Veckans klassiska album i WiMP kommer från en av världens mest kända orkestrar – The New York Philharmonic Orchestra. Den här gången med musiken från en man som i år skulle ha fyllt 150.
Carl Nielsen – Danmarks stora nationalkompositör, skulle ha firat sin 150-årsdag i juni om han hade levt än idag. Detta jubileum kommer vi också att komma tillbaka till flera gånger under 2015. Men vi börjar med att lyssna på det tredje albumet som New York Philharmonic och Alan Gilbert spelat in med Nielsens sex symfonier. Nummer 1-4 har redan getts ut som en del av The Nielsen Project, och här är det alltså Nielsens 5e och 6e symfoni som står i fokus.
I samband med den internationella digitala releasen fick WiMP också möjligheten att prata med maestron Alan Gilbert, som berättade om sitt förhållande till Nielsens musik, hans personliga favoritstycken och om den klassiska musikens utveckling. Ta del av intervjun här nedanför, och lyssna gärna på albumet samtidigt som du läser!
Era inspelningar av Carl Nielsens symfonier tar musiken till en internationell publik. Vad är det med Nielsen som är så fascinerande?
– När vi nu har spelat oss igenom hela rundan så tycker jag att det mest fascinerande är hur Nielsen och hans musik växte under tid. Nielsen låter så klart redan som ”Nielsen” i sin första symfoni, men i symfoni nr. 4 till 6 berättar han mer om livet. Den sjätte symfonin har ”Beethoven-kvalitet”, och där tillåter han verkligen sig själv att tala med enkel och närmast naiv röst. Samtidigt reflekterar den en kunskap som bara kommer med erfarenhet.
Nielsen kan ses som ett stort ”household-name” i sitt hemland Danmark, där hans musik sjungs och älskas av människor från alla generationer. Vad är det som gör hans musik så speciell?
– Det där intresserar mig. Jag tror att kombinationen av den traditionella formen tillsammans med Nielsen unika och medvetna sätt att jobba kan förklara en stor del av det. Strukturen avspeglar de klassiska musikaliska formerna, men hans musik förmedlar också en känsla av att man går genom livet på ett sätt där tillfälligheter styr vad som händer – precis som det också är i det verkliga livet. Mötet mellan det förväntade och det oförväntade är en grundsten och en stor kvalitet när det kommer till Nielsens musik.
Vilket är ditt personliga favoritstycke av Nielsen?
– Det är nästan omöjligt att svara på – jag älskar väldigt många av dem. Men jag håller den sjätte symfonin väldigt högt. Helios-ouvertyren och klarinettkonserten är två andra favoriter.
Tidigare har du sagt att ”Nielsens tid är kommen”. Kan du utveckla det?
– Det finns inga tvivel om att Nielsen borde vara en accepterad medlem i en symfonisk kanon. Hans musik håller hög klass och griper tag i lyssnaren på ett sätt som annars är ovanligt. Han använder ett musikaliskt språk som de flesta förstår och tycker om, men Nielsens personliga och ”finurliga” kvaliteter gör också att han utmärker sig från mängden.
Hur tror du annars att den klassiska musikvärlden kommer att utvecklas under de kommande åren?
– Bra fråga. Jag kan säga så här: det kommer alltid finnas plats för stora orkestrar som spelar ”stor musik”. Utmaningen ligger i att fortsätta vara relevanta och att anpassa sig till resten av världen och deras förhållande till underhållning. Jag tror att de framgångsrika orkestrarna också kommer vara de som accepterar förändringarna, samtidigt som de kommer behålla grundinställningen till vad en symfoniorkesters egentliga syfte är.
Om du bara fick ta med dig tre klassiska stycken till en öde ö – vilka skulle du då välja?
– Det skulle vara Bachs H-mollmässa, Schuberts stråkkvintett i C-dur och Stravinskijs Le Sacre du Printemps – det är i alla fall vad jag skulle välja idag!
Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Olof Skoog Kvartett, aktuella med albumet Herr Svensson och den diaboliska hambon (HOOB Records). Vi fick en pratstund med Olof Skoog själv som också tagit fram en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).
Hej Olof! Ditt band har precis släppt skivan Herr Svensson och den diaboliska hambon – kan du berätta lite om skivan?
– Det är bandets andra album, och här ville jag ge alla stor frihet att vara med och forma musiken. Nu har vi renodlat soundet och startat en musikalisk resa som går genom ett kuperat och varierat landskap. Tidvis flyger vi snabbt och högt ovan marken men ibland saktar vi in och undersöker världen på nära håll. Om man lyssnar noga kan man ana influenser från diverse musikstilar. Det är en tidlös skiva med nordisk klang.
Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?
– Den stora skillnaden mot tidigare är att jag har skrivit all musik. Detta gör musiken mer homogen trots en stor variation i stilar mellan låtarna.
Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja? – Hm, svårt det där. Jag tycker om att spela olika sorters musik men här är ett tänkbart ”dream team”: Piano – Oscar Peterson, Bas – Slam Stewart, Trummor – Gene Krupa.
Hur mår den svenska jazzscenen idag?
– Dåligt när det kommer till att få rimligt betalt för sina konserter. Jag efterlyser ett ökat stöd till arrangörer, kanske efter dansk modell där klubbarna får bidrag beroende på antal arrangemang och antal musiker de anlitar. Detta skulle gynna hela genren och ge musiker fler arbetstillfällen med bättre villkor. Kulturpolitiken lider av ”projektsjuka” och kortsiktighet. Floskler som nyskapande och genreöverskridande verkar vara en förutsättning för att få statligt kulturstöd. Det verkar som att det finns en kulturpolitisk tro att jazzen stagnerar utan ekonomiska styrmedel. Jag efterlyser en uppvärdering av själva hantverket att vara musiker och man måste ge den enskilde utövaren förtroende i fråga om de konstnärliga val som görs och de beslut som fattas.
Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Det är förstås viktigt men inte helt avgörande för den musikaliska upplevelsen. Det finns många gamla inspelningar av tvivelaktig ljudkvalitet som ändå kan ge en stor upplevelse.
Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren Trio som är aktuella med albumet Bertheléville. Vi fick en pratstund med bandets gitarrist Martin Widlund som också gjorde en spellista med sina personliga favoriter (se längre ner i inlägget).
Här ovan kan du också se en minidokumentär om hur inspelningen gick till! (fungerar ej om du surfar via mobil men går även att se här).
Hej Martin! Du är gitarrist på skivan ”Bertheléville” med Gustav Lundgren Trio som nyligen släpptes på skivbolaget Lundgren Music. Kan du berätta lite om albumet? – Skivan spelades in i Frankrike, vilket också är hemlandet för denna typ av jazz. Innan vi påbörjade inspelningen spenderade vi två veckor i Paris och besökte den årliga Django Reinhardt-festivalen för inspiration och uppladdning. Vi hade lånat ett hus i den lilla byn Bertheléville ute på den franska landsbygden och där på loftet satte vi upp vår mobila studioutrustning. Skivan spelades in under en vecka i den mobila studion utan att några pålägg gjordes.
Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?
– På skivan finns inga gästartister utan det du hör är så som vi låter live. Låtarna på skivan är Gustav Lundgrens egna kompositioner blandat med covers av bland annat Tom Waits, Nora Jones och så klart några Django Reinhardt-original.
Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?
– Stéfane Grappelli på fiol, Django Reinhardt på gitarr, Angelo Debarre på gitarr, Samson Schmitt även han på gitarr samt Sani Van Mullem på bas.
Hur mår den svenska jazzscenen idag?
– Den mår bra! Särskilt den gren av jazz som förknippas med Django Reinhardt har fått sig ett uppsving här i Sverige de senaste åren. Djangofestivalen är numera en del av Stockholm Jazzfestival och i både Stockholm, Göteborg och Malmö har det dykt upp yngre gitarrister som har tagit till sig stilen.
Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Jag uppskattar så klart bra ljudkvalitet! Den här skivan släpps i digitalt format samt CD och vinyl så här finns något för alla smaker och lyssningstillfällen.
Att som ny artist få till en riktigt stor hit kan idag verka som en omöjlighet. Men för Omar Samuel Pasley, mer känd som Omi, var det precis detta som hände. Felix Jaehns remix av hans reaggedoftande ”Cheerleader” blev en av 2014 års mest spelade låtar, och nu väntar nya utmaningar för den jamaicanska sångaren.
Omar ser trött ut. Han har precis landat i Sverige för ett av många stopp på en längre promotionturné. Utanför skivbolagets fönster visar Stockholm upp sig från sin gråaste sida, men den jamaicanska sångaren säger sig varken störas av dåliga väderförhållanden eller de omfattande resorna.
– Musik är det enda jag kan tänka mig att hålla på med, och jag är mest tacksam för att jag får göra allt det här. Jag gillar att resa och träffa nya människor – det är väldigt inspirerande.
Felix Jaehns remix av hans reggaedoftande poplåt ”Cheerleader” kom att bli en av 2014 års mest spelade låtar, och har toppat listorna i bland annat Sverige, Danmark och Australien. Men vad många kanske inte vet är att låten egentligen har många år på nacken.
– Jag skrev låten för fem-sex år sedan, och släppte originalversionen 2012. Det gick helt okej för den då. Men sedan kom Felix Jaehn in i bilden och remixade den, varpå den släpptes i Europa. Och det var då som det började gå riktigt bra.
Över en natt blev den jamaicanska sångaren en stor snackis i Europa, och Omi fick återigen börja uppträda med sin gamla låt. Men trots att han levt med ”Cheerleader” ett bra tag nu, säger han sig inte ha tröttnat på den.
– Nejdå, jag tröttnar aldrig på någon av mina låtar faktiskt. Bra låtar är tidlösa och förlorar inte sin genomslagskraft bara för att åren går. Och så känner jag nog inför ”Cheerleader” också. Det är riktigt kul att spela den!
Vid en första lyssning kanske det är lätt att tro att ”Cheerleader” handlar om amerikanska cheerleaders och sångarens förkärlek för dessa, men bakom den trallvänliga refrängen döljer sig ett djupare budskap som istället handlar om att hitta en person som alltid står vid ens sida.
– En cheerleader för mig är någon som alltid stöttar en. Och låten handlar om att visa tacksamhet gentemot de människor som alltid ställer upp för en, även när livet är jobbigt och man misslyckas. Jag syftar alltså inte alls på ”riktiga cheerleaders”, men det är nog många som missuppfattat den delen.
Och att livet kan vara jobbigt har Omar också själv fått erfara. Vid nio års ålder avled hans pappa, som också var verksam som musiker, och lämnade efter sig Omars mamma och fyra barn. Det var en tuff tid, men också en händelse som ledde till att Omar tidigt i livet bestämde sig för att följa sina drömmar och gå sin egen väg.
– Även om pappa inte hann lära mig särskilt mycket av det han kunde så lärde han mig ändå tillräckligt för att det skulle hjälpa mig genom hela livet. Hans död bidrog till att jag snabbare insåg att det var musik jag ville hålla på med. Men senare har jag också insett att det faktiskt är min egen passion, och inte bara något jag gjort i hans ära.
För Omi väntar nu en spännande tid, som till stor del kommer bestå av att kuska världen runt för att marknadsföra ”Cheerleader” och det kommande albumet. Men däremellan hoppas han också kunna återvända hem ibland. Trots att han gillar att se nya delar av världen klappar hjärtat ändå alltid hårdast för Jamaica.
