På det här albumet tar Daniel Hope med oss på en musikalisk resa där han uppsöker arvet från landsförvisade kompositörer som kom att verka i filmvärldens mecka – Hollywood. Miklos Rózsa, John Waxman, Hanns Eisler och Erich Wolfgang Korngold är bara några av dessa, där Korngolds vidunderliga violinkonsert står som albumets centrala punkt.
Albumet innehåller också några moderna soundtrack-klassiker med musik från Schindler’s List, American Beauty och Cinema Paradiso – detta för att belysa vilket starkt inflytande exilkompositörerna hade och fortfarande har på nutida kompositörer inom filmmusik.
Gästar på albumet gör ingen mindre än Sting, som sjunger på ”The Secret Marriage” – med egen text och musik av Hanns Eissler. Här hör vi också det tyska sångfenomenet Max Raabe som framför den berömda ”Speak Low” av Kurt Weill.
Rakt igenom hör vi Stockholms Kungliga Filharmoniker ackompanjera Hope, under ledning av dirigenten Alexander Shelley.
Escape To Paradise är både ett historiskt och musikaliskt koncept, och ett tema som Daniel Hope själv har personliga kopplingar till: hans morföräldrar flydde från Hitlers Tyskland till Sydafrika, och hans föräldrar flydde på samma sätt från apartheidregimen till England.
Lyssna och njut av ett enastående album, framfört av en fantastisk konstnär!
Att Elvis Costello fyller 60 år måste absolut lyftas fram här i WiMP, men när jag beslöt mig för att sätta ihop en lista med 60 av hans bästa låtar upptäckte jag snabbt att flera viktiga album inte finns tillgängliga för streaming. Titlar som My Aim Is True (1977), Almost Blue (1981), Imperial Bedroom (1982) och min favorit, den allmänt dissade Punch Clock(1983), lyser alla med sin frånvaro, och vissa viktiga singlar och B-sidor likaså. Jag började helt enkelt tvivla på idén med att sätta ihop en lista.
Men nej! När jag började tänka på alternativa lösningar slog det mig rätt snabbt att Costello faktiskt är ett slags musikernas musiker, högt aktad och respekterad av sina kollegor – där många har gjort versioner av jubilarens låtar. Och inte bara det. Costello har också skrivit, producerat och samarbetat med en rad olika artister. Så med allt detta i åtanke, var det bara att sätta igång. Problemet var att vara begränsa listan till 60 låtar.
Jag tror att jag har lyckats ganska väl med att ge en representativ översikt av Costellos karriär. Denna sträcker sig från den blygsamma starten 1977, då han var en Buddy Holly-glasögonprydd rocker, till en fortsatt resa genom alla tänkbara genrer – country, jazz, klassiskt, soul och oändligt mycket mer – till punkten där han är idag – en ”grand old man” som inte visat några signifikanta tecken på åldrande. Costello musikaliska nyfikenhet verkar konstant och ostoppbar, och han borde vara en förebild för alla som arbetar med musik.
Jag har lämnat ut några skivor som vissa kanske hävdar är viktiga, bland annat The Juliet Brev som han gjorde tillsammans med stråkkvartetten The Brodsky Quartet 1993 och outgrundliga North (2003) som jag helt enkelt aldrig har kommit särskilt nära.
De 60 låtarna visar på en enorm räckvidd som jag tror att få konstnärer någonsin visat på. De som tolkat hans låtar (Johnny Cash, Ute Lemper, Roy Orbison, Robert Wyatt och fler) ger dem utan tvekan en personlig touch och där Costello själv gör covers av andras låtar har han på samma sätt satt sin egen prägel.
Vi önskar Elvis Costello (född Declan Patrick Aloysius MacManus den 25 augusti 1954) ett stort grattis på födelsedagen!
