Redan som 15-åring började han jobba tillsammans med superstjärnan Pharrell Williams, som sedan dess varit hans musikaliska mentor. Nu ligger 21-åriga Cris Cabs debutsingel ”Liar Liar” högt på topplistorna och han spås bli en av årets hetaste nykomlingar. Vi beslöt oss att för att stämma träff med den hajpade talangen, och det blev ett samtal som kom att kretsa mycket kring Cris kärlek för morgonrockar.

Hej Cris, hur är läget? Hur är det att vara i Sverige? 

– Hej! Jag mår fint! Det är faktiskt min andra gång i Sverige, men jag har inte hunnit se så mycket. Jag har mest blivit distraherad av alla sanslöst vackra kvinnor, och sen åt jag någon maträtt som var jättegod, men jag minns inte riktigt vad det var.

Känner du till några svenska artister?

– Nej, tyvärr. Eller jo, förresten – Swedish House Mafia! Jag gillar housemusik.

Berätta om din bakgrund – hur kommer det sig att du började med musik?

– Mitt musikintresse började tidigt. Jag växte delvis upp på Bahamas, vilket bidrog till att jag började lyssna väldigt mycket på reggae. Då fattade jag inte något av texterna, men jag förstod känslorna och budskapet som fanns i musiken. Jag tror att ens bakgrund och platsen man växer upp på betyder mycket för vem man blir, och i mitt fall också för det musikaliska uttrycket.

Vad lyssnar du på för musik nuförtiden?

– Just nu lyssnar jag mycket på Marvin Gaye. Det är musik som får mig att slappna av, speciellt när jag är ute och reser och jobbar mycket. Sedan blir det också mycket Rolling Stones, Earth, Wind & Fire, klassisk rock och hiphop.

Har du ett favoritalbum?

– Mitt favoritalbum är samlingen ”Legend” av Bob Marley. Den plattan kan jag lyssna på hur många gånger som helst utan att tröttna.

Okej, men då är du en ganska avslappnad kille?

– Ja, verkligen, jag är väldigt ”laid-back”. Efter en lång arbetsdag tar jag det gärna lugnt och dricker rödvin, lyssnar på Marvin Gaye och dansar omkring i min morgonrock.

I din morgonrock?

– Ja, självklart. Vem dansar inte omkring hemma i sin morgonrock? Annars får man ju inte den här bekväma och sexiga känslan!

Men du har jobbat mycket tillsammans med Pharrell Williams som också är din musikaliska mentor. Hur träffades ni?

– Jag träffade Pharell när jag var 15. Vi bodde båda i Miami då och Pharrell hade hört från en kompis att jag gjorde min egen musik och att han borde kolla in den. Han diggade det han hörde och gav mig några råd på vägen. Ett år senare hördes vi igen och då tyckte han att jag hade utvecklats mycket, och så började vi jobba mer professionellt tillsammans. Han är en grym mentor på alla sätt.

Din första singel ”Liar Liar” har blivit en riktig hit. Berätta om låten – vem är det du sjunger om som har ljugit dig? 

– Låten är nog lite mer allmän. Jag tror att alla någon gång har varit med om att man litat på någon som sedan har utnyttjat förtroendet och bedragit dig. Det händer både i förhållanden och vänskapsrelationer.

Men går det att undvika på något sätt? Har du något råd?

– Ja, ta tid på dig och ta reda på vem personen verkligen är innan du ger den ditt fulla förtroende.

Har du någon hemlängtan när du är ute och reser så här?

– Självklart. Jag saknar min säng, familj och vänner och mina vanliga matställen i Miami. Jag gillar att resa men det är rätt jobbigt att gå upp tidigt för att göra olika promotion-grejer.

Du är ingen morgonmänniska?

– Jo, vanligtvis, men fyra på morgonen är lite väl extremt kan jag tycka. Får jag välja går jag upp vid åttatiden och chillar i min älskade morgonrock.

Tränar du?

