Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 16 av 17

En guidning bland fioler, polskor och lingonris

av Wimp-redaktionen

Hur låter egentligen svensk och skandinavisk folkmusik nuförtiden? Vi på redaktionen knåpade ihop en spellista som tar dig på en guidad tur genom lingonriset!

Resan startar från navet av svensk folkmusik – Lena Willemark, Ale Möller och deras gemensamma grupp Frifot. Lyssna sen hur folkmusikstilen utvecklats i olika riktningar. Först åt jazzhållet som hos Jan Johansson, Mads Vinding trio och Sofie Sörman.

Utgå sedan ifrån den klassiska Gärdebylåten och jämför hur det dansanta i folkmusiken utvecklas av bland annat Frigg och Ranarim. På sina ställen (om än inte så många) smyger det sig även in musikaliska färger från andra länder, som i Filarfolkets Karnevalspolska eller den senegal-svenska duon Elika & Solos Zanussi – Seneghalling. Därefter grottar vi ner oss lite i låtar som framhäver mystiken i den svenska folkmusiken. Vi tar avstamp från folkrockarna Hoven Droven och Garmarna och landar slutligen hos grammisbelönade Boot och danska gruppen Valravn.

Ytterligare en utveckling av folkmusiken går åt åt singer-songwriter-hållet, som i sin tur vetter åt både visgenren och popgenren. Jämför den klassiska Uti vår hage med de mer visbetonade Triakel och Sofia Karlsson, singer-songwriterkillarna Esbjörn Hazelius och Kim André Rysstad och mer popiga Nordman. Sist på listan hittar vi vokalgrupperna Irmelin och Kraja som visar på hur den starka vokal- och körtraditionen i Sverige lever vidare.

På med knätoftsarna nu och kör spellistan ett varv till!

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

Ikon: Brian Eno – Ambientmusikens fader

av Wimp-redaktionen


Brian Eno får anses vara ambientmusikens urfader. Eller åtminstone dess påhittiga pappa. För Brian Eno gick inte från klaviaturspelare i Roxy Music till att producera Coldplay utan att först fundamentalt ha förändrat hur elektronisk musik låter. Ta albumet Music For Airports som exempel. Det är i stort sett ett analogt album, men sättet musiken är komponerad och producerad satte nån form av standard för hur elektronisk ambiens skulle låta, i det som på den tiden kallades framtiden. Eno har dessutom skrivit musik till fler filmer än vi kan räkna, hängt vid mixerbordet med U2 och pusslat ihop musiken till Windows ’95. Inte undra på att vi uppmärksammar Brian Eno med en Ikon-lista.

DRAKE’S BACK!

av Wimp-redaktionen

Den kanadensiske hiphopartisten Drake är här med sitt andra efterlängtade studioalbum, uppföljaren till den framgångsrika debutplattan ’Thank me later’ från 2010. Debutplattan gick rakt in på Billbordlistans förstaplats och har sålt platina sedan dess. Men trots framgången kände Drake att debutplattan stressats klar, och därför blivit aningen spetig. Uppföljarplattan som släpptes förra veckan ’Take care’ är därför mer sammanhängande med ett lågmält sound och influenser från RnB, pop och electronica. Soundet toppas med Drakes karaktäristiskt släpiga stämma som sjunger ömsom rappar melankoliskt om trasiga relationer och lösaktigt leverne.

Två singlar har redan släppts från albumet: ‘Headlines’  och ’Make me proud’ , den senare featuring Nicki Minaj. Musikaliska samarbeten med stora artister är för övrigt något som bidragit minst lika mycket till Drakes framgångar som hans soloproduktioner. Bland hans andra samarbetsparters hittas bland annat Lil Wayne, Kanye West, Eminem, Jay-Z och Rihanna. Vi knåpade ihop en spellista av hans kollaborationer.

Drake och Rihanna har förutom samarbetet kring Rihanna-singeln ‘What’s my name’ hittas ett nytt gemensamt spar på Drakes nya plattans titelspår, låten ‘Take care’, där Rihannas stämma hörs på ett mer lågmält sätt än vanligt. Spåret innehåller för övrigt ett spännande sampling i flera led, där Drake samplat ’I’ll take care of you’ med Jamie XX & Gil Scott-Heron, ett spår som i sin tur ju är en sampling av originalet av Gil Scott-Heron.

