Den här veckan är det HiFi-vecka på WiMP, vilket vi både firar med att ge alla ett 30 dagars gratis prov på vår tjänst WiMP HiFI (gäller tills på söndag 11/5) samt att vi tävlar ut finfina ljudpriser på vår Facebook-sida. Dessutom lyssnar vi så klart på mycket musik, för det är ju trots det WiMP HiFi handlar om – att lyssna på sin favoritmusik med riktigt bra ljud! Här har vi därför tagit fram 10 aktuella album som vi tycker låter lite extra bra! Lyssna och njut!

Tycho – Awake

Det andra soloalbumet från kaliforniska Scott Hansens (även känd som producenten ISO50) soloprojekt Tycho är en 37 minuter lång musikalisk njutning. Med samplade gitarrer, drömska synthar och tunga beats ger Hansen oss perfekt musik att reflektera och slappna av till. Ett perfekt soundtrack för resan, eller för att boosta kreativiteten. Bästa spår: ”See”.

Todd Terje – It´s Album Time

Tio år efter förstasingel ”Eurodans” och som uppföljare till Ragysh (2011) och It´s The Arps (2012) – med den mycket omtalade klubbhitten ”Inspector Norse”, släppte ”Todd” Terje Olsen i april sitt första album. Den Oslo-baserade DJ:n, producenten och låtskrivaren ger oss en lekfull och färgrik samling disco-influerade låtar, som passar lika bra för dansgolvet som för soffhänget. It´s Album Time blev även månadens HiFi-album i WiMP i april. Bästa spår: ”Strandbar”.

Lykke Li – I Never Learn

Med en märkbar sårbarhet i rösten och låtar om krossade förhållanden, bjuder Lykke Li på ett nio spår långt album i hjärtesorgens tecken. Med en raspig, levande produktion från Björn Yttling och Greg Kurstin och knivskarpa, personliga texter är det här en av vårens höjdpunkter såväl ljud- som musikmässigt. Bästa spår: ”Gunshot”.

Neneh Cherry – Blank Project

Få artister har förmågan att blanda genrer, stilar och uttryck lika lätt och följsamt som Neneh Cherry. På ”Blank Project” – Cherrys första soloalbum på 17 år, har hon samarbetat med den Londonbaserade producenten Kieran Hebden (Four Tet) och electroduon RocketNumberNine och skapat ett album som osar lika mycket av jazz, rock, electro och pop. Det är ömsom industriellt och hårt, ömsom mjukt och vackert. Framförallt har Cherry lyckats med att skapa något som känns helt eget. Bästa spår: ”Spit Three Times”.

Phronesis – Life To Everything

Den dansk-brittisk-svenska jazztrion Phronesis har kommit att kallas för de främsta arvtagarna av den moderna och melodiösa jazz som växte fram med Esbjörn Svenssons Trio. Men även om det finns likheter, har gruppen hittat sitt egna sound, där hög energi och intensitet varvas med det avskalade och minimalistiska. Hör hör vi nio spår från en av deras bejublade livespelningar på EFG London Jazz Festival i november 2013 – ett måste för alla jazzälskare. Eller som The Guardian skrev i sin recension av plattan: ”A live album is exactly just the way to get the current Phronesis message across, and this is a powerful one.” Bästa spår: ”Wings 2 The Mind”.

Woven Hand – Refractory Obdurate

Det Denver-baserade rockbandet Woven Hand, med David Eugene Edwards (föredetta sångare i 16 Horsepower) har gjort sig kända för sin förmåga att blanda olika genrer. Metal, country, punk, folkrock – på något sätt lyckas de kombinera olika sound till en helhet som låter lika naturlig som sandkornens position i den torraste av öknar. Trots att många ifrågasatt bandets klart religiösa approach, där Edwards snarare kan ses som en predikant än en traditionell sångare, är det här musik som berör på många olika punkter. Det är mörkt, mystiskt, hårt och helt enkelt fantastiskt. Bästa spår: ”Salome”.

MØ – No Mythologies To Follow

Danmarks stora popexport har gjort sig känd för sin sköna blandning av dancehall-rytmer, luftiga körer, ”heeya”-rop och quirky stil. På debutalbumet håller MØ en allt igenom hög nivå som når sitt klimax på låtar som ”Fire Rides”, ”XXX88” och ”The Sea”. Producenterna Ronni Vindahl (No Wav), Diplo (Major Lazer) och James Dring låter Karen Marie Ørstads röst (en av de bästa sångerskorna för tillfället?) ta plats samtidigt som de leker med rytmer, blås och vokaler. Fantastiskt! Missa inte heller de fina ”nattversionerna” av låtarna i slutet av albumet. Bästa spår: ”Fire Rides”.