– Haha ja det gör jag. Det är viktigt för jobbet att vara i form och ta hand om sig själv. Jag försöker också ta hand om min röst. Det bästa när man reser mycket är att försöka hitta en ångbastu, vilket är väldigt bra för stämbanden. Det ska jag försöka göra senare i dag också.

Vad händer framöver?

– Mitt nya album kommer ut den 7 april, så det är jättekul. Jag har jobbat med Pharrell, Wyclef Jean samt skrivit eget material till plattan så det kommer vara en skön mix av reggae, pop och hiphop. Det finns något för alla helt enkelt!

Efter intervjun fick Cris feeling och bestämde sig för att spela ”Liar Liar” akustiskt för oss. Kolla in hur det såg ut och lät här nedan:

Hej Anders! Hur mår du?

Det är bra. Jag tänkte att jag skulle ut och gå men det går inte nu när jag sitter och skriver låtar.

Kan du inte berätta om namnet Slangbella?

– Slangbella dök upp i mitt huvud för längesen och innan då jag tänkte göra musik själv. Jag hade en dröm om  att jag träffat en tjej som hette Isabella och vi startade ett band som skulle heta Slangbella. Men jag träffade aldrig någon Isabella och jag har aldrig sjungit i hela mitt liv så jag la ner den idén och fortsatte mitt arbete med mitt förra band Alice in Videoland. När vi slutade med bandet så bestämde jag mig för att testa att sjunga själv. Då plockade jag fram den gamla drömmen och lite frustration och tog tag i mitt soloprojekt. Nu gör jag allt – skriver, spelar och sjunger allt själv.

Jag tycker din musik är en korsning mellan poppiga melodier och punkiga röster. Hur inspireras du till att skriva musik?

– Framförallt har jag hållit på med musik så länge jag kan minnas och det har aldrig slagit mig att jag ska sjunga. Jag har spelat in och producerat många album men inte tänkt att jag ska skriva texter. Jag inspireras av alla de åren som gått. Efter så här många år så samlar man på sig många erfarenheter och tankar och det är nästan så att idéerna bara rinner över. Jag har väldigt lätt för att skriva musik och och har väldigt mycket inom mig som bara måste få komma ut.

Din senaste singel ”Jag ska bygga en armé” baseras på historien bakom ett distansförhållande. Vad var det värsta med distansförhållandet?

– Jag bodde tidigare i Malmö och jobbade under många år som industriarbetare. Den här låten skrev jag i ren frustration över det distansförhållande jag hade i samband med mitt arbete med tidiga morgnar och det tuffa arbetet. Jag började dagdrömma och fantiserade om att bygga upp en ny värld där jag och min dåvarande tjej skulle ha vår egen tid på vår egen plats.

Tror du att det går att bygga en relation på distans?

– Inte i längden. Distansförhållandet som låten bygger på är över.

Du var tidigare medlem i Alice in videoland – trivs du bättre solo?

– Det känns som jag får mycket mer gjort nu. Har jag en idé så kan jag köra igång projektet och behöver inte vänta in någon. När man har kreativ damp, som jag har, så är det väldigt bra att få jobba själv. Men jag har inte varit ute och spelat själv så vi får se hur det går. 

Hur ser framtiden ut?

– Jag är lite osäker. Jag har albumet klart men jag tror inte det släpps förrän till augusti eller någon gång efter sommaren. Jag ska försöka sätta ihop ett band och komma ut och spela för det har jag inte gjort tidigare. Jag spelade inget live med förra skivan för hela meningen var att göra det här på skoj och se om det skulle fungera på egen hand. Jag tog inte så allvarligt på det men sen när jag fick så bra recensioner så kände jag att nu vill jag ut och spela.

Nu är våren här – vad är vårens bästa soundtrack?

– Jag är precis hemkommen från en road trip i Kaliforninen och soundtracket till den resan är The Doors album L.A. Woman. Jag lyssnar på det varje dag och den kommer gå varm här hela våren. Det är en magisk skiva med magiska känslor.

