Arkiv för tagg wimpfestival

- Sida 1 av 1

Daniel Hope: ”Många har fördomar om klassisk musik”

av Nora Lindkvist
hope1200

Han har släppt hyllade album, spelat med några av världens främsta orkestrar och prisats för sitt nyskapande sätt att jobba. I kväll blir Daniel Hope – en av vår tids främsta violinister, den första klassiska artisten att spela på festivalen Way Out West i Göteborg. 

Programpunkten med Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker sticker minst sagt ut bland andra band som Outkast, The National, Motörhead och Röyksopp & Robyn. Det här är första året som Way Out West –  en av Sveriges största musikfestivaler, valt att boka en klassisk akt. Och för den kända violinisten Daniel Hope blir det här också första gången han själv besöker en modern musikfestival.

– Jag har varit på enstaka konserter så klart, men aldrig på en riktig festival där det både finns rock, pop, hiphop och elektronisk musik. För mig är det häftigt att få vara en del av en så mångsidig festival.

Daniel Hope som i kväll kommer framföra Max Richters hyllade ”Recomposed” – en tolkning av Vivaldis fyra årstider, tillsammans med Göteborgs Symfoniker menar också att det är värdefullt att få spela för en publik som kanske inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik.

– Det är alltid kul att möta nya människor som kanske inte har något tidigare förhållande till den här musiken. Många kanske har fördomar om klassisk musik och konstmusik och förhoppningen är ju att dessa går från konserten och tänker ”wow, det här är ju faktiskt riktigt bra”.  Alla är välkomna till mina konserter!

Han har precis flugit in till Göteborg från Mallorca, där han både semestrat och gjort en spelning. Efter festivalen väntar en höst av fortsatt turnerande, något som är vardag för brittiska Daniel Hope sedan han påbörjade sin professionella karriär som 15-åring. Sedan dess har han både haft en framgångsrik solokarriär, drivit flera projekt för utvecklandet av konsertformen, skrivit böcker och producerat film. Hemligheten bakom framgångarna och orken att driva igenom alla projekt menar han kommer från två saker: hård disciplin och stödet från familjen.

– Att vara en violinist på den här nivån kräver hårt jobb. Det handlar om att öva varje dag, hela livet. Tack vare allt stöd från min familj har jag fixat det. Nu när jag dessutom kan välja mina egna projekt känns det knappt som jobb längre – det är bara kul.

För två år sedan blev Daniel Hope kontaktad av vännen Max Richter, känd som en framgångsrik kompositör inom postklassisk musik och filmmusik. Han ville göra en re-komposition av Vivaldis fyra årstider, till Hopes stora förvåning.

– Jag frågade Max varför han ville göra om ett av världens mest fulländande verk, och han svarade ”Vivaldi är det bästa du kan lyssna på, men jag hör det överallt – i hissar, väntrum, garage och på flygplatser. Jag vill göra om det så att jag kan bli kär i det igen”. Jag tyckte att det var en mycket intressant tanke och hakade på, berättar Daniel.

Sedan albumet släpptes i april har det hyllats unisont av såväl kritiker som fans. Den brittiska tidningen The Independent skrev bland annat: ”It’s a beautiful recomposition, with undulating string beds carrying Daniel Hope’s lyrical lone violin lines”. På WiMP utsågs albumet tidigare i våras också till Veckans klassiska album. För Daniel Hope var projektet en utmaning, då han under många år spelat de klassiska versionerna av Vivaldi. Men efter att ha levt med projektet under en lång tid säger han sig nu ha fått en egen relation till de nya re-kompositionerna.

– Jag gillar framförallt ”Summer 3” som har dramatiken och energi från originalet, men som samtidigt fått en ny ”funkighet”. Det är en klockren kombination av det klassiska och det moderna. Sedan tycker jag också väldigt mycket om ”Winter 1” där inledningen liknar originalet men där man sedan leds in i en slags latino-dans-känsla. Den är häftig!

I början av september släpper Daniel Hope också ett nytt album, med en helt annan inriktning. ”Escape to Paradise” innehåller musik från europeiska kompositörer som levde i exil i Hollywood under 30- och 40-talet. Gästar på albumet gör bland annat Max Raabi men också den kända popstjärnan Sting. Exil och flykt är teman som ligger väldigt nära Daniel Hope personligen då hans föräldrar och farföräldrar själva fick fly och spendera tid i exil, under andra världskriget och apartheid. Daniel själv växte upp i Sydafrika, med en irländsk pappa och en tysk mamma och flyttade sedan till England. Idag är han bosatt i Wien, men befinner sig för det mesta ute på turné. På frågan om var han egentligen känner sig hemma, skrattar han lättsamt och säger:

– Jag har ingen plats att kalla hemma, utan ser hela Europa som ett slags hem. Jag gillar de olika språken och kulturerna, som trots att de är olika ändå liknar varandra mer än man tror. Var jag än befinner mig i Europa så känner jag mig hemma.

