Det började som ett prestigelöst sidoprojekt men kom att bli en av Sveriges mest uppmärksammade grupper. Med debutalbumet Sky City har Amason fått sitt stora genombrott, och nu väntar en efterlängtad Sverigeturné. Vi fick en pratstund med låtskrivaren och sångaren Gustav Ejstes.
När jag ringer upp befinner sig Gustav Ejstes ute på promenad. Det är snöslask i Stockholm men det verkar inte bekymra den tidigare Dungen-frontmannen. En vecka har gått sedan releasen av Sky City, och det finns en märkbar upprymdhet i hans röst.
– Det händer väldigt mycket just nu, och vi är så klart superglada att det är så många som gillar plattan!
Två år har gått sedan vännen Pontus Winnberg (Miike Snow) introducerade honom för Amanda Bergman (Hajen, Idiot Wind), vilket också kom att bli starten på Amason. Winnberg hade spelat in en demo tillsammans med sångerskan, och det tog inte lång tid att övertyga Gustav Ejstes om hennes kvaliteter.
– Det var så himla bra! Jag började direkt fundera på om vi inte skulle ta och försöka lira ihop.
Vännerna Petter Winnberg (bror till Pontus samt medlem i Little Majorette) och Nils Törnqvist (Little Majorette) anslöt sig till gruppen som snart började styra upp reptillfällen. Men några tankar på ett album eller seriösare satsningar fanns inte då. Bandet var istället ett andningshål från medlemmarnas andra projekt och uppdrag.
– Det har alltid varit väldigt prestigelöst, och vi har skapat musik helt förutsättningslöst. Det svåraste har varit att hitta tiden att ses.
Men de gånger som bandet väl träffats har å andra sidan varit produktiva. Gustav Ejstes beskriver dessa tillfällen som ”sprudlande”, och berättar entusiastiskt om den kemi som uppstått mellan bandmedlemmarna.
– Det går nästan att likna vid att vara nykär. Vi har hittat en avslappnad och skön känsla i gruppen, och det är så himla kul att ses och hänga! Det har också format våra låtar och vårt förhållningssätt till musiken.
Istället för att hålla sig till en specifik genre eller ett sound har man låtit olika influenser och medlemmarnas olika bakgrunder påverka det musikaliska uttrycket. Enligt Gustav Ejstes är detta något som också varit nytt för honom och som skiljer sig från hur han annars brukar arbeta.
– När man skapar någonting är det lätt att man blir väldigt rädd om det, vilket också leder till att man får ett stort kontrollbehov. I det här fallet har det varit tvärtom. Här har vi bara låtit det komma ut. Vi har varit väldigt oängsliga när det kommer till genre och stil – det har fått bli som det blir. Det här är musik som man nog aldrig hade gjort annars. Det är en enorm skillnad från när man jobbar med egna grejer.
Så småningom började bandet få ihop flera instrumentala grunder. Fragment utvecklade sig till färdiga låtar. Nu började också Gustav Ejstes och Amanda Bergman snickra ihop texter och melodier – hela tiden med samma spontana förhållningssätt som i den övriga arbetsprocessen.
– Ett bra exempel är ”Ålen” (singel som inte finns med på Sky City, reds.anm) som blev färdig samma dag som vi hade en spelning. Vi hade fått ihop den instrumentala delen men hade ingen text. Men innan spelningen fick Amanda ihop texten och skrev ner den på en servett i restaurangen.
Debutalbumet Sky City växte fram eftersom, och Gustav Ejstes uppskattar att bandet sammanlagt ägnade tre veckor åt att spela in – vilket nog kan ses som ganska kort tid om man jämför med andra produktioner. Några externa producenter har aldrig kopplats in utan bandet har skött det mesta själva.
– Flera av oss är ju producenter och vi har inte känt något behov av att ta in någon utifrån. Johannes Berglund mixade plattan, och han kanske sydde ihop säcken på något sätt.
Många av låtarna på albumet bär olika djurnamn – ”Älgen”, ”Duvan”, ”Elefanten” och ”Blackfish”, men här hittar vi också flera referenser till transportmedel och resor. Det bilinspirerade bandnamnet återkommer i låten ”Pink Amason” och som albumtitel har man lånat namnet på Arlandas shoppingstråk.
– Det var nog det första vi lyckades formulera gällande känslan för albumet. ”Sky City” är en bild för färden och resandet. Det är också något som till stor del har präglat den här perioden – vi har alla befunnit oss på olika platsen i världen men ändå lyckats få ihop någonting. Men alla har olika associationer till titeln och de är säkert glada på Arlanda, haha.
Och mer resande blir det. Härnäst väntar en kortare Sverigeturné med stopp i bland annat Göteborg och Norrköping. Men därefter finns också planer på att turnera i USA.
– Det är alltid roligt att spela där! Med Dungen har jag lärt mig att amerikanerna inte har något emot att man sjunger på svenska – de tycker att det är exotiskt. De blir kul att testa de svenska låtarna på den publiken.
Gustav Ejstes om…
…favoritlåten på Sky City:
– Jag tycker väldigt mycket om ”Duvan” – det är en låt som jag alltid blir glad av. Det finns en speciell värld i den och ett slags David Lynch-dansbands-läge som jag gillar.
…sångerskan Amanda Bergman:
– Hon har en fantastisk röst, och är dessutom en mycket begåvad låtskrivare. Jag lämnade över mycket av låtskrivandet till henne då hon på många sätt är så mycket bättre än mig på detta.