Den svenska dansscenen har under de senaste åren bara kommit att växa sig starkare och starkare. Om housen har stått i centrum så börjar nu också fler sidogenrer få allt större utrymme. En av de som utvecklat ett nytt sound för vad svensk dansmusik kan vara är nykomlingen Maximani, som just nu är aktuell med sin debutsingel ”Drop This Beat”.

Med den egenkomponerade genren ”dixtro” – en blandning av disco och komplextro – är det här en artist att hålla ögonen på under året. Vi träffade Maximani i studion där han just nu håller på att spela in fler låtar.

Många kanske kommer ihåg honom från Eurovision Song Contest 2012, där han tävlade för Norge med bidraget ”Stay”. Men schlager var inget för nykomlingen Tooji, som efter tävlingen gick in i väggen och fick tänka om. Idag släpps singeln ”Packin´ Guns” och vi har fått en pratstund med det 26-åriga energiknippet.

Du har bott i Norge hela din uppväxt, men har nu flyttat till Stockholm, hur kommer det sig?

– Efter Eurovision-grejen kom jag till en vändpunkt i mitt liv. Mitt dåvarande skivbolag ville att jag skulle surfa på den vågen och fortsätta göra liknande musik, men det var ingenting för mig. Jag kände mig olycklig och behövde någonting nytt. Efter ett tag kom jag fram till att det var pop jag främst ville satsa på, och då finns det ingen bättre stad att vara i än Stockholm, så jag drog! Nu bor jag på Söder och älskar det!

Du säger att du mådde dåligt och hamnade fel – är det lätt hänt i musikbranschen tror du?

– Ja, för mig var det så i alla fall. Det var väldigt många som hade åsikter om vem jag skulle vara och vilken typ av musik som var ”jag”. Men allt det där gör bara att man tappar kontakten med sig själv. ”Packin´ Guns” är den första låten som jag kan stå för helt och hållet. Förut när någon satte på ”Stay” vred jag och vände på mig och gick i defensivt läge. Nu känner jag mig stolt i stället och om de som lyssnar inte gillar det så gör det inte så mycket. Jag känner mig mycket mer bekväm än förut.

Du har tidigare sagt att du är inspirerad av Monica Zetterlund. Berätta!

– När jag var som deppigast under förra året gick jag och kollade på filmen ”Monica Z”. Jag blev så inspirerad och kände bara ”om hon kan packa väskan och dra till Stockholm för att satsa så kan jag också”. Och så älskar jag musiken också.

Berätta om ”Packin´Guns”, hur kom den till?

– Låten kom till som en reaktion mot allt jobbigt jag hade gått igenom. Jag kände mig osäker men istället för att göra en långsam och deppig låt ville jag göra en låt som skulle ge mig styrka, och det blev ”Packin´Guns”. När man går ut och uppträder med den kan man inte stå tillbaka utan måste ge allt, vilket också hjälper mig att bli starkare och modigare.

Vad händer framöver?

– Jag hoppas att folk kommer digga låten och att den ska spelas överallt. Drömmen är så klart att ge ut fler låtar. Jag kommer inte nöja mig förrän jag nått min maxpotential!

Vi upptäckte Aloe Blacc redan 2010 då att han släppte ”I Need A Dollar”. På senare år har han lyckats skapa stora rubriker världen över och efter hans samarbete med Avicii på ”Wake Me Up” så vill alla ha en bit av Aloe Blacc. Nu är han tillbaka med albumet ”Lift Your Spirit”, som även innehåller hans egen version av förra årets superhit. För WiMP har han svarat på några frågor kring konceptalbum och delat med sig av sina 10 favoritlåtar som oväntat nog innehåller Nena och 99 Luftballoons mellan några av historiens bästa soullåtar. Kanske är det en guilty pleasure, vad vet vi?