Denna veckas klassiska album är inspelad av den unga brittiska pianisten Benjamin Grosvenor, en person som redan har satt sitt namn på den internationella konsertscenen. Här ska det dansas…
Benjamin Grosvenor: DANCES
Och på detta album, hans andra soloalbum på skivbolaget Decca, komponerar Benjamin Grosvenor ihop ett fantasifullt och inspirerande program med pianomusik inspirerad av olika dansformer. Du kommer bland annat kunna höra influenser från vals, mazurkas, tango samt boogie woogie.
Fokuset är riktat mot musik med dans-karaktär men detta album är även inspirerad av ett brev från den store pianisten och kompositören Ferruccio Busoni till hans tidigare elev Egon Petri. I brevet föreslår Busoni sina unga elever att göra en ”dans” som tema för en konsert . Detta koncept tyckte Benjamin Grosvenor verkade så intressant att han satte ihop en liknande till sin debutkonsert i Queen Elizabeth Hall i 2012.
Både konserten och många, många av hans tidigare konserter har väckt odelad kritik för den unge pianisten som nu gäster allehanda konserthus och festivaler.
Lyssna på Grosvenor tolkningar av bland andra Bach, Chopin, Scriabin och Granados och bjud någon som du älskar (eller dig själv!) upp till en dans. Enjoy!
Kom ihåg att om du har frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
Sådana skivor görs inte längre säger man. Johodå, det görs de visst det. Man sade så redan 1994 och så gick Jeff Buckley och gjorde en ”sån skiva” i alla fall. Så man ska akta sig för att vara alltför definitiv, för är det något som stora artister alltid kommer att göra så är det att vända ut och in på definitioner.
När Grace gavs ut för tjugo år sedan lät den inte som något annat. Den låter fortfarande inte som något annat, och om du skulle höra något dylikt är det för att något annat i så fall låter som Grace. Jeff Buckley framstod som ett eget väsen varhelst han spelade och sjöng; en sångröst som skapt för att trollbinda, ett utseende som gjort för en modellkarriär, en kreativitet som avsedd för storverk, ett uttryck som inte var av denna världen. De låtar han själv skrev drog inspiration från all sorts musik, såväl psalmer som hårdrock, precis som hans breda palett av covers vilka han helt omformade till sina egna. Grace satte glasögon på en närsynt värld, och plötsligt kunde den se detaljer inga linser tidigare kunnat urskilja.
Albumet var så före sin tid att världen dessutom behövde lite tid för att inse dess storhet. “Bandet” Jeff Buckley (för det var ett band, enligt frontfigurens eget sätt att se det) spelade det under nästan tre års turnerande i takt med att intresset ökade. Några år senare skulle det äntligen göras en uppföljare med titeln My Sweetheart, The Drunk, och ingen förväntade sig något annat än att nivån skulle höjas ytterligare ett snäpp från debutalbumet. I Jeff Buckley såg världen ett underbarn, en artist och person som var kapabel till så gott som allt förutom att gå på vatten. En förmåga man, som det så ödesdigert skulle utveckla sig, ironiskt nog önskar att han också hade besuttit.
En som i högsta grad var med och skapade Grace var danske basisten Mick Grondahl (född Michael Grøndahl), den person som på allra närmast håll såg förloppet från ax till limpa. Grondahl och Buckley träffades i ett skede där Buckley började skapa sig ett namn på mindre klubbar i New York, mest noterbart kaféet Sin-é i East Village. När ryktet hade börjat sprida sig om den trollbindande underhållaren med den flygande sångrösten började skivbolagen flockas och det blev till slut Sony Music som drog det längsta strået. Grondahl minns sitt första möte med Buckley:
– Jeff och jag träffades första gången i källaren till en kyrka på Columbiauniversitetets område. Jag hade gått backstage för att hänga med bandet, Glim, som jag kommit för att se den kvällen. Jag kände hur jag sakta drogs mot en gestalt bredvid mig som omsorgsfullt satt och gjorde i ordning sin gitarr. Bilden av honom där i neonljusets sken är fortfarande tydligare än någonsin – klädd i rutig skjorta, ytterst koncentrerad, svepandes nerför gitarrhalsen, helt oberörd av människorna runt omkring. Senare den kvällen genomförde han en vacker spelning. På efterfesten kom vi i samspråk om bluesmusik. Några månader efteråt såg jag att han skulle spela på New Music Seminar. Innan spelningen vandrade han runt i lokalen och jag hörde honom sjunga ”LA Woman”, så jag stämde in och sjöng sista versen. Han kände igen mig och vi bytte telefonnummer. När vi träffades hemma hos honom och jammade uppstod helt enkelt en känsla av möjligheter. Han gillade att jag var dämpad och spelade enkelt. Jag tyckte väl att han redan var ett enmansband, så min inställning var ”håll det enkelt och utöka vartefter det förhoppningsvis utvecklar sig framåt”.