Oavsett om man gillar Drakes deppighet eller ej får nog musiken närmast sägas vara allmänbildning inom genren nutida hiphop och RnB. Lyssan in nya plattan nedan.

ABBA – Sveriges mesta popikoner

av Wimp-redaktionen

Deras sorglöst medryckande musik med ’killer hooks’ tycks leva för alltid. ABBA har sålt över 400 miljoner album och fortsätter att sälja mellan 2-4 miljoner album varje år. Därmed är de Sveriges största skivexport genom tiderna. Hatten av för det liksom. Kanske är det också på grund av det som det är svårt att skriva något om ABBA som inte redan har skrivits?

Historien om Agneta, Björn, Benny och Anne-Frid har berättats förr: De två paren som bildade popgruppen Festfolk 1970, som kom trea i melodifestivalen 1972 med ’Ring Ring’ under namnet ’Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid’. Ett omständligt gruppnamn som deras manager Stikkan Andersson till slut ändrade till ABBA, när han tröttnade på att skriva ut alla fyra förnamn gång på gång. Under namnet ABBA vann de året därpå, 1973, både melodifestivalen och Eurovision song contest med  ’Waterloo’, som skulle toppa listorna över hela Europa. Resten är som det heter, historia.  

Det mest anmärkningsvärda med ABBAs musik är just att den aldrig tycks passera bäst-före-datum, trots att ljudbild och produktion är långt ifrån modern. Deras katalog odödliga hits verkar tåla hur många nylanseringar som helst utan att slitas märkbart. Det senaste beviset på det fick vi i och med filmatiseringen av musikalen ’Mamma Mia’ från 2008 där både filmen och soundtracket till denna blev kassasuccé. Trots att all musik spelades in på nytt är ljudbilden nästan exakt den samma, så när på lite mer framträdande basljud. Jämför själv ABBAs ’Lay all your love on me’ med samma låt från ’Mamma Mia – the movie’. Att samma musiker som spelade in originalen på 70-talet användes även vid nyinspelningen bidrar säkerligen också till likheten.  Hjärnan bakom ABBAs speciella ljudbild var Björn, Benny och ljudteknikern Michael B Tretow, som gjorde att musiken redan under 70-talet uppmärksammades för sitt enkla och rena men ändå fylliga sound.

ABBAs musik är utan tvekan tidlös pop. Samtidigt är gruppen ständigt förknippad med 70-talet genom sin oskyldiga image och de härligt discoglammiga, tajta catsuit-dräkterna med utställda byxben som utgör sinnebilden av ABBA. Nog förtjänar de titeln ”Sveriges mesta popikoner”.

Konsertaktuella In Flames väljer musik

av Wimp-redaktionen

Göteborgsbandet In Flames är nog bland de band som gjort mest för att sprida den moderna svenska hårdrocken ut i världen. Bandet grundades redan 1990, och sedan debutplattan ’Lunar Strain’ 1994 har bandet varit bland de mest bidragande till det så kallade Göteborgs-soundet, som får hårda band från hela världen att vallfärda till ”Lilla London” (d.v.s. Götlaborg) för inspelningar.

Men vad har Anders Fridén och company själva för favoritlåtar? Vad lyssnar dom på i turnébussen på väg till ännu en spelning? Vi bad dem sätta ihop en spellista med sin favoritmusik. In Flames spelar fredagen den 18:e i Stockholm och lördagen den 19:e i Göteborg. Ska du på något av bandets spelningar i helgen är listan en given ingrediens i uppladdningen.

Kristin Lundell om popluggar

av Wimp-redaktionen

Det sägs att man inte ska döma hunden efter håren men nog kan man väl döma artisten efter frisyren? Eller åtminstone få en fingervisning om vilken slags musik som ligger i potten. För som alla medvetna artister vet är det frisyren som sätter pricken över i:et i ordet stil. Vad hade väl 80-talets pudelrockband varit utan sina permanenter? Eller 60-talets popband utan sina kammade pottfrisyrer? För att inte tala om vilken tråkig silhuett The Cure skulle haft om inte Robert Smith ingått sin passionerade romans med kam och hårspray. När det gäller kvinnliga musikers frisyrtrender är den finkammade långa pagen med lugg ett lika klassiskt popattribut som den randiga tröjan. Under femtio år har den långa pagen med lugg prytt huvudena på några av popmusikens allra finaste. Som om en ren och skär popmagi följde med frisyren. Här är några pager att inspireras av.