…att Sky City toppat WiMP Topp 40-listan i över en vecka:
Veckans klassiska album i WiMP kommer från en av världens mest kända orkestrar – The New York Philharmonic Orchestra. Den här gången med musiken från en man som i år skulle ha fyllt 150.
Carl Nielsen – Danmarks stora nationalkompositör, skulle ha firat sin 150-årsdag i juni om han hade levt än idag. Detta jubileum kommer vi också att komma tillbaka till flera gånger under 2015. Men vi börjar med att lyssna på det tredje albumet som New York Philharmonic och Alan Gilbert spelat in med Nielsens sex symfonier. Nummer 1-4 har redan getts ut som en del av The Nielsen Project, och här är det alltså Nielsens 5e och 6e symfoni som står i fokus.
I samband med den internationella digitala releasen fick WiMP också möjligheten att prata med maestron Alan Gilbert, som berättade om sitt förhållande till Nielsens musik, hans personliga favoritstycken och om den klassiska musikens utveckling. Ta del av intervjun här nedanför, och lyssna gärna på albumet samtidigt som du läser!
Era inspelningar av Carl Nielsens symfonier tar musiken till en internationell publik. Vad är det med Nielsen som är så fascinerande?
– När vi nu har spelat oss igenom hela rundan så tycker jag att det mest fascinerande är hur Nielsen och hans musik växte under tid. Nielsen låter så klart redan som ”Nielsen” i sin första symfoni, men i symfoni nr. 4 till 6 berättar han mer om livet. Den sjätte symfonin har ”Beethoven-kvalitet”, och där tillåter han verkligen sig själv att tala med enkel och närmast naiv röst. Samtidigt reflekterar den en kunskap som bara kommer med erfarenhet.
Nielsen kan ses som ett stort ”household-name” i sitt hemland Danmark, där hans musik sjungs och älskas av människor från alla generationer. Vad är det som gör hans musik så speciell?
– Det där intresserar mig. Jag tror att kombinationen av den traditionella formen tillsammans med Nielsen unika och medvetna sätt att jobba kan förklara en stor del av det. Strukturen avspeglar de klassiska musikaliska formerna, men hans musik förmedlar också en känsla av att man går genom livet på ett sätt där tillfälligheter styr vad som händer – precis som det också är i det verkliga livet. Mötet mellan det förväntade och det oförväntade är en grundsten och en stor kvalitet när det kommer till Nielsens musik.
Vilket är ditt personliga favoritstycke av Nielsen?
– Det är nästan omöjligt att svara på – jag älskar väldigt många av dem. Men jag håller den sjätte symfonin väldigt högt. Helios-ouvertyren och klarinettkonserten är två andra favoriter.
Tidigare har du sagt att ”Nielsens tid är kommen”. Kan du utveckla det?
– Det finns inga tvivel om att Nielsen borde vara en accepterad medlem i en symfonisk kanon. Hans musik håller hög klass och griper tag i lyssnaren på ett sätt som annars är ovanligt. Han använder ett musikaliskt språk som de flesta förstår och tycker om, men Nielsens personliga och ”finurliga” kvaliteter gör också att han utmärker sig från mängden.
Hur tror du annars att den klassiska musikvärlden kommer att utvecklas under de kommande åren?
– Bra fråga. Jag kan säga så här: det kommer alltid finnas plats för stora orkestrar som spelar ”stor musik”. Utmaningen ligger i att fortsätta vara relevanta och att anpassa sig till resten av världen och deras förhållande till underhållning. Jag tror att de framgångsrika orkestrarna också kommer vara de som accepterar förändringarna, samtidigt som de kommer behålla grundinställningen till vad en symfoniorkesters egentliga syfte är.
Om du bara fick ta med dig tre klassiska stycken till en öde ö – vilka skulle du då välja?
– Det skulle vara Bachs H-mollmässa, Schuberts stråkkvintett i C-dur och Stravinskijs Le Sacre du Printemps – det är i alla fall vad jag skulle välja idag!
Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Olof Skoog Kvartett, aktuella med albumet Herr Svensson och den diaboliska hambon (HOOB Records). Vi fick en pratstund med Olof Skoog själv som också tagit fram en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).
Hej Olof! Ditt band har precis släppt skivan Herr Svensson och den diaboliska hambon – kan du berätta lite om skivan?
– Det är bandets andra album, och här ville jag ge alla stor frihet att vara med och forma musiken. Nu har vi renodlat soundet och startat en musikalisk resa som går genom ett kuperat och varierat landskap. Tidvis flyger vi snabbt och högt ovan marken men ibland saktar vi in och undersöker världen på nära håll. Om man lyssnar noga kan man ana influenser från diverse musikstilar. Det är en tidlös skiva med nordisk klang.
Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?
– Den stora skillnaden mot tidigare är att jag har skrivit all musik. Detta gör musiken mer homogen trots en stor variation i stilar mellan låtarna.
Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja? – Hm, svårt det där. Jag tycker om att spela olika sorters musik men här är ett tänkbart ”dream team”: Piano – Oscar Peterson, Bas – Slam Stewart, Trummor – Gene Krupa.
Hur mår den svenska jazzscenen idag?
– Dåligt när det kommer till att få rimligt betalt för sina konserter. Jag efterlyser ett ökat stöd till arrangörer, kanske efter dansk modell där klubbarna får bidrag beroende på antal arrangemang och antal musiker de anlitar. Detta skulle gynna hela genren och ge musiker fler arbetstillfällen med bättre villkor. Kulturpolitiken lider av ”projektsjuka” och kortsiktighet. Floskler som nyskapande och genreöverskridande verkar vara en förutsättning för att få statligt kulturstöd. Det verkar som att det finns en kulturpolitisk tro att jazzen stagnerar utan ekonomiska styrmedel. Jag efterlyser en uppvärdering av själva hantverket att vara musiker och man måste ge den enskilde utövaren förtroende i fråga om de konstnärliga val som görs och de beslut som fattas.
Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Det är förstås viktigt men inte helt avgörande för den musikaliska upplevelsen. Det finns många gamla inspelningar av tvivelaktig ljudkvalitet som ändå kan ge en stor upplevelse.
Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren Trio som är aktuella med albumet Bertheléville. Vi fick en pratstund med bandets gitarrist Martin Widlund som också gjorde en spellista med sina personliga favoriter (se längre ner i inlägget).
Här ovan kan du också se en minidokumentär om hur inspelningen gick till! (fungerar ej om du surfar via mobil men går även att se här).
Hej Martin! Du är gitarrist på skivan ”Bertheléville” med Gustav Lundgren Trio som nyligen släpptes på skivbolaget Lundgren Music. Kan du berätta lite om albumet? – Skivan spelades in i Frankrike, vilket också är hemlandet för denna typ av jazz. Innan vi påbörjade inspelningen spenderade vi två veckor i Paris och besökte den årliga Django Reinhardt-festivalen för inspiration och uppladdning. Vi hade lånat ett hus i den lilla byn Bertheléville ute på den franska landsbygden och där på loftet satte vi upp vår mobila studioutrustning. Skivan spelades in under en vecka i den mobila studion utan att några pålägg gjordes.
Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?
– På skivan finns inga gästartister utan det du hör är så som vi låter live. Låtarna på skivan är Gustav Lundgrens egna kompositioner blandat med covers av bland annat Tom Waits, Nora Jones och så klart några Django Reinhardt-original.
Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?
– Stéfane Grappelli på fiol, Django Reinhardt på gitarr, Angelo Debarre på gitarr, Samson Schmitt även han på gitarr samt Sani Van Mullem på bas.
Hur mår den svenska jazzscenen idag?
– Den mår bra! Särskilt den gren av jazz som förknippas med Django Reinhardt har fått sig ett uppsving här i Sverige de senaste åren. Djangofestivalen är numera en del av Stockholm Jazzfestival och i både Stockholm, Göteborg och Malmö har det dykt upp yngre gitarrister som har tagit till sig stilen.
Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Jag uppskattar så klart bra ljudkvalitet! Den här skivan släpps i digitalt format samt CD och vinyl så här finns något för alla smaker och lyssningstillfällen.
Att som ny artist få till en riktigt stor hit kan idag verka som en omöjlighet. Men för Omar Samuel Pasley, mer känd som Omi, var det precis detta som hände. Felix Jaehns remix av hans reaggedoftande ”Cheerleader” blev en av 2014 års mest spelade låtar, och nu väntar nya utmaningar för den jamaicanska sångaren.
Omar ser trött ut. Han har precis landat i Sverige för ett av många stopp på en längre promotionturné. Utanför skivbolagets fönster visar Stockholm upp sig från sin gråaste sida, men den jamaicanska sångaren säger sig varken störas av dåliga väderförhållanden eller de omfattande resorna.
– Musik är det enda jag kan tänka mig att hålla på med, och jag är mest tacksam för att jag får göra allt det här. Jag gillar att resa och träffa nya människor – det är väldigt inspirerande.
Felix Jaehns remix av hans reggaedoftande poplåt ”Cheerleader” kom att bli en av 2014 års mest spelade låtar, och har toppat listorna i bland annat Sverige, Danmark och Australien. Men vad många kanske inte vet är att låten egentligen har många år på nacken.
– Jag skrev låten för fem-sex år sedan, och släppte originalversionen 2012. Det gick helt okej för den då. Men sedan kom Felix Jaehn in i bilden och remixade den, varpå den släpptes i Europa. Och det var då som det började gå riktigt bra.
Över en natt blev den jamaicanska sångaren en stor snackis i Europa, och Omi fick återigen börja uppträda med sin gamla låt. Men trots att han levt med ”Cheerleader” ett bra tag nu, säger han sig inte ha tröttnat på den.
– Nejdå, jag tröttnar aldrig på någon av mina låtar faktiskt. Bra låtar är tidlösa och förlorar inte sin genomslagskraft bara för att åren går. Och så känner jag nog inför ”Cheerleader” också. Det är riktigt kul att spela den!
Vid en första lyssning kanske det är lätt att tro att ”Cheerleader” handlar om amerikanska cheerleaders och sångarens förkärlek för dessa, men bakom den trallvänliga refrängen döljer sig ett djupare budskap som istället handlar om att hitta en person som alltid står vid ens sida.
– En cheerleader för mig är någon som alltid stöttar en. Och låten handlar om att visa tacksamhet gentemot de människor som alltid ställer upp för en, även när livet är jobbigt och man misslyckas. Jag syftar alltså inte alls på ”riktiga cheerleaders”, men det är nog många som missuppfattat den delen.
Och att livet kan vara jobbigt har Omar också själv fått erfara. Vid nio års ålder avled hans pappa, som också var verksam som musiker, och lämnade efter sig Omars mamma och fyra barn. Det var en tuff tid, men också en händelse som ledde till att Omar tidigt i livet bestämde sig för att följa sina drömmar och gå sin egen väg.
– Även om pappa inte hann lära mig särskilt mycket av det han kunde så lärde han mig ändå tillräckligt för att det skulle hjälpa mig genom hela livet. Hans död bidrog till att jag snabbare insåg att det var musik jag ville hålla på med. Men senare har jag också insett att det faktiskt är min egen passion, och inte bara något jag gjort i hans ära.