– Jag får mycket kärlek från mitt hemland, vilket betyder otroligt mycket för mig. Det är nog bland det häftigaste man kan uppleva som artist – att få ett sådant stöd hemifrån. Dessutom har jag min familj där, och min mysiga studio. Jag älskar att komma hem.
Kolla även in WiMPs instagramkonto på @WiMP_SE där du kan se en specialhälsning från Omi.
Claudio Abbado och Martha Argerich lärde känna varandra genom vännen och pianisten Friedrich Gulda som de båda studerade tillsammans med under den senare delen av 1950-talet. Deras musikaliska samarbete tog vid redan 1967 när Argerich spelade in sitt debutalbum, där hon spelade Prokofievs 3:e och Ravels pianokonsert i G-dur. Sedan dess har de båda musikerna rönt stora framgångar och hyllats av såväl kritiker som publik.
Martha Argerich föddes i Buenos Aires, och redan som femåring började hon ta pianolektioner för Vicenzo Scaramuzza. 1955 flyttade familjen Argerich till Europa vilket blev avgörande för Marthas val att sedan studera i Wien (där hon också mötte Abbado och Gulda).
Argerich ställde tidigt upp i olika pianotävlingar, och vann också många av dessa. Men det var vinsten vid The Chopin Competion i Warsava 1965 som blev avgörande för hennes fortsatta karriär. Sedan dess har hon varit, och är en av världens mest framstående pianister.
Claudio Abbado föddes 1933 i Milano, och växte upp i en mycket musikalisk och konstnärlig familj. Han studerade piano, komposition och dirigering vid The Giuseppe Verdi Conservatory i Milano innan han under 50-talet flyttade till Wien och fortsatte sina dirigent-studier för Hans Swarowsky.
Abbados bidrag till det internationella musiklivet måste ses som enastående. Under många år var han chefsdirigent för Berliner Philharmoniker, samtidigt som han jobbade hårt för unga musiker – Abbado var en av grundarna till Gustav Mahler Jugend Orchester, en orkester bestående av några av de mest talangfulla unga musikerna – handplockade från olika konservatorier. Efter en längre tids sjukdom avled Claudio Abbado under 2014. Men han fortsätter att vara saknad!
På veckans klassiska album hör vi Argerich och Abaddos briljanta samspel i pianokonserter från Chopin, Liszt, Tchaikovsky och Prokofiev. Lyssna och njut!
Det finns få band som kommit att bli så betydelsefulla för indiepopens utveckling som skotska Belle & Sebastian. Bandets milda, litterära och förförande musik har sedan debuten med Tigermilk 1996 kommit att påverka en lång radda av likasinnade band. Utan Belle & Sebastian hade vi knappast få höra artister som Jens Lekman, The Pains of Being Pure at Heart och Peter, Bjorn & John.
Frontmannen Stuart Murdoch bildade gruppen efter att ha skrivit ett par demos för ett musikprojekt på det lokala universitetet i Glasgow. Dessa ville universitetet gärna ge ut och i all hast samlade Murdoch sina närmsta vänner (utan att veta ifall dessa behärskade några instrument). Snart var Belle & Sebastian ett riktigt band.
Tigermilk blev en överraskande stor succé och kom att bana väg för många andra skotska band. Och det som egentligen bara skulle ha blivit en engångslösning slutade med en lång karriär för de åtta vännerna från Glasgow. Sedan dess har gruppen gett ut nio album, där det senaste Girls in Peacetime Want to Dance kan ses som en välförtjänt comeback.
Här låter Belle & Sebastian mer välplanerade än på länge, och bygger samtidigt vidare på sitt signifikativa sound – inspirerat av artister som Nick Drake, Velvet Underground (de lugnare låtarna) och Television Personalities. Men samtidigt pekar albumet också framåt. Mest överraskande är det kanske att Belle & Sebastian den här gången gått mot ett sound som flirtat med euro- och electropop a la Pet Shop Boys.
Vi fick en exklusiv intervju med Stuart Murdoch, vilket resulterade i ett album som kom att handla mycket om det nya albumet samt om hur allting egentligen började.
Under de senaste 20 åren har Skottland, och kanske främst Glasgow, kunnat stoltsera med en mängd framgångsrika band. Varför tror du att det går så bra för skotsk musik?
– Det är en bra fråga. Men jag har nog inget bra svar på det. Jag är inte säker, men det kanske skulle kunna ha något att göra med att post-industriella städer – som exempelvis Glasgow, har en särskild melankoli över sig. Dessutom kanske många går arbetslösa i den här typen av städer. Dessa element samverkar och leder till att många utvecklar en längtan efter något annat.
Jag besökte Skottland för några år sedan och slogs direkt av hur många bra musiker det finns – till och med coverbanden och gatumusikerna är helt fantastiska. Tror du att er långa musiktradition har varit betydelsefull för hur den moderna skotska musikscenen ser ut idag?
– Helt klart. Jag tror att det är en stor del av förklaringen till varför den ser ut som den gör. Om människor inte växer upp med att sjunga så kommer de inte heller fortsätta att sjunga senare i livet. När vi växte upp fanns det musik överallt. I skolan, hemma och varje gång grannarna eller familjen hade fest. Dessa slutade för övrigt alltid med fyllevisor runt pianot.
Minns du dina första musikaliska upplevelser?
– Ja, några av dem. Jag minns att jag som fyraåring var med i ett band – The Imps. Vi lärde oss några låtar från Djungelboken, vilket också var den första musiken jag uppträdde med… (Murdoch börjar sjunga) ”I’m the king of the swingers, the jungle V.I.P”. Jag tror att vi spelade apor den gången. När jag började skolan var jag även med i en konsert där man sjöng cowboy-låtar. Jag gillade det eftersom att man fick ha på sig jeans. Jag var typ fem eller sex då, och jag minns att en av flickorna kom fram till mig och sa att jag såg så häftig ut i jeans och cowboy-hatt. Så jag tänkte väl ”Okey, I like this”.