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Senaste albumet som jag lyssnade på från början till slut var Eugene McDaniels ”Headless Heroes of the Apocalypse”. Jag föredrar alltid att lyssna på ett album från A till Ö eftersom det ligger så mycket tanke och arbete till att välja låtlistor, övergångar och inslag. Jag har varit ett fan av artister som J-Dilla och Slum Village där deras album håller ett flöde från början till slut. Marvin Gayes album ”What’s Going On” är ett annat bra exempel.

Hur lyssnar du oftast på ett album från A till Ö och är formatet som CD, vinyl, nedladdat eller streamat viktigt?

– Jag lyssnar på album i olika format, oftast det som är mig närmast för tillfället. Det kan vara CD, vinyl eller streamad musik. Nuförtiden lyssnar jag oftast på MP3-filer.

I vilken utsträckning är “Lift Your Spirit” gjord för att lyssnas på från början till slut? Är det viktigt för dig att sätta låtarna i rätt ordning?

– Den första versionen av ”Lift Your Spirit” var definitivt gjord för att lyssna på från början till slut. Jag valde låtarna och introduktionen specifikt för att göra det till ett konceptalbum. Efter att vi spelat in hela albumet var vi tvungna att ta fram ett album som fungerade på ett internationellt område, så jag tog fram de låtarna som verkade mest lämplig för start och slut. Tillsammans med skivbolaget tog jag sedan fram hela låtlistan som passade däremellan.

Vilket album (av valfri artist), skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?

– Då skulle jag rekommendera mitt första soloalbum ”Shine Through” eftersom det albumet inte har några pauser. Varje sång flyter in i nästa med övergångar och mellanspel och för mig är det det bästa sättet att utveckla ett album på.

The Bad Plus är en jazztrio från Minneapolis, Minnesota, bestående av pianisten Ethan Iverson, basisten Reid Anderson och trummisen Dave King. Medlemmarna har varit aktiva musiker i olika konstellationer sedan sent 80-tal, men beslöt sig år 2000 för att bilda The Bad Plus.

Gruppen, som inte går att placera i ett specifikt musikaliskt fack, blev snart kända och kom att omdefiniera vad en klassisk piano, bas- och trumbaserad trio kan och bör vara. Detta genom att bygga en brygga mellan olika genrer, tekniker och utforska de oändliga möjligheter inom gruppens ramar genom att blanda avantgarde-jazz, rock och pop. De är kända för sina eklektiska val av covers, där de bland annat tolkat artister som Black Sabbath, Nirvana, Pink Floyd och Ornette Coleman. Nu har trion precis påbörjat ett av deras mest ambitiösa projekt så här långt: en omarbetning av Igor Stravinskys klassiska The Rite Of Spring.

– Det är ett klassiskt stycke, ett av de viktigaste för 1900-talet och som nu är precis 100 år gammalt. Det var dags för oss att sätta igång med ett större projekt, och ”The Rite” var ett logiskt val, berättar pianisten Ethan Iverson för WiMP.

Vilka mål hade ni satt upp innan ni startade det här projektet, och stötte ni på några överraskningar under processen? 

– Ja, efter att vi studerat noterna insåg vi att vi var tvungna att spela stycket i vår egna folkloristiska rytm. Det var en ganska rolig upptäckt.

– I det här fallet var processen med att lära sig noterna svår i sig. På ett sätt är pianodelen precis som ett klassiskt uppträdande. Reid och Dave var tvungna att skapa delar som kändes logiska. Framförallt  är trumspelet väldigt innovativt, säger Iverson om tolkningen av en av landmärkena inom musikhistorien – en klassisk ballett som kokats ner till ett jazztrio-format.

Som den amerikanska radiokanalen NPR konstaterade i en recension av inspelningen: ”Av alla jazzgrupper som skulle kunna tackla en sådan uppgift verkar The Bad Plus som den mest passande. Det är en grupp med en känsla för ”quirky”, proggig originalmusik; ett rykte om sig att kunna tolka allt ifrån klassisk 1900-tals-musik till Aphex Twin; en uppenbar kärlek för musikhistoria, vare sig det är jazz eller något annat.”