Att döma av hans musik verkade Jeff vara en sårbar, introvert artist, men det var inte alls så han var, eller hur?
–Jeff var många saker, och hans person innehade en sårbarhet som gjorde honom stark och beredd att ta risker. Jeff var som en flod. Han gav och gav samtidigt som han sög åt sig av omgivningen. Han var född ledare och kapabel att fängsla de som fanns i hans omgivning med sin humor och sin blotta närvaro.
En tidig inspirationskälla var före detta Captain Beefheart-gitarristen Gary Lucas, som Buckley träffade 1991 i samband med en hyllningskonsert till sin far – den kultförklarade sångaren och låtskrivaren Tim. Även om han hela tiden sett styvfadern Ron Moorhead som sin riktige far kunde arvet från Tim tydligt urskiljas av andra, men han hade själv tidigare inte velat kännas vid detta. En isig yta som nu börjat smältas ner en aning. Efter hyllningskonserten blev Jeff under en period medlem i Gary Lucas band Gods and Monsters (som han snart skulle växa ur), och albumets två inledande låtar ”Mojo Pin” och ”Grace” påbörjades av de båda musikerna tillsammans.
I vilken utsträckning anser du att Lucas influenser kan höras på resten av albumet?
– Jag kan inte påstå att jag hör Gary mer än på de två spår han skrev med Jeff. Jag gillar det han gjorde med Captain Beefheart och hans senaste skiva. Låtar som ”Last Goodbye” och ”Eternal Life” skrevs långt före deras samarbete. ”Lover You Should Have Come Over” skrevs innan vi träffades medan ”Dream Brother” och ”So Real” skrevs under respektive efter tiden för inspelningarna av Grace i Bearsville Studios i Woodstock.
Bearsville Studios blev alltså platsen där Grace skulle komma att spelas in tillsammans med den numera legendariske, då glödhete producenten Andy Wallace, som hade varit ljudtekniker på Nirvanas Nevermind. Går man igenom Wallaces meritlista står Grace verkligen ut bland all grunge och alternativrock i mittfåran.
– Att jobba med Andy i Bearsville var en höjdare. Jag var mest van vid 8- eller kanske 16-kanalsstudios. Andy kunde förvalta den kreativa energin och styra låtarna mot en mer koncentrerad insats. Till exempel hade ”Lover You Should…” en ytterligare vers som ströks trots att den hade varit lika fängslande som de kvarvarande.
“Grace” var i min bok en extraordinär låt, full med olika lager av atonala ackord och allt. Vad tror du gjorde att den fungerade så bra?
– Ja, jag har själv alltid beundrat vad Jeff gjorde med Garys olika riff. Men jag vet inte riktigt vad som fick den att fungera. Jag menar, den går i valstakt, 3/4, och vi försökte undvika dess begränsningar. Vad jag gillar är bildspråket Jeff använder i sångtexten, arrangemanget och trumspelet Matt Johnson bidrog med, för att inte tala om Jeffs röst och att han gick med på ett bassolo!
Apropå bassolo, var det ditt basriff i inledningen av “Last Goodbye”?