Damon Albarn – Everyday Robots

Den föredetta Blur/Gorillaz-medlemmen Damon Albarn har många gånger försett oss med förstklassig musik – men först nu känns det som det bränner till ordentligt. ”Everyday Robots” är, förutom en uppvisning av producenten Richard Russels förmåga att skapa något som känns lika tidlöst som modernt, också Albarns mest personliga album. Eller vad sägs om låttexter som: ”We are everyday robots on our phones/ In the process of getting home/ Looking like standing stones/ Out there on our own”. Bästa spår: ”Lonely Press Play”.

The Bad Plus – The Rite Of Spring

Jazztrion The Bad Plus, med sin bas i Minneapolis, Minnesota, är kända för sina intressanta val av covers där de bland annat tolkat artister som Black Sabbath, Nirvana, Pink Floyd och Ornette Coleman. Nyligen släpptes deras mest ambitiösa projekt så här långt: en omarbetning av Igor Stravinskys The Rite Of Spring. Att höra denna innovativa jazztrio tolka ett sådant komplext klassiskt verk måste sägas vara en ljudupplevelse utöver det vanliga. The Rite Of Spring blev även månadens HiFi-album i WiMP i mars. Bästa spår: Det här albumet bör lyssnas på från början till slut.

EMA – The Future´s Void

Bakom det något hemliga namnet EMA döljer sig den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Erica M. Andersson som redan hunnit med att släppa tre album samt bilda bandet Gowns. På nya plattan ”The Future´s Void” får vi en suggestiv, mörk och hypnotisk ljudupplevelse där noiserock möter electronica och pop. Anderssons sätt att jobba med loud/soft-dynamik, och hennes känsla för melodier, gör detta till en av vårens gladaste överraskningar. Bästa spår: ”3Jane”.

Den amerikanska hiphoptrion CunninLynguists släppte nyligen albumet Strange Journey Volume Three, där de valt gäster, låtkoncept och artwork helt i samarbete med sina fans, och i maj kommer de äntligen tillbaka till Sverige. Sen deras första spelning här på Hultsfredsfestivalen 2006 har det blivit en hel rad återbesök med allt från utsålda klubbspelningar till festivaler som Peace & Love och Malmöfestivalen.

Den 14:e maj spelar de på Nalen i Stockholm och den 16:e maj på KB i Malmö.

Nu har du chansen att vinna biljetter för dig och en kompis till någon av spelningarna! Allt du behöver göra är att svara på frågan:

Hur långt är CunninLynguists senaste album Strange Journey Volume Three?  (spelllängden på hela plattan)

Skicka svaret på frågan tillsammans med en motivering på varför just du ska vinna + kontaktuppgifter till tavla@wimpmusic.com. Skriv även om du vill gå på spelningen i Stockholm eller i Malmö. Lycka till!

OBS! I Stockholm är det 18-årsgräns på spelningen och i Malmö är det 13-årsgräns.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Bad Taste Events.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Bad Taste Events, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 8 maj. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till CunninLynguists konsert i Stockholm eller Malmö. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende i eller resa till och från Stockholm/Malmö ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

Det legendariska rockbandet Pixies är äntligen tillbaka – 20 år efter deras senaste album. Vi tog oss en pratstund med gitarristen Joey Santiago som berättade om konflikterna inom bandet samt om arbetet med nya plattan ”Indie Cindy”.

– Hur jag vill beskriva Pixies sound anno 2014? Ja herregud…tja, vi är äventyrslystna. Och nostalgiska. Och gamla, lägger Joey Santiago till med ett rungande skratt.

Vi har fått några minuters telefontid med den eminenta Pixies-gitarristen. Joey Santiago är ute och turnerar med bandet och befinner sig passande nog i Santiago, Chile. Bakgrunden till vårt samtal är självklart bandets efterlängtade album-comeback. 2004 begravde kvartetten allt gammalt groll, och har under de senaste åren turnerat flitigt världen över. Men de tog tid på sig att producera nytt material. 10 år efter återföreningen och 20 år efter släppet av sitt senaste album är de nu aktuella med nya plattan Indie Cindy.

– Jag kan egentligen inte beskriva exakt hur vi låter, men jag tycker att vi har en slags ”äventyrslysten aura” över oss. Jag vet inte om det är ett definierat sound, men ja, det är det närmaste jag kommer om jag ska beskriva det, säger Santiago.

Historien om Pixies färgas både av triumf och tragedi. 1985 var startskottet för bandet, som bildades i hemstaden Boston, och som snart fick en given plats på den alternativa rockkartan. När de släppte debut-EP:n Come On Pilgrim, hade de redan signat med brittiska 4AD – ett av dåtidens viktigaste skivbolag, och som också kom att ha stort inflytande på bandets ”arty” image. Albumen Surfer Rosa och Doolittle räknas till några av 80-talets mest inflytelserika plattor, och hade en direkt påverkan på indierockens explosiva framfart under 90-talet.