När började du intressera dig för musik?
– Jag växte upp på 70-talet. Då fanns det bara två tv-kanaler, radio och så massor av fotboll. Det var inte som nu när alla barn har massa olika saker att sysselsätta sig med. Popmusik och fotboll – det var det två saker våra liv bestod av på den tiden.
Hur upptäckte du musik?
– De första plattorna jag köpte hittade jag på loppmarknader. Jag var nog inte särskilt gammal och jag gick nog mest på hur omslagen såg ut. En av de första plattorna jag föll för var Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water, som jag sedan förälskade mig i.
I en intervju för inte allt för länge sedan sa du att även om människor kan läsa om alla band och artister online så är det den personliga rekommendationen som betyder mest. Har det funnits någon person i ditt liv som varit betydelsefull för vilken musik du valt att lyssna på?
– Inte när jag var ung, tyvärr. Det hände nog först mycket senare. Men jag hade nog alltid antennerna ute så att säga. Min släkting gav mig alla sina gamla Beatles-album, vilka jag så klart spelade sönder.
Fanns det någon speciell låt eller konsertupplevelse som inspirerade dig till att börja skriva musik?
– Det är konstigt, men jag tror inte jag någonsin kopplade ihop de delarna på det sättet. Jag hade bara uppfattningen att jag älskade musik, och det var det. När jag var 20 kunde jag inte någonting om att låtskriveri. Jag älskade musik men jag hade ingen aning om att jag själv kunde skriva låtar.
Jag har alltid älskat historien om hur Belle & Sebastian kom till – hur ni startade upp bandet som ett musikprojekt på universitetet, och hur ett par demos sedan förvandlades till ett succéalbum. Men var det verkligen så det gick till?
– Ja, självklart! Jag tror att alla de bästa sakerna i livet sker av en slump. Det är bara att titta på oss människor – vi är som insekter! Vi springer bara runt helt utan riktning. Hur ska vi kunna veta vad vi är ämnade att ägna oss åt? Jag hade länge försökt starta upp ett band, men ingen jag träffade hade visat det minsta av intresse för det. Jag hade förlikat mig med och hade tänkt ge upp musiken för att flytta till Kalifornien. Och då hörde universitetet i Glasgow av sig och frågade om jag kunde göra ett album. Men jag hade inget band. Så jag frågade helt enkelt lite folk jag kände om de kunde tänka sig var med. Och det var så bandet kom till.
Hur kom det sig att det blev just ni som bildade ett band?
– Tja, det är det som är grejen. De var de enda som visade minsta intresse för projektet. Allt var väldigt sporadiskt. Jag visste inte ens om de kunde spela några instrument. Den enda jag hade koll på musikaliskt var Stevie (Jackson reds. anm) som jag visste var en duktig gitarrist och sångare. Till honom skrev jag dessutom många brev innan jag lyckades övertala honom att vara med i bandet.
Girl in Peacetime Want to Dance är albumtiteln för er nya platta. Det är en riktigt bra titel tycker jag. Men jag vet inte om jag riktigt förstår den. Var kommer den ifrån?
– Jag tycker nog precis som dig när det kommer till titeln. Jag gillar den, men jag är inte helt säker på att jag förstår den. Titeln ramlade över mig plötsligt varpå jag skrev ner den i min anteckningsbok. Jag har burit med mig den under ett par år, och när vi höll på att spela in plattan så kom den plötsligt tillbaka till mig igen.
Albumet visar helt klart på ett nytt sound och en ny inriktning för bandet. Man hör spår av bland annat disco, europop och electropop. Vilket sound eftersträvade ni under arbetet med plattan?
– Vi hade nog ingen tydlig plan. Men många av låtarna skrevs under en ganska kort period, vilket är ganska ovanligt för oss. Beatet och basen är den röda tråden. Och det kändes som vi hittade en bra inriktning. Sedan krävdes det en bra producent för att lyckas få ihop låtarna på ett snyggt sätt.
Hur går det till när du bestämmer dig för att göra ett nytt album? Har du redan 10-12 låtar klara innan eller hur funkar det?
– Nej, så funkar det inte längre. Vi är inga Rod Stewarts. Vi vaknar inte upp i våra slott och inser att nu – nu behöver vi göra en ny platta. Vi MÅSTE göra nya plattor. Vi försöker leva på det här, och vi älskar musik, så det är helt enkelt alltid tid för att göra ett nytt album.
Du har beskrivit albumet som ett ”vinn-eller-försvinn-album”. Vad menar du med det?
– Vi lever i en kommersiell värld, och vi måste hela tiden se till att producera relevant musik. Jag tror att folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor.
Men tror du verkligen det? Det är jag nog inte så övertygad om.
– Kanske. Men kolla här – vi tänker inte på oss själva som… Jag antar att många har personliga minnen som är kopplade till vår musik. Och många uppfattar oss som ett slags ”vintage-band” från 90-talet. Men i verkligheten är det ett ”working band”. Och för att vara det måste vi också fortsätta att jobba hårt.
Den här månadens HiFi-album i WiMP är v2.0 – det Mercury Prize-nominerade andra albumet från de brittiska nykomlingarna i GoGo Penguin. Här nedanför hittar du vår recension av plattan, följd av en intervju med bandets basist Nick Blacka.
***
Intressanta band beskrivs ofta som ”unika”, men när det kommer till GoGo Penguin är det inte bara något man säger – det är på riktigt. Med deras intensiva break-beats, telepatiska samspel och känsla för melodier skapar de ett sound som känns helt eget. GoGo Penguin har inte heller någon ledare. Chris Illingworths filtrerade pianomelodier kombineras snyggt av basisten Nick Blackas energiska spel och trummisen Rob Turner.