– Faktum är att basriffet i inledningen av ”Last Goodbye” var det enda Jeff instruerade mig att spela, så han var den som låg bakom det. Resten av låten arbetade vi fram tillsammans och jag ändrade basgångar vartefter vi spelade in.
Jeff har sagt att den vackra ”Dream Brother” var första låten ni skrev tillsammans med Matt Johnson. Hur kom den till?
– “Dream Brother” kom till första gången vi någonsin träffade Matt i studion. Jeff frågade mig om jag hade några riff. Jag funderade lite och började sedan spela basgången som jag hade skrivit hemma medan jag repade. Min uppfattning var att det var ett intressant stycke och att det upplät mycket utrymme åt andra instrument. Jeff tog det till sig direkt och började spela slingan man kan höra på skivan, medan Matt fyllde i låtens skelett och lade sedan på vibrafon. Det, vårt första rep, var en fantastiskt sammansvetsande upplevelse.
Trots all sin prakt var Grace inte helt utan brister. Till exempel passade den otympliga, grungiga ”Eternal Life” inte riktigt in, och borde enligt undertecknad ha varit den låt som skulle ha tagits bort för att ge rum åt ”So Real”, vilken skrevs och lades till i sista stund på bekostnad av den minst lika bedårande ”Forget Her”. En uppfattning som delas av Grondahl:
– Jag håller med dig om “Eternal Life”. Den versionen har inte åldrats väl. Instrumentalt är den bra framförd, men den saknar bettet som den hade när vi körde den live. Med facit i hand hade det varit bättre att behålla ”Forget Her”. Jeff hade dock invändningar mot den sången av personliga skäl. Den påminde honom om en tjej han ville…ja, glömma.
När Sony signade Buckley gjorde man det på väldigt lösa grunder. Han hade knappt några egna låtar, han hade inget band, han visste inte vilken riktning hans musik skulle ta. Men det rådde inga som helst tvivel på vilken unik talang han besatt, inte minst bevisat med hjälp av alla covers han omvandlade på sitt vis i sina fängslande liveframträdanden.
Jeff var känd för sin stora repertoar av covers. Finns det några som ännu inte har sett dagens ljus, eller finns det någon specifik cover som du önskar hade spelats in? – Jag tror inte att det finns några Jeff-covers som väntar på att bli upptäckta. Vem vet? Någon kan ha en bootleg av en av hans tidigaste spelningar innehållande någon cover. Men jag tror att de alla finns tillgängliga. Jeff kunde göra om nästan vilken låt han ville sett till hans omfång och förmåga att imitera. Jag hade gärna hört honom sjunga Lennons ”Jealous Guy” eller ”#9 Dream”.
”Hallelujah” är tveklöst ett av de mest rörande framföranden som någonsin spelats in. Tycker du att den har fått sina rättmätiga hyllningar, eller har den överexponerats med åren?
– ”Hallelujah” är en sång som jag med stolthet kan säga att jag såg honom sjunga mer än någon annan levande människa. Jag brukade göra det till en grej att gå ut i publiken för att höra den och hans improvisationer. Så jag tycker att den har hyllats rättmätigt och att hans versioner kommer att leva vidare.
David Bowie har sagt att Grace är hans favoritalbum genom tiderna. Kommentar?
– Det är en ära när någon som Bowie håller den här skivan så högt. Jag träffade honom en gång och han verkade, för att vara britt, vara ganska entusiastisk.