Pixies förenade poppens omedelbara kraft med punkens energi på ett sätt som sällan föll in under det ordinära. Med sin effektiva växling mellan start/stopp-uppbyggnad och loud/quiet/loud-dynamik skapade de ett karismatiskt, och sedan dess – ofta kopierat sound. Blandningen mellan Black Francis raljerande tonfall, Kim Deals coolness, de finurliga och innovativa gitarrerna från Joey Santiago och de atypiska rytmmönstren från trummisen David Loverings bidrog till att Pixies satte en säregen signatur på rocken i en viktig brytningstid.

Under den första delen av karriären gav de ut fyra album, och även om Bossanova (1990) och Trompe Le Monde (1991) inte blev lika stora som de tidigaste plattorna, var Pixies fortfarande ett band på toppen. Under 1992 gick medlemmarna skilda vägar – ungefär samtidigt som musikstilen de legat grunden för, kom att få ett stort publikt genomslag. Black Francis startade upp en solokarriär som ”Frank Black” , medan Kim Deal gjorde succé med sitt nya band The Breeders. David Lovering gästade olika projekt och satsade senare på en karriär som magiker (ja, magiker), medan Joey Santiago jobbade en del med Frank Black och senare gick över till att göra musik för TV och film.

Efter tio år började dock de forna medlemmarna gradvis att närma sig varandra igen. Först började de jamma lite, och efter ett tag drog de ut på vägarna och spelade. Slutligen började de så att producera nya låtar tillsammans.

Det har gått många år sedan ni senast släppte något, varför bestämde ni er för att spela in nytt material nu?

– Det har aldrig funnits något riktigt bra tillfälle för oss. Det hade varit helt fel att göra något i början av vår återförening, då ingen brydde sig om nya låtar. Då förväntade sig de flesta att vi skulle resa runt och spela gammalt material. Men åren har gått, och vi har faktiskt varit ett band under en längre period nu än vad vi var ”första gången”. Så nu blev det på något sätt vår tur – vår tur att inte bara underhålla andra, utan att också ha lite roligt, förklarar Joey Santiago.

Vägen mot comebacken har kantats av tre EP-släpp, vilket är ett grepp som Santiago menar var en tillfällighet. På frågan om deras syn på albumformatet i dag, svarar han att bandet egentligen inte har någon koll på vad de håller på med.

– Vi prövar oss fram. Vi släppte EP:s för att vi ville testa nya sätt att ge ut musik på. Av en eller annan anledning bestämde vi oss sedan för att ge ut dem som ett album. Nästa gång kanske vi bara släpper singlar, det är omöjligt att säga. Ingenting är fel i dag, man måste bara göra det som känns rätt. Jag tippar på att albumformatet också kommer tillbaka i en eller annan form, men jag vet inte vilken.

Har du några egna favoriter från den nya skivan?

– Jag gillar ”Indie Cindy” med sina konstiga vändningar, element av proggrock och vackra partier. Och så är jag väldigt förtjust i ”Magdalena 318”, som också blivit en publikfavorit.

Pixies lämnade scenen som ett av sin tids mest inflytelserika och lovprisade band. De turnerade med U2 och hyllades av bland andra David Bowie. Kurt Cobain ska ha sagt att ”Smells Like Teen Spirit” mest av allt var ett försök att kopiera Pixies, medan Radiohead uttalade sig om ”Paranoid Android” och sa att de ville att plattan skulle vara en mix av Queens ”Bohemian Rhapsody” och Pixies. Bandets förgreningar sträcker sig långt och djupt in i den moderna rocken. Men till vilken grad har bandets egen förhistoria påverkat deras sound i dag? Och kände de att de hade mycket att bevisa för omvärlden med den nya plattan?

– Vi gjorde egenligen bara det vi själva ville göra, säger Santiago vänligt, och fortsätter:

– Det enda vi ville bevisa var att det är möjligt att göra bra, vital musik som fortfarande är spännande och relevant trots att den kommer från ett band som varit borta från scenen så länge. Vi har turen att vi kan göra nästan vad vi vill, men att det ändå fortfarande låter som Pixies. Men vi försökte nog att närma oss ett mer futuristiskt uttryck – en ambition som vi förhoppningsvis lyckats med. När man om några år ser tillbaka på albumet tror jag att folk kommer tänka att ”jo, det är faktiskt jävligt bra”.

Tror ni att det är möjligt för er att påverka unga människor i dag, på samma sätt som ni gjorde för 25 år sedan?

– Nej, det tror jag inte. De unga människor som lyssnar på oss i dag gör nog det för att de gjort sin egna musikhistoriska research, och snubblat över oss. Men vi är lyckligt lottade att vi har en slags oförutsägbar och fräsch vibe som jag tror medför att nya generationer av musikintresserade kan komma att stöta på oss.