För Omi väntar nu en spännande tid, som till stor del kommer bestå av att kuska världen runt för att marknadsföra ”Cheerleader” och det kommande albumet. Men däremellan hoppas han också kunna återvända hem ibland. Trots att han gillar att se nya delar av världen klappar hjärtat ändå alltid hårdast för Jamaica.
– Jag får mycket kärlek från mitt hemland, vilket betyder otroligt mycket för mig. Det är nog bland det häftigaste man kan uppleva som artist – att få ett sådant stöd hemifrån. Dessutom har jag min familj där, och min mysiga studio. Jag älskar att komma hem.
Kolla även in WiMPs instagramkonto på @WiMP_SE där du kan se en specialhälsning från Omi.
På veckans klassiska album i WiMP hör du Tchaikovskys sista opera – Iolanta, med den kända sångerskan Anna Netrebko i huvudrollen.
När Tchaikovsky påbörjade arbetet med Iolanta var han nog inte medveten om att det också skulle komma att bli hans sista opera. Mindre än ett år efter premiären – som ägde rum på den berömda Marinskijteatern i St. Petersburg i december 1892, avled nämligen den legendariska kompositören.
Iolanta är baserad på pjäsen ”Kung Renés Dotter” från den danska poeten Henrik Hertz, och librettot skrevs av Tchaikovskys bror – Modest Tchaikovsky. Operan utspelar sig i 1400-talets Frankrike och berättar historien om Kung Rene´s blinda dotter Iolanta som genom dramatiska prövningar återfår såväl sin syn som sin spirituella kraft.
Och även om operan fick ett varmt mottagande vid premiären, var Tchaikovsky själv rätt missnöjd och menade att han hade förlorat förmågan att skriva en bra opera. Några år innan Iolanta hade Tchaivkovsky haft otroliga framgångar med Spader Dam, som kan ses som ett dramatiskt och kompositörsmässigt mästerverk.
Iolanta, som dessvärre inte spelas särskilt ofta på världens operascener längre, innehåller endast en akt och består av nio scener. På veckans album hör vi Anna Netrebko – som också kan ses göra framställningen vid åtta tillfällen på The Met i New York i höst, i titelrollen. Med dess gåtfulla, passionerade och samtidigt stämningsfulla karaktär är det här en roll som passar Netrebko helt perfekt.
Här har Netrebko även fått fint sällskap av bland annat Sergey Skorokhodov, Alexey Markov, Vitalij Kowaljow samt Slovenian Philharmonic Orchestra som leds av dirigenten Emmanuel Villaume.
Efter att världsstjärnan Lorde handplockat honom till soundtracket för Hunger Games Mockingjay fick världen upp ögonen för XOV. Idag släpper det svenska stjärnskottet debut-EP:n Lucifer, och spås samtidigt få en lysande internationell karriär.
Det började med ett meddelande på Twitter. Världsstjärnan Lordes namn poppade upp i inkorgen, men XOV, eller Damian Ardestani som han heter på riktigt, var helt övertygad om att det var ett misstag.
– Jag trodde att det var ett spam. Det är precis som att Kanye West skulle skicka ett mejl till en. Det händer ju liksom inte. Jag tänkte att jag skulle få ett sådant där ”Thanks Mr, you have won 3000 dollars”-meddelande om jag svarade, så jag sket helt enkelt i det.
Men Damians manager var inte lika säker, och övertygade honom om att kolla upp saken. Det visade sig mycket riktigt vara den riktiga Lorde som hade skrivit till honom, och att hon redan var ett stort XOV-fan. Dessutom ville hon få med en av hans låtar på soundtracket till filmen ”Hunger Games Mockingjay”.
– Hon ville ha med ”Lucifer”, men efter strul med filmbolaget blev det till slut ”Animal” som kom med. Men det var sjukt roligt så klart. Och Lorde är en fantastisk person – väldigt rak, peppande och trevlig.
Damian växte upp i Tensta utanför Stockholm – en plats han fortfarande ser som en del av sig själv även om besöken blivit allt färre under de senaste åren. Uppväxten präglades av tragedier och splittringar inom familjen, vilket fick sitt klimax med pappans narkotikamissbruk. Trots detta lyckades Damian ta sig fram i livet och redan som 16-åring fick han sitt första jobb som säljare.
– Det visade sig att jag hade talang för det. Jag hade grymma business-skills och vid 23 var jag VD. Pengar, tillgångar, karriär – jag hade plötsligt allt som man förknippar med framgång. Men jag var inte lycklig.
Musiken hade alltid funnits vid Damian sida och det var också hit som han nu sökte sig. Men att så drastiskt byta väg i livet var inte helt enkelt, och det har varit en lång process att ta sig dit Damian är idag.
– Låtarna till EP:n skrevs för jättelänge sedan, men att hitta rätt sound och stil tog aslång tid. Jag och min producent Kono hade svåra vredesutbrott på varandra och det var rätt jobbigt faktiskt. Jag är ultraperfektionist och det var överhuvudtaget svårt att släppa in en annan person i mitt arbete. Jag tror vi gjorde om ”Lucifer” cirka 70 gånger.
Det går inte att prata om XOV:s musik utan att nämna dess hitpotential. Många av låtarna på EP:n sätter sig efter en lyssning – lyssna till exempel på hitten ”Boys Don´t Cry” eller den suggestiva ”Blood Honey”. Men här finns också något djupare och mer personligt. Och enligt Damian ryms det ett större mörker på EP:n än vad många kanske tror.