Foto: Jimmy Ienner, JR./Sony Music Entertainment
Allt såg ut att kunna bli en fortsatt framgångssaga och karriären, som trots allt var i sin linda, skulle ta nästa steg med Grace uppföljare My Sweetheart, The Drunk. Jeff hade rest till Memphis före bandet för att installera sig, och samma kväll som de övriga satte sig på flyget dit åkte han och en roadie ner till strandkanten vid Wolf River, en biflod till Mississippifloden. Med sig hade de en bergsprängare och i ett infall gav han sig till tonerna av barndomshjältarna Led Zeppelins ”Whole Lotta Love” fullt påklädd ut i vattnet för en simtur, men försvann under ytan när han drogs ned av strömvirvlarna från en förbipasserande båt. Hans kropp påträffades sex dagar senare vid stranden där bluesens centrum, Beale Street, möter floden. Om det var en chock för omvärlden går det knappast att föreställa sig vilket trauma det måste ha varit för Grondahl och de andra vännerna i bandet vid ankomsten till Memphis den kvällen:
– Beträffande hans bortgång kan jag bara säga att ordet ”trauma” är väldigt passande. Under minst 12 år tänkte jag på honom varje dag. Som man säger, alla handskas olika med döden. Tack och lov fick jag en dotter och nu tänker jag på Jeff varannan dag.
Trots att Grace tillsammans med den föregående EP:n Live At Sin-é var de enda officiella skivor som gavs ut under hans korta karriär har det flödat ut desto fler under åren som gått sedan hans bortgång, såväl deluxeutgåvor som liveinspelningar, samlingar och demos. Fans och skivbolag försöker gärna lyfta på varenda sten i jakten på rariteter, vilket kanske inte alltid är av godo.
– De postuma utgåvorna har blivit lite för många. Samtidigt, med internets generösa natur, är det ändå inte mer än rätt att de inspelningarna också ges ut i något format, menar Grondahl.
Vad saknar du mest hos Jeff?
– Det jag saknar mest hos honom är hans närvaro och hur han fick dig att känna dig som den enda personen i rummet eller varhelst vi umgicks. Han hade en stark förmåga att vara sympatisk mot alla och, som det verkade, han kunde förstå dina känslor så att du inte kände dig ensam. Hans medkänsla var genuin. Professionellt, tja, där räcker det med att säga att han var otrolig att jobba med och han hade bra idéer för våra låtar. Han kunde lyfta vilken idé som helst till en ny värld. Han var väldigt öppen, välkomnande och försökte få fram det bästa hos människor. Jeff var inte tävlingsinriktad på det där småaktiga sättet man ofta ser inom musik eller livet i övrigt. Han var en verklig människa som levde sitt liv längs en helt annan tidslinje.
Sorgen och saknaden efter någon har ingen ände, men så länge man vårdar minnena ges man möjligheten att glädjas när man plockar fram dem från gång till annan. För oss som inte fick förmånen att lära känna människan Jeff Buckley är Grace det allra finaste minnet vi har av honom. Så vårda det ömt. Och plocka fram den då och då. Som hans mor Mary Guibert är inne på i texthäftet till den sedermera utgivna ‘Sketches for’ My Sweetheart, The Drunk: det är musiken som är det sanna arvet efter honom.
Den här veckans klassiska album kommer från en av de mest produktiva kompositörerna någonsin. Genom alla tider har musiker kommit att inspireras av honom – vi pratar naturligtvis om Johann Sebastian Bach, här tolkad av konstnären och pianisten Igor Levit.
Den 27-åriga rysk-tyska pianisten Igor Levit är just nu aktuell med sitt andra album som innehåller musik av Bach; nämligen Bachs Partitas- BWV 825-830. Levit anses vara en av sin generations största talanger och har redan tagit emot många hyllningar och lovord.
Levit började spela piano som tre-åring och hade redan som barn egna konserter, varav den första spelades i hemstadenNizjnij Novgorod (tidigare Gorkij). 1995 flyttade familjen till Hannover och unga Igor började 1999 sina studier vid Mozarteum i Wien. Sedan han tog sin examen 2010 har han vunnit flera utmärkelser och tävlingar och spelar nu i konserthus och på festivaler världen över.
Om Bach och albumet säger Igor Levit: ”Det är helt enkelt otroligt vad Bach kunde – han hade en otrolig kontroll över formen – något som ingen annan har överträffat. Det är musik av högsta klass…”.
Lyssna och njut av den här veckans klassiska album – gärna i högsta HiFi-kvalitet.