När Pixies gästade Sentrum Scene i Oslo tidigare i år var bandet som ett välsmort maskineri. Det förekom inget mellansnack, något flirtande med publiken eller någon synlig kommunikation mellan bandmedlemmarna. De lät musiken tala för sig själv, och det gjorde den – med minst lika mycket övertygelse som för 20 år sedan. Då spelade de några av de nya låtarna men det var, inte särskilt överraskande, det äldre materialet som fick störst respons. Även om Santiago inte är bandets huvudsakliga låtskrivare, är vi ändå nyfikna på hur bandet bar sig åt för att skriva de nya låtarna.

Försökte ni upptäcka ett nytt musikaliskt territorium eller ville ni hitta tillbaka till ert tidigare sätt att skriva låtar?

– Vi försökte nog hitta något nytt. Vårt mål var att få musiken att låta mer futuristisk, och det tycker jag att vi lyckades med. Jag har aldrig tidigare använt så mycket effekter, förutom när jag jobbat med filmmusik, så det var en ny upplevelse för mig. Men själva processen såg likadan ut som förut. Charles (Charles Thompson IV aka Black Francis aka Frank Black) skrev grunden till låtarna och jag lade på gitarrer. Dave hittade på en rolig atypisk rytm – och så var vi igång. När vi är i studion som jobbar vi, och det är 5 % skoj och 95 % arbete. Så har det alltid varit för oss.

Ni är ett ”arbetarklassband”?

– Yes, det är verkligen vad vi är, säger Santiago och fortsätter:

– Du förstår, det är mer jobb med ett album än vad folk tror. Men det är bara bra om det verkar som att vi bara dricker och härjar runt. Det är en del av tricket – det skall verka som att det är kaos, men det är självklart bara något som vi själva har iscensatt.

Pixies har klarat av att hålla en anmärkningsvärt stabil uppsättning genom årens lopp med undantag från Kim Deals avsked från bandet förra året. Hennes ansträngda förhållande till Black Francis finns väl dokumenterat och ska ha medfört mycket stress för bandet. Deal var också den som var minst intresserad av att skriva nytt material. Efter avskedet blev hon först ersatt av en annan Kim – Kim Shattuck från The Muffs, och sedan av Paz Lenchantin (A Perfect Circle, Zwan) som nu är en permanent medlem i bandet.

Hur påverkades ni av att Kim slutade?

– Vi påverkades otroligt mycket. Vi gick på en riktig smäll när hon bestämde sig för att dra sig ur. Det var mycket ”shit” och ”fuck”, och jag tror att Charles drog till puben för några ”ales”, berättar Santiago och fortsätter:

– När vi kom tillbaka till studion väntade Gil (producenten Gil Norton, som jobbat med alla Pixies plattor efter Surfer Rosa, red.anm) på oss och sa att vi borde göra färdigt låtarna. De fanns där – och de väntade på oss. Vi hade ett jobb som vi var tvungna att göra klart helt enkelt. Här kom våra arbetarklass-egenskaper väl till hands, men vi visste inte vad vi skulle göra, så vi funderade först på att släppa plattan under ett annat namn än Pixies. Men vi hade jobbat så länge för detta och vi kände att en sådan grej bara skulle bli löjlig. Vi låter ju som Pixies, för fan. Det var stora skor som skulle fyllas, men andra band har varit med om värre saker. AC/DC blev ju till exempel av med sin sångare, men de fortsätter ändå göra sin grej.

Det finns en spänning och friktion i er musik, och jag antar att det också finns en del spänningar inom bandet. Hur har ni klarat att upprätthålla relationerna inom gruppen och inte bara bli ett tillbakalutat, förnöjt band som gör covers på sina egna låtar?

– Ja det finns alltid någon form av spänning inom Pixies. När det kommer till mig själv så koncentrerar jag mig mest på mina uppgifter i bandet: att spela ordentligt och göra min del av jobbet. Jag tänker mest på vad jag vill göra med min gitarr – och så gör jag det. Det är spänningen för mig, svarar en diplomatisk Joey Santiago – som inte heller är känd för att vara någon bråkstake. Han lägger till:

– Det finns självklart även spänningar i inspelningssituationen – vissa dagar kommer vi helt enkelt inte överens. Men jag tror att det måste finnas någon sorts spänning för att göra något bra. En bro behöver spänning, annars faller den samman. Detsamma gäller för oss, både individuellt och som grupp.

Vårt samtal går in på dagens digitala musiksamhälle och streaming – en verklighet som Santiago själv talar väldigt varmt om.

– Allt det här har gjort det mycket lättare att introducera ny musik för folk. Det är något som vi i Pixies gillar väldigt mycket, och är också en av orsakerna till att vi begränsat vår fysiska utgåva. Det blir mindre kostnader för artisterna och tillgängligheten för fansen är mycket större än tidigare – en ”win-win”-situation för alla parter.

Från ett bands perspektiv, på vilka andra sätt har musikindustrin förändrats sedan ni började?

– Vi har turen att vi redan är ett etablerat band. Vi har vår egen marketing-apparat, och vår egen distribution. Det är de två viktigaste elementen i ett skivbolag. I den digitala tidsåldern behöver vi egentligen inte någon label. Om jag säger så här: you can call your own shots a lot better these days.