– Jag tror att mycket av detta kommer ifrån min barndom och allt som hände då. Jag känner i alla fall att jag alltid burit på ett mörker. Och det kommer ut i min musik. Därför mår jag också så bra av att göra musik – det är min kanal för att ventilera känslor.
Den största delen av arbetet med plattan skedde i Los Angeles, där Damian också varit bosatt under de senaste åren. Då många släktingar redan bodde i USA var det inget stort steg för Damian att flytta från Sverige. Los Angeles är också platsen där han säger sig ha den största delen av sitt sociala umgänge idag.
Men kärleken till Sverige har aldrig försvunnit och sedan en tid tillbaka har Damian en stuga ute i Stockholms skärgård. Med sin avskildhet är det en plats dit han kommer för att vara för sig själv och kunna ägna sig helhjärtat åt skrivandet. Men helt ensam är han inte. Vid sin sida har han ständigt jack russell-hunden Everly, som också syns på många av Damians bilder i sociala medier.
– Hon följer med mig överallt, på mina resor och till studion. Det är en riktig jetset-hund, haha. Men bäst trivs hon ute i skärgården. Hon betyder väldigt mycket för mig.
I den kungliga familjen av rock n´roll finns det bara en kung – idag skulle Elvis Presley ha fyllt 80 år, och detta vill vi så klart fira. Vi tar oss en tillbakablick på stjärnans liv, och lyssnar samtidigt på de guldkorn som kommit att bli milstolpar för 1900-talets musikkultur och dess utveckling. I spellistan här nedanför hittar du några av Presleys mest populära låtar, men också några mindre kända spår som än mer visar på varför Presley kom att bli en oöverträffad stjärna.
Elvis Presley är tidernas bäst säljande soloartist inom populärmusiken. Men hans artisteri blev också betydelsefullt på andra sätt. Presley bidrog till att den förr så tabu-belagda afroamerikanska musiken tog plats i rocken, och blev på så sätt en kontroversiell katalysator för acceptansen av ”the Black culture” i USA. Hans existens kom också att ha stort inflytande över de kommande 50 årens populärmusik och ungdomskulturer.
Med en säregen röst, sensuellt skakande höfter och en cool personlighet blev Elvis dessutom föremål för unga kvinnors beundran, och någon som framkallade avundsjuka hos de flesta unga män. Som Leonard Bernstein en gång sa: ”Elvis Presley är den starkaste kulturella kraften för 1900-talet”.
Elvis växte upp i Tupelo, Mississippi, men flyttade vid 13 års ålder till Memphis, Tennessee. Snart skulle han komma att bli den största musikexporten från staden som också huserade med stjärnor som Aretha Franklin, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash, Roy Orbison, Otis Redding, och B.B. King.
Presleys första singel, ”Heartbreak Hotel”, släpptes 1954 på etiketten RCA och blev början på en fantastisk serie hits som gjorde Elvis till en stjärna med en överväldigande kommersiell succé. Beroende på vem som räknar har man uppskattat att Elvis gjorde mellan 655 och 711 inspelningar. År 2011 hade stjärnan spelat in 167 guld- och platinaalbum och singlar. Enligt RCA har Presley sålt över en biljon skivor.
Elvis karriär fick ett avbrott i och med hans militärtjänstgöring 1958 till 1960. Men under den tiden lyckades han ändå pricka in 10 stycken topp 40-hits.
60-talet blev mer turbulent, vilket till stor del berodde på Presleys försök att göra karriär som skådespelare i Hollywood. De frustrerande fansen kritiserade detta och menade att Presley övergett sina musikaliska rötter. Men allt förläts i och med sångarens uppmärksammade comeback 1968, vilken inleddes med en lång period av turnerande. Den nya Elvis-epoken fick sitt klimax med 1973 års historiska Aloha From Hawaii – den första konserten att livesändas i TV via satellit.
Trots en återuppväckt karriär och miljontals fans omkring sig började Presley själv må allt sämre. Utmattad av ett helt liv i rampljuset och många år av missbruk försämrades hans hälsa drastiskt och 1977, vid 47 års ålder, dog Elvis Presley i sitt hem i Graceland.
Men Presleys bortgång ledde bara till att kulten kring honom ökade. Detta bidrog också till att det kom fram ett stort antal imitatörer. Vid tiden för sin död fanns det omkring 170 kända ”ETAs” (Elvis Tribute Artists). År 2000 uppskattade man att dessa hade ökat till cirka 85 000 världen över. Även om de tusentals personer som ägnat sitt liv åt att imitera ikonen kan sägas ha haft en trivialiserande effekt på Presleys image, visar det också på det enorma inflytande som sångaren faktiskt hade på sin omvärld.
Elvis Presleys liv är en historia om amerikansk succé, men också den om en amerikansk tragedi. Kanske är det också därför som vi inte släpper taget om sångaren och hans fantastiska musikskatt.
[wimp type=”album” id=”38091708″]Thomas Jäderlung Amazing Trio – Plays Jazz[/wimp]
Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Thomas Jäderlund Amazing Trio som är aktuella med albumet Plays Jazz, där de valt att tolka musik från jazzgiganterna Charles Mingus och Ornette Coleman. Vi tog kontakt med frontmannen Thomas Jäderlund för att få veta lite mer om plattan. Längst ner i inlägget finns också Thomas spellista med några personliga favoritlåtar.
Hej Thomas! Kan du berätta lite om ert senaste album – Plays Jazz?