Och kom ihåg att om du har frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
Den 31 juli förflyttade sig WiMP-redaktionen till Notodden i Norge. I samband med den pågående Notodden Bluesfestival var amerikanska Rival Sons i stan, och vi bjöd in bandet till en akustisk inspelnings-session i den kända Juke Joint-studion. Det blev en häftig förmiddag, där Kalifornia-kvartetten spelade in tre låtar, som nu finns tillgängliga att lyssna på via en exklusiv EP i WiMP: ”Open My Eyes”, ”Where I´ve Been” (båda från bandet senaste album Great Western Valkyrie) samt en version av Creedence Clearwater Revivals klassiska ”Long As I Can See The Light”.
Rival Sons är kända för sitt autentiska sound, och nappade omedelbart på vår inbjudan om att spela in på Juke Joint. Studion byggdes upp av norsk-amerikanska Steve Wold (också känd som Seasick Steve), en riktig vintagefantast som under många år samlat på sig diverse utrustning. Hjärtat i Juke Joint är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Rival Sons fann sig snabbt tillrätta i studion, som tydligen också påminde en hel del om LCS i Nashville där de spelade in Great Western Valkyrie med producenten Dave Cobb.
Michael Miley (trumoer), Jay Buchanan (vokaler), Scott Holiday (gitarr) (Foto: Bjørn Hammershaug, WiMP)
– Juke Joint is just amazing. This is right up our alley, it feels just like Nashville, sa gitaristen Scott Holiday glatt till WiMP efter inspelningen. Han berättade entusiastiskt om bandets förkärlek till det organiska soundet, där Helios-konsoller och tape föredras framför det digitala.
– We’re really into that stuff. It just suits the music we make very much, fortsatte Holiday, och talade varmt om den naturliga ambiensen som finns hos gamla mikrofoner, förstärkare, tapemaskiner och mixerbord, och som den moderna tekniken inte lyckats återskapa.
Rival Sons föredrar äldre utrustning framför ny digital teknik. (Foto: Bjørn Hammershaug, WiMP)
.– Vi kommer från känslan av att vara ett band, en enhet – och den känslan bör också fångas när vi spelar in, sa Holiday och fortsatte:
– Vi ska inte konstrueras i en studio. Jag menar, vi bygger inte ett hus – det är något mycket mer själsligt än så – ”it´s a captured kind of thing”.
Nu har bandet precis påbörjat sin andra del av sommarens festivalrunda efter ett par veckors semester, och de menade på att det var bra för dem att träffas i en studio igen för att ”olja maskineriet”. Efter inspelningen var bandet själva så nöjda att vokalisten Jay Buchanan var tvungen att fråga ljudtekniker Njål Frode Lie om hur han hade ställt in ljudet, då det lät precis som han ville ha det.
Basisten Dave Beste från Rival Sons. (Foto: Bjørn Hammershaug, WiMP)
Idag lyssnar de flesta människor på sin favoritmusik i mp3-format, och funderar kanske inte så mycket över vad som går förlorat när musiken komprimerats. Detta är utgångspunkten i teknikföretaget Harmans nya minidokumentär ”Distortion Of Sound”, där vi bland annat ser musikprofiler som Slash, Linkin Park, Quincy Jones, Hans Zimmer och Steve Aoki – alla övertygade om att dagens sätt att konsumera musik måste förändras.
Detta är helt klart en mycket sevärd liten film, som verkligen sätter fingret på poängen med okomprimerat ljud – att lyssna på musiken så som artisten och producenten själva hade tänkt att den skulle låta när den spelades in i studion.
Ta 20 minuter av din tid och kolla in filmen!
Passa dessutom på att testa WiMP HiFi – musikstreaming i lossless CD-kvalitet, gratis i 7 dagar.
