I veckans #Musikminuten ser du Christopher Sander – artisten som i år fått sitt stora genombrott och som i helgen besökte Stockholm Music & Arts.
Det var första gången Christopher Sander spelade på festivalen. Innan har han varit gäst, bland annat för att se Patti Smith, Prince och Björk. Nu avslutade han fredagen efter Jill Johnson med vänner vid midnatt i Eric Ericssonhallen – en intim och personlig spelning. Christopher Sander släppte tidigare i år albumet ”Jorden Var Rund”, som fick ett mycket varmt bemötande från kritiker och fans.
Christopher Sander spelar också på Stay Out West på söndag, något som kan komma att bli hans sista spelning som soloartist. På sin Facebook-sida skriver Sander: ”Göteborg nästa vecka blir det sista jag gör som artist”.
För fyra år sedan introducerades vi för I Blame Coco aka Eliot Summer, även känd som dotter till artisten Sting och producenten Trudie Styler. Hon släppte The Constant i Oktober 2010, ett album bestående av utmärkt elektropop. Hits som ”Quicker” och ”Caesar” (en duett med Robyn) ledde till att hon fick spela på några av de större festivalerna runt om i Europa. Nu, 24 år gammal, är hon tillbaka med en ny EP – men under sitt riktiga namn.
Välkommen tillbaka Eliot. Vi har saknat dig! Vad har hänt sedan du släppte The Constant 2010?
– Under de fyra senaste åren har jag jobbat på en ny skiva! Det må ha tagit sin tid, men jag blev tvungen att ge mig den tiden för att återupptäcka vem jag är som artist igen. Under den tiden flyttade jag till New York, sedan till the Lake District i Norra England i sökandet efter isolation för att skriva låtar. Det var värt experimentet om än lite deprimerande. Jag sökte mig söderut till London där jag mötte Duncan Mills, en producent som har jobbat med band så som Crocodiles, Vaccines, Jake Bugg, Spector och ett nytt band som heter Mispers. Vi möttes och fann snabbt ett sound och en känsla för albumet. Vi lyssnade mycket på krautrock och hittade ett par självklara referenser. Sedan började vi spela in min EP, Information.
Vi fick chansen att se dig live i två olika kontexter, på Universal Music Showcase i Oslo (Parkteatret) och på en stor festival i Sverige (Peace & Love). Båda var fantastiska, din show i Sverige var helt magisk. Du rockade verkligen publiken! Upplevde du och ditt band nya musikaliska förändringar under tiden ni var på turné som ledde till nya låtar?
– Tack så mycket! Jag gillade båda de spelningarna. Under den perioden skrev jag låten ”Come Friday” som finns på min EP. Låten har utvecklats en hel del efter det, jag tror jag har fem eller sex versioner av den. Under samma tid lyssnade jag och mina bandmedlemmar mycket på Fleetwood Mac som influerade min musik då och idag. Att turnera och samtidigt vara en del av en grupp hade också ett stort inflytande på låtskrivandet. Vi kommer alla från olika musikbakgrunder – från jazz till rock till metal etc. – och det musikaliska utbytet har satt sin givna prägel.
Vi hörde nyss låten ”Information” och älskade den. Från elektronisk/synth inspirerad pop är ditt sound nu mörkare med en tydlig rockbandskänsla. Berätta om ditt nya sound och låtarna.
– Det nya soundet känns verkligen spännande. Jag försökte arrangera musiken med en sådan liten kraftansträngning som möjligt för att tillåta energin och texterna att leda vägen. Låtarna ”Come Friday” och ”Wobbler” har funnits med ett bra tag, medan ”Information” skrevs dagen innan vi började spela in den här EPn. ”Information” var lite av ett wild card då Duncan (Mills) och jag inte hade spenderat någon tid på den musikaliska sammansättningen innan inspelningen. Lyckligtvis spelade vi in låten i ett svep och den råhet och energin som kom fram blir till en stor fördel. Enligt min åsikt är de bästa låtarna de som kan existera i alla olika sorters miljöer från en avskalad pub med en gitarr och sång till en 20-manna orkester i en konserthus. Jag gör mitt bästa för att försöka tänka på det under skrivandet.
Du har bytt ut ditt artistnamn till ditt födelsenamn, är det del av någon slags förändring?
– Jag lämnade mitt artistnamn bakom mig för att jag kände att jag växt ifrån ’I Blame Coco’. För mig handlar det inte om att göra comeback. Detta är bara början.