– Kristin Lundell, musikjournalist

Ikonen: Billie Holiday – En av jazzhistoriens största

av Wimp-redaktionen

Billie Holiday är en av jazzhistoriens bästa vokalister. Trots att hon saknade traditionell sångskolning blev hon en legend med sin uttrycksfulla röst och distinkta frasering. Själv upptäckte jag Holiday efter att en sångpedagog rekommenderat henne som en av de bästa förebilderna en sångare kan ha. Spänt gick jag hem och letade upp hennes musik på nätet. Jag förväntade mig den honungslenaste av röster. Därför blev min första reaktion på Billies sång inte ”Åh, så vackert” utan snarare ”Vad är det här?!”.

Billie Holidays röst är egen, med ett särpräglat känslouttryck, och däri ligger hennes storhet. Många av låtarna som hon spelade in var jazzstandards, inspelade av många andra sångare. Men Holiday gjorde melodierna och texterna till sina egna, vilket gjorde tolkningarna både populära och odödliga. Billie såg sin sångröst närmast som ett musikinstrument: ”I don’t think I’m singing” lär hon ha sagt, ”I feel like I’m playing a horn… What comes out is what I feel”.

Holiday upptäcktes som 18-åring av producenten John Hammond på en jazzklubb i Harlem, New York. Hammond introducerade henne för stjärnskottet Benny Goodman som var klarinettist och bandleader. Tillsammans med Benny Goodmans orkester fick hon sin första kommersiella hit med singeln ’Your mother’s son in law’. Framgången ledde till flera storbandsturnéer – först med Benny Goodman och senare även med Count Basie’s orkester, och Artie Shaws orkester. Samarbetet med Shaw var banbrytande eftersom Holiday var en av de första kvinnliga afroamerikanska vokaliserna som sjöng med en ”vit” orkester.

Efter åren med storbanden blev Holiday soloartist. Hon utvecklande sin karaktäristiska scenpersonlighet – med gardeniablomman i håret och ett lätt bakåtlutat huvud när hon sjöng. Som soloartist spelade Holiday in två av sina mest framgångsrika singlar –  ’God bless the child’ och ’Strange fruit’. Den sistnämnda var kontroversiell på grund av sin kraftfulla text som beskriver hur svarta lynchas i den amerikanska södern. Vissa radiostationer förbjöd låten, men rabaldret bidrog snarare till sångens popularitet och spridning.

Under 40- och 50-talet hade Holiday allt större problem med sitt alkohol- och heroinmissbruk. På hennes sista album ‘Lady in satin’ från -58 hörs tydligt att rösten blivit mattare och raspigare, men med sin unika uttrycksfullhet i behåll. Holiday dog året därpå, 44 år gammal i sviterna av sitt långvariga missbruk. Hennes musik och hennes unika röst lever dock kvar som en självklar och aldrig falnande stjärna på jazzhimlen.

Du har nog vid det här laget listat ut att jag ganska omgående anslöt mig till skaran av Billies beundrare, trots min inledande skepsis. Vi på redaktionen har satt ihop en spellista med 50 av Holidays bästa låtar. Spåren är sorterade i utgivningsordning med debutsingeln ’Your mother’s son-in-law’ som start. Vill du lyssna in dig på några av Holidays highlights kan jag varmt rekommendera  ’Body and soul’, ’Strange fruit’ och hennes egenskrivna ‘God bless the child’.

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

Deportees om Panda Bears ’Person Pitch’

av Wimp-redaktionen

Deportees har med sin singel ’Islands and shores’  och albumet med samma namn, blivit ett av höstens mest uppmärksammade och hyllade band. Här skriver Deportees själva om en av deras favoritskivor; Panda BearsPerson Pitch.
_________________________________________________________________________________________

Att skriva något om Panda Bears Person Pitch från 2007 riskerar att resultera i en kaskad av referenser från de senaste 600 åren av musikaliskt liv på den här planeten. Förmodligen skulle det ge en lika förvirrande som missvisande bild av hur den här skivan låter. Lyckligtvis behöver denna krönika inte vara konsumentupplysning utan en kärleksförklaring till en favoritskiva.

