka för mig, och att jag skulle komma att tycka om den så mycket som jag gör. Jag kände ungefär likadant som med ”Problem”, men sedan kom jag in i den och när jag började sjunga på den kände jag plötsligt hur allting stämde.

Nu kommer du ge dig ut på längre turné med albumet. Är du peppad?

– Jaa, verkligen! Jag är så exalterad över den här turnén och att jag får chansen att träffa mina fans. Jag gjorde en miniturné med mitt förra album men jag tror inte att den går att jämföra med hur detta kommer vara, så jag är riktigt riktigt peppad!

Ryan Pinkard

<iframe src=”//embedded.wimpmusic.com/embedded/?type=a&id=33531469&theme=light&bt=wb-dark&l=sv-se&c=se&tv=utm_source%3Daftonbladet%26utm_medium%3Dembplayer%26utm_content%3Dplaymusic%26utm_campaign%3Dna%26utm_banner%3Dna&sp=%2Fwweb%2Fiwannarock%2Fandroll%2F&views=a,l,b” height=”350″ frameborder=”0″ allowTransparency=”true”></iframe>

Vit Päls lägger av: ”Det är svårt att släppa taget”

av Nora Lindkvist
vitpals1200

I veckan nåddes vi av de tråkiga nyheterna att Malmös indiepophjältar i Vit Päls lägger av. Efter 10 år tillsammans väljer de nu att avsluta karriären med att släppa de två ny-gamla låtarna ”Slicket” och ”Havsbävning” . Vi tog en liten pratstund med frontmannen Carl Johan Lundgren.

Hej Carl Johan – hur är läget?

– Bra!

Varför lägger ni ner Vit Päls?

– Tiden räcker inte till och vi vill inte behöva kompromissa med vår framtida utveckling. Till hösten dimper det dessutom ner ännu fler ungar. Vi älskar det vi gör så det var värdigast så här.

Att lägga ner ett band känns lite som att avsluta en relation. Var det svårt att ta beslutet att sluta?

– Jo det är jättesvårt att släppa taget. Vi har en speciell kemi och när man dessutom spelat ihop i tio år hittar man varandra så enkelt.

Nu släpper ni två låtar – ”Slicket” och ”Havsbävning”. Finns det någon speciell anledning att ni avslutar karriären med just de här låtarna?

– Det är två tio år gamla låtar som jag hittade på en hårddisk. De är hopplöst inaktuella, men bra på ett annat sätt och vi tänkte att det kunde vara kul att sluta cirkeln där allt började.

I ert pressmeddelande beskriver ni att det finns 100-tals osläppta låtar liggandes på datorer och hårddiskar. Hur känns det att släppa taget om dessa demos och inte gå vidare med dem?

– Jag kan inte svara för hur det är för andra låtskrivare, men själv jobbar jag med kvantiteter. Jag skriver för att förstå mig själv och min omvärld. Men också för att förstå musik och hur låtar funkar. Jag skriver alltså först och främst för mig själv. Spelar ingen roll att saker inte blir klara eller släpps. Huvudsaken är att det finns nya låtar att skriva.

Ni gör två spelningar på Malmöfestivalen och Popaganda – har ni planerat något speciellt för dessa gig?

– Full patte!

Hur ser framtiden ut – kommer ni fortsätta med musiken?

– Vi kommer fortsätta repa på det astrala planet fast att ingen varken vet eller hör. Och skriva musik har jag gjort så länge att jag inte känner till nåt annat. Vi får se om eller hur det kommer ut.

Vad tycker ni att vi ska lyssna på när inte Vit Päls finns längre?

– Folk slutade inte att lyssna på Mozart bara för att han lade av. Vit Päls 4ever!

Vit Päls gör sina sista spelningar på Malmöfestivalen den 15 augusti och på Popaganda den 30/8. På vitpals.com finns också en minnesruna över bandmedlemmarna.  

La Roux: ”Artister är inga supermänniskor”

av Nora Lindkvist
laroux1200

Som över en natt blev hon en världsstjärna och fick turnera världen runt. Men Elly Jackson, mer känd som La Roux, gick till slut in i väggen och fick börja om. Efter en separation från sin producent och utdragna röstproblem är hon nu tillbaka med albumet ”Trouble In Paradise”.