Tommy Juto gör den här veckan en djupdykning i ett av tidernas bästa reggaealbum, det ikoniska ”Trenchtown Mix Up” från The Gladiators.
Som om det skulle spela någon roll. Reggae spelar vi väl när vi vill, oavsett årstid? Men existerar en enda årstid då reggae inte kan undvaras torde det vara sommaren. Och ett album som inte får släppas utom hörhåll är Trenchtown Mix Up, rootsreggaebandet The Gladiators så omtyckta debut från 1976.
Bandet startade upp redan i slutet av 60-talet av sångaren och gitarristen Albert Griffiths, på den tiden hårt arbetande murare i Kingstonförorten Trenchtown tillsammans med The Ethiopians ledare Leonard Dillon. En delad passion för musik byggde upp en vänskap mellan de båda och ledde till att en Griffiths-komposition hamnade på B-sidan till The Ethiopians singel ”Train To Skaville”, och sedermera en rad inspelningar för bl.a. Lee ”Scratch” Perrys legendariska Studio One, däribland debutsingeln ”Hello Carol” från 1968 som sedan nyinspelades för debutalbumet. När basisten Clinton Fearon året därpå blev medlem av The Gladiators införde han deras typiska ”fråga-och-svar”-körer(i par med Dallimore Sutherland) och gav GriffithsBob Marley-klingande låtar en egen identitet.
Virgingrundaren Richard Branson var ett stort fan av reggae, så pass att han startade dotteretiketten Frontline avsedd att ta upp kampen om Jamaica med Island Records. Han anlitade reggaeentusiasten Johnny Rotten – vars Sex Pistols fanns i Virginstallet – till att scouta nya akter, varpå de båda tillsammans med några medarbetare reste ner till Kingston försedda med en lista över potentiella kontrakteringar, däribland The Gladiators som hade haft en handfull undergroundhits på klubbarna i London. Under beskydd av legendariska producenten Prince Tony Robinson reste bandet till den brittiska huvudstaden och signades av Virgin.
Trenchtown Mix Up producerades av Joe Gibbs i dennes studio tillsammans med ljudteknikern Errol ”ET” Thompson(Gibbs och Thompson var kända som ”The Mighty Two”) och trummisen/ikonen Sly Dunbar. Gibbs och Thompson lyckades uppgradera gruppens sound utan att göra avkall på de genuina, opolerade rötterna, ett misstag som ofta begicks i jakten på att blidka den stora internationella publiken.
AlbertGriffiths skrev alla låtarna – vars allvarsamma rastafariteman om fattigdom, gängkrig i Kingstons slumområden och kamp för frihet ändå skänktes visst hopp om ljusning tack vare de upplyftande popmelodierna – förutom två naturligt införlivade Marley-covers, och det är hitvarning på nästan varenda spår. Den lilla gitarrslingan i ”Hearsay”, basgunget i ”Bellyfull”, falsettkörerna och rytmgitarren i ”Looks Is Deceiving”, spelglädjen i ”Rude Boy Ska”. ”Hello Carol” i hörlurar ger intryck av att de spelat över gamla mastertejper som inte riktigt raderats, medan den tondöva melodikan liksom de skeva gitarrerna i ”Thief In The Night” respektive ”Know Yourself Mankind” får en att förnimma Studio One-känslan i motsats till storbolaget på vilken skivan är utgiven.
Efter fyra album för Virgin Frontline, varav det sista självbetitlade(producerat av Eddy Grant) skrämde bort fler fans än gav dem nya, började intresset för reggae tryta hos skivköparna och därmed även hos Virgin. I början av 80-talet gav The Gladiators ut skivor för amerikanska Nighthawk, och trots till en början starka inspelningar förlorade bandet fans och rootsreggaegenren hamnade alltmer i bakvattnet jämfört med mer tidstypisk dancehall, som var på stark frammarsch i kölvattnet av Bob Marleys bortgång. Steget från Marley till The Gladiators var inte långt, men det är sorgligt orättvist att de sistnämnda inte fick framgångarna de förtjänade, särskilt som de gjorde ett av tidernas bästa album alla kategorier.
Om du för en stund skulle ta och lägga undan alla de där sedvanligt sliskiga reggaehitsen du hörde till leda redan förra millenniet och istället plocka fram klassiska Trenchtown Mix Up kommer hängmattan plötsligt att kännas ännu behagligare, solen ännu mer smekande och din semester plötsligt både meningsfull och lättjefull på samma gång. Ingen sommar utan reggae.
Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på Kulturbloggen. Tillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom “perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.
Janne konstaterar att det kommer att bli fruktansvärt varmt i deras djurkostymer, speciellt för Klasse som bär en huva. ”Det härdar en”, säger Klasse. Det är med glimten i ögat de är sarkastiska och under intervjuns många skratt märks det att de är ett sammansvetsat gäng.
Electric Banana Band bildades år 1977, med Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som frontmedlemmar. Musiken och dess tillhörande rörelser har levt vidare genom alla generationer. Klasse minns spelningen på Sweden Rock Festival i början av juni ”Ett minne som kommer att sitta kvar tills det att man lämnar jordlivet”. Samtliga i publiken sjöng med i låtarna och de blev minst sagt berörda när ”30.000 hårdrockare gjorde piraya-rörelsen”, säger Lasse.
Det blir inte så mycket semester i sommar då de har alla spelningar och jobb framför sig – runt om hela Sverige. När de får tid över njuter de gärna av en god matbit. Vi började diskutera de bästa restaurangerna i Stockholm, här kommer ett par tips från Electric Banana Band:
Titta på #musikminuten med Electric Banana Band för att höra vad bandet skulle bjuda på om de fick laga maten. Observera att du kan behöva ta med dig egen efterrätt…
När jag hälsar på Ison & Fille har jag precis sett dem repetera Allsång På Skansen och blir genast nyfiken på hur det känns att kallas ’folkkära’. Killarna skrattar över uttrycket, något de aldrig tänkt att skulle komma att kallas för. Ovan kan ni se dem på 60 sekunder i #musikminuten, nedan följer ett sammanfattande textreferat.
Den svenska hiphopduon träffades år 1994 i basketklubben JKS i Bredäng. Ison Glasgow och Felipe Leiva Wenger påbörjade sin rapkarriär på en ungdomsgård i Skärholmen, ett decennium senare (2012) tog de emot pris i P3 Guld och kategorin årets hiphop/soul.
Vi kommer in på hur hiphop har förändrats genom åren i Sverige. Med den nya skivan Länge Leve Vi (2014) lämnar de sina kommentarer till det rådande klimatet och Ison menar på att hiphop har en betydande röst i samhället; ”Det finns mer att ta på innehållsmässigt, man kan se röster som tar upp de sakerna som inte finns på agendan”. Han syftar bland annat på den senaste vågen rasistiska partier och kravaller – där budskapet i musiken är mer behövd än någonsin. Fille fyller i och säger: ”Folk lyssnar verkligen på innehållet, hiphop är den musikgenre som är mest samhällskritisk”.
Vid frågan om vad som har gjort intryck på dem i livet svarar de båda: ”livet”. Jag föreslår att de borde föreläsa om sin musik, tankar och erfarenheter för unga – något de redan tänkt på. Ison vill göra det på ett ”väldigt bra sätt, så att informationen man förmedlar kommer fram rätt”. Planer om föreläsningarna är planer för framtiden, fokus nu ligger på musiken.
Någon timme senare står de sedan på scen i Allsång På Skansen och framför låten ”Länge Leve Vi” live inför hela svenska folket. Ison & Fille är en hiphopduo som vunnit och blivit folkkära.
Vi hinner knappt sätta oss ner innan en intensiv diskussion med Imagine Dragons fyra bandmedlemmar börjar. Rummets enda doftljus och dess ingredienser förblir, trots sina två minuters uppmärksamhet, ett mysterium men Dan Platzman (trummis) konstaterar att ljuset troligtvis innehåller lavendel samt ”a nice floral thing”.
Imagine Dragons sprudlar av energi. Utanför lyser solen på Bråvalla Festivalens enda riktigt fina dag och vid 18.45 är det dags för dem att spela. När de sedan går upp på den största scenen (Luna) i den vackra kvällssolen fullkomligt exploderar de – likaså gör publiken. Sångaren Dan Reynolds går så hårt in i ett av mellanspelen med sina två trumpinnar att trumman han slår på plötsligt flyger åt ena hållet. Tur att det då stod en annan redo precis bakom honom!