Man kan försöka definiera det, men att placera GoGo Penguin i ett fack leder bara till att man begränsar den gränslösa filosofi som utgör gruppens sound.
Med influenser från såväl Brian Eno och John Cage som Squarepusher finns det inga begränsningar för var gruppen hämtar inspiration. Sättningen kan sägas vara typisk för en pianotrio, men gruppen lånar fritt från melodiska, harmoniska och strukturella idéer inom jazzen och klassisk musik. När det kommer till rytmer närmar de sig också de elektroniska ljudlandskapen. Det är också det här mötet mellan genrer och stilar som bidrar till att gruppens ”akustiska electronica” låter så fantastiskt bra.
Även om det här tekniskt sett är Manchester-gruppens andra release, måste v2.0 ändå ses som GoGo Penguins stora genombrott. Nick Blacka som tidigare spelade i en jazztrio tillsammans med Illingworth, gick med i gruppen i slutet av 2012 efter att grundaren Grant Russell lämnat bandet. Blacka bidrog till en ökad sammanhållning inom gruppen – både gällande funktion, medvetenhet och sound. Om debuten Fanfares visade på en bandprototyp så är istället v2.0 – med dess så passande titel, ett bevis på GoGo Penguins mycket framgångsrika omstart.
Det är ljudet av ett band som blivit mer närvarande men också mer medvetna om den ljudmässiga värld de själva skapat.
Öppningsspåret ”Murmuration” kan närmast liknas vid ett manifest – tydligt improviserad men också med drag från exempelvis Jon Hopkins och Massive Attack. Låten är döpt efter sättet som fåglar samlar sig i flock – en stark och vacker helhet där det inte finns någon ledare och där ingen fågel är mer betydelsefull än den andra.
Den pulserande ”Garden Dog Barbecue” sätter ljus på det som är bandets värld – influerad av Aphex Twin men med sin grund i bebopen. ”Kamaloka” förför med sin vackra och Four Tet-liknande melodi, medan ”Fort” rör sig från Arvo Pärt-inspirerat pianospel till en rytmisk trumdel som för tankarna till techno.
”One Percent” (en referens till dagens finansvärld) har lett till den konstiga, men ack så hjärtliga beskrivningen av bandet: “sounds like a CD skipping – but live”. Det första stycket som bandet skrev tillsammans var annars den hiphop-doftande ”Home” som öppnas med Blackas välkomnande basintro.
”The Letter” – som förövrigt spelades in i totalt mörker, är en långsam och närmast spirituell ballad som kombinerar klassiska jazzharmonier med en mer modern känsla. Här får man en stunds vila innan man slungas in i den intensiva ”To Drown In You” samt albumets mest experimentella höjdpunkt – ”Shock & Awe”.
Albumet avslutas med den vackra ”Hopopono” som med sin mix av olika influenser också tar oss tillbaka till början av vår färd – en resa som tagit oss med genom mytomspunna landskap, spiritualitet, kärlek men också genom politiska underground-rörelser. Men som med all bra musik och litteratur är det här också ett album där lyssnaren tillåts att skapa sin helt egna historia.
Efter framgångarna med debuten har bandet också utnyttjat sina nya tillgångar. Ljudteknikern Joe Reiser och studioteknikern Brendan Williams har gjort ett briljant jobb. Det här är en färgsprakande ögonblicksbild av ett band som hittat sin egen röst samtidigt som de på ett modigt sätt också skapat ett helt eget sound.
Foto: Arlen Connelly
Har albumtiteln – v2.0, någonting att göra med omstruktureringarna inom bandet?
– Ja, absolut. På många sätt tänker vi nog på det här som ett nytt debutalbum. Med det sagt vill vi så klart inte göra oss av med vår första platta – jag tycker den är superbra och jag vet att alla var väldigt nöjda med den. Men redan när den plattan spelades in ville alla egentligen gå i en annan riktning, så jag antar att den var ”gammal” redan från början. De ville gå mer mot soundet som hörs på v2.0 – med electronica, eller i alla fall att få musiken att låta mer som electronica.
Albumtiteln syftar på allt det här och konceptet att vara en uppgraderad ”version” av sig själv. Under arbetet delade vi med oss av olika idéer inspelade på våra laptops. Vi delade filer och omgjorda versioner. Det var från den processen som albumet sedan utvecklades.
Är den här elektroniska inriktningen den största förändringen som skett sedan du gick med i bandet?
– Ja, jag tror det. Jag menar – om du byter ut en person i en trio så kommer allt att låta annorlunda. Och jag tror att alla var medvetna om det.
Arbetet med det här albumet var mer kollektivt. När debutalbumet skrevs tog killarna istället med sig färdigställda idéer och så spelade dem det. Under den här processen tog vi fram våra olika idéer i ett mycket tidigare skede, och sedan kom vi med synpunkter och slutförde det tillsammans. Ibland tog vi ut en liten del av en låt och loopade den i flera timmar för att försöka hitta rätt stil innan vi bestämde oss för ett slutgiltigt sound.
Albumet låter lite mer electronica – det är i alla fall vad vi medvetet försökte göra. Men det är fortfarande en pianotrio som spelar akustisk musik. Det finns inte så mycket samplingar och så, förutom små bitar här och där. Och så lite pedaleffekter till min bas.
Även om vi är en trio så har vi också en hemlig fjärde medlem – en kille som heter Joe Reiser. Han är vår ljudtekniker och har också varit med och producerat albumet. Så jag är inte det enda nya tillskottet. Att jobba med Joe var att ta ett stort steg framåt – både ljudmässigt och när det kommer till teknikerna vi använder oss av när vi spelar live.
På vilket sätt då?
