Laleh Pourkarims senaste skiva Colors har precis kommit till världen. Vissa säger att hon är för egensinnig och borde spreta mindre och ”städa mer” medan andra tycker att Colors är alldeles för städad och för ”pop”. Själv tycker Laleh att skivan är precis så som hon vill att hennes musik ska låta nu. Vi tog en pratstund med en väldigt förkyld Laleh (det brukar komma lite sjukdom sådär när spänningarna släpper).

Helt superfärskt album ute – hur är magkänslan?

– Ja, jätte bra. Jag är glad över nya skivan och förväntansfull och mina steg känns lite gladare och lättare nu.

Ditt förra album Sjung var något av förra årets svenska album. Hur tusan har du hunnit spela in och släppa ett nytt redan?

– Jag började skriva på den här redan när vi började mixa och avsluta Sjung så på något sätt är Colors och Sjung lite sammanlänkade med varandra. Sedan var den helt plötsligt klar och jag ville inte vänta. Jag var otroligt inspirerad och reste mycket och fick många nya intryck av livet vilket gör att jag har lättare till att skriva då. Jag är själv lite förvånad, jag brukar vanligtvis tänka att nu var det den sista skivan, men så tror jag inte längre även om jag tror att det kommer dröja länge nu till nästa album.

Colors låter lite annorlunda än dina tidigare skivor, hur tänkte du kring låtskrivande och produktion?

– Som producent har jag varit lite noggrannare med ljud och instrumenteringen och när jag skrivit låtarna har jag redan då tänkt ut hur det ska låta och anpassat dem efter varandra, så hela produktionen säger vad texten vill säga. Annars har jag jobbat som jag alltid gjort ända sedan första början och inte ändrat på något, jag har fortsatt skriva och producera själv.

Den känns lite mer städad och kanske mer kommersiell. Har du anpassat dig efter publiken på något sätt?

– Där är man väldigt oense om det verkligen är så, en del säger att jag är för egensinnig och borde spreta mindre och ”städa mer” medan andra säger att det är för städat och för ”pop”. Själv tycker jag bara att det är precis som jag vill att min musik ska låta nu efter att jag varit producent i tio år nu snart så är det nog oundvikligen så att jag blir ”bättre” och formar en tydligare smak. Jag har ju producerat den som jag själv tycker passar låtarna och inte anpassat dem efter mitt artisteri och det kan resultera i att man inte tycker att det stämmer in på mig som person, men det är inte tanken heller, de ska vara fristående låtar.

Vilket är ditt egna favoritspår och varför?

– Vad svårt, mitt favoritspår just nu för tillfället är Speaking of truth och Goliatom. Dark shadow är dock den mest välskrivna låten på skivan och tar några omgångar att förstå om man inte gillar David Bowie vill säga.

Hur gick tankarna under inspelningen? Vad hade du för känsla?

– Inspelningarna har varit väldigt roliga och händelserika. Jag har varit ganska säker på hur varje låt ska låta och spelas in redan under låtskrivarstadiet så det har gått väldigt lätt, det enda som tar tid är själva utövandet och inspelningen. Men visionerna har varit satta redan från början. Inte Goliat dock, den tog jag bort alla onödiga trummor på precis innan mix och det var bra gjort. Nu är den mer öppen och full av rytm utan massa trummor som stör.

Vad är din största utmaning rent musikaliskt?

Jag har inga utmaningar när det kommer till musik, däremot resten av livet, men det tror jag att vi alla har.

Var skulle du helst vilja höra din skiva?

– Jag har redan hört min skiva, däremot skulle jag rekommendera att man lyssnar på den med texterna framför sig eller att man lyssnar när man har det lugnt omkring sig och kan leva sig in i låtarna. För det har jag gjort.

Hårdrock och löpning – går det ihop? Ja, det tycker i alla fall grundarna till löptävlingen ”Run in blood” som i lördags hade premiär på Gärdet i Stockholm. Upplägget är enkelt – spring så långt du kan under 29 minuter och tre sekunder, alltså samma längd som det legendariska Slayer-albumet ”Reign in blood”.

Klockan 14.30 i lördags satte nog en och annan lördagsflanerare kaffet i halsen. Då började nämligen ”Angel of Death”, det inledande spåret på Slayers album ”Reign in blood” dunkas ut över hela Gärdet. Samtidigt påbörjade cirka 100 löpare kampen om att ta sig så långt som möjligt under plattans tio spår.