Du ser Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker spela ”Recomposed” på Way Out West i natt kl. 01.00 på Göteborgsoperan. Du kan också se ett annat förinspelat framförande av ”Recomposed” med Daniel Hope och barockorkestern L´Arte del Monde på SVT2 i kväll, kl. 20.00

Festivaler bjuder på kannibalism – Christopher Sander i #musikminuten

av Wimp-redaktionen

I veckans #Musikminuten ser du Christopher Sander – artisten som i år fått sitt stora genombrott och som i helgen besökte Stockholm Music & Arts.

Det var första gången Christopher Sander spelade på festivalen. Innan har han varit gäst, bland annat för att se Patti Smith, Prince och Björk. Nu avslutade han fredagen efter Jill Johnson med vänner vid midnatt i Eric Ericssonhallen – en intim och personlig spelning. Christopher Sander släppte tidigare i år albumet ”Jorden Var Rund”, som fick ett mycket varmt bemötande från kritiker och fans.

Christopher Sander spelar också på Stay Out West på söndag, något som kan komma att bli hans sista spelning som soloartist. På sin Facebook-sida skriver Sander: ”Göteborg nästa vecka blir det sista jag gör som artist”.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Placebo: ”Veronica Maggio har rätt energi”

av Nora Lindkvist
placebo1200first

Sent på fredagskvällen, efter att dagens våldsamma regn- och åskskurar lagt sig entrade det ikoniska rockbandet Placebo scenen på Bråvalla Festival. Innan gigget fick vi en pratstund med gruppens trummis Steve Forrest, som både berättade om varför bandet inte firar sitt 20-årsjubileum samt passade på att hylla Veronica Maggio.

Placebo inledde sin karriär 1994, då med en annan Steve bakom trummorna (Steve Hewitt). Trots stora framgångar ledde dock interna konflikter snart till att han hoppade av och ersattes av Robert Schultzberg. Men 1996 var Hewitt tillbaka igen, och behöll platsen bakom trummorna ända fram tills 2007 då de personliga skillnaderna mellan honom och de övriga medlemmarna återigen började tära på sammanhållningen. Men trots att rollen som trummis i Placebo minst sagt varit laddad tidigare, menar nu Steve Forrest, 27 att stämningen inom gruppen aldrig varit bättre.

– Vi bråkar aldrig, och det menar jag verkligen. Vi kanske diskuterar saker, men vi låter aldrig de små problemen vinna. Innan varje rep pratar vi alltid igenom allt, kramas och delar med oss av vad som händer i våra liv utanför musiken. Men börjar man hänga upp sig på fel saker inom ett band kan det gå väldigt fel…

Är det hemligheten bakom att hålla ihop som band tror du?
– Ja, det tror jag verkligen. Det låter kanske som en klyscha, men att vara i ett band är precis som att vara i ett långt förhållande. När jag frågade mina föräldrar hur de lyckats hålla ihop så länge svarade de bara: ”You just stick together”. Och precis så är det!

Eller så ogillar man inte varandra lika mycket samtidigt?
– Precis, det är en ännu bättre definition av det. Än en gång – låt inte de små problemen ta över!

Men ni firar 20 år som band i år. Även om du inte varit med från början – kommer ni fira det på något sätt?
– Vi har faktiskt inte planerat in något firande. Många snackade om att vi borde haft en speciellt turné och så vidare men det blev inget. Fansen kommer dock säkert hitta på någonting, och vårt management kommer nog hålla någon liten ceremoni vid lämplig tidpunkt. Men något större firande blir det inte. Alltså, det handlar väl ganska mycket om att jag inte varit med från början och så också…

steve12002
Foto: Sandra Stadelmann

Ja, hur känns det?
– Jo, nu känns det ju superbra. I början var det så klart lite svårt att komma in i allting, men sedan senaste plattan (”Loud Like Love”, 2013) har allt fallit på plats. Men det är klart att det var lite knäppt, jag menar, jag var 10 år när bandet bildades och samma år fick jag min första virveltrumma av min pappa. Och idag spelar jag i Placebo liksom! Det är roligt hur livet funkar, eller hur?

Men nu då, har Placebo en framtid?
– Absolut! Vi pratar hela tiden om nästa platta, nästa gig och nästa turné. Det finns absolut inga planer på att lägga av.