Den italienska tenoren Carlo Bergonzi, som dessvärre avled nyligen, ses av många som en av 1900-talets största sångare inom sin disciplin. Veckans klassiska album är:
Carlo Bergonzi: The Sublime Voice
Carlo Bergonzi blev 90 år gammal och lämnade efter sig en stor och variationsrik diskografi. Dessutom var han en mycket begåvad sångare med en mycket raffinerad stil.
Han började sin karriär 1948, då som baryton. Men bara tre år senare gjorde han sin debut som tenor i titelrollen i Umberto Giordano opera ”Andrea Chenier” – vilket visade sig vara ett lysande beslut.
Bergonzi var tidigt i sin karriär medveten om att han kanske inte kunde få lika stark genomslagskraft som andra samtidiga kollegor, men att hans styrka låg i hans lyriska och musikaliska uttryck. Och det var nog bland annat den filosofin som ledde till att kan kunde sjunga och uppträda på högsta nivå i många, många år.
Han debuterade på Met i New York 1956 och gjorde sin avskedskonsert 1993. Genom att sjunga på ett sunt sätt och inte forcera stämman lyckades han vara aktiv i nästan ett halv århundrade.
På veckans klassiska album hör du Carlo Bergonzi i några av hans främst ögonblick – från några av de operor han älskare och behärskade som få – La Bohéme, Tosca, Don Carlos, Trubaduren, Aïda och Rigoletto. Vi hedrar Carlo Bergonzis minne och tackar för all fantastisk musik!
Om du har några frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
Tommy Juto gör den här veckan en djupdykning i ett av tidernas bästa reggaealbum, det ikoniska ”Trenchtown Mix Up” från The Gladiators.
Som om det skulle spela någon roll. Reggae spelar vi väl när vi vill, oavsett årstid? Men existerar en enda årstid då reggae inte kan undvaras torde det vara sommaren. Och ett album som inte får släppas utom hörhåll är Trenchtown Mix Up, rootsreggaebandet The Gladiators så omtyckta debut från 1976.
Bandet startade upp redan i slutet av 60-talet av sångaren och gitarristen Albert Griffiths, på den tiden hårt arbetande murare i Kingstonförorten Trenchtown tillsammans med The Ethiopians ledare Leonard Dillon. En delad passion för musik byggde upp en vänskap mellan de båda och ledde till att en Griffiths-komposition hamnade på B-sidan till The Ethiopians singel ”Train To Skaville”, och sedermera en rad inspelningar för bl.a. Lee ”Scratch” Perrys legendariska Studio One, däribland debutsingeln ”Hello Carol” från 1968 som sedan nyinspelades för debutalbumet. När basisten Clinton Fearon året därpå blev medlem av The Gladiators införde han deras typiska ”fråga-och-svar”-körer(i par med Dallimore Sutherland) och gav GriffithsBob Marley-klingande låtar en egen identitet.
Virgingrundaren Richard Branson var ett stort fan av reggae, så pass att han startade dotteretiketten Frontline avsedd att ta upp kampen om Jamaica med Island Records. Han anlitade reggaeentusiasten Johnny Rotten – vars Sex Pistols fanns i Virginstallet – till att scouta nya akter, varpå de båda tillsammans med några medarbetare reste ner till Kingston försedda med en lista över potentiella kontrakteringar, däribland The Gladiators som hade haft en handfull undergroundhits på klubbarna i London. Under beskydd av legendariska producenten Prince Tony Robinson reste bandet till den brittiska huvudstaden och signades av Virgin.
Trenchtown Mix Up producerades av Joe Gibbs i dennes studio tillsammans med ljudteknikern Errol ”ET” Thompson(Gibbs och Thompson var kända som ”The Mighty Two”) och trummisen/ikonen Sly Dunbar. Gibbs och Thompson lyckades uppgradera gruppens sound utan att göra avkall på de genuina, opolerade rötterna, ett misstag som ofta begicks i jakten på att blidka den stora internationella publiken.