Till slut stod dock Mattias Edholm som vinnare. När de sista tonerna av ”Raining blood” klingade ut hade han sprungit hela 7,325 kilometer.

WiMP var på plats under hela dagen, och nedan kan du se ett inslag från loppet:

Befinner du dig på Way Out West i helgen? Då är ett hett tips att gå och se den danska electro/soul-akten Quadron som spelar på Linnéscenen i morgon klockan 13.00.

Köpenhamnsduon har nästan haft obeskrivligt stora framgångar sedan starten 2008. Artisterna Prince och Kendrick Lamar är redan uttalade fans, och sångerskan Coco O har lånat ut sin röst till så väl The Great Gatsby-soundtracket som till Tyler, the Creator. Producenten/instrumentalisen Robin Hannibal är också en del av hyllade rnb-gruppen Rhye. Det här är helt enkelt ett danskt superteam. WiMP träffade Coco O för ett samtal om duons utveckling och om vad soulmusik egentligen är i dag:

Det var över sex år sedan vi senast hörde något från Kaah, eller Peter Alexandersson som han egentligen heter. Efter fyra sololbum och ett inhopp i gruppen SLS bestämde sig den hyllade soulartisten för att lägga musiken på hyllan.

I stället började Peter boxas, plugga och jobba som fritidsledare och redovisningskonsult. Samtidigt blev han också förälder. För några år sedan började dock lusten att göra musik att smyga sig på igen.

Tidigare i år kom ett första livstecken från Kaah – den glammiga popdängan ”Vill bara leka mer”, som direkt hamnade på WiMP:s Bäst just nu-lista. I maj kom singeln ”Bästa som jag sett”, och i dag släpps äntligen det nya albumet ”Matcha din look”.

Vi träffade Kaah för en pratstund om kreativitet, den välbehövliga pausen från musiken och om framtida producentplaner.

I kväll spelar Kaah på Mosebacke i Stockholm. I morgon ser du honom på Way Out West i Göteborg.

Den brittiska popduon AlunaGeorge har knockat världen med sina dansanta electropopdängor. Efter succén med singlarna ”Attracting flies” och ”You know you like it” släpps nu Londonduons debutalbum ”Body Music”, som redan hyllats av kritiker och fans. WiMP:s Katarzyna Rogalska har pratat med Aluna Francis – den ena halvan av AlunaGeorge.

Hej Aluna! Ni har precis släppt ert debutalbum – ”Body Music”. Hur känns det?

– Det har varit på gång länge och just nu är vi verkligen bara glada. Vi har lämnat alla nojor bakom oss. Det finns inget som vi kan ändra på, och vi är verkligen nöjda med albumet som vi skapat, så vi hoppas bara att andra kommer att uppskatta det också. Plattan kommer att ge publiken en mer fulländad bild av oss som band.

Vad var det för ”nojor” ni hade?

– När vi släppte de första singlarna visste inte folk hur de skulle beskriva vår musik eller vad de kunde förvänta sig från oss. Efter varje singel kändes det som att publiken trodde att ”aha, det är den här musiken de spelar”, men vi har alltid velat göra låtar som skiljer sig från varandra. Varje låt har en egen stämning och ett eget sound. Det är samma sak med människor – när man lär känna en ny människa så vet man inte vad man kan förvänta sig, och i bland blir man överraskad. I slutändan vill vi bara att folk ska förstå oss.

Men ni har ju ändå fått mestadels positiv respons från publiken…

– Jo, men vi ser nog ändå på vår musik som ganska ”mystisk”. Vi försöker att göra melodier och texter som känns ärliga , men vissa kommer nog ändå mest uppfatta låtarna som en massa konstiga rymdljud som de inte förstår sig på.

När bestämde du dig för att satsa på en karriär som sångerska?

– Jag och min mamma satt på en parkeringsplats utanför Sainsbury´s. Jag skulle gå på en anställningsintervju och min mamma frågade mig ”Vill du verkligen jobba på Sainsbury´s?”. Jag svarade att jag inte ville, men samtidigt hade jag inte direkt visat någon större ambition att vilja jobba med musik heller. Men när hon frågade ”men vad vill du göra i stället då?” var det som att alla mina hemliga drömmar bara poppade fram och jag svarade ”jag vill bli en sångerska”. Min mamma blev helt paff men sa ändå ”ja, men då är det bara att göra det”. Jag var väldigt överraskad över hennes reaktion först. De flesta i min omgivning trodde inte ens att man kunde ha musik som ett riktigt jobb. De bara skrattade åt det. Min mamma var faktiskt den första personen som stöttade mig i det valet.

Och vad var det som lockade mest med musiken?

– Vid den tiden hade jag en pojkvän som producerade elektronisk musik, och jag fick följa hela processen med att göra musik på nära håll. I början fokuserar man mest på den musikaliska biten, med melodier och ljud. Sedan kommer man till texten då man börjar fundera över det språk man använder och vilka känslor man uttrycker. Det finns väldigt många bitar i att göra musik som använder upp ditt fokus. När man skriver en låt sitter man inte direkt och tänker ”åh, jag skulle vilja spela lite tennis i kväll” samtidigt. Det är det som lockar mig så mycket: att man kan vara så fokuserad på någonting att man glömmer bort tid och rum.

När bestämde du och George er för att starta upp projektet?

– Innan vi startade AlunaGeorge spelade jag i ett annat band. Jag hade börjat jobba med George några månader tidigare, men det var inte direkt uppskattat från bandets sida. De ställde ett ultimatum – jag fick välja mellan dem och George. Det var ett väldigt lätt beslut – jag kunde inte INTE jobba med George.

Vissa menar att du och George har en sådan stark kemi mellan er att musiken nästan känns sexuellt laddad. Ni har till och med själva kallat den för ”bedroom music”. Hur tänker du kring det?

– Jag har inte tänkt på det på det sättet. När vi gör musik handlar det bara om att båda ska gilla det vi gör, att vi båda får en bra känsla. Det där med ”bedroom music” är en term vi kom på eftersom delar av plattan är inspelad i Georges sovrum.

Vad är det galnaste som hänt dig under de senaste månaderna?

– Jag hoppade ur en bil på fel sida av vägen, och samtidigt passerade en tjej som började skrika ”Hey, vad tror du att håller på med?!”. I nästa ögonblick förändrades hon helt och började i stället skrika ”Åh, jag känner igen dig, du sjunger i det där bandet AlunaGeorge!”. Det var helt galet, jag har fortfarande inte vant mig vid att bli igenkänd på stan.

Aluna listar låtarna i sitt liv:

Den första låten du blev förälskad i: Radiohead – High & Dry
Din bästa liveupplevelse: Bon Iver – Perth
Låten du önskar att du själv skrivit: Etta James – A Sunday Kind of Love
En låt som påminner dig om din barndom: Michael Jackson – Bad
En låt som får dig att fälla en tår: Jeff Buckley – Last Goodbye

I Sverige har många precis upptäckt deras dansanta electropop, men i USA har de redan spelat för utsålda hus. Med singlarna ”Northern Lights” och ”The Way We Are” har den svensk/australiensiska gruppen Kate Boy slagit igenom på allvar. 

– Att komma till USA som svensk artist är helt ”mindblowing”. Fansen instagrammar efter showen och säger att de varit där, de följer med på turnén och kan låttexterna innan låtarna ens kommit ut. De har en helt annan fan-kultur där, säger Hampus Nordgren Hemlin från Kate Boy.

Han och sångerskan Kate Akhurst befinner sig i studion på Skånegatan i Stockholm. Under hela sommaren har de och gruppens två andra medlemmar Markus Dextegen och Oskar Sikow Engström pendlat mellan studion och en pågående turné. I juni gjorde de sex utsålda spelningar i USA och under juli och augusti är det Europa som gäller. I september väntar en ny turnévända på andra sidan Atlanten.

– Det är skönt att kunna mellanlanda i Stockholm emellanåt. Det ger en någon slags känsla av att ha ett ”hem”, säger Kate Akhurst.

För Kate Akhurst är dock Stockholm ett relativt nytt hem. Det har bara gått ett knappt år sedan den australiensiska sångerskan tog sitt pick och pack och flyttade till Sverige efter att hon under ett Stockholmsbesök blivit introducerad för Hampus, Markus och Oskar i låtskrivartrion ”Rocket Boy”.

– Vi hade både försökt starta ett band och jobbat ett tag som låtskrivare, men inget kändes helt rätt. Att vara låtskrivare är ett rätt obekvämt jobb. Varje vecka träffar du nya artister som du helt plötsligt ska ha ett nära samarbete med. Det var först när vi träffade Kate som vi kände att allt föll på plats, säger Hampus Nordgren Hemlin.

För Kate Akhurst var upplevelsen densamma.

– Jag hade letat väldigt länge efter ”rätt folk” att jobba med. Det känns som att hela den processen gick så oerhört långsamt. Sedan vi bildade Kate Boy har dock allting gått otroligt fort.

Samma kväll som de fyra nya bandmedlemmarna träffats började de jobba i studion på det som skulle komma att bli Kate Boys första singel – ”Northern Lights”.

– Efter det bestämde jag mig för att flytta till Stockholm. Men samma dag som vi skulle släppa ”Northern Lights” så gick mitt visum ut och jag var tvungen att åka tillbaka till Australien. Det var en rätt konstig upplevelse, för allting började hända medan vi var åtskilda. Det tog tre månader innan jag fick ett nytt visum så vi var till exempel tvungna att ta bandbilder från olika platser. Alla bandbilder av oss är ett resultat av snyggt photoshoppade!, säger Kate Akhurst.

Kate Boys första singel lyftes direkt upp av Pitchfork och The Guardian, och det dröjde inte länge förrän alla stora musikbloggar hakade på. MTV kallade exempelvis gruppens musik för ”Chilly Swedish pop with a warm Australian heart”.

– Jag vet inte om jag tycker att musiken låter så svensk, fast samtidigt tar jag det mest som en komplimang om folk tycker det. Den största delen av min skivsamling består av svensk musik, och det var också därför jag kom hit för att hitta personer att samarbeta med, säger Kate Akhurst.

Att gruppen nu håller på att slå igenom ordentligt ser dock medlemmarna mestadels som en surrealistisk upplevelse.

– Det är helt overkligt. Det var som häromdagen när vi spelade innan Fatboy Slim på en festival – man vill bara ta en bild av det för att förstå vad det är som händer.

Precis som de svenska dansakterna The Knife och Fever Ray har Kate Boy också gjort sig kända för sitt visuella uttryck – och för att inte vilja synas i bild.

– Anledningen till att vi inte visar våra ansikten på bilder och i våra musikvideos är främst för att vi vill att musiken ska stå i centrum. Men sen tycker vi att det ska finnas en viss mystik kring ett band. Det var också därför vi valde namnet Kate Boy – man vet inte om det är en sångerska, en DJ, ett band eller vad som helst.

Men att bandnamnet skulle komma att generera mängder av bildgoogleträffar på Kate Middleton och hennes nyfödde prins var dock gruppen inte förberedda på.

– Haha ja, vi upptäckte det häromdagen, men det är helt okej!

Kate Boy är aktuella med singeln ”The Way We Are”. Den 27 juli spelar gruppen på Emmabodafestivalen. Ett album är planerat till våren 2014. 

Familjen har blivit en publik- och kritikerfavorit med sina dansanta elektropopdängor på skånska. Men efter skivan som släpptes i september förra året har inspirationen trutit och tankarna kring att lägga ner Familjen växte. Vi tog en pratstund med skaparen bakom succén.

Ute skiner solen, men i dag håller sig Johan T Karlsson, mer känd som Familjen, sig inomhus. Han är nämligen ”förkyld så in i helvete”. Just nu har han semester, i alla fall från studion, för några spelningar hinner han klämma in ändå. Roligast så här långt har Bråvallafestivalen varit – den var härligt osvensk med en skön blandning av folk, inte så många nervösa hipsters. En sådan ser Johan sig själv som också förresten, kanske är det självhatet som talar.

Sedan ”Allt På Rött” som släpptes i september förra året har Familjen inte jobbat mycket på sitt egna projekt. Johan har snarare suttit i studion och mixat åt andra artister. Men nu har det precis börjat sjuda i Familjen-grytan igen.

– Jag tömde ut mig totalt med förra skivan. Jag mådde inte så bra då heller, jag var som en motor som gick utan olja. Jag hade så mycket existentiella problem som jag har klarat ut nu, säger Johan.

Vad kom du fram till?
– Det man inte dör av blir man starkare av. Det var tungt att inse att man börjar bli gammal, att man någon gång ska dö. Och så blev jag pappa också, det var stort.

Tre år kvar till 40 år, hade du en ålderskris helt enkelt?
– Ja, kanske. Någon slags go’ kris var det i alla fall.

Studiojobb åt andra artister har väckt ny kreativitet och äntligen börjar det kännas spännande och nytt igen. Det måste rinna till i brunnen igen innan man kan börja på nytt så att säga. Och nu kommer Familjen börja skissa på något nytt.

– Det trodde jag faktiskt inte ett tag, jag funderade på att lägga av.

Familjen började väldigt lekfullt och från höften. Sedan har det gått mer åt det allvarliga hållet.

– Någonstans längtar jag tillbaka till det där första, när man bara körde. Med första albumet hade jag inga intentioner. Samtidigt har jag blivit mer och mer politiskt intresserad, – jag blir så förbannad av att det ser ut som det gör, med SD och allt. Idioter.

Tillbaka till det lekfulla och politiskt. Det blir inte lite motsägelsefullt?
– Jag vet, jag vet. Men jag vet inte själv än, vi får se vad det blir.

Vi mötte upp med house-dj:n/producenten och jazzmusikern Rasmus Faber för att prata lite om skillnaderna mellan jazzen och EDM. Bland annat gled vi osökt in på potentialen för troskastning. Kolla in intervjun nedan:

Att göra en riktig superhit är många artisters stora dröm, och för Oslokillarna Nico Sereba och Vincent Dery har detta blivit verklighet – hela två gånger. Efter att ha bildat duon Envy i början av 2011 fick de genast en stor hit med låten ”One Song”, och nu har det hänt igen.

Nya singeln ”Am I Wrong” har redan sålt 3 x platina och placerat sig som en av de mest streamade låtarna i norsk historia. Nu ligger världen för Envys fötter och när Nico och Vincent besökte Stockholm för ett par veckor sedan ville vi såklart få till en pratstund med den heta duon.

Det blev ett samtal som handlade mycket om framgång och hur man får ut det mesta av sitt liv – vare sig man vill bli en framgångsrik artist eller slå sig ner och bilda familj.

I sommar kommer Envy turnera och fortsätta jobba på ett album som planeras att släppas någon gång under hösten.

Efter att ha lyssnat in oss lite på Tom Odells nya platta kände vi att det var dags att ringa upp britten och prata lite. Här är resultatet:

Hej Tom, hur är läget?
– Jo men det är bra, hade en releasefest för skivan i går och har tagit lite sovmorgon, men det är bra! Jag är så exalterad över att albumet äntligen är ute. Det har byggts upp så länge och nu är det äntligen på riktigt.

Jag tycker nästan att skivan låter lite som en tidig Elton John-platta – Madman Across The Water. Vad har du för inspiration?
– Jag älskar den skivan, den är briljant! Jag är så tacksam att du hörde det. Elton John inspirerade mig att skriva låtar när jag började spela piano som liten. Sedan började jag lyssna på Bob Dylan som inspirerade mig att skriva texter. Sedan fastnade jag för Arcade Fire som inspirerade mig att ha ett band. Jag tror att jag plockar upp lite grann från alla jag lyssnar på.

Du vann BRITs Critics’ Choice Award i år, hur mycket press har det satt på nya skivan?
– Jag hade redan skrivit alla låtar till skivan när jag fick priset, så det var ju tur. Jag har aldrig varit en slav under press – största pressen på mig just nu är att få till en riktigt bra liveshow, jag bryr mig inte så mycket om att sälja skivor.

Du utelämnar verkligen dig själv i många av dina… eller, de flesta av dina låtar faktiskt. Har du någonsin fått skit för det?
– Det är lite riskfyllt att vara så personlig. Men eftersom det är så personligt så betyder det också så mycket mer, folk tror mer på låtarna.

Behåller du någonting för dig själv? Har du fortfarande några hemligheter?
– Självklart! Det finns massor att gömma sig bakom när man skriver låtar. Och jag gömmer mig bakom mitt piano varje kväll! De sakerna som jag faktiskt skriver om kommer från ett uppriktigt ställe och är väldigt genuina, men det finns saker som jag faktiskt håller för mig själv.

Tänker du på någon speciell när du skriver dina låtar? Vem handlar de om?
– Jag skulle jättegärna berätta allt för dig om det, men det tänker jag inte. Det måste finnas en gräns någonstans.

Nu då, njuter du bara av nya skivan eller har du redan börjat jobba på nästa platta?
– Jag började skriva på album nummer två samma dag som jag avslutade skrivandet på den första. På mina livespelningar kör jag alltid nya låtar som inte är släppta än. Men skivbolaget blir rätt irriterade och tycker: ”Play the fucking album” liksom.

Så får vi se dig i Sverige snart?
– Jag spelar på Way Out West i sommar!