– Han bidrog väldigt mycket till live-showerna – till exempel genom att använda nya och smarta sätt att förstärka basen och pianot på. Om du ser oss live så liknar det nästan en rockkonsert. Vi kör rätt hårt, med mycket bas och så. Och då måste pianot förstärkas för att matcha trummorna.
Joe har kommit på lösningar för allt det här. Jag låter säkert väldigt nördig nu, men för pianot har han sådana här speciella magnetiska mickar som placeras på insidan, under strängarna. Detta gör att man kan förstärka pianot till samma nivå som trummorna. Joe har varit väldigt betydelsefull för att bandets utveckling.
När du pratar om bandet känns det som att ni befinner er i ständig förändring och utveckling?
– Ja kanske det, men det är svårt att säga. Just nu har vi precis börjat jobba med nytt material. Vi har ett stort gig i Paris och efter det kommer vi låsa in oss någonstans och skriva klart den tredje plattan. Jag gillar att tänka på album som ögonblicksbilder av en specifik tid, så det är ganska svårt att redan nu säga hur plattan kommer att låta.
Men det kommer att förändras så klart. Just nu är vi ganska sammanhållna som band eftersom att vi varit ute och turnerat med v2.0 i nästan 18 månader. Men för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad som kommer hända i framtiden.
Vad kommer fortsätta att vara detsamma då?
– Vi kommer inte börja använda massor av synthar. Vi kommer aldrig bli fåniga gällande den elektroniska sidan och förlora vår akustiska natur. Vi vill fortfarande att det ska finnas tre instrument: piano, bas och trummor.
Med det sagt så skulle jag nog ändå vilja säga att soundet ni har på gång till stor del kan definieras av dess likhet med elektronisk musik. Den har ofta också kallats för ”akustisk electronica”.
– Tja, på ett sätt så stämmer inte ”akustisk electronica” in överhuvudtaget. Grundidén är att vi är en akustisk pianotrio som hämtat inspiration från elektronisk musik och funderat över hur den kan översättas till vårt musikaliska språk.
Er musik är till stor del också baserad i jazzen och den klassiska musiken. Hur lyckas ni balansera mellan alla dessa olika skolor och genrer?
– Chris är en klassiskt skolad pianist. Han och Rob gick båda på The Royal Northern College of Music i Manchester där de studerade klassisk musik i fyra år. Jag och Rob träffades på en jazzscen i Manchester. Grejen är väl den att om vi säger att vi är ett renodlat jazzband så stämmer det inte heller. Det är inte så att vi vill distansera oss själva från jazzen. Vi vill bara inte definiera oss som ett jazzband eftersom begreppet kommer med en mängd olika begränsningar.
Ibland kan man nästan känna sig taskig mot jazzpubliken som kommer för att se oss. Det har hänt, även om det inte varit många gånger, att människor kommer fram till oss efter spelningarna och säger ”Hey, varför var det inte mer improvisation?”. Vad ska man svara? ”Det är för att vi inte vill att det ska vara så”.
Vi letar efter kreativitet överallt, och vi hämtar delar och bitar från olika ställen. Om vi gillar stilen hos en specifik klassisk kompositör så kanske vi lånar den, och om vi hittar jazzelement och improvisationsdelar vi gillar så tar vi det. Men vi vill inte bli placerade i ett specifikt fack. Det blir begränsande för oss – men också förvirrande för publiken, haha.
Det var ett glädjande svar. För ett tag sedan pratade jag med Bill Frisell, och vi kom in på hur man kan missuppfatta jazzen som genre. För precis som med er musik så tänker jag inte på hans musik som jazz. Han menade att jazz inte är en specifik stil utan mer av en process och ett sätt att närma sig musiken. Vad tycker du om det?
– Ja jag skulle nog vilja hålla med om det. Det är en svår fråga. Speciellt idag när man knappt kan säga vad som är jazz längre. Jag tror att det är många olika saker helt enkelt. Vissa kommer nog alltid tycka att vi är ett jazzband – vi har en typisk jazzsättning och använder oss av improvisation. Men själv är jag tveksam till om det verkligen är jazz. Jag antar att det är upp till lyssnaren att bestämma.
Skivbolag kan vara kontraproduktiva när det kommer till att förklara konst. Genom att försöka definiera något kan det kanske också leda till att musik missuppfattas?
– Ja, det är definitivt ett problem. Av någon anledning försöker människor desperat att kategorisera allting. Jag antar att det bara är ett sätt att försöka förstå musiken. Det är bara det att vi inte ser det på det sättet. Musik är bara musik – det är toner och rytmer. Du kan ta vilken stil du vill och använda den i din musik. Det finns inga begränsningar.
Förra året blev ni nominerade för The Mercury Prize. Hur kändes det?
– Det var otroligt kul att bli utvalda på det sättet, och jag tror att vi fick ut mer av det än de andra banden, eftersom vi var minst kända. Det ledde till att fler upptäckte oss, och det är egentligen allt vi önskade oss.
Vad tycker ni om de andra som blev nominerade?
– Ärligt talat så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Vi gillar East India Youth. Speciellt en låt som heter ”Glitter”. Polar Bear är riktigt coola också – jag gillar deras grej.
Vilka andra musiktrender tycker du annars känns spännande?
– Om jag pratar för gruppen som helhet så gillar vi helt olika saker. Något vi har gemensamt är vårt intresse för electronica, vilket kanske också förklarar varför vår egen musik influerats så mycket av den stilen.
Chris lyssnar väldigt mycket på obskyr electronica. Vi gillar också en kille som heter Frederik Robinson – jag tror han kommer från Sverige? Under arbetet med plattan lyssnade vi väldigt mycket på Jon Hopkins, Burial, Radiohead och andra projekt där Thom Yorke varit inblandad.