– Det behöver bara kännas rätt. Det finns egentligen ingen algoritm. Det handlar mest om att vi alla älskar musik. Vårt album ”For All We Care” innehåller till exempel både inslag av klassiskt, rock, country och pop, säger Iverson och konstaterar att denna typ av musik är vad många moderna jazzgrupper idag strävar efter att göra och kallar det för en ”naturlig utveckling”.

På vilket sätt är Rite Of Spring relevant för dagens publik?

– Med tanke på hur känt det är känns det fortfarande relevant att sätta sig ner och lyssna igenom hela stycket. Det är utmanande – och det är spännande.

Har ni som grupp överhuvudtaget några hämningar, eller kan ni utvecklas åt vilket håll som helst från där ni står idag?

– Åh, jag vet inte, vi har förmodligen många hämningar, säger Ethan Iverson med ett skratt.

The Bad Plus har också gjort en spellista till oss med några av deras musikaliska favoriter. Lyssna på deras gästlista som bland annat innehåller spår från Miles David, Portishead och Barry Manilow.

Det var länge sedan vi var med om en lika ösig kväll som på förra veckans WiMP Live Sessions. Rockbandet Flykten bjöd på svängig stoner-folk-rock framförd med en outtömlig energi, och kom så klart att sätta hela Story Hotel i gungning. Vi skulle bli förvånade om vi inte får se det här bandet på några riktigt stora scener framöver.

Och som vanligt behöver du inte vara ledsen om du missade den här upplagan av WiMP Live Sessions – nu finns nämligen hela konserten med Flykten att se på Aftonbladet TV. Vi bjuder dessutom på en intervju med bandet där de bland annat berättar om namnvalet, varför rocken fortfarande lever och om raggarhotet de planerar att skicka ut.

Här ser du konserten med Flykten

Här ser du intervjun med Flykten

Den norrländska sångfågeln Jaquline Ronneklew har trots sina blott 26 år redan hunnit samarbeta med artister som Titiyo och Armand Mirpour. I november släpptes den tre-spåriga debut-EP:n ”Wild At Heart” som fick ett varmt mottagande från kritikerna. Här nedan kan du se WiMPs intervju med Jaquline där hon bland annat berättar om sin kärlek till naturen och om de storslagna framtidsplanerna.

Veckan börjar på bästa sätt – från och med idag kan du nämligen förhandslyssna på den svenska poptrion fjärilseffektens nya singel ”Brinner upp” i WiMP! I maj förra året släppte bandet sin första EP ”Dansa som en idiot”, som fick ett väldigt varmt mottagande. Och nu är alltså Hannes Wiklund, Hampus Blomberg och Anton Fernandez tillbaka – den här gången med en singel som handlar om en passion som nästan tar kål på en. Vi ringde upp bandet för att få veta lite mer.

Vad handlar låten om?

– Låten handlar om att stå ut med någonting som är jobbigt, därför att man har en stor passion för det. Det kan till exempel vara en olycklig relation, men också en slitsam hobby som man älskar.

I låten liknar ni den här känslan med att ”brinna upp” och beskriver kärleken som en eld. Hur kom ni på det?

– Vi blev inspirerade av en saga om Kung Midas som förvandlar allt han rör vid till guld. Ganska snart inser kungen dock att det inte fungerar så bra när han försöker röra vid människor han bryr sig om. Vi ville fånga den känslan – elden är dels passionen och dels ett destruktivt element.

Har ni utvecklat ert sound på något sätt?

– Ja, det har vi verkligen. Och det är något som framförallt hörs på de låtar vi håller på med just nu. Eftersom vi gör allting själva, från att skriva till att spela in och producera så är det också en naturlig utveckling. I början visste vi knappt hur man mickade upp en gitarr och så vidare. Vi utvecklas hela tiden och går framåt både text- och soundmässigt.

Det produceras väldigt mycket pop på svenska just nu – känner ni av någon konkurrens?

– Nej, vi tycker att det är kul att det görs så mycket bra svensk pop just nu. Vi tänker inte på konkurrensen utan är mest glada att vi har möjligheten att jobba med musik på heltid. Det känns som att det är ett bra och roligt musikklimat i Sverige för tillfället.

Har ni själva något tips på hur man lyckas i sin relation utan att ”brinna upp”?

– Vi vet allihopa hur det känns att slita ut sig för någonting och också hur det känns att blir bränd av någon annan. Det man kan lära sig är väl att det oftast inte finns någon avsiktlig ondska bakom det, utan att det är något som bara uppstår. För att lyckas med en relation utan att ”brinna upp” är ärlighet och kommunikation det absolut viktigaste. Om man ska applicera låtens mening på oss som band så försöker vi alltid vara ärliga och komma ihåg vad som är viktigt med musiken. Det är inte ett vanligt jobb och därför försöker vi hålla en slags distans till det, vilket vi tror är sunt.

Vad händer framöver?

– Den 24 mars släpps ”Brinner upp”, och då släpper vi också en lyrics-video på YouTube. Utan att säga för mycket så illustrerar den ganska väl hur vi tänkt med låten. Sedan håller vi på att spela in och hoppas snart kunna släppa en andra singel. Vi har börjat jobba mer med video också och planerar att släppa lite fler live-videos och extramaterial snart, så håll ögonen öppna!

Efter uppväxten i Norrköping valde Zebastian Swartz att ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm där han nu satsar helhjärtat på musiken. För några veckor sedan släpptes singeln ”Me & My Brother” och idag har vi på WiMP äran att premiära den tillhörande videon. Vi passade även på att ringa upp Zebastian för en intervju.

Hej Zebastian, hur är läget?

– Jo det är bra med mig.

Vem är Zebastian Swarts?

– Jag är musiker och låtskrivare, kommer ifrån Norrköping och försöker ta mig igenom dagarna på något vis genom att vara kreativ och göra musik. Jag jobbar även med ljud och produktion och mer tekniska jobb. Men det är det kreativa som är det viktigaste.

Nu har du släppt låten Me & My Brother – kan du inte berätta om vad den handlar om?

– Det var en låt som bara kom inifrån. I början var det inte som en låt och är inte tänkt som det heller utan mer som ett intro. Jag tänkte på min lillebror som jag växt upp med och vi är ganska nära varandra. Nu är vi vuxna och vi har gjort en ganska lång resa tillsammans. Det känns på något sätt som att man tvingas växa upp tillsammans och under den tiden förstår man inte så mycket men nu som vuxen så är det väldigt häftigt att man har någon som varit med från dag ett. Och även om vi inte pratar om det så är det väldigt coolt att följa med i sin brors utveckling.

Hur känns det att skriva något så personligt och sedan göra det till en offentlig låt?

– Det känns både kul och skrämmande, faktiskt. Jag känner nu i efterhand att den är väldigt personlig men det blev bara så. Jag hade inte tänkt att den skulle bli så personlig utan allt var naturligt för mig och nu när den visas upp för andra så känns det väldigt läskigt.

Musikvideon är å andra sidan väldigt härlig och glädjefylld –  hur kom den idén upp?

– Jag vill gärna kompensera för den tunga låten med en lättsmält musikvideo. Det är skönt att få distans till saker och känna att det bara är en låt. Jag vill inte att man ska behöva gå runt i ett känslomässigt kaos.Videon är kanske en påminnelse om att det bara är en känsla och en låt och kunna hitta distans. Sen är det alltid roligare att göra något som känns varmt istället för pretentiös.

Vad är planen framöver?

– Planen framöver är att fortsätta göra musik och jobba mot att göra en riktigt bra skiva tillsammans med människor som jag trivs med. Jag vill fortsätta göra saker som jag kan vara stolt över.

Se musikvideon här!