– För några år sedan kände jag en stark lust att starta något nytt, pröva något nytt – en ny utmaning. Tankarna landade i att försöka tolka musik från mina stora förebilder samt att bilda en liten ensemble. Detta skulle innebära ett större utrymme och en utmaning för mig som saxofonist. Redan efter vår debutkonsert kände vi att detta måste få leva vidare och ett par år senare var vi redo att spela in den här plattan.
Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?
– I mina tidigare skivproduktioner har det nästan uteslutande handlat om nyskriven originalmusik, antingen av mig eller någon annan i bandet. Här tolkar vi istället kompositioner från två giganter inom jazz- och improvisationsmusik: Charles Mingus och Ornette Coleman. Två nydanare inom jazzen som dessutom haft stort inflytande på mitt eget musikskapande.
Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?
– Oj, jag skulle kunna sätta ihop 100 sådana grupper! Men okej. Jag lyssnade mycket på Miles Davis ”elektriska” period som ung, särskilt en platta som heter Live Evil från tidigt 70-tal. Rykten från den tiden säger att Miles hade planer på att samarbeta med Jimi Hendrix, vilket naturligtvis gick i stöpet i och med Jimis bortgång. Det bandet hade jag gärna varit med i, med Michael Henderson på bas och Jack DeJohnette på trummor.
[wimp type=”playlist” id=”ab2cd1a3-6e88-4e68-bf3a-4bea99dd9d0d”]Jazzapparat: Thomas Jäderlunds favoriter[/wimp]
Hur mår den svenska jazzscenen idag?
– Bra och dåligt! Återväxten är mycket god, det vet jag som också undervisar på improvisationsutbildningen vid Högskolan för scen och musik på Göteborgs universitet. Väldigt många unga människor vill väldigt gärna syssla med detta. Söktrycket är enormt till dessa utbildningar runt om i Sverige! Det tas också många nya, kreativa initiativ och då särskilt bland de unga. Det kan handla om att starta upp spännande spelställen, bilda genreöverskridande konstellationer med mera. Men! Antalet arrangörer med möjlighet att betala rimliga gager till musiker har sjunkit drastiskt sedan jag började spela på heltid i början av 80-talet. Många jazzklubbar finns tack och lov kvar, men många, och särskilt de i mindre städer arrangerar betydligt färre konserter per år. Alla studieförbund, skolor, kommunala kulturförvaltningar och liknande, som förr hade budget för att ordna livekonserter, har idag inga medel alls – katastrof!
Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Ja, som musiker blir man självklart kräsen vad gäller ljudkvalitet, det följer med yrket. Man eftersträvar att det sound man jobbat på i många år ska återges så nära sanningen som möjligt – både live och på CD eller dylikt.
2014 går mot sitt slut och vi kan se tillbaka på ett år med en mängd fantastiska klassiska album.
Här får du den bästa musiken från det gångna året, samlat i en spellista med ett spår från varje platta. Men som vanligt kan du också höra hela albumen genom att klicka på länken bredvid låtarna. Lyssna och njut!
Den här spektakulära musiken spelades in samtidigt som utomhustemperaturen föll ner mot -30 grader på det lokala operahuset i Perm (Ryssland). Den sammansvetsade gruppen av musiker och sångare hade bara ett mål i sikte: att leverera den mest kompromisslösa inspelningen av Mozarts opera under de mest optimala arbetsförhållandena. Man arbetade dag och natt med att finjustera alla små detaljer – och resultatet talar för sig självt!
På det här albumet hör vi Leonidas Kavakos spela tillsammans med den 27-åriga pianisten Yuja Wang – som också är en av världens mest efterfrågade unga musiker på den internationella musikscenen. De två talangerna inledde sitt samarbete under 2013 års Verbier Festival, och har sedan fortsatt med det här albumet samt med att göra gemensamma konserter vid sidan av sina egna turnéer.
Inspirerad av Beatles, Bach, punk-rock och electronica, blandar Max Richter barockmusikens skönhet med minimalism, klassisk instrumentation och modern teknik. Resultatet är en monumentalt musikaliskt universum som omfattar konserter, operor, baletter, konst, videoinstallationer, film, teater och TV samt ett antal kritikerrosade soloalbum som även innehåller poesi och litteratur. På Richters senaste album har han tagit ett av världens mest kända musikstycken från den klassiska världen – Vivaldis Fyra Årstider – och ”komponerat om det” för att passa 2010-talet.
På det här albumet hör vi en kör av solister – nämligen några av Norges mest kraftfulla sångare, flera av dem med internationella karriärer: Carsten Stabell, Yngve Søberg, Marius Roth Christensen, Henrik Engels, Hallvar Djupvik, Thor Inge Falch, Espen Langvik, Ole Jörgen Kristiansen, Rolf Magne Asser, Håvard Stensvold, Fredrik Otterstad, Kjetil Støa och Jens-Erik Åsbø. Med albumet och projektet önskar man inte bara att presentera hög musikalisk kvalitet, utan också att bygga broar mellan olika kulturer inom musik. Detta gör man med en blandning av ett mycket högt konstnärligt uttryck, en rejäl portion humor och en helt otrolig energi.
Den unga cellisten Alisa Weilerstein har av BBC Music Magazine beskrivits som ”en av de mest extraordinära solisterna av sin generation”. På den här plattan, som följer upp hennes kritikerrosade debutalbum, har hon valt Dvoráks konsert för det instrument som hon behärskar som få. I den här nya tolkningen kastar Weilerstein, dirigenten Jiri Belohlavek och Tjeckiska Filharmonikerna nytt och visionärt ljus på den tjeckiska kompositörens episka konsert. Tillsammans fångar de Dvoráks ande och hans djupt rotade kärlek till sitt älskade hemland.