Hur känner du inför den digitala revolutionen inom musikbranschen?
– Det är en pågående debatt. Vissa artister verkar vara rädda för den. Alla är oroliga för försäljningen och hur mycket pengar de kommer förlora om människor inte längre köper plattor.
Jag tror inte att det påverkar oss så mycket, vilket också beror på att vi har en så speciell nisch. Det är helt enkelt så utvecklingen ser ut och man måste anpassa sig efter den. Nu verkar det till och med som att nedladdning är på väg ut. För egen del tycker jag att det är en fantastiskt möjlighet att ha tillgång till så mycket musik på en och samma gång.
Jag måste fråga – finns det någon speciell story bakom ert bandnamn?
– Haha, ja det finns det. Och jag brukar oftast låta Chris berätta den eftersom jag inte var med då. Men okej. När bandet startade fanns det egentligen inga intentioner att spela in album eller spela live. Det var helt enkelt bara ett sätt för killarna att samlas och spela musik de själva gillade.
Och så en dag ringde en kompis som jobbade på Sand Bar i Manchester. De hade fått ett återbud och undrade om bandet kunde hoppa in. Men de hade inget namn. I replokalen fanns det ett mjukisdjur i form av en pingvin. Och när någon sedan frågade vad de hette var det någon som svarade ”Vad tror ni om Penguin?” Eller Go Penguin!? Eller kanske GoGo Penguin?”. Och det var det. Sedan dess har namnet hängt med.
På veckans klassiska album i WiMP hör du Tchaikovskys sista opera – Iolanta, med den kända sångerskan Anna Netrebko i huvudrollen.
När Tchaikovsky påbörjade arbetet med Iolanta var han nog inte medveten om att det också skulle komma att bli hans sista opera. Mindre än ett år efter premiären – som ägde rum på den berömda Marinskijteatern i St. Petersburg i december 1892, avled nämligen den legendariska kompositören.
Iolanta är baserad på pjäsen ”Kung Renés Dotter” från den danska poeten Henrik Hertz, och librettot skrevs av Tchaikovskys bror – Modest Tchaikovsky. Operan utspelar sig i 1400-talets Frankrike och berättar historien om Kung Rene´s blinda dotter Iolanta som genom dramatiska prövningar återfår såväl sin syn som sin spirituella kraft.
Och även om operan fick ett varmt mottagande vid premiären, var Tchaikovsky själv rätt missnöjd och menade att han hade förlorat förmågan att skriva en bra opera. Några år innan Iolanta hade Tchaivkovsky haft otroliga framgångar med Spader Dam, som kan ses som ett dramatiskt och kompositörsmässigt mästerverk.
Iolanta, som dessvärre inte spelas särskilt ofta på världens operascener längre, innehåller endast en akt och består av nio scener. På veckans album hör vi Anna Netrebko – som också kan ses göra framställningen vid åtta tillfällen på The Met i New York i höst, i titelrollen. Med dess gåtfulla, passionerade och samtidigt stämningsfulla karaktär är det här en roll som passar Netrebko helt perfekt.
Här har Netrebko även fått fint sällskap av bland annat Sergey Skorokhodov, Alexey Markov, Vitalij Kowaljow samt Slovenian Philharmonic Orchestra som leds av dirigenten Emmanuel Villaume.
Efter att världsstjärnan Lorde handplockat honom till soundtracket för Hunger Games Mockingjay fick världen upp ögonen för XOV. Idag släpper det svenska stjärnskottet debut-EP:n Lucifer, och spås samtidigt få en lysande internationell karriär.
Det började med ett meddelande på Twitter. Världsstjärnan Lordes namn poppade upp i inkorgen, men XOV, eller Damian Ardestani som han heter på riktigt, var helt övertygad om att det var ett misstag.
– Jag trodde att det var ett spam. Det är precis som att Kanye West skulle skicka ett mejl till en. Det händer ju liksom inte. Jag tänkte att jag skulle få ett sådant där ”Thanks Mr, you have won 3000 dollars”-meddelande om jag svarade, så jag sket helt enkelt i det.
Men Damians manager var inte lika säker, och övertygade honom om att kolla upp saken. Det visade sig mycket riktigt vara den riktiga Lorde som hade skrivit till honom, och att hon redan var ett stort XOV-fan. Dessutom ville hon få med en av hans låtar på soundtracket till filmen ”Hunger Games Mockingjay”.
– Hon ville ha med ”Lucifer”, men efter strul med filmbolaget blev det till slut ”Animal” som kom med. Men det var sjukt roligt så klart. Och Lorde är en fantastisk person – väldigt rak, peppande och trevlig.
Damian växte upp i Tensta utanför Stockholm – en plats han fortfarande ser som en del av sig själv även om besöken blivit allt färre under de senaste åren. Uppväxten präglades av tragedier och splittringar inom familjen, vilket fick sitt klimax med pappans narkotikamissbruk. Trots detta lyckades Damian ta sig fram i livet och redan som 16-åring fick han sitt första jobb som säljare.
– Det visade sig att jag hade talang för det. Jag hade grymma business-skills och vid 23 var jag VD. Pengar, tillgångar, karriär – jag hade plötsligt allt som man förknippar med framgång. Men jag var inte lycklig.
Musiken hade alltid funnits vid Damian sida och det var också hit som han nu sökte sig. Men att så drastiskt byta väg i livet var inte helt enkelt, och det har varit en lång process att ta sig dit Damian är idag.
– Låtarna till EP:n skrevs för jättelänge sedan, men att hitta rätt sound och stil tog aslång tid. Jag och min producent Kono hade svåra vredesutbrott på varandra och det var rätt jobbigt faktiskt. Jag är ultraperfektionist och det var överhuvudtaget svårt att släppa in en annan person i mitt arbete. Jag tror vi gjorde om ”Lucifer” cirka 70 gånger.