Det är många av oss som dansat sig svettiga till hitsinglarna ”In For The Kill” och ”Bulletproof” – 2009 var nämligen dessa några av de mest spelade danslåtarna över hela världen. Den brittiska gruppen La Roux, då bestående av den karismatiska sångerskan Elly Jackson och producenten Ben Langmaid, fick en raketstart som ledde fram till omfattande världsturnéer och samarbeten med artister som Florence + The Machine och Major Lazer. Men turnerandet började snart slita på Elly, som till slut klappade ihop.

– Det var en period under 2010 då mitt turnéschema var väldigt intensivt. Vi turnerade tre veckor i Europa, sedan vidare till Los Angeles för promotion och sedan till Australien för mer spelningar. Redan innan det här var jag helt utmattad, och den perioden kom att krossa mig totalt, berättar Elly.

Samtidigt blev spänningarna mellan henne och Ben Langmaid större, vilket till slut ledde fram till att deras samarbete avbröts. Dessutom började Elly få allt mer problem med sin röst. Till slut fungerade den inte alls, och hon fick avsluta turnerandet och söka hjälp. Efter två år av terapi och röstträning, började sångerskan så sakta få tillbaka sin sångförmåga igen.

– Först trodde jag att det var något fysiskt fel på mig, men insåg snart att anledningen till att jag fick problem med min röst berodde på den omfattande stressen och pressen från omvärlden.

Hur såg detta ut? 

– Det fanns en enorm press på mig från skivbolaget, och från många andra i branschen. Rent generellt så tror jag att många inom musikbranschen lever i en fantasivärld, där de inte förstår att artister också är mänskliga.

Hur menar du?

– Inställningen från början var att jag var tvungen att göra alla saker – spelningar, intervjuer, promotion. Hände det att man var sjuk eller mådde dåligt så bemöttes man med hårda ord om att man aldrig skulle bli någonting och att man förstörde sin egen karriär. Det finns väldigt många elaka människor i den här industrin. När jag ser tillbaka på den perioden kan jag till exempel se att många av de saker som skivbolaget tyckte var viktiga för mig att göra, inte alls var viktiga. Det känns hemskt att jag tvingades göra saker trots att jag inte mådde bra!

Det är inte ofta man hör artister prata om sina röstproblem, men du har varit väldigt öppen med detta. Varför? 

– Det har varit en terapeutisk grej för mig att prata om det. Det har hjälpt mig att ta mig vidare. Dessutom tycker jag att det är viktigt för människor att se att artister inte är perfekta och fläckfria, vilket många verkar tro och förvänta sig. Jag är ingen supermänniska! Alla artister jobbar extremt hårt och turnerar mycket, och blir man för trött är det oftast rösten som ryker först. Om jag är öppen och pratar om det här kanske det kan hjälpa andra att inse att det är okej att må dåligt.

Men till slut fick du tillbaka din röst, och är nu aktuell med ett nytt album. Känns det som att din relation till musiken har förändrats, med allt som har hänt under vägen?

– Ja, definitivt. Nu känns det som att jag har en stabil grund att stå på, varifrån jag kan göra den musik jag vill, och göra det för resten av mitt liv. Så var det absolut inte första gången. På många sätt känns den här plattan egentligen mer som min debut än ”La Roux” (2009). Det här albumet har ”ben att stå på” – det känns mer stabilt.

Du har varit borta från rampljuset i nästan fem år. Känns det konstigt att få uppmärksamheten riktad mot sig igen?

– Absolut, det känns lite ovant. Men jag är väldigt glad för responsen och stödet jag fått. Trots att vi inte släppte någon stor singel den här gången känns det ändå som att folk har tagit till sig musiken. Dessutom verkar det som att de gamla La Roux-fansen gillar skivan, vilket jag är väldigt glad för. Vi hade ett gig i onsdags där alla i publiken redan kunde texterna till låtarna – det var fantastiskt!

Hur är det med dina gamla hits – kommer du fortfarande spela ”In For The Kill” och ”Bulletproof” eller har du stängt den dörren?