Verdis opera Giovanna d’Arco uruppfördes på La Scala i Milano 1845, och blev hans sjunde i rad. Den dramatiska berättelsen om jungfrun som bränns på bål, framförs här av den ryska sopranen Anna Netrebko. Inspelningen ägde rum under Salzburg Festival 2013 och på rollistan hittar vi även tenoren Plácido Domingo, här i sin nya roll som baryton. Münchner Rundfunkorchester och Philharmonia Chor Wien leds av den italienska dirigenten Paolo Carignani.
Här hör vi Per Nørgårds 1:a och 8:e symfoni, inspelade av den välkända symfoniorkestern Wiens filharmoniker. Med denna premiärinspelning kastar de nytt ljus över en av nordens mest visionära röster och en av vår tids största symfoniker. Under ledning av den finska dirigenten Sakari Oramo är dessa framföranden av Nørgårds symfonier 1 & 8 – två symfoniska milstolpar skrivna med nästan 60 års mellanrum – den legendariska orkesterns första inspelning av ny nordisk musik. ”Musiken jag ville höra fanns inte där” – har Per Nørgård själv sagt om varför han började skriva musik, vilket också är en attityd som bestått.
Förväntningarna är alltid skyhöga när den årliga ”Sommernachtskonzert” närmar sig och publiken strömmar till det gamla slottet Schönbrunn för att höra Wiens filharmoniker spela under bar himmel. Det brukar vara magiska konserter och i år var inget undantag! Konserten ägde rum den 29 maj och i år medverkade även den kinesiska pianisten Lang Lang och dirigenten Christoph Eschenbach i ett mycket varierat program.
Musikälskare världen över sörjde då en av världens främsta dirigenter – den italienska maestron Claudio Abbado, gick bort i januari i år. Och han var inte bara en stor dirigent. Under sina sista tio år, då han för övrigt också återhämtade sig från en allvarlig sjukdom, startade han en suverän orkester – Lucerne Festival Orchestra. Abbado lyckades lyfta orkestern till en nivå som konsertbesökare världen över aldrig tidigare upplevt. Och det var konserten vi hör här som fick såväl recensenter som publik på fall. Konserten ägde rum på Lucerne Festival 2013, och på den här inspelningen hör du programmets andra del. Denna var också dedikerad till Anton Bruckners nionde och sista symfoni – ett verk som Bruckner aldrig lyckades färdigställa.
Den italienska tenoren Carlo Bergonzi, som också dog 2014, måste ses som en av 1900-talets största sångare inom sin genre. Carlo Bergonzi blev 90 år gammal och lämnar en stor och varierad diskografi efter sig. På detta album hörs sångaren i några av hans största ögonblick, med framföranden från några av de operor han älskade mest men också behärskade som få: La Bohéme, Tosca, Don Carlos, Trubaduren, Aïda och Rigoletto.
Den 27-årige rysk/tyska pianisten Igor Levit är aktuell med sitt andra album där han spelar Bach, och närmare bestämt Bachs Partitas – BWV 825-830. Levit anses vara en av sin generations största talanger och har redan fått ta emot många utmärkelser. Han vann även pris vid årets upplaga av ECHO Award i München. Med det här albumet förstärker han sin position som en av dagens mest talangfulla unga pianister.
Med fokus på musik av ”dansande karaktär” är detta album, som också har den mycket passande titeln ”Dances”, inspirerat av den framgångsrika pianisten och kompositören Ferruccio Busoni och dennes brev till sin dåvarande elev Egon Petri. I brevet föreslår Busoni att Petri bör skapa ett ”dansprogram” som tema för en konsert. Benjamin Grosvenor fann detta koncept så intressant att han själv komponerade ett liknande program för sin debutkonsert på Queen Elizabeth Hall 2012.
På det här albumet fokuserar violinisten Daniel Hope på Hollywood, och tar oss med på en musikalisk resa där han uppsöker musik från landsförvisade europeiska kompositörer såsom Miklos Rozsa, John Waxman, Hanns Eisler och Erich Wolfgang Korngold. Centralt för albumet står dock Korngolds vidunderliga violinkonsert. Skivan innehåller också moderna soundtrack-klassiker från filmer som Schindler´s List, American Beauty och Cinema Paradiso. Allt som allt ger albumet utrymme för reflektion över det starka musikaliska inflytande som exilkompositörerna hade och fortfarande har på våra samtida filmkompositörer.
På det här albumet har den unga pianostjärnan Alice Sara Ott valt att samarbeta med kollegan Francesco Tristano. De är båda otroligt begåvade och ofta inblandade i innovativa projekt. Albumet, som bär titeln ”Scandale” baseras på skandalen som ägde rum 29 maj, 1913 på Théâtre des Champs-Élysées i Paris. Detta vid uruppförandet av Stravinskijs ”Le Sacre du Printemps” som inte föll den kräsna Paris-publiken i smaken. Och när två framstående unga konstnärer väljer att spela stycket för två pianon finns det verkligen anledning att spetsa öronen! På albumet framför de, utöver Sacre de Printemps, också Ravels ”La Valse”, Rimsky-Korsakovs “Scheherazade” samt en helt ny komposition av Tristano själv.
Den norska stjärnpianisten Leif Ove Andsnes har gjort en lång resa under de senaste åren – en resa tillsammans med Beethovens fem pianokonserter och Mahler Chamber Orchestra. Och den har resulterat i hela tre album, varav det sista släpptes i år. När Leif Ove Andsnes och Mahler Chamber Orchestra nu har valt att lägga flera år på att spela dessa konserter, är det inte utan anledning. Musiken är för det första otroligt vacker, men är också en stor utmaning – för vilken pianist och orkester som helst. Samtidigt ger den också Andsnes möjligheten att uttrycka det han önskar, då han själv dirigerar orkestern från sin plats bakom flygeln. Andsnes har idag genomfört minst 144 konserter i 44 olika länder.
I mars 1995 lanserade Deutsch Grammophon ett av sina många flaggskepp, vilket också satte en ny standard för återutgivningar av inspelningar från LP-eran. “The Originals”-serien – med sin eleganta logotyp, sina suggestiva illustrationer, förträffliga innehåll och överkomliga pris, välkomnades varmt av musikälskare världen över. Njut av det här albumet som innehåller musik från Bach, Beethoven, Schubert och Carl Orffs legendariska inspelningar med Herbert von Karajen, Carlos Kleiber, Martha Argerich och många, många fler.
Danmarks nationalkompositör har på senare år fått en stor publik i New York, där tiotusentals amerikaner redan välkomnat honom på Lincoln Center Avery Fisher Hall. På detta album hör vi New York Philharmonic som bland annat haft Leonard Bernstein som sin chefdirigent, det vill säga för den 1:a & 4:e symfonin. Självaste Alan Gilbert har vid flera tillfällen också uttalat att: ”Nielsens tid är kommen!” Och det måste man säga att den har.
För första gången undersöker Bartoli den musikaliska guldgruva som finns i barockmusiken från Tsarryssland. Detta med musik från tre av 1700-talets stora tsarinnor: Anna, Elisabeth och Katarina den stora. Musiken är skriven av italienska och tyska kompositörer som jobbade i det ryska hovet vid den tiden. Det här albumet kastar nytt ljus på en otroligt betydelsefull tid för Ryssland där man både kom att forma sin politik och kultur i riktning mot den upplysta västvärlden.
Carsten Dahl är en av Danmarks mest aktiva och produktiva musiker med konsertverksamhet över hela världen. Hans senaste projekt är J. S. Bach´s Goldberg Variations. Detta är en utmaning även för de mest erfarna och klassiskt utbildade pianisterna, men för Carsten Dahl innebar det ytterligare en svårighet. Detta då han är autodidakt och inte läser noter. Därför har han tillbringat flera år bara för att lära sig musiken och ytterligare tid för att hitta sitt eget sätt att framföra den på. Och det måste man säga att han verkligen har lyckats med.
Gustavo Dudamel återupptar sina inspelningar av Mahlers symfonier med den här inspelningen av den ovanliga och mystiska 7:e symfonin. Själv har Gustavo Dudamel sagt att den 7:e symfonin är ”en symfoni som har allt” – ”från kaos till härlighet, sarkasm till ömhet, från en begravningsmarsch till en förförande tango. Det är en kosmisk symfoni av galaktiska, känslomässiga räckvidder”. Under det senaste årtiondet har Dudamel vuxit samman med sina bröder och systrar i Simón Bolívar Symphony Orchestra från Venezuela. Det är inte längre bara ett projekt som ska hjälpa barn ut ur fattigdom – de har också tagit sig in på världens musik- och konsertscener som en orkester som bör likställas med många av de riktigt stora.
Ett av årets bästa plattor kommer från den kinesiska stjärnpianisten Lang Lang som ägnat ett helt album åt musiken från Wolfgang Amadeus Mozart. Här kan du höra två av Mozarts älskade pianokonserter och ett antal av hans solopiano-sonater. Lang Lang ackompanjeras av dirigenten Nikolaus Harnoncourt samt av Wiens filharmoniker.
”Oavsett av vad jag spelar in, är det alltid en spegling av min känslomässiga och psykologiska situation”. Så sa Elīna Garanča tidigare i år. Med andra ord är ”Meditation” ett mycket personligt album, precis som hennes skivor brukar vara. Här sjunger hon ett urval av lugna och vackra stycken från flera lettiska kompositörer, men också från mer kända namn som Mozart, Bizet och Mascagni.
För 40 år sedan påbörjade den italienska pianisten ett av sitt livs största projekt – inspelningen av Beethovens pianosonater. Och med det här albumet avslutar han också den här omfattande processen. Albumet, som släpptes av det ikoniska skivbolaget Deutsche Grammophon (som Pollini jobbat med under hela sin karriär) innehåller sonaterna no. 16-20.
På det senaste albumet från den ryska superstjärnan Anna Netrebko sjunger hon bland annat Strauss ”Vier Letzte Lieder ”- ett riktigt utmanande stycke. Hon får också sällskap av några av nutidens mest betydelsefulla dirigenter och musiker – Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin. Här framför de bland annat också Strauss ”Ein Heldenleben”, som för övrigt blev Strauss sista musikaliska dikt. Det är också ett stycke som många betraktar som Strauss egna självbiografi.
På det här albumet framför sopranen Patricia Petibon franska chansons från kompositörer som Satie, Poulenc, Fauré, Hahn och Rosenthal. På albumet gästas hon också av en av hennes mest trogna musikaliska samarbetspartners – Susan Manoff. Andra gästinhopp kommer från stjärnviolinisten Nemanja Radulovic och skådespelaren Olivier Py.
Det var mina klassiska favoriter från 2014. Och nu vill jag passa på att önska dig ett riktigt Gott Nytt År så hörs vi igen under 2015!
Om du har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