Det går inte att prata om XOV:s musik utan att nämna dess hitpotential. Många av låtarna på EP:n sätter sig efter en lyssning – lyssna till exempel på hitten ”Boys Don´t Cry” eller den suggestiva ”Blood Honey”. Men här finns också något djupare och mer personligt. Och enligt Damian ryms det ett större mörker på EP:n än vad många kanske tror.
– Jag tror att mycket av detta kommer ifrån min barndom och allt som hände då. Jag känner i alla fall att jag alltid burit på ett mörker. Och det kommer ut i min musik. Därför mår jag också så bra av att göra musik – det är min kanal för att ventilera känslor.
Den största delen av arbetet med plattan skedde i Los Angeles, där Damian också varit bosatt under de senaste åren. Då många släktingar redan bodde i USA var det inget stort steg för Damian att flytta från Sverige. Los Angeles är också platsen där han säger sig ha den största delen av sitt sociala umgänge idag.
Men kärleken till Sverige har aldrig försvunnit och sedan en tid tillbaka har Damian en stuga ute i Stockholms skärgård. Med sin avskildhet är det en plats dit han kommer för att vara för sig själv och kunna ägna sig helhjärtat åt skrivandet. Men helt ensam är han inte. Vid sin sida har han ständigt jack russell-hunden Everly, som också syns på många av Damians bilder i sociala medier.
– Hon följer med mig överallt, på mina resor och till studion. Det är en riktig jetset-hund, haha. Men bäst trivs hon ute i skärgården. Hon betyder väldigt mycket för mig.
Nyårskonserten med Wienerfilharmonikerna tillhör en av världens äldsta och mest prestigefyllda konserter. Konserten har getts under 70 år och har genom åren letts av en mängd berömda dirigenter. Vid årets konsert fick vi se en levande legend – Zubin Mehta leda filharmonikerna, och i samband med detta fick vi också en exklusiv pratstund med maestron.
Vad är det som gör Nyårskonserten så speciell?
– Wien har en lång tradition av klassisk musik, och en av de mest imponerande delarna i detta är utan tvekan Wienerfilharmonikerna och musiken från Straussdynastin. Traditionen med att ge en konsert för det nya året har funnits sedan 1950-talet, och konserten följs av upp emot 50 miljoner TV-tittare från 90 olika länder. Musiken, som skrevs av Johan Strauss den äldre och hans söner, åtnjuts av musikälskare världen över.
Zubin Mehta föddes 1936 i Indien och avslutade sin musikaliska utbildning vid Hans Swarowsky-konservatoriet i Wien. Det var också här han debuterade år 1958. Två år senare genomförde Mehta sin första konsert med filharmonikerna. Efter många år som chef för Los Angeles Philharmonic, och senare New York Philharmonic, har han nu olika positioner – bland annat som musikalisk ledare för Israel Philharmonic Orchestra och chefsdirigent för Maggio Musicale-festivalen i Florens. År 2001 blev Mehta också utnämnd till hedersmedlem i Wienerfilharmonikerna, efter ett samarbete som sträcker sig över 40 år. Detta gör honom också till dess mest varaktiga dirigent någonsin.
– Jag tillbringade sju år av mitt liv som student i Wien, och lärde mig då filharmonikernas tolkningar av de stora klassiska mästarna: Haydn, Mozart, Beethoven, Wagner och så vidare. Men jag har också följt orkesterns otroliga engagemang för Straussdynastin, säger Zubin Mehta.
Vad är det som gör att den här musiken fortfarande känns relevant?
– Wienerfilharmonikerna har alltid behandlat tolkningar av Strauss-familjens musik på samma sätt som med exempelvis Haydn och Mozart. Varje framförande av en polka eller en vals kan därför ses som ett bevis på deras kärlek för denna repertoar.
Berätta om årets program!
– Årets program firar 600-årsdagen av universitetet i Wien, samt 200-årsdagen av den tekniska högskolan. Ett par av programmets stycken kommer dedikeras till dessa firanden: ”Elektro-Magnetische-”, ”Mit Dampf-” eller ”Studenten-Polka”.
I programmet hittar vi också musik från en av de mest kända danska kompositörerna – H. C. Lumbye – hur kommer det sig?
– Det är väl känt att H. C. Lumbye studerade i Wien samtidigt som Langer och Strauss-familjen. Då han var mycket influerad av dessa, och då årets program generellt sett tar oss i nordlig riktning (”An der Elbe”), tyckte vi att det kändes helt rätt att ta med Lumbyes bubblande ”Champagne Galop”.
Wienerfilharmonikernas historia går tillbaka till 1842, då Otto Nicolai genomförde en konsert med samtliga medlemmar från den kejserliga operan. Denna händelse betraktas generellt som grundandet av orkestern. Sedan dess har orkestern varit organiserad som en privat förening som arbetar självstyrt såväl konstnärligt och organisatoriskt som ekonomiskt. Sedan starten har de haft viktiga konstnärliga samarbeten med exempelvis Richard Strauss, Gustav Mahler, Arturo Toscanini och Wilhelm Furtwängler. Efter 1945 märks samarbetspartners som Karl Böhm, Leonard Bernstein och Herbert von Karajan. Orkestern är utan tvekan en av de bästa någonsin, och har dessutom lyckats ligga på denna höga nivå under många år.
Vad tror du att orkesterns framgångar beror på?
– Jag tror att Wienerfilharmonikerna har varit framgångsrika när det kommer till att föra över musikaliska traditioner från lärare till elev. På detta sätt har inte bara tolkningar av de stora mästarna bevarats, utan också den tonala skönheten från varje instrument behållits intakt.
Så avslutades min pratstund med en av vår tids stora musikaliska ledare. Lyssna och njut av de sköna tonerna från Wien.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