Efter så många år, vad är det roligaste med att spela gitarr i Pixies?

– Först och främst att jag får friheten att göra precis vad jag vill. Charles litar på att jag gör så att gitarrerna passar bra för Pixies, och jag vet ju ungefär vad bandet går ut på, säger Santiago och fortsätter:

– Jag har hittat min egen stil, och lyckligtvis är den accepterad av Pixies. Så det är väl det viktigaste för mig. Det är deras sound, och det är min stil.

Text: Bjørn Hammershaug. Översättning: Nora Lindkvist. 

Brittiska Metronomy, med låtskrivaren och sångaren Joseph Mount i spetsen, har sedan debuten med Pip Paine (2006) levererat förstklassig elektronisk indiemusik, och även gått från att vara ett instrumentalt band till att bli mer vokalbaserat. Med låtar som ”She Wants” och ”The Bay” har Metronomy länge varit en av våra favoriter bland de brittiska grupperna inom genren. Många kanske också känner till Metronomys remixer, där de bland annat gjort tolkningar på Lykke Li, Lady GaGa och Goldfrapps låtar.

För ett par veckor sedan släppte bandet sitt fjärde album ”Love Letters” och gjorde i samband med det ett besök i Stockholm. Vi mötte upp medlemmarna (och kusinerna) Joseph Mount och Oscar Cash innan spelningen på Strand, och fick bland annat veta mer om deras egna kärleksbrev samt om hur det kändes att spela förband till Coldplay.

Redan tidigare i år lade vi öronen på den unga talangen från Bristol. Nu är 20-åriga George Ezra aktuell med EP:n Cassy O´och han spås en lysande karriär. När Ezra för ett tag sedan besökte Oslo passade WiMPs reporter Andreas Milde på att möta upp honom för en liten pratstund. WiMP fick dessutom ett exklusivt liveframträdande av den ännu osläppta låten ”Budapest”.

För Andreas Milde berättar George bland annat om vad han själv lyssnar på, och nämner Bob Dylan som en av sina stora förebilder.

– Innan jag hade upptäckt honom var musik bara som en ”sak” – något i bakgrunden. Men när jag hittade honom kändes det plötsligt som att jag var en del av någonting.

Annan musikalisk inspiration har kommit från artister som Tom Waits, Paul Simon och Woody Guthrie – som Bob Dylan själv hämtade mycket från. George menar också att texterna är avgörande för vilken musik han ”faller för”, något som också varit viktigt för hans eget låtskrivande.

Till Oslo kom George Ezra ensam med sin gitarr som enda sällskap, men på hemmaplan håller han just nu på att bygga upp ett band.  Tanken är att turnera resten av året, och festivalsommaren är redan fullbokad (med de flesta spelningarna i Storbritannien).

– Jag tror att mitt album passar bra för festivaler, säger Ezra.

Här nedan ser du hela versionen av låten ”Budapest” som George Ezra framförde akustiskt för WiMP.

Idag har vi på WiMP glädjen att tillsammans med Aftonbladet TV kunna premiära videon till singeln ”Pug Life” från hiphopprojektet Bob Village. Gruppen som funnits sedan 2009 släppte sin debut-EP 2012, och har sedan dess jobbat stenhårt med sitt debutalbum. Här får vi en första försmak på hur det kommer låta, med den sköna titelspåret som här iscensatts med en stad som rör sig i allt mer uppspeedat tempo.

Se videon till ”Pug Life här”.

Bob Village startade sitt musikaliska upptåg i en smutsig källare, i en trött förort strax utanför Göteborg. Med en fast beslutsamhet att göra något eget började gruppen sakta men självsäkert röra sig mot innerstan. Väl där mottogs de väl av flera etablerade artister vilket i sin tur ledde till nya samarbeten.

2012 släppte Bob Village EP:n ”Sen till premiären”. Samtidigt har de också hunnit med att starta kollektivet The Order som huserar artisterna Ozone Fukkaz, Sick Art, Ledr P (Palestine), Beatslingers, Nimway och DJ Neno med vilka dom spelat flitigt med runt om i landet och dessutom släppt mixtapen KVEA (KundeVartEttAlbum).

Todd Terje har under flera års tid varit ett av de hetaste namnen inom norsk electronica, och tillsammans med Lindstrøm och Prins Thomas räknas han som en av grundarna till ”Oslo-discon”. Terje har dessutom fått äran att avsluta lördagskvällen på årets upplaga av Norges största musikfestival – Øyafestivalen, med det som med all säkerhet kommer bli en storslagen show.