– Det där är en svår fråga. En del av mig vill absolut stänga den dörren och gå vidare – de gamla låtarna väcker en viss känsla hos mig, som även om jag älskar att sjunga dem, är svår att få ihop med mitt nya jag och de nya låtarna. Men samtidigt vet jag att 90 % av mina fans blir superglada om jag spelar dem. Det är viktigt för mig att inte göra mina fans besvikna, samtidigt som jag försöker gå vidare här. Det är svårt helt enkelt, vi får se vad som händer.

Nu väntar turnéer och promotion-rundor – är du orolig för att det kommer bli för mycket press på dig igen? 

– Nej det är jag nog inte. Den här gången finns en ny rutin, och turnéschemat är mycket lugnare. Men framförallt har jag bestämt mig för att min lycka är viktigast. Om jag inte är lycklig så är ingenting annat värt någonting heller. Börjar jag må dåligt igen, så är det bara att hoppa av.

WiMP Live Sessions: Psyence Fiction

av Nora Lindkvist

Vid säsongsavslutningen av WiMP Live Sessions gästades vi av det hajpade norska bandet Psyence Fiction. Redan tidigt i våras fick vi upp ögonen för gruppen (som då hette iampsyencefiction) när de imponerade stort med sin öppningskonsert på norska by:larm.

Därför var glädjen stor när bandet tackade ja till att komma till Story Hotel och vårens sista upplaga av WiMP Live Sessions. Bandet, som körde hela vägen från Oslo på morgonen, gjorde sedan en bejublad konsert, för att sedan sätta sig i bilen igen och köra de många milen tillbaka igen. Men med tanke på det här bandets kvaliteter, borde det inte dröja länge innan de slipper trånga turnébussar och dagsjobb. De har bland annat redan hunnit med att öppna för Volcano Choir (Justin Vernons sidoprojekt), samt spelat på många stora norska scener. Det här är helt enkelt ett band vi kommer få höra mycket mer av i framtiden!

Missade du konserten? Då tycker vi att du ska kolla in klippet här nedanför där du ser två av de låtar som bandet framförde under kvällen.

Kolla också in vår intervju med sångaren Aleksander, där han berättar lite mer om vad som händer för bandet just nu.

Exklusiv förhandslyssning och intervju med David Gray

av Nora Lindkvist
davidgray1200

Han har varit verksam som artist i över 20 år men känner sig fortfarande osäker på sin röst och nervös inför att släppa nytt material. Vi fick en pratstund med David Gray, aktuell med albumet Mutineers som du också kan förhandslyssna på i WiMP från och med idag.

Med hittar som ”This Year´s Love”, ”Babylon” och ”Sail Away” har David Gray kommit att bli en av de mest framgångsrika brittiska soloartisterna i modern tid. Men under de senaste åren har det varit ganska tyst om mannen med den skönt raspiga poprösten. Efter turnén till senaste albumet ”Foundling” (2010) försökte Gray skriva ny musik, men det blev snart tydligt att det inte gick att följa några gamla mönster.

– Det fungerade inte längre att jobba på samma sätt som jag brukar, jag fick helt enkelt tänka om. Jag ville inte låta som någon gnällig medelålders man, utan ville att musiken skulle kännas mer ”hallelujah”. Men det tog ett tag att hitta fram dit.

Själv beskriver han perioden som ”the end of an era” där han fick lämna allt han visste bakom sig för att återupptäcka musiken på nytt. Och när han nu är tillbaka med nytt material menar han att detta närmast går att likna vid en pånyttfödelse.

– Mutineers är till viss del ett album som handlar om att ge upp. Att ge upp för att sedan uppfinna något nytt. Det var skrämmande att känna att allt föll samman, men sedan hände något underbart – ljuset kom tillbaka. Därför är det här en platta som också handlar om att leva i nuet och om glädjen över att finnas till.

Inför albumet började Gray utgå mer i från sina texter i stället för att fokusera på melodier och ackord – något han aldrig testat innan. Han började också använda rösten på ett nytt sätt, och jobba mer med körer och lager-på-lager av vokaler. Efter ett tag kom också producenten Andy Barlow (tidigare medlem i Lamb) in i bilden, vilket kom att bli helt avgörande för albumets sound. Men att samarbeta med någon så tätt inpå menar Gray också var en stor utmaning.

