Om du pratar med en genomsnittlig jazzentusiast och nämner skivbolaget Blue Note, antar jag att något av dessa nyckelord kommer dyka upp: postbop, hardbop, John Coltranes Blue Train, Wayne Shorter, Herbie Hancock, 50- och 60-talet, omslagen eller den berömda loggan.

Det och säkert mycket mer därtill. För Blue Note, som i år firar 75-årsjubileum, var och är mycket mer än vad som kan rabblas upp i en artikel eller diskuteras över en kopp kaffe. Jo visst, man kan dra tidslinjer och peka på deras utgivningar från mitten av 50- fram till slutet av 60-talet – en mängd jazzalbum av hög kvalitet med allt från hardbop till olika typer av frijazz, inspelade av några av de mest framgångsrika och innovativa musikerna och bandledarna någonsin. Många av dessa utgivningar är idag amerikanska klassiker, kända långt utanför den innersta jazzkärnan, som även kommit att samplas i nyare former av musik, som till exempel i rap och trip-hop.

Att hålla en sådan jämn och hög nivå på sina utgivningar under 15-20 års tid är imponerande. Men Blue Note handlar om så mycket mer än denna glansperiod i skivbolagets historia. Så pass mycket att en artikel som denna också bara blir en fotnot i sammanhanget; vi snackar trots allt om 75 år av musikhistoria. Jag ska ändå göra ett försök att ge er en historisk överblick över det som är ett av de mest respekterade och berömda skivbolagen, och som också kom att sätta en standard för hur man ska driva ett skivbolag. Jag kommer fokusera på några särskilda händelser, artister och utgivningar, medan andra saker kommer lämnas åt sidan. I spellistorna som följer med den här artikeln finns det förhoppningsvis plats för fler röster. För de som vill dyka ännu djupare ner i historien om skivbolaget kan jag rekommendera Blue Note Records: The Biography av den nu avlidna brittiska jazzskribenten Richard Cook.

Blue Note bildades 1939 av Alfred Lion och Max Margulis. Lion var en tysk emigrant som redan under sin ungdomstid i Berlin hade lyssnat på jazz. 1937 flyttade han till New York. Margulis var en amerikansk skribent, aktivist och musiker som kunde bidra med startkapital. I december 1938 arrangerade musikproducenten och kritikern John Hammond den första av två konserter i Carnegie Hall, med namnet ”From Spirituals to Swing”. Efter att Lion sett den första konserten hyrde han en inspelningsstudio för en dag, och gjorde två separata inspelningar med blues- och boogie woogie-pianisterna Meade ”Lux” Lewis och Albert Ammons. Resultatet av detta – Lewis’ ”Melancholy”/”Solitude” och Ammons ”Boogie Woogie Stomp”/”Boogie Woogie Blue” skulle bli de första två utgivningarna för det nystartade skivbolaget.

I början ville Lion att Blue Note skulle fokusera på hot jazz och swing. Margulis stöttade detta men var vid tillfället mer av en ”sovande partner”. Inte länge efter uppstarten kom dock fotografen Francis Wolff, också han tysk emigrant, in i sällskapet och blev Lions verkliga partner. Wolff tog först och främst hand om företagets finansiella delar – även om han ibland också fotograferade inspelningarna. Lion övervakade inspelningsprocesserna, vilket var något han lade ner mycket energi på – från alla förberedelser till själva studioinspelningen och efterarbetet såg han till att allting blev gjort som det skulle.

Utgivningarna under de första åren följde Lions linje om hot jazz och swing, men innehöll också blues och boogie woogie. Skivbolagets första hit blev New Orleans-klarinettisten Sidney Bechets version av George Gershwins ”Summertime”. Bechet var redan då en legend i jazzbranschen. I tillägg till flera inspelningar med Ammons, Bechet och Lewis släppte Blue Note också musik från klarinettisten Edmond Hall, pianisten Art Hodes, trummisen Baby Dodds, den legendariska stride-pianisten James P. Johnson, och från 1944 -tenorsaxofonisten Ike Quebec. Samarbetet med Quebec, som på den tiden spelade swing och blues, skulle visa sig bli långt mycket viktigare än vad någon på skivbolaget först trodde. Quebec kom att bli en slags talangscout för Blue Note, och var delaktig i processen att få in Thelonius Monk och Bud Powell till bolaget, något som kom att utstaka en ny väg för musiken; bebopen. Den moderna jazzen hade kommit till Blue Note.

Monk, bebopens kanske mest kända kompositör, gjorde sina första inspelningar för Blue Note i oktober 1947, vilket året efter följdes upp av ett tiotal inspelningar. Efter ett litet uppehåll därefter var han sedan tillbaka i studion igen under 1951-1952. Många av kompositionerna Monk spelade in under dessa år med Blue Note – vilket var låtar som han senare kom att göra nya versioner och arrangemang av – blev efterhand så kallade ”standards” inom jazzen. Sällan har en artist på så kort tid lyckats få sitt namn inristat i jazzhistorien som Monk gjorde under sin tid på Blue Note.

Efter Monk kom flera av bebopens stilskapare, tillsammans med några av den tidens vassaste musiker, att gå in i studion med Blue Note: trummisen och bandledaren Art Blakey – som också deltog i den allra första inspelningen med Monk, pianistfantomen Bud Powell, pianisten Tadd Dameron och trumpetaren Fats Navaro, Max Roach, Wynton Kelly, Jay Jay Johnson, Lou Donaldson och självklart ikonen Miles Davis – även om detta bara var för ett kort tag.

Samtidigt som jazzens moderna uttryck var i färd med att sätta sin stämpel på skivbolaget, och skivbolaget på den, var Blue Note trogna sitt ursprungliga uppdrag, och fortsatte att ge ut plattor med artister som Sidney Bechet, samt en annan New Orleans-musiker och klarinettist – George Lewis. Samtidigt var början på 50-talet en tid då Blue Note också riktade sina ögon mot framtiden. De gjorde en större mängd inspelningar än förut, och gick också över till att ge ut hela LP:s med längre speltid.

Längre in på 50-talet gick Blue Note mot ett större fokus på den moderna jazzen, och speciellt mot stilarna som gärna kallas för hardbop och souljazz – vidareutvecklingar av bebopen med ett större rytmiskt fokus med element från blues, rhythm & blues och gospel. Art Blakey och Tadd Dameron, som redan var en del av Blue Note-stallet, blev efterhand kända artister inom stilen, tillsammans med artister som Cannonball Adderly, Freddie Hubbard, Sonny Rollins, Horace Silver och Jimmy Smith. Med undantag från Dameron, som lämnat Blue Note några år tidigare, fortsatte alla dessa artister att ge ut musik genom skivbolaget under hela 50-talet.

Det är förövrigt intressant att notera att några av de mest kända bandledarna som spelade in för Blue Note oftast inte blev långvariga på skivbolaget. Monk, till exempel, försvann till Prestige runt 1952, innan han spelade in för Riverside och Columbia. Miles Davis hade bara ett par turer till studion i Blue Note, medan Sonny Rollins bara fanns på bolaget under ett år – även om han hann spela in material till fyra album under den tiden. John Coltrane gjorde bara en Blue Note-inspelning, Blue Train, som spelades in under hans tid på skivbolaget Prestige, som då gav honom särskild tillåtelse att spela in på Blue Note. Trots att många spenderade så kort tid på Blue Note, har ändå dessa inspelningar satt sina spår i skivbolagets katalog, och i jazzhistorien. Med detta sagt går det också att nämna att Blue Note också hade trofasta artister som till exempel Lou Donaldson och Horace Silver.

Under 50-talet skulle också Blue Note komma att markera sin position på andra sätt än de musikaliska. Runt 1955-1956 anställde de en ung grafisk formgivare vid namn Reid Miles. Med sin unika stil kombinerat med de bilder Wolff tagit av musikerna under inspelningarna, skapade Reid ett säregen stil för Blue Notes skivomslag som gav dem en igenkännlig visuell profil i tillägg till den genomarbetade musikaliska delen. Blue Note-loggan med undertiteln ”The Finest in Jazz Since 1939”, som varit mer eller mindre oförändrad sedan den först dök upp på ett skivomslag runt 1959 (mina källor säger att det var på Horace Silvers ”Blowin´ the Blues Away”), förstärkte skivbolagets image. Det går att gissa på att denna genomarbetade profil, både ljudmässigt och visuellt, har kommit att inspirera många andra skivbolag. Se till exempel på Impulse!, ECM eller Clean Feed.