I det lilla röda huset på Bråvalla Festivalens VIP-område pratas det aldrig om musik med Imagine Dragons, utan om allt annat än det. Det är inte första gången bandet besöker Sverige och Stockholm är en stor favorit. Dan Reynolds menar på att han har svenskt blod, medan basisten Ben McKee påstår att hans pappa fick reda på att det finns svenskt blod i släkten, dock 700 år tillbaka. Trummisen Dan Platzman kommer med sista ordet då han hävdar att hans släkt faktiskt var de som först satte foten i vårt avlånga land… Alla blir tysta, men skrattar sedan och Ben frågar oss om vi ville veta något om dem som artister. Både jag och Felizia kan bara le åt den härliga konversationen som uppstått dem emellan och killarna konstaterar att det finns något bra i att vara svensk; ”to us that just means being attractive.”
De bästa svenska köttbullarna finns tydligen på Ikea. Vi kontrar med att det inte serveras ”meatballs” där utan ”fabricballs”. Dan Platzman instämmer och säger; ”Those meatballs are awful. Everybody talks about those meatballs as every man is so bored and hungry because their woman is shopping at Ikea. So they go there eating and then brag about it to their friends.” Sant? Kanske!
Sista minuten av vår intervju blev den mest intensiva, då vi frågade dem om vilka Sagan om ringen karaktärer de skulle vara om de fick välja:
Ben McKee (Basist): Tom Bombadil (okänd för oss, men mycket viktig för dem).
Dan Reynolds (Sångare): Aragorn (för att hans fru Arwen är snygg).
Wayne Sermon (Gitarrist): Sleepy-Legolas (kallas sleepy i bandet och har långt hår – givet namn).
Dan Platzman (Trummis): Handsome-the-dwarf (enbart dvärg kändes lite trist).
Jag och Felizia rekordskrattade under intervjun med LA-bandet och hade gärna stannat i det lilla röda huset resten av dagen. De gav oss så mycket energi att lite regn och åska de resterande dagarna inte gjorde så mycket skada på våra festivalhumör. Tack för det, Imagine Dragons!
Josh Record hade precis kommit fram till området när vi fick träffa honom i den lilla röda stugan på Bråvallafestivalens VIP-område. Lär känna honom i #musikminuten och läs nedan om när musiken stoppade planerna att studera Arabiska i Tel Aviv.
”Jag älskar Sverige”. Josh Record röker inte, men snusar. Hemma i England handlar han sitt snus i en liten svensk butik, vilket får mig att skratta till då jag själv knappt klarar av snus under läppen i mer än 60 sekunder. Jag som ju ändå bor i hjärtat av världens snustillverkning.
Det finns mycket Josh älskar med Sverige. Han är en god vän till svenska sångaren Magnus Tingsek och har hälsat på honom vid ett flertal tillfällen. Drömstaden är dock LA. ”Jag vet att det är lite av en kliche´… sanden, havet, solen, människorna… stämningen där är avslappnad och varje gång jag har varit i LA har jag älskat det.”
Jag frågar honom hur han lättast slappnar av, något han tycker är svårt. Han säger att musiken, giggen och turnélivet gör att han ofta är uppe i varv, ”Jag försöker be och meditera, samt låta mina upplevelser landa ordentligt. Det är inte många som får chansen att dela sin passion med andra och det är viktigt att ta till vara på den resan.” Han var nära på att att flytta till Tel Aviv för att studera Arabiska, men tyckte att språket var svårt samtidigt som musiken tog fart.
Josh hade aldrig kunnat föreställa sig att jobba med musik på heltid. Men i takt med att nya tillfällen dök upp, som gigg, festivaler och till slut en albuminspelning, har han nu etablerat sig som artist internationellt.
I mars 2014 släppte han låten ”For Your Love” med Virgin Records. Zane Lowe på BBC Radio 1 kallade låten för ”Hottest Record in The World”, därefter klättrade ”For Your Love” snabbt upp till plats 11 på England-listorna.
Josh Record släpper sitt debutalbum Pillars den 14 Juli 2014.
Efter regn- och åskskurarna på fredagen entrade artisten Foxes Pacific-scenen på Bråvalla för sin allra första Sverigespelning. Innan gigget stämde vi träff med ”Loui”, som hon presenterade sig som för en liten pratstund. Resultatet ser du här ovanför i en video-intervju på 60 sekunder.