Hur hittar man energin att fortsätta år efter år?
– Oh, man. Det är enkelt – vi älskar musik helt enkelt. Det är det enda vi kan här i livet, och vårt enda mål. Vad skulle vi göra om vi lade av? Ingenting! Därför jobbar vi hårt och lägger ner all energi på att förbättra oss och göra låtar som både vi och våra fans gillar.

Nu har ni turnerat med ”Loud Like Love” i nästan ett år. Hur funkar det, utvecklar man en förkärlek för vissa låtar medan andra känns tråkigare att spela?
– Absolut, så är det ju. Men det där förändras hela tiden också. Ta till exempel en låt som ”A Million Little Pieces”, den brukade jag tycka var supertråkig att spela för att den är så långsam. Jag gillar att spela intensivt och hårt liksom. Men nu är den en av mina favoriter. Jag kan luta mig tillbaka och bara följa med i ”groovet”. Det där med groove har blivit allt viktigare för mig. Jag värmer till exempel alltid upp med de här (visar bok med trumnoter – ”Groove Alchemy” bredvid hans elektroniska trumset), det får mig i rätt stämning inför giggen.

groove1200
Foto: Sandra Stadelmann

Men ikväll är det regnigt och kallt på området. Hur påverkar det er, känns det jobbigare att spela sådana gig?
– Nej, sådant kan man inte tänka på, då gör man inte ett bra jobb. Det var till exempel som nu tidigare ikväll då gick vi och tittade på den där blonda svenska tjejen…

Veronica Maggio?
– Exakt! Trots att det regnade och var blött och lerigt så bara körde hon på och hade rätt energi, och då gjorde publiken det också! Det är så det ska vara – det är bara att gå upp och göra ditt allra bästa. Skulle man börja deppa ihop och spela svår är man ute och cyklar. Jag menar, vi är ett rockband, inte några klassiska musiker.

Vad händer efter gigget?
– Ja, vi kommer väl till hotellet vid tre inatt. Sedan sover vi fem timmar, går upp och flyger vidare till nästa ställe. Det kanske låter tufft, men så ser vårt liv ut just nu, det är bara att gilla läget.

Broiler: ”Blixten slog ner bredvid oss”

av Nora Lindkvist
bbbbb

Under lördagseftermiddagen drabbades Bråvalla Festival av ett massivt regn- och åskoväder där flera personer också skadades. Några som fick uppleva ovädret på nära håll var Mikkel Christiansen, 22 och Simen Auke, 21 från dj-duon Broiler.

– Vi gick över området när en blixt slog ner precis bredvid oss, det var mycket obehagligt, säger Mikkel Christiansen.

Broiler gjorde senare under eftermiddagen en efterlängtad Sverigespelning på festivalen, och sa innan de gick på scenen att de hoppades att händelserna inte skulle skrämma bort publiken allt för mycket.

– Det är klart man påverkas mycket när något sådant här händer, man blir lite nere. Men vi hoppas ändå att vi kan sprida god stämning och att vädret blir bättre under den resterande delen av festivalen.

Duon, som bildades 2011 i Dremmen i Norge började som en humorgrupp men har sedan dess utvecklats till att satsa allt mer seriöst på musiken. De har redan släppt flera singlar som placerat sig högt på de norska topplistorna, och med de senaste ”Get Drunk” och ”Rays Of Light” har de även börjat få uppmärksamhet internationellt.

– Nu kommer vi satsa mycket på att spela i Sverige faktiskt och bygga upp en kontakt med den svenska publiken. Det finns en stor dansscen här som vi är nyfikna på att utforska mer, säger Simen Auke.

Den norska musikscenen har under de senaste åren fått ett ordentligt uppsving där flera akter nått stora internationella genombrott. Ett av dem är popduon Envy, som också är nära vänner till Mikkel och Simen.

– De har verkligen lyckats. Nicco och Vince visar att det går att göra sin egen grej och de inspirerar samtidigt många i Norge att våga satsa på musik. Man märker att fler och fler vågar sikta högre nu än förut, vilket är väldigt roligt, säger Mikkel Christiansen.

Liveshowerna är en viktig del av Broilers framgångskoncept och inför spelningen på Bråvalla har de laddat upp ordentligt och tagit med sig såväl pyroteknik som konfetti.

– Vi lade ned hela vår budget på det, haha. Så vi får hoppas att publiken gillar det, säger Mikkel Christiansen.

Samtidigt menar duon att de fortfarande blir nervösa inför sina spelningar, helst när det kommer till att spela på större festivaler.

– Ja, just nu är det rätt pirrigt. Men när vi väl går ut på scen blir det fullt ös! Då kör vi bara.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB