Det har gått några år sedan vi hörde från Jessica Folcker senast. Artisten, med den härligt raspiga poprösten, gjorde succé under slutet av 90-talet med singlar som ”Tell me what you like” och ”How will I know (who you are)”. Samarbetet med Cheiron-producenterna Max Martin och Denniz Pop visade sig vara framgångsrikt och Jessica nådde snabbt stjärnstatus både i Sverige och internationellt.

Efter debuten turnerade Jessica flitigt men det var inte bara en dans på rosor. Denniz Pop, som inte bara var Jessicas producent utan också goda vän, gick bort precis innan hennes skiva skulle släppas och Jessica kände en enorm sorg. Hon ville egentligen inte alls ge sig ut och spela och kunde inte riktigt njuta av framgångarna. Men turné blev det och hon spelade också in fler studioalbum, som dock inte fick lika mycket uppmärksamhet som de tidigaste singlarna och debutalbumet.

Men nu är Jessica Folcker tillbaka. I dag släpps singeln ”Who am I” som är ett resultat av popsångerskans samarbete med superproducenten Moh Denebi, som bland annat också jobbat med Loreen.

— Moh har varit med mig under hela min resa. Från gitarrist till låtskrivare. ”Who am I” tilltalade mig omgående för det är en danslåt, med grym beat och fantastisk rytm. Jag njuter av mitt jobb och vill att det ska höras och synas, säger Jessica Folcker.

För WiMP:s reporter Nora Lindkvist berättar Jessica om hur hennes syn på livet som artist förändrats sedan debuten, och om varför hon valt att satsa på en solokarriär igen.

Här kan du lyssna på Jessica Folckers nya singel ”Who am I”:

Vi mötte upp singel- och Melloaktuelle (han har varit med och skrivit Eric Gadds låt) Thomas Stenström för att snacka uppståndelsen kring nya musikvideon, manlig kärlek och livespelningar.

Såhär lät det:

Foto: Karina Rønning

Ingen blir gladare än vi när svenskt står i toppen på mest lyssnade album i WiMP 2012. Det skulle vara Laleh då.

För någon som besitter så många ord som Laleh Pourkarim så blir hon oväntat tyst när vi sträcker fram diplomet för mest lyssnat album i WiMP 2012. Strax under henne på listan står superstjärnan Adele.

– Det känns verkligen som att jag har vunnit. Jag som verkligen inte gillar att förlora, säger Laleh efter ett tag.

Det har minst sagt varit ett intensivt år och när vi träffar henne i Stockholm är hon bara på snabbvisit.

Sjung är Lalehs fjärde platta. Efter bara en vecka ute i butik gick den in som etta på svenska albumlistan och första singeln ”Some die young” blev minst sagt välspelad runt om stugorna.

Lyssnar själv på ”Sjung”

När vi sätter oss ner för intervjun är hon verkligen glad och tacksam över att så många valt att lyssna på hennes album. Fast hon verkar inte direkt förvånad. Det märks att Laleh är stolt över årets skiva. Hon tycker själv att den här plattan verkligen är ”hon” och beskriver det som hennes starkaste album någonsin. ”Some die young” brinner hon lite extra för.

– Just det här albumet kan jag förstå att folk uppskattar. Jag kan själv lyssna på det än i dag. Jag kan verkligen förstå hur jag tänkte när jag skrev låtarna. Mina tidigare album har samma kärna och visar andra sidor av mig, men det här är ändå lite speciellt.

Kanske var det för att det här albumet fick ta sin lilla tid; varje ord och varje ton har fått växa fram i sin egen takt.

– Jag klarar inte av att skriva något bara för att det rimmar. På svenska måste jag tänka om hundra gånger, eftersom i svenskan läser vi ofta mellan raderna, den är lite mer finurlig. Man behöver formulera om allt tills det känns lika äkta och verkligt som känslan som man känner.

Det ska vara äkta

Inspirationen kommer från Cat Stevens, David Bowie och andra artister som känns ”äkta”. Och inspiration är det gott om hos Laleh: den kreativa kulsprutan. Just nu har hon kreativt stopp för att kunna landa i det hon faktiskt redan har gjort och leva här och nu. Det går sådär.

– Jag har svårt att stänga av. Det finns något väldigt beroendeframkallande i att sitta i en studio, det är nästan meditation.

Jag undrar lite vad som pågår i Lalehs hjärna. Ibland blir hon bara tyst, fäster blicken på något långt bort, försvinner ett tag och hummar till innan hon kommer tillbaka till nuet och svarar på frågan.

Lever i låtarna

Det här med att lyfta fram sig själv i sociala medier och så där är inte riktigt Lalehs grej. Hon berättar att hon snarare måste bli dragen i håret för att hon ska skriva ett Facebook-inlägg.

– Jag tänker mycket på min publik och vill att de ska känna att jag är närvarande, men jag glömmer bort att skriva det bara. Och så tänker jag att de känner min närvaro och lär känna mig genom mina låtar och det är ju låtarna som är viktigast, inte jag.

Härligt folklig

Laleh tummar på pepparkaksburken och mumlar något om att det är svårt att njuta av just pepparkakor. Hon försöker hinna med en kopp te då och då, men nej, hon har inte riktigt kunnat landa det här året. Och inte har hon vant sig heller, för vem kunde ana hur folklig hon skulle bli efter TV4:s succéprogram ”Så mycket bättre”.

– Hade jag kunnat förutspå hur det skulle bli efter programmet så skulle jag definitivt fortfarande ha gjort det, säger hon och ler.

Här hittar du de 100 mest lyssnade albumen i WiMP!

LADYHAWKE: »It’s silly to think it’s weird for girls to do music«
Ladyhawke takes her name from the 1985 movie starring Michelle Pfeiffer but talking to her she evokes quite a different character portrayed by that same actress two years earlier. Specifically, Elvira Hancock, who bluntly tells Tony Montana to fuck off with that memorable line delivered on the dance floor in ’Scarface’: »Don’t call me ‘Baby’. I’m not your ‘Baby’«.

Back in 2008 when Pip Brown debuted she felt widely misunderstood mainly due to how the music business and audiences view female artists. She explains:

»When it all started somebody wrote that I was the Cyndi Lauper of the American Apparel generation. That couldn’t be further from me! That’s not who I am at all. I’m not that girly pop type; I have a long history of playing in punk bands. I really felt like I had a lot more to prove because I am girl.«

Three years on and she’s released her second album, ‘Anxiety’, which came out this month and features a slightly more distorted and guitar driven sound compared to its predecessor.

We talked to Pip Brown aka Ladyhawke about Russian distortion pedals, why she refuses to wear high heels and getting private messaged on Twitter by her idol Courtney Love.

What is about that distorted guitar sound you like?
»When I was thinking about the second record, I knew exactly what guitar sound I wanted to use. As a teenager I had this big green industrial pedal from Russia called Big Muff – it was the pedal you used when you wanted to have that grungy sound – and I wanted to recreate that.«

What inspired you to push the guitars forward?
»Actually it was from staying in my old room in New Zealand. I hadn’t lived there for seven or eight years, but a while back I went there to stay at my parent’s house, which was really awesome, because I ended going through all my old music. I listened to a lot of old stuff, a lot of guitar music.«
»Hole, Nirvana, a lot of Soundgarden, Stone Temple Pilots, Hendrix, David Bowie, Joan Jett, Garbage, Beck. Basically a mixture between guitar music from the seventies and nineties. It was really cool.«

Your album got pushed back due to strategy concerns and generally there’s a lot of stuff going on in the business that has nothing to do with music. As an artist how do you feel about that?
»It’s weird. I really do try to maintain my personality and be exactly who I am. I keep myself quite separate. But it’s weird when labels start talking about my music as we. Our album is coming out and we need to shift units. It’s really weird when people talk about me as product. And they do it right in front of me! I’m a human being, you know«

When you came out you were categorized with other female artist like La Roux, Little Boots and Florence + the Machine even though the perhaps the only real thing you had in common were being solo artists and female. How did you feel about that?
»My first album was definitely different to all of those people so I was frustrated. I wasn’t the person the articles said I was. People didn’t know anything about me and I feel like it took me two years of touring to correct that. I think I was quite different from what people expect. I’m actually a bit of a tomboy. I never fit in that category. The same for others though. We’ve all proven otherwise«

Do you ever feel like you are being treated different because you’re a female artist? What are the stereotypes?
»It feels like I have to prove myself a little harder than a guy would. When a male artist making the same music comes out, people naturally assume he does it himself. With me everyone assumes the opposite. So yeah, I feel like I have to go the extra mile. I am a songwriter! I do write my own music!«
»It gives me drive. I always have this drive to prove myself. But it makes me work hard and it’s like a fire in my belly that keeps me going. Once people see me they realize I can actually play«

Do you feel like female artist are more subject to stereotyping than male?
»If there’s an all girl rock band then it’s: ‘Oh my gosh! They’re girls!’ If it’s an all boys band, it’s taken for granted, that’s a band. That needs to change. People’s mindset need to change. It’s silly to think it’s weird for girls to do music, it gone on for long enough.«

I’ve read that stylists often want to put you in high heels but you refuse. Why?
»I would never ever dress in high heels. The person I’m comfortable being is me. My stage clothes are my own. Doc Martens, jeans and a leather jacket. The last dress I wore was my school uniform. I don’t feel comfortable in dresses«
»It insults me when people try to dress me up. I’m a strong enough character that I don’t have to wear fancy clothes. I feel like I can make a strong statement without dressing up.
»Besides it’s my own image, and I only represent only myself. Not the stylist, not the record label or the magazine. It’s going to be me who’s letting myself down. You shouldn’t let other people boss you around!«

Three albums that inspired ‘Anxiety’

The Zombies – Odessey & Oracle
»It’s quite psychedelic and it has beautiful harmonies. It’s a really cool record. I got it on vinyl maybe a month before I started doing the album.«

Jefferson Airplane – Surrealistic Pillow
»I really love Grace Slick’s voice. She has intensity but still she sounds nonchalant. It’s really trippy and cool music.«

Hole – Pretty on the Inside
»This album’s always been on rotation. I’ve listened to it since I was a teenager. Courtney Love actually told me, that she liked my old album. She private messaged me on Twitter. I was like OMG, I’m such a big fan!«