Tio år efter förstasingel ”Eurodans” och som uppföljare till Ragysh (2011) och It´s The Arps (2012) – med den mycket omtalade klubbhitten ”Inspector Norse”, är nu ”Todd” Terje Olsen aktuell med sitt första riktiga album. Den Oslo-baserade DJ:n, producenten och låtskrivaren ger oss en lekfull och färgrik samling disco-influerade låtar, som passar lika bra på dansgolvet som för soffhänget. Under veckan har många kritiker världen över hyllat plattan: ”The beauty of his music is the beauty of a neon sign outside a cheap motel: It’s kitschy but it knows it” skrev musiksajten Pitchfork och lade till albumet till sin aktade kategori ”Best New Music”. Samtidigt delade norska Dagbladet ut en femma och menade att Todd Terje har en publik dragningskraft ”som sträcker sig från hipsters och creddiga nördar till partydjur och rikemanssöner”.

Vi har valt ut ”It´s Album Time” till den här månadens HiFi-album, och i samband med detta tog vi oss också en kort pratstund med artisten.

Under by:larm hade vi ett event som vi kallade för WiMP Stories, där vi en av dagarna fokuserade på den norska electronican. Diskussionen handlade mycket om att genren fått mycket mer uppmärksamhet i utlandet än i Norge. Känner du också att det är så, och i så fall, varför tror du att det är så?

– Det ligger nog en del sanning i det, ja. Saker och ting har dock fallit på plats här i Norge eftersom, men vi har definitivt varit sämre på att uppskatta underground-electronica jämfört med i utlandet. Röyksopp är självklart stora, och det finns några andra akter som också klarat sig ganska bra. Men de små, mindre kommersiella artisterna, som ofta är mindre rädda för att göra något ”galet” rent musikaliskt, får kämpa väldigt hårt för att få uppmärksamhet.

Det är ingen hemlighet att den musikmiljön är ganska introvert. Vad tror du det beror på?

– Det håller jag faktiskt inte med om. Musiken vi skapar kommer inte alltid upp till ytan, men det är ju inte heller målet. Människorna som gör musiken är dock långt ifrån introverta skulle jag vilja säga, och på den här sidan av 00-talet är det lättare att undvika fack som ”nu-disco” eller ”deep-house”. Alla känner alla och utväxlar idéer med varandra. Det är rätt vackert.

Hur kom du i kontakt med samarbetspartners som Bryan Ferry och Robbie Williams?

– Bryan Ferry kom jag i kontakt med via hans son Isaac Ferry. Han är ganska uppdaterad på vad som händer i Oslos underground-sväng då han under flera år spelat skivor i London. Robbie Williams har jag egentligen aldrig pratat med, det var mer ett passivt samarbete. Jag blev uppringd av hans advokat, som undrade om det var okej att Williams använde min låt ”Eurodans” på hans ”Candy”. Och de tog hand om hela produktionen själva, vilket var helt okej för mig.

Om du fick välja helt fritt, vem skulle du då helst samarbeta med?

– Jag är ett stort fan av soundet som Island Records hade på 70- och 80-talet, och studion de använde – Compass Point. Om jag kunde få en endaste dag där med deras ljudtekniker och möjligtvis ett knippe av musikerna – som bland annat Wally Badarou, Sly & Robbie och Tom Tom Club – hade jag kunnat dö lycklig.

Du spelar på klubbar och konsertscener världen över. Har du en favoritstad eller klubb, och i så fall vilken?

– Trouw i Amsterdam är en otroligt kul klubb. Lokalen är ganska stor, men de lyckas ändå alltid få det att kännas intimt. Amsterdams klubbscen kan ibland kännas ganska stressig, men Trouw är en lite oas. Dessvärre slår de igen vid nyår.

Du skapar så kallad klubbmusik, eller dansmusik. Hur är du själv på dansgolvet?

– Jag brukade dansa runt mycket i Oslo förut, men det kan ju ha berott på att jag var singel, hehe. Nuförtiden är jag ganska dålig på att klubba. Jag står som regel och surar i ett hörn och klagar över att det är för mycket eller för lite bas.

Dålig är i varje fall inte rätta ordet för musiken Terje själv skapar. För att än en gång citera Dagbladet: ”Han är kompromisslös – ibland närmast irriterande mycket – men med en befriande avsaknad av självgodhet. Musiken (och låttitlarna!) genomsyras av humor och en sprudlande musikalisk glädje, utan att det på något sätt går ut över den hantverksmässiga finessen”.

I samband med månadens HiFi-album har vi också skapat en spellista som ger en översikt över den norska electronican, från Bel Canto och Röyksopp till senare talanger som Cashmere Cat och Lemaitre.

Hej och välkommen! Mitt namn är Morten Ernst Lassen och jag är WiMPs nya redaktör för WiMP Klassiskt – vår speciella avdelning för klassisk musik.

Jag är utbildad operasångare vid The Royal Danish Academy of Music och har tagit masterclasses för bland andra Dietrich Fischer-Dieskau. Jag har även sjungit som solist i många delar av världen. Under fyra säsonger var jag dessutom en av ledarna för operahuset Deutsche Oper Berlin och gjorde flera konserter och turnéer med bland andra Berliner Philharmoniker, Claudio Abbado, Bach Akademie Stuttgart och Helmuth Rilling.

Det är med stor glädje jag nu vill introducera dig till Europas nya digitala ingång för vårt otroliga universum av klassisk musik, där vi har samlat mer än 110 år av inspelningshistoria.

Här hittar du allt från Bach till Bartok, barock och romantik till dagens moderna kompositioner, med de absolut främsta artisterna.

WiMP Klassiskt kommer också erbjuda album-rekommendationer, skräddarsydda spellistor och exklusivt material som ger dig en chans att hänga med i vad som händer i den klassiska världen – både utomlands och på hemmaplan.

För ett tag sedan lanserade vi dessutom WiMP HiFi – vår tilläggstjänst som erbjuder musikstreaming i lossless/CD-kvalitet. Då vi är den enda tjänsten på marknaden som i nuläget erbjuder en sådan tjänst, finns det väldigt mycket att se fram emot.

Som en liten försmak på vad som komma skall, har jag redan nu satt ihop en spellista med mina personliga klassiska favoriter.

Än en gång – välkommen till WiMP Klassiskt!

Om du har frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@ wimpmusic.com. 

Under de senaste åren har den svenska soulen fått en högst välkomnad revival, med artister som Albin Gromer, Aleks och den återvändande Kaah. Nu kan Niklas Von Arnold också sålla sig till den listan, då han efter två soloalbum nu övergett det engelska språket och i stället omfamnat svenskan. Idag släpps Niklas nya album ”Svenska 1”, och därför passade vi på att fråga honom hur han själv ser på albumformatet, samt vad han själv helst lyssnar på för tillfället.

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?
– För några veckor sedan lyssnade jag på hela EP:n ”Like A Dream” från Francis And The Lights. Men nuförtiden är det sällan som jag hinner sätta mig ner och ta till mig ett helt album.

Vid vilka tillfällen lyssnar du oftast på ett helt album, och spelar formatet (streaming, vinyl, CD, download) någon roll?
– När jag åker tåg lyssnar jag ofta på ett helt album. Egentligen spelar formatet inte någon större roll. Jag har, precis som alla andra, anpassat mig till det nya streamingformatet ganska bra. Sedan älskar jag ju idén med spellistor där man kan fylla en lista med sina favoritlåtar och få det bästa av det bästa.

I vilken utsträckning är ”Svenska 1” tänkt att lyssnas på från början till slut? Är låtordningen viktig?
– Jag tror ändå att vi lyssnar allt mindre på ett album från början till slut. Samtidigt har jag en förkärlek till själva albumformatet och jag har försökt sätta samman låtarna till ett enhetligt kollage med en tydlig röd tråd.

Vad tycker du är viktigast på ett album: en stark inledning eller ett minnesvärt slut?
– En stark inledning, helt klart!

Vilket album skulle vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?
– Talib Kwelis ”Reflection Eternal (Train Of Thoughts)”. Det är ett album som lika väl skulle kunna fungera som bok, antingen skönlitterär eller biografisk.

Quick, fast, in a hurry? Orkar du inte ta dig igenom den omfattande 50-tals-boxen du beställde för ett par år sedan? Känns det tungt att ge sig på komplex musik som kräver timmar av intensivt lyssnande? Nu kommer vi till din undsättning och ger dig 10 fantastiska plattor som inte tar dig mer än en halvtimme att lyssna på från början till slut.

Den här veckan blåstes vi av stolen av Tony Molinas eminenta album ”Dissed and Dismissed” som inspirerar med sitt 12-minuter långa fuzzpop-anthem. Ett par stopp med bussen – sen har du lyssnat på hela plattan. Vi har även valt ut ett par till 30-minuters-plattor, och vill även passa på att tipsa om några som landar precis över gränsen: Pixies ”Surfer Rosa” och Weezers ”Pinkerton” är båda några minuter för långa men likväl väl värda en genomlyssning.

 The Dwarves: Blood, Guts & Pussy (Sub Pop, 1990)

Längd: 13:11

En kontroversiell och modern punkklassiker! The Dwarves var (och är) välkända för sina superkorta och intensiva konserter, och de använde inte heller albumformatet för att sväva ut i onödiga krusiduller. Blood, Guts & Pussy är packad med infantil humor, trashig punk och ett gäng supercatchiga låtar som snabbt etsar sig fast i huvudet – och stannar där. Bandet fick inte helt oväntat ta emot mycket kritik för omslaget och valet av titel, och det var nog precis vad de ville uppnå. Lyssna även på praktverken The Dwarves Are Young And Good Looking och den mer självkritiska (?) The Dwarves Must Die”. Men lyssna först på den här.