Vad är det då som gör Person Pitch till en av 2000-talets mest betydelsefulla skivor?
Albumets sju låtar (eller åtta om man räknar Good Girl/Carrots som två) har var och en sina tydliga personligheter men förenas av två helt ofrånkomliga faktorer: Panda Bears våldsamt effekterade sång och helt egna melodispråk. Redan på inledande Comfy in
Nautica
får man en inblick i hans musikaliska universum. Allt upprepas, hela låten vilar på samma grundton och de melodiska rörelserna är avgränsade till sångarrangemangen. Men där man i vanliga fall skulle skruvat på sig efter 30 sekunder och börjat längta efter en övergång till ett annat parti eller åtminstone ett ackordbyte lyckas Panda Bear med hjälp av små medel hålla uppe intresset under låtens drygt fyra minuters speltid. Och så fortsätter det. De noggrant utvalda samplingarna skickas in i loopstrukturen och repteras tills man tappar bort sig och inte längre hör de enskilda enheterna utan helt går upp i stämningen.

I mitten av skivan hittar vi tolvminuterslåtarna Bros och ovan nämnda Good Girl/Carrots. Bros lyckades sin längd till trots bli en riktig indiehit när skivan släpptes, vilket blir något mindre anmärkningsvärt om man lyssnar på den. Syntesen av den nästan våldsamt ringande gitarrfiguren, Panda Bears sånginsatser och med en mängd ljud som går in och ut i ljudbilden (mot slutet ett crescendo av samplade fyrverkerier) bildar en stämning som skulle kunna pågå hur länge som helst. Avslutande Ponytail är en pärla som med sina distinkta melodier drar in en direkt. Den blir också en hand som sträcks ut mot Animal Collective (där Panda Bear är en av kärnmedlemmarna) och en annan av 00-talets bästa och mest egensinniga skivor, nämligen 2009 års Merriweather Post Pavillion. Den plattan har helt riktigt kramats sönder av lyssnare världen över och förtjänar både hyllningar och speltid. Men lyssna först på Person Pitch och låt Panda Bear upprepa sina budskap tills du inte längre har något alternativ till att kapitulera.

– The Deportees

Kanske undrar du vilken annan musik som inspirerat Deportees? Det kan du lyssna in på direkten! Här är Deportees lista över sina främsta musikaliska inspirationskällor. Panda Bears finns självfallet med på listan.

Guetta – En hitmaskin i gränslandet mellan R’n’B och Untz Untz

av Wimp-redaktionen


David Guetta har kommit långt sedan han som 13-åring började som discjockey. Från sina första DJ jobb på gaybarer i  Paris, via acid-house-boomen i Storbritannien mot slutet av 1980-talet, tillbaka till Paris, till att idag synas och höras över hela världen. Guetta är numera synonymt med ordet crossover. Från det att hans singlar började spelas på heavy-rotation på i princip alla radiostationer i universum, så har gränserna mellan den amerikanska r’n’b-musiken och den europeiska dansbeatsen (untz, untz) i princip försvunnit. På andra sidan atlanten står rappare och vokal-ekvilibrister i kö för att få jobba med den snart 44-årige fransmannen med det vildvuxna håret. David Guetta, med imponerande 20 miljoner kompisar på Facebook, kommer troligen inte skriva in sig i världshistorien som en av dom viktigaste kompositörerna, men som han själv säger: ”I’m not trying to be credible, I’m trying to be incredible”. På något sätt lyckas han med det.

Lyssna på David Guettas bästa låtar i WiMP, och missa för allt i världen när han gästar SVT’s Skavlan fredagen den 4:e november klockan 21:00.

– Fredrik Zmuda, WiMP-redaktionen

Dan Backman om Beach Boys ’Smile’

av Wimp-redaktionen

The most famous unreleased record in rock ’n roll history
– Rolling Stone

Det är skönt, men också lite sorgligt, att det sista kapitlet i den uråldriga, utdragna och något bisarra historien om Beach Boys-albumet Smile nu skrivits. För nog måste man betrakta det som en slutpunkt när skivbolaget Capitol nu äntligen – 44 år efter det att Brian Wilson gett upp projektet och gått in i dimman – samlat ihop och dammat av de till största delen outgivna mytomspunna tejperna och fått mästaren och hans nya lärjungar att återskapa den ”teenage symphony to God” som Smile ursprungligen var avsedd att bli.

Naturligtvis har stora delar av det inspelade materialet varit tillgängligt för den som orkat leta, även om det dröjde ända till mitten av 80-talet innan bootlegs gick att få tag på utanför de inre kretsarna. Förvirringen har varit stor rörande låtordning och vad som varit färdiga versioner och vad som varit repetitioner. Samtidigt är det just där som en stor del av lockelsen med de läckta inspelningarna legat: känslan av att ha kommit över något hemligt och mystiskt, skapat av ett drogat musikaliskt popgeni i en sandlåda på gränsen till totalt nervsammanbrott.

Själv hittade jag fram till det någon gång i början eller mitten av 90-talet. Vet inte riktigt vad som satte mig på spåret. Det kanske var Nick Kent-antologin The dark stuff, där några av den brittiska rockjournalistens artiklar samlats, bland annat en om Brian Wilsons utflippat kreativa år mot slutet av 60-talet i allmänhet och om Smile i synnerhet.

Eller så var det High Llamas och Stereolab, som var så uppenbart influerade av Brian Wilsons post-surfpop. Jag hade ju köpt Smiley Smile på vinyl när den kom (eller om det var min syster) men hade aldrig förstått att det egentligen var en bantad och kompromissad restprodukt från Smile. Nu lyssnade jag återigen in mig på den knarkigt eteriska musiken och påbörjade en färd mot vad som låg bakom.

Domenic Priores underbart nördiga klippbok Look! Listen! Vibrate! Smile!, biografier om Beach Boys och Brian Wilson, otaliga artiklar i brittisk musikpress (Uncut, Mojo och Word) och dokumentären The Beach Boys: An american band fick pusselbitarna att falla på plats. Upptäckten av Smile-låtarna som fanns gömda på de album som kom efter (Smiley Smile, 20/20, Sunflower och Surf’s up) ledde till en insikt om att Beach Boys 70-talsalbum hade sina kvaliteter (trots att Wilson knappt bidragit med något).
Jag var knappast ensam om dragningen till allt som kunde relateras till Smile. Med det stigande intresset blev det intressant för Capitol att släppa lite av materialet. De första exemplen kom på Beach Boys-boxen Good vibrations (1993), följt av spridda skurar på några av de Beach Boys-album som återutgavs 2001.

Åren gick, Smile låg där och puttrade som ett av de mest fascinerande kapitlen i rockmusikens ockulta historia. Sedan hände det otroliga. Den av droger och mediciner stukade Brian Wilson började komma tillbaka till världen. Stöttad och hjälpt av familj, vänner, musiker och skivbolagsfolk kom spellusten tillbaka. Nya album spelades in och gamla godingar framfördes från estrader världen runt. Visserligen med en Brian Wilson som ibland såg mer död än levande ut (eller åtminstone hämtad med färdtjänst från ett äldreboende för senildementa) och med musiker som såg smärtsamt ohippa ut. Men ändå: första gången han var i Stockholm och spelade Pet Sounds från början till slut var det något av en religiös uppenbarelse.

När originalinspelningarna nu ges ut förbleknar den ambitiösa och korrekta nyinspelning som gjordes av Wilson & co 2004 (jämför gärna, båda finns ju på Wimp). Det är något med den galna tidsandan, studiomusikernas perfektionism och den analoga inspelningsutrustningen i de panelklädda Los Angeles-studiorna som gör inspelningarna från 1966/67 så magiska. Inte minst handlar det om Beach Boys-grabbarnas överjordiska vokalstämmor och, inte att förglömma, deras coola dresscode som ju modemedvetna indiemän i Williamsburg, Berlin och lilla Stockholm bara älskar att kopiera. Det är nästan så att Beach Boys-grabbarnas skepsis mot Wilsons radikalt nyskapande och eteriskt vackra musik, som ligger ner i en vattensäng istället för att stå bredbent, och Van Dyke Parks surrealistiska americana-texter skapar en spänning som berikar den drömsk melankoliska musiken.

Är man inte inläst på den esoteriska sidan av Brian Wilsons konstnärsskap kan det ta sin tid att förstå storheten med den motsägelsefullt fragmentariska helhet som Smile utgör. Men det är ett arbete som blir rikligt belönat. Det här är ju – precis som Pet sounds – stor popkonst i ordets egentliga betydelse.

– Dan Backman, musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet

Sida 16 av 17