När producenten ZEDD letade efter en vokalist till låten ”Clarity” ramlade han av en slump över 25-åriga Louisa Rose Allen. Den brittiska sångerskan har trots sin korta längd en av de största kvinnliga poprösterna vi hört på senare år. Efter att ha tackat ja till erbjudandet är resten som man brukar säga historia. Låten blev en monsterhit och Louisa fick ta emot en Grammy för bästa dansinspelning 2013.
Som barn skrev Louisa en låt med ordet ”Foxes” i och hon minns även en dröm som hennes mamma haft om sjungande rävar (vars sång lät precis som Louisas musik). Artistnamnet Foxes föddes och snart började de egenskrivna låtarna få skruv. 2013 släpptes debutalbumet ”Glorious” som bland annat innehåller hittarna ”Youth”, ”Holding On To Heaven” och ”Let Go For Tonight”. Den sistnämna är en låt som hon älskar att framföra live då publiken, samt hon själv, alltid går igång på och dansar till!
Jag fick träffa Suren de Saram (trummis) och Jamie MacColl (gitarr), två av Bombay Bicycle Clubs fyra medlemmar – sjunger gör Jack Steadman, Ed Nash spelar bas. Här ovanför kan du se ett klipp från intervjun. Nedan följer ett textreferat.
Tidigare har gruppen spelat på Hutlsfred och i Stockholm, en stad de älskar. Suren berättar att han gick en lång promenad en kväll när de sist var där ”i ett mycket vackert Stockholm”. Killarna är förvånade över hur ljust det är här på nätterna under sommaren, Jamie skrattar och menar på att ljuset rubbar hans sömnrytm.
Det är deras första spelning på Bråvalla, en festival som ju bara har funnits i två år. De ska vidare direkt efter sin spelning, vilket Jamie är lite besviken över.. ’I would have loved to seen Kanye perform… I’m a big Kanye fan’.
Jag kommenterar på deras musikvideo till låten ’Luna’ som visar klipp på en grupp kvinnor utövades konstsim. På frågan om de själva gillar simning svarar Suren att han har simmat i klubb som barn och med glimten i ögat lägger Jamie till ”He’s an excelent swimmer…. he’s actually happier in water than on land”. De skämtar ofta med varandra under intervjun och Jamie’s skratt överröstar nästan Linda Piras spelning utanför tältet vi sitter i. Vi konstaterar att Suren helt enkelt skulle passa bättre i kroppen av en fisk och skrattar lite till.
Innan de går upp på scenen lyssnar de alltid på Little John för att peppa varandra. Båda verkar tycka att låten egentligen är ganska dålig, men den är bra när man vill få upp speed och dansa. De brukade även lyssna på ”I Follow Rivers” med Lykke Li, en grym låt enligt Bombay Bicycle Club.
’Meeting a nice girl… preferably from Sweden’. Det drömmer Suren om och tillägger att det med tjejer inte är helt lätt… enligt honom är kollegorna i bandet inklusive honom själv blyga individer. Jamie menar på att Suren länge har drömt om att köpa sig ett litet hus i Sverige. Suren kontrar med att han dock först måste skaffa sig ett egen bostad i London innan han kan fullfölja sin plan. Jamie däremot drömmer om att bli premiärminister, något som får alla att skratta först – Jamie menar på att man ska sikta högt. Jag håller med.
Kanske är det detta som har gjort bandet så framgångsrikt. Den ödmjuka inställningen, de härliga skratten och hårt arbete. När jag sen ser dem spela live lite senare, hoppandes runt över hela scenen framför en lycklig publik, är blygheten helt frånvarande. De verkar aldrig ha gjort något annat i sina liv.
Psst: London-tips från Bombay Bicycle Club: Ronnie Scott’s jazz bar, Soho.
Det har gått spikrakt uppåt för Albins låt ’Din Soldat’ feat. Kristin Amparo och mycket har hänt på kort tid. När vi träffar honom har han precis repat inför Allsång på Skansen, en scen han inte hade föreställt sig någonsin att uppträda på. ’Man hinner nästan inte med själv, man får stanna upp och försöka ta in allt som händer.’
Som ung lyssnade han mycket på svensk hip hop och Michael Jackson, men även på Svensk pop. Han lovordar James Blunt som kommer att stå på samma scen och säger att han är en fantastisk musiker. Även svenska Ace Wilder får beröm!
Om 20 år hoppas han fortfarande på att jobba med musik, men är inte säker på att han kommer rappa. ’Jag tycker att det här är det roligaste som finns och hoppas vara kvar i branschen på ett eller annat sätt’.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