Minutemen: The Punch Line (SST, 1981)

Längd: 15:00

18 låtar som klockar in på kvarten – det säger sig självt att Minutemens första fullängdare inte präglas av dödtid. The Punch Line är inte deras bästa platta, men den är talande för en karriär som – i likhet med albumet – skulle bli både kort och inflytelserik. Minutemen fick en naturlig plats på västkustens hardcorescen, men hade samtidigt ett ganska annorlunda uttryck än de samtida banden, med komplexa låtar där funk, jazz och post-punk samspelade på ett finurligt sätt. Det soundet kom de att renodla på sina följande plattor, men de förtjänar också att höras i sin tidigaste form.

Descendents: Milo Goes To College (SST, 1982)

Längd: 22:32

Descendents är ett roligt band som det är svårt att värja sig emot. Skön poppunk med soliga melodier möter tonårsångest, pubertal humor och träffande satir. Descendents är lika delar hjärta och hjärna, och debutalbumet rymmer hela essensen av Kalifornia-punk från tidigt 80-tal. De var unga och omogna, men det finns ju något särskilt med band som är just unga och omogna. Ta i alla fall med dig höjdpunkten ”Suburban Homes” med den klassiska frasen “I want to be stereotyped/I want to be classified!”. Uppföljaren  I Don’t Wanna Grow Up var nästan lika bra.

Serge Gainsbourg: Histoire De Melody Nelson (Mercury, 1971) 

Längd: 27:53

Ett konceptalbum på under halvtimmen? Jodå, det är möjligt. Serge Gainsbourgs sensuella närhet centrerad runt en Lolita-liknande gestalt kan vid en första anblick verka något tveksam – men hans musikaliska underhållning är aldrig av tvivelaktig karaktär. Melody Nelson spelas förövrigt av Jane Birkin – hans dåvarande kärlek. Histoire De Melody Nelson har haft stort inflytande på flera andra musiker – Beck, De La Soul och Portishead, för att nämna några. Det är helt enkelt ett odiskutabelt mästerverk som Paste Magazine ganska bra summerat som ”morally reprehensible, musically enthralling”.

Nick Drake: Pink Moon (Island, 1972)

Längd: 28:01

När Pink Moon släpptes hade Nick Drake redan återvänt till skymningen. Hans tredje album är avskalat, men har en brinnande själ som med sin skälvande nerv knappt gått att överträffa av någon annan artist. Det blev Nick Drakes musikaliska testamente, och i likhet med hans två tidigare album – milstolpar inom brittisk folkrock – ja, inom alla övriga genrer också för den delen. Det här är musik som inte går någon förbi.

 The Byrds: The Notorious Byrd Brothers (Columbia, 1968)

Längd: 28:28 (detta är en utökad version).

På 1960-talet kunde de sannerligen konsten att göra ”komprimerade” album. The Byrds var ett av de band som sällan gav ut ett album på längre än en halvtimma, men som samtidigt lyckades få plattorna att kännas fylliga på grund av deras musikaliska rikedom och tidlösa komplexitet. Deras femte album spelades in precis innan bandets sammanbrott, och det är kanske därför det har en så speciell anda över sig. Sedan är också låten ”Goin´Back” något av de finaste gruppen åstadkommit.

Slayer: Reign In Blood (American, 1986)

Längd: 28:56 (här i en utökad version på totalt 34 minuter). 

Oh lord, vilka ord är kraftfulla nog för att beskriva det här albumet? Reign In Blood är självklart ett viktigt album för Slayer, en milstolpe för metal som genre, och mycket viktigt för utvecklingen av speed- och death metal. Det är Slayers tredje platta, det första som producerades av Rick Rubin, och blev när det kom ut omtalat som ”världens hårdaste album”. Det är det kanske inte länge, men i alla fall bland de tuffaste? Otvivelaktigt.

Simon & Garfunkel: Parsley, Sage, Rosemary and Thyme (Columbia, 1966)

Längd: 29:14 (detta är också en utökad utgåva).

Här har vi den totala motsatsen till Slayer – på alla tänkbara sätt. Bortsett då från att det här också är en riktig klassiker. Duons tredje album är befriat från skarpa kanter och dissonans. Inledande ”Scarborough Fair”  känns i stället som att lägga sig på mjuk kudde där man med stämsångens hjälp blir hypnotiserad bort till gröna blomsterängar och vidsträckta åkrar. Känn groovet på 59th Street och låt nostalgins tårar rinna till under ”Homeward Bound” – detta är New York-duons första riktiga albumpärla.

Ramones: Ramones (Sire, 1976)

Längd: 29:21 (detta är också en utökad utgåva). 

1-2-3-4, grabba grabba hey! En av tidernas bästa albumdebut. ”Ramones” är en sådan platta som inte bara kom att definiera ett band, utan också en tidsepok och en era. Och det är en sådan platta som endast är möjlig att kopiera, men aldrig att överträffa. För att kort konstatera det uppenbara: musikhistorien skulle ha sett helt annorlunda ut om det inte hade varit för dessa limsniffande ynglingar från Queens. Och den hade varit ack så mycket tråkigare.

Originaltext: Bjørn Hammershaug