– Det är svårt när en producent kommer in och styr och ställer. Andy är en otrolig trevlig kille, men vi är väldigt olika. Jag är intensiv och rätt hård i studion medan han är betydligt känsligare. Han kunde plötsligt säga ”nej nu behöver jag en paus på en timma” medan jag är som en bil som bara kör vidare. Till slut blev det ändå så att jag fick kompromissa och försöka följa hans sätt att jobba, vilket var väldigt svårt för mig.

Var det utvecklande eller bara jobbigt?
– Det gjorde mig helt klart mer mänsklig. I början trodde jag inte på hans idéer. Allt kändes liksom bortom horisonten och jag kunde inte se slutresultatet i huvudet. Men i slutändan hade han rätt, och det blev väldigt lyckat. Det var bra för mig att gå igenom det där.

Det låter som att du gick in väldigt mycket i arbetet med plattan. Är det alltid så eller kan du hålla distans till ditt jobb?
– Jag går alltid upp väldigt mycket i mitt jobb, och blir närmast besatt. Den enda pausen jag får är när jag är ute och går i naturen.

Men lyssnar du inte på dina demos när du är ute och går då?
– Nej, alltså jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, vilket jag vet är annorlunda från hur resten av världen beter sig. När jag är ute och går vill jag höra vinden och fåglarna och inte ”the f*ucking human battering” i mina öron. Det är okej om man sitter på en buss eller ett tåg, men i naturen – aldrig.

Vilken är din egen favoritlåt från plattan?
– Det finns många. Men jag gillar verkligen ”The Incredible”, som också är inspirerad av en novell från den norska författaren Tarjei Vesaas.

Men något som slår mig när jag lyssnar på albumet är att din röst fortfarande låter väldigt ung. Håller du med om det?
– Det var det snällaste någon sagt till mig idag! Det måste vara all plastikkirurgi haha. Nej då, men jag känner att min röst faktiskt har blivit starkare och också mer fyllig under de senaste åren. På något konstigt sätt känns det lite som att jag använder den för första gången.

Tar du hand om den på något särskilt sätt?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Och det är väl lite av ett problem just nu – jag får inte festa någonting. Jag gör så mycket intervjuer och sjunger så mycket att min röst redan är överbelastad. Men jag har ingen rutin direkt, däremot gör jag långa soundchecks inför varje gig vilket funkar rätt bra som uppvärmning.

Men känner du dig självsäker när det kommer till din röst?
– Just nu, nej. Jag är ju bara människa, och på senaste har det varit väldigt mycket jobb. Så ja, jag får dra ner på alkoholen helt enkelt och inte stanna uppe för länge på kvällarna. Generellt sett så behandlar jag min röst ganska dåligt – man kan väl säga att den fått sig en ”rough ride”. Med tanke på det är det ändå ganska fantastiskt att den kan fungera så bra!

Du har ju varit verksam som artist i över 20 år, känns det fortfarande nervöst att släppa en ny platta?
– Absolut, det gör det verkligen. Det känns lite som att lämna sitt barn på dagis för första gången. En del av ens hjärta följer med, och det går inte att kontrollera vad som händer. Men alla jag känner som har lyssnat på plattan gillar den, så det känns redan som en vinst, hur det än går.

Vilken bild har du av musikbranschen idag jämfört med när du började?
– Min bild har verkligen förändrats sedan dess, då visste jag ju ingenting. Jag antar att jag är en överlevare i allt det här, och jag hade turen att börja när branschen var betydligt ”snällare”. Jag tycker att idioterna som kör den här showen, ”missade båten” någonstans där på 80-talet. Idag vill ingen betala för musik längre, förutom när man får chansen att vara med i en reklamfilm eller när någon rik unge vill att man ska spela på deras födelsedagsfest. Det är extremt tufft att ta sig fram, och det är ingen trevlig värld att jobba i. Det gäller att hitta människor som har hjärtat på rätta stället och som kan göra rätt val när det kommer till väldigt avgörande frågor. Men som sagt, det är tufft.

Kommer du någonsin jobba med något annat än musik?
– Jag längtar faktiskt efter att få mer tid över till att måla, vilket är något jag verkligen älskar att göra. Annars skulle jag också vilja hitta fler tillfällen att bara vara. Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt för mig. Men just nu är det svårt att hitta tiden och platsen för det.

Vill du ha ett signerat exemplar av ”Mutineers”? Skicka då dina kontaktuppgifter samt en motivering på varför just du bör vinna till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB