Som vi berättade igår, så besökte vi för ett tag sedan soloartisten och den före detta frontmannen i Florence Valentin: Love Antell. I gårdagens avsnitt berättade Love om hur han ser på sin medverkan i TV4:s succéprogram Så Mycket Bättre, och avslöjade bland annat vilken dag i programserien han ser mest fram emot. Om du missade det, kolla in intervjun här.

I dagens avsnitt berättar Love i stället om sin nya musik – både om nya singeln ”Underhåll oss” och om det kommande, ännu obetitlade albumet (släpps i höst). Dessutom berättar Love om hans planer för sommaren, och Skymtar till i intervjun gör även Pär Wiksten, som de allra flesta känner igen som före detta sångare i The Wannadies, och som producerat Loves nya material.

Love Antell, soloartist och före detta frontman i Florence Valentin, är just nu högaktuell då han både är på väg med ett nytt album (varifrån vi redan fått den catchiga ”Underhåll oss”) samt som en av deltagarna i TV4:s succéprogram Så Mycket Bättre.

Innan Love begav sig till Gotland för inspelningarna av serien, besökte vi honom i studion för en liten pratstund.

Mer om det nya albumet i morgon då vi publicerar Del 2 i vår mini-Love Antell-serie. I Del 1 berättar istället Love om hur han ser på sin medverkan i Så Mycket Bättre och om varför han oroar sig inför att stöta på Orup vid frukostbordet…

Vi tillbringade torsdagen och fredagen på en av Sveriges största och mest älskade festivaler – Sweden Rock Festival i Sölvesborg! Förutom att kolla in bland annat Alice Cooper, Dark Angel, Alter Bridge, Q5 och Tesla hann vi också med att prata med några av besökarna. Och som vi nämnde i vårt förra inlägg från festivalen så var det överlag VÄLDIGT bra stämning. Detta smittade så klart av sig, och vi vill passa på att tacka arrangörerna för en grymt trevlig första vistelse på den omtalade rockfesten. Vi kommer självklart tillbaka nästa år! Men kolla gärna in vår lilla film från festivalen nu – och vi ber om ursäkt i fall den upplevs som lite högljudd, hehe.

Tidigare i våras släppte Anna Stadling sitt nya album ”Av timmarna utan dig minns jag nästan ingenting”, som till stor del inspirerats av hennes son John Henry. I samband med releasen begav vi oss hem till Anna för en liten pratstund. Det blev en öppenhjärtlig intervju där Anna berättade om hur sonens språkutveckling fick henne att komma igång med skrivandet till nya albumet, men även om hur hon ser på den svenska countryscenen idag. Hon berättade även om hur det var att spela förband till countryikonerna Dixie Chicks, och avslöjade att hon gärna skulle vara med i succéprogrammet Jills Veranda om hon fick chansen.

Anna Stadling är under sommaren ute på en omfattande Sverigeturné och spelar bland annat på Stockholm Folk Festival den 8 augusti.

Kaliforniabandet Rival Sons har sedan de dök upp för fem år sedan, kommit att bli ett av världens ledande klassiska rockband. Vi fick en pratstund med bandets trummis Michael Miley, som berättar om deras nya album Great Western Valkyrie, som också släpps i WiMP idag.

Först av allt – grattis till ett fantastiskt bra album. Jag tycker att det är rimligt att säga att ”Pressure & Time” pekar tillbaka mot innovatörer som Led Zeppelin, medan ”Head Down” för mig låter lite mer ”modern” och har en viss glamrock-känsla. Den här gången verkar det som att ni har grävt er rätt in i en guldgruva av klassisk rock. Albumet har ett rått sound, trummorna är autentiska och vokalerna är fulla av 70-tals-smärta. Vilka är dina tankar om den musikaliska resan mot Great Western Valkyrie – och hur bestämmer ni vilken väg ni ska gå musikaliskt som band? 

– Tack för fina ord och för intresset. Jag gillar egentligen inte att ge ett samlat svar på en så pass genomtänkt fråga, men verkligen: albumet ger bara en ögonblicksbild av vilka vi var på den tiden när vi spelade in. Det är ingen pre-produktion; vi kommer upp med idéer på plats och sedan spelar vi in dem. Det är en ganska autentisk process. Så om din värdering av det istället är att det är som en ”guldgruva” så ska du ha ett tack för det, säger Miley och fortsätter:

– Jag tror att vi dök ner i något som är större än vad vi själva är i stånd att förklara – och det är jag väldigt stolt över. Jag ler lite för mig själv när folk säger att vi lånat från ”klassisk rock”. Vi älskar självklart Led Zeppelin, The Who, The Beatles, Animals och så vidare; vi växte upp med den musiken. Men först och främst älskar vi blues – bluesen som inspirerade dessa klassiska rockband, och vi älskar och respekterar bra låtskriveri och produktion. 1960-talet är ”klassisk” eftersom att det är en epok som genomsyrades av ärlighet och ett konstnärligt uttryck. Folk ville påminnas om att de hade en själ! Som moderna musikaliska konsumenter av idag saknar vi detta, men jag vill tro att Rival Sons ändå representerar det ”klassiska sättet” att göra saker på. Förlåt, jag är en konstnär, vi är ganska dåliga på att sätta någon stämpel på oss själva, haha….

En av mina favoriter från nya albumet är ”Rich And The Poor”, med sin otroligt filmiska melodi. 

– Hah, där lyckades du också pricka in min personliga favorit. Jag sa till killarna att ”det här är en låt som borde varit med i nästa Quentin Tarantino-film”. Så ja, filmisk är den. Tack! Jag kan inte prata för Jay (Buchanan, vokalist och låtskrivare) om vad som inspirerade honom till att skriva den här låten, men jag kan säga att när jag hörde ”…that´s how babies are made” så transporterades jag direkt till ungdomen, och fick ett nytt perspektiv på livet. När det gäller trummorna så försöker jag tänka på vad låter betyder, och bygger upp dem utifrån det. Som ”Open My Eyes, där behövs det ”earth”; ett tungt fundament, eller hur? ”Rich And The Poor” är däremot lite mer orolig av sig.

I Oslo har ni tagit er upp från att spela på små indieklubbar till att spela på stora utescener med upp mot 10 000 personer i publiken. Hur kommer det sig att ni gjort så många spelningar i Skandinavien? 

– Jag vet inte! Vi bara fortsatte att komma tillbaka. Det började på Blå i Oslo. Vi sålde ut vår första konsert där och publiken var helt vild. Vi hade så himla roligt! Men jag vet inte, ibland träffar du någon som du vill släppa loss med. Det är lite så vi känner med Norge. Och vi får inte glömma att Norge också är ett av de vackraste landen på jordklotet.

Den här sommaren ska ni besöka bland annat Sverige, Danmark, Norge och Tyskland, supporta Aerosmith, spela på små bluesfestivaler och på stora rockfestivaler som Donington och Rock am Ring. Hur förbereder ni er för så många olika livesättningar? 

– Vi gör vår grej. Oavsett var vi spelar så kör vi på vårt rock n roll-varumärke: ärligt och 110 %.

Albumet spelades i huvudsak in med analog utrustning, och ni tillbringade ganska kort tid i studion. Finns det några fördelar eller nackdelar med att spela in på det sättet? 

[wimp type=”playlist” id=”f562c86b-86ce-4915-a1c3-a1d22698b811″]Rival Sons Square One[/wimp]

– Fördelarna vinner över nackdelarna! Ibland skulle man önska att det fanns mer tid att fixa till saker, men man inser också att det bästa sättet att göra saker på är att inte övertänka dem. Det gäller för allt i livet. Ska jag göra det här eller ska jag göra det där? Bla-bla-bla, sluta med grubblandet! Så närmar vi oss också inspelningsprocessen. Som man brukar säga, ”there´s no crying in baseball”. Livet händer. Detsamma gäller för musik. Det är jazz. Det är improvisation. Varje ögonblick gäller.

Vi har bjudit in er till en speciell studio i Notodden i slutet av juli. Juke Joint byggdes av Steve Wold, också känd som hobo-bluesartisten Seasick Steve. Han är en vintage-entusiast och har samlat studioprylar i många år. Hjärtat av studion är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Är detta en miljö som inspirerar er, och vad kan vi förvänta oss från er om ni kommer dit? 

– You had me at STAX! Några av tidernas största musiker någonsin har spelat in på det bordet. Vi har fått mycket inspiration från liknande mixerbord, så man vet aldrig vad som kan hända. Dave Grohls film om ”Sound City” handlade ju till exempel bara om det. Rival Sons handlar också om det.

Sveinung Rindal

Vill du ha ett fysiskt exemplar av Great Western Valkyrie? Beskriv då vilken som är din favoritlåt från plattan och skicka svaret till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen om ett ex.

I samma musikaliska fack som Pitbull, David Guetta och Avicii hittar vi den holländska DJ:n Nick van de Wall, även känd som Afrojack. Han har tidigare utmärkt sig som en framstående remixare, men klättrar med nya albumet ”Forget The World” högre upp mot stjärnorna.

– Jag är verkligen nöjd med plattan. Jag tycker om att det blivit så pass ärligt. Musik är ett sätt för mig att uttrycka mina känslor, och jag tror verkligen att lyssnaren kan höra det.

Vi fick möjligheten att prata lite med Afrojack, som trots att han byggt en karriär på att fylla dansgolven, lägger ner mer känslor i musiken än vad man kanske kan tro.

– Jag har låtar som inte är gjorda för dansgolven. Ta till exempel ”Mexico” (feat. Shirazi) som har en tillbakalutad och nästan filmisk känsla. Den visar på en helt annan sida av mig, där jag försöker visa upp en lite djupare sida.

Afrojack har varit verksam i många år, men fick ett genombrott utanför DJ-miljön då han samarbetade med Major Lazer (”Pon De Floor”) och David Guetta (”Louder Than Words” med flera). Själv menar han dock att det stora genomslaget kom när han samarbetade med Pitbull och Ne-Yo på ”Give Me Everything”.

– Den låten blev ett monster, vilket vi inte alls hade förväntat oss. Och jag trodde verkligen inte att min karriär skulle få en så kraftig boost av det. Tidigare i min karriär kunde jag bara drömma om att få samarbeta med så framgångsrika artister.

Nick menar att det idag finns en för stor barriär mellan de som jobbar med ”kreddig musik” och dansmusik.

– Jag tycker att det är superviktigt att samarbeta över genregränserna – vi har så mycket att lära oss av varandra. Vad kan vara bättre än att förbättra sina egna musikaliska färdigheter? Jag växte upp med dansmusik, och speciellt holländsk house. Men jag lyssnar ändå på en mängd andra artister, med allt ifrån Katy Perry och Miley Cyrus till Nirvana och Red Hot Chili Peppers. Jag älskar musik, och det inspirerar mig!

På det nya albumet hittar vi ett samarbete som understryker det Nick pratar om. På låten ”Catch Tomorrow” dyker nämligen popstjärnan Sting upp.

– Det var en vän till mig, Martin Kierszenbaum, som föreslog ett samarbete. Jag trodde först att han skämtade, men plötsligt hade vi avtalat att mötas i en studio i New York. Han är en riktigt sjyst snubbe, och det var en stor ära att få jobba tillsammans med honom.

Vi bad även Nick att rekommendera tre av sina egna låtar:

Detta här är en väldigt viktig låt för mig, och det är också öppningslåten på mitt nya album Forget The World. Stephen Wrabel är en fantastisk sångare och en grym person att jobba tillsammans med. Jag är säker på att ni kommer få höra mycket mer om honom i framtiden.

Det här blev en sjukt stor hit, och gav min karriär en riktig boost. Det var också riktigt kul att jobba med Pitbull och Ne-Yo.

Den här låten kom till för över fyra år sedan, men publiken blir fortfarande helt vild när jag spelar den live!

Efter stora framgångar med albumet ”Carolus Rex” är nu Sveriges metal-favoriter äntligen tillbaka. I dag släpper Sabaton sin nya platta ”Heroes” – vi har pratat med bandets basist Pär Sundström, som berättar att bandet är mer taggade än någonsin.

Hej Pär! Hur är läget med dig och bandet?

– Hej! Allt är bra med oss! Vi är på turné i USA och just nu befinner vi oss i Chicago. Det är första turnén för oss på ett tag och det känns fantastiskt att vara ute på vägarna igen.

Är ni ”bra” på att vara på turné?

– Det tycker jag verkligen. Vi kanske inte riktigt lever upp till rock ´n roll-myten då vi knappt dricker och överlag försöker hålla oss undan från onda ting. Däremot upplever vi mycket när vi är ute och rör på oss så här. Om man undviker att vara bakfull hinner man med så mycket mer. Jag träffar många som klagar på att turnélivet bara innehåller massa väntan. Visst kan det vara så, men om man har lite inspiration finns det massor med saker att hitta på.

Berätta om den nya plattan ”Heroes” – hur skiljer den sig från ”Carolus Rex”?

– Om man pratar om hur skivan låter, kan man väl säga att den är lite mer rakt på. ”Carolus Rex” var väldigt hårt producerad med mängder av körer och orkesterarrangemang. Det var en väldigt episk skiva. På ”Heroes” har vi gått tillbaka mer till soundet på exempelvis ”Art of War”, vilket jag tror kommer uppskattas. ”Carolus Rex” fokuserade ju på svensk historia, men nu har vi lämnat det bakom oss och gått tillbaka till att skriva om andra världskriget. Men den här gången har vi valt att inte lägga fokus på stora slagfält och stridsvagnar utan i stället på personer som riskerat väldigt mycket för andra – därav namnet ”Heroes”.

Har ni haft några svårigheter med den nya plattan eller var det lätt att komma fram till vad ni ville göra?

– Vad vi ville göra stod klart för flera år sedan. Däremot var det svårare att välja vilka låtar som skulle vara med. Processen med att välja material var extremt tuff eftersom vi har flera nya bandmedlemmar. Dessutom ville vi inte att våra fans skulle klaga och tycka att ”det var bättre förr”. Men jag tycker vi har lyckats väldigt bra med allt!

Med ”Carolus Rex” nådde ni enorma framgångar, och låg bland annat på svenska albumtopplistan i över ett år – känns det som att ni har blivit folkliga?

– Vi har jobbat hårt i Sverige och turnerat väldigt mycket. Vi har besökt städer som andra band sällan åker till och på så sätt jobbat upp en bred publik som är utspridd över hela Sverige. Det har gett oss en stabil grund att stå på och från den tog vi Sabaton till en ny nivå – varpå vi släppte ”Carolus Rex”. Det har varit en fantastisk resa!

Under sommaren kommer ni göra en omfattande turné, där de flesta av konserterna är vid olika fästningar och ruiner. Är det viktigt för er att spela på platser som passar bra ihop med er musik?

– Det är så klart extra skoj att spela på sådana ställen men det viktiga med den här turnén är att vi kommer till platser som passar för en bredare publik. Och då inte bara en svettig rockklubb, där en viss typ av fans trivs men som andra inte alls vill gå till. Nu bygger vi arenor där alla är välkomna – oavsett om man vill stå längst fram och röja sig svettig eller om man vill observera från lite längre avstånd. Att spela utomhus, på sommaren i Sverige är den perfekta miljön för Sabaton.

Ni anordnar också en egen festival – Sabaton Open Air, i Falun i augusti. Hur kom det sig att ni startade den?

– Jag hade en ide om att göra ett större evenemang kring releasepartyt för ”Art of War” 2008, men få trodde att det var möjligt. Idag är festivalen en tre dagars utomhusfestival med flera tusen besökare från mer än 25 olika länder!

Var turnerar ni helst, hemma eller utomlands?

– Jag kan inte säga var det är bäst att turnera. Att vara i Sverige känns väldigt säkert. Tekniken är bra, personalen jobbar oftast på och det finns fräscha duschar och toaletter. Jämfört med hur det fungerar här i USA är det verkligen natt och dag. Här är det hårdare men det behöver inte betyda att det är mindre roligt. Jag älskar utmaningar och att kämpa ”motströms”.

Hur länge kommer ni fortsätta med Sabaton? Blir det fler plattor?

– Detta har redan tagit halva mitt liv och min plan är att Sabaton skall finnas där för den resterande delen av det. Så enkelt är det. Vi har redan temat klart till nästa skiva och flera låtidéer. Men först skall vi göra några hundra spelningar på ”Heroes”-turnen. Det är nu det börjar!

De flesta är överens om att det är skillnad på ljud och ljud. Men vilken musik låter egentligen bäst? WiMPs reporter Nora Lindkvist begav sig ut på stan för att ta reda på svaret. Vill du streama musik i lossless CD-kvalitet? Kolla då in vår tjänst WiMP HiFi.

Det har gått drygt ett år sedan debutalbumet ”Luna Green” släpptes och hon blev omnämnd som ”årets nykomling”. Under det gångna året har den svenska artisten spelat runt om i landet och medverkat vid Peace & Loves Havana-festival på Kuba. Idag släpper hon sitt andra album ”Swedish Strawberries”, som producerats av A Camp-gitarristen Niclas Frisk. Vi blev lite sugna på att få veta hur Luna helst njuter av musik och bad henne svara på ett par frågor.

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Jag är en hemsk musiklyssnare! När jag väl lyssnar på musik så gör jag det väldigt intensivt. Det senaste albumet jag lyssnade på var ”Strange Mercy” av St. Vincent.

Hur lyssnar du oftast på ett album från A till Ö och är formatet som CD, vinyl, nedladdat eller streamat viktigt för dig?

– Det varierar men ofta laddar jag ner musik eller lyssnar på streamad musik. Jag reser ganska mycket och har mer eller mindre bott i en väska, så jag har inte haft någon skivspelare på flera år – förrän nu!

Anser du att det är viktigt med låtordningen i ett album och hur tänker du när du väljer ordningen?

– Det beror på vilket album och vilken artist det handlar om. Jag tycker man kan hoppa  och byta spår hur som helst. Men å andra sidan, om man vill sätta sig in i konstverket kan det ju vara kul att lyssna från början till slut åtminstone en gång!

Vilket album (av valfri artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?

Visions album ”Grimes” är det senaste albumet jag upptäckte och jag tycker det är sjukt fint! Ett sådant album kan jag drömma mig bort tillsammans med. Ett annat album jag rekommenderar är Fever Rays självbetitlade album. Det känns som det trycker på någon knapp som berör mig! Det är så skönt och jag blir lyrisk! Jag tycker speciellt mycket om ”If I Had a Heart” och ”Triangle Walks”.  Jag gillar när det känns hemligt med blandningar av mjukt och mörkt!

Den 23 april intog Simon Norrsveden WiMP Live Sessions på Story Hotel i Stockholm. Med ett helt nytt band körde de låtar från nya albumet ”Gå, bli bra. Det kan nog ta ett tag”. Under sista låten lämnade bandet scenen och Simon plockade fram gitarren för att på egen hand framföra ”Dolores”, en låt från första albumet. Avslutningsvis premiärvisade popartisten musikvideon till låten ”Kär i vem som helst”.

Konserten filmades så nu kan du återuppleva kvällen gång på gång. Du kan nu även se den videointervju som gjordes innan spelningen. Där pratar vi om hur Twilightstjärnan Robert Pattinson inspirerade till singeln ”Bloodsucker Boy” och vi får berättelsen bakom låtens obehagliga och provocerande musikvideo.