AlbertGriffiths skrev alla låtarna – vars allvarsamma rastafariteman om fattigdom, gängkrig i Kingstons slumområden och kamp för frihet ändå skänktes visst hopp om ljusning tack vare de upplyftande popmelodierna – förutom två naturligt införlivade Marley-covers, och det är hitvarning på nästan varenda spår. Den lilla gitarrslingan i ”Hearsay”, basgunget i ”Bellyfull”, falsettkörerna och rytmgitarren i ”Looks Is Deceiving”, spelglädjen i ”Rude Boy Ska”. ”Hello Carol” i hörlurar ger intryck av att de spelat över gamla mastertejper som inte riktigt raderats, medan den tondöva melodikan liksom de skeva gitarrerna i ”Thief In The Night” respektive ”Know Yourself Mankind” får en att förnimma Studio One-känslan i motsats till storbolaget på vilken skivan är utgiven.
Efter fyra album för Virgin Frontline, varav det sista självbetitlade(producerat av Eddy Grant) skrämde bort fler fans än gav dem nya, började intresset för reggae tryta hos skivköparna och därmed även hos Virgin. I början av 80-talet gav The Gladiators ut skivor för amerikanska Nighthawk, och trots till en början starka inspelningar förlorade bandet fans och rootsreggaegenren hamnade alltmer i bakvattnet jämfört med mer tidstypisk dancehall, som var på stark frammarsch i kölvattnet av Bob Marleys bortgång. Steget från Marley till The Gladiators var inte långt, men det är sorgligt orättvist att de sistnämnda inte fick framgångarna de förtjänade, särskilt som de gjorde ett av tidernas bästa album alla kategorier.
Om du för en stund skulle ta och lägga undan alla de där sedvanligt sliskiga reggaehitsen du hörde till leda redan förra millenniet och istället plocka fram klassiska Trenchtown Mix Up kommer hängmattan plötsligt att kännas ännu behagligare, solen ännu mer smekande och din semester plötsligt både meningsfull och lättjefull på samma gång. Ingen sommar utan reggae.
Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på Kulturbloggen. Tillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom “perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.
När jag hälsar på Ison & Fille har jag precis sett dem repetera Allsång På Skansen och blir genast nyfiken på hur det känns att kallas ’folkkära’. Killarna skrattar över uttrycket, något de aldrig tänkt att skulle komma att kallas för. Ovan kan ni se dem på 60 sekunder i #musikminuten, nedan följer ett sammanfattande textreferat.
Den svenska hiphopduon träffades år 1994 i basketklubben JKS i Bredäng. Ison Glasgow och Felipe Leiva Wenger påbörjade sin rapkarriär på en ungdomsgård i Skärholmen, ett decennium senare (2012) tog de emot pris i P3 Guld och kategorin årets hiphop/soul.
Vi kommer in på hur hiphop har förändrats genom åren i Sverige. Med den nya skivan Länge Leve Vi (2014) lämnar de sina kommentarer till det rådande klimatet och Ison menar på att hiphop har en betydande röst i samhället; ”Det finns mer att ta på innehållsmässigt, man kan se röster som tar upp de sakerna som inte finns på agendan”. Han syftar bland annat på den senaste vågen rasistiska partier och kravaller – där budskapet i musiken är mer behövd än någonsin. Fille fyller i och säger: ”Folk lyssnar verkligen på innehållet, hiphop är den musikgenre som är mest samhällskritisk”.
Vid frågan om vad som har gjort intryck på dem i livet svarar de båda: ”livet”. Jag föreslår att de borde föreläsa om sin musik, tankar och erfarenheter för unga – något de redan tänkt på. Ison vill göra det på ett ”väldigt bra sätt, så att informationen man förmedlar kommer fram rätt”. Planer om föreläsningarna är planer för framtiden, fokus nu ligger på musiken.
Någon timme senare står de sedan på scen i Allsång På Skansen och framför låten ”Länge Leve Vi” live inför hela svenska folket. Ison & Fille är en hiphopduo som vunnit och blivit folkkära.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