I början av 60-talet visade Lion och de andra prov på en nya vilja att satsa på det okända. ”The new thing”, frijazz, avantgarde eller vad man nu skulle kalla det. Experimenterandet med jazzen hade redan pågått under några år när Blue Note signade Cecil Taylor för ett par album. Det professionella hos Blue Note, tillsammans med deras höga produktionsvärde och detaljfokus, gjorde att det inte tog lång tid innan skivbolaget låg i framkant igen. Blue Notes avantgarde fick också en slags egen stil. Musiker från båda sidorna av axeln mellan frijazz och postbop uppträdde vid flera tillfällen på varandras inspelningar, och inspirerade på så sätt varandras uttryck.

Lions nyfikenhet hade också stor betydelse för den nya satsningen, trots att rock n´roll nu var i färd med att ta över stora delar av jazzens tidigare marknad, och det faktum att många upplevde de nya inriktningarna i jazzen som svåra – och ibland även direkt farliga. Men Blue Notes avantgarde-satsning kan ändå inte beskrivas som något annat än en succé, i alla fall konstnärligt sett. Eric Dolphy dog alltför ung precis efter releasen av monumentala Out to Lunch! 1964, men utgivningar med saxofonisten Sam Rivers, samt satsningen på den säregna pianisten Andrew Hill – ett samarbete som skulle vara hela 60-talet ut, blev stora konstnärliga succéer. Självaste Ornette Coleman spelade också in några album på Blue Note under 60-talet. Inspelningarna till musiker som kornettisten Don Cherry, organisten Larry Young och Eddie Gale med sin folk/soul/frijazz visar alla på spektrat av Blue Notes satsning på frijazz.

Detta betydde dock inte att Blue Note hade gett upp sin satsning på post- och hardbop, som på många sätt hade blivit skivbolagets grundpelare. Giganten Dexter Gordon hade signat till Blue Note i början på decenniet, medan yngre talanger som Joe Henderson bevisade att det fanns mer att hämta inom det som många säkert upplevde som en utarmad musikalisk inriktning. Samtidigt släpptes det många album från veteraner som Art Blakey, Jimmy Smith och Horace Silver. Altsaxofonisten Jackie McLean, som hade varit med på Blue Note-inspelningarna med Miles Davis i början av 50-talet, hade låtit sig inspireras av Ornette Colemans sätt att jobba, och mixade detta med hardbop och modaljazz, vilket resulterade i en slags brygga mellan det gamla Blue Note och det nya. På 60-talet fick skivbolaget också med sig Herbie Hancock, Wayne Shorter och Tony Williams från Miles Davis kvintett – tre musiker som skulle bli tongivande för den senare utvecklingen av jazzen: den elektriska, även kallat fusion eller jazzrock.

Men slutet på 60-tal blev också slutet på en era för Blue Note. 1965 blev bolaget uppköpt av Liberty Records, och 1967 gick Alfred Lion i pension, delvis framskyndat av uppköpet då han inte tyckte om att arbeta i en så pass stor organisation. Formgivaren Reid Miles slutade även han runt samma tid. Francis Wolff hade tagit över produktionsansvaret tillsammans med pianisten Duke Pearson, med efter Wolffs död 1971, slutade även Pearson. Senare skiftade också Liberty ägare, vilket då även gällde för Blue Note. Till slut lades bolaget på is, innan det återuppstod igen 1985. Men där det förut funnits ett skivbolag dedikerat till jazz, blev det nu en större mix mellan jazz och annan vokalbaserad musik inom soul, jazz och pop.

Under de senaste åren har två av Blue Notes nyare satsningar kommit att blivit mycket omtalade. Den första är Ambrose Akinmusire, en trumpetare med en karismatisk hes ton i instrumentet, som kryddar sin lite kyliga postbop med hiphop-rytmik och modern rnb. Den andra är Gregory Porter som charmat många med sin blida uppsyn och en varm stämma som tidvis påminner om Bill Withers. En annan artist värd att nämna är pianisten Robert Glasper som tagit hiphop och rnb-inspirationen, som var tydlig redan på hans tidiga plattor, och maximerat den på sitt Black Radio-projekt. Och med releaser från Willie Nelson och Rosanne Cash har skivbolaget också tagit sitt första steg in i countrymusiken.

Blue Notes klassiska era må vara långt borta, och deras engagemang i den musikaliska revolutionen med bebop samt den anmärkningsvärt höga kvaliteten på utgivningarna under 50- och 60-talet, är bedrifter som kan vara svåra att göra om. Samtidigt bär bolagets namn och logga mycket prestige med sig, och varje artist som ger ut en skiva på Blue Note, och får den världskända loggan tryckt på omslaget, blir en del av skivbolagets långa och fortfarande levande historia.

Chris Monsen

Love Antell, soloartist och före detta frontman i Florence Valentin, är just nu högaktuell då han både är på väg med ett nytt album (varifrån vi redan fått den catchiga ”Underhåll oss”) samt som en av deltagarna i TV4:s succéprogram Så Mycket Bättre.

Innan Love begav sig till Gotland för inspelningarna av serien, besökte vi honom i studion för en liten pratstund.

Mer om det nya albumet i morgon då vi publicerar Del 2 i vår mini-Love Antell-serie. I Del 1 berättar istället Love om hur han ser på sin medverkan i Så Mycket Bättre och om varför han oroar sig inför att stöta på Orup vid frukostbordet…

Idag, den 11 juni, skulle den tyska kompositören Richard Strauss ha fyllt 150 år. Strauss lever inte längre, men det gör hans musik i allra högsta grad.

Richard Strauss föddes den 11 juni 1864 och växte upp i ett hem fyllt av musik. Hans far, Franz, var solohornist i Hofkapellet vid operan i München, och redan som sexåring hade Richard komponerat sitt första stycke musik. Och det fortsatte han sedan med, nästan ändra fram till och med sin död 1949.

Även om namnet Richard Strauss inte direkt säger dig något, så känner du med 100 % säkerhet igen hans musik. Den har nämligen använts i många stora sammanhang, såväl som i film- och TV-reklamer som i sportsammanhang. Här tänker jag till exempel på inledningen till hans “Also sprach Zarathustra”.

Och hade Strauss fortfarande levt, tror jag att han hade glatt sig över att musiken används. Han hade nämligen en uttalat hög självbild – inte minst när det kom till att komponera musik. Han ska bland annat ha sagt att han var i stånd till att komponera precis vad som helst, och i en av hans kompositioner refererar han också konstant till själv som ”hjälten”; både musikaliskt och bokstavligt talat.

Strauss var gift med en operasångerska och det sägs ha varit ett förhållande fyllt med dynamik, dramatiska bråk och stora känslor. Hans opera ”Intermezzo” från 1923 sägs komma nära den exakta innebörden av deras relation, och av alla hans operor är den fortfarande ett enastående mästerverk och en av hans mest spelade.

Något som Strauss alltid hyllats för, är hans sätt att instrumentera musiken, det vill säga det sätt han komponerat för orkestern på. Därför är det heller inte någon tillfällighet att många av hans verk idag hör till standardrepertoaren för många symfoniorkestrar.

I den här spellistan har jag samlat några av Strauss mest berömda verk, listade i den ordning de skrevs och med de allra bästa inspelningarna.

Personligen är Strauss en av de kompositörer som gett mig några av mina största musikaliska upplevelser, och som fortsätter att göra det. Stort grattis kära Richard Strauss, och tack för musiken!

Morten Ernst Lassen
morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Den här veckans klassiska album bjuder inte bara på en unik inspelning av ett verk som vi inte hör så ofta på våra breddgrader, den har dessutom en ensemble som inte gör oss besvikna.

Giuseppe Verdi: Giovanna d’Arco

Verdis opera Giovanna d’Arco eller Jeanne d’Arc hade premiär på La Scala i Milano 1845 och är hans sjunde verk. Den ryska supersopranen Anna Netrebko sjunger den dramatiska historien om ”The Maid of Orleans”- hon som kommer att brännas på bål.

Inspelningen skapades under Salzburgsfestivalen 2013 och de spelade då även in en av de tre tenorerna Plácido Domingo; som i detta verk sjunger barytonstämman. Orkestern Münchner Rundfunkorchester och kören Philharmonia Chor Wien leds av den italienska dirigenten Paolo Carignani, som är ansvarig för en annan av Verdis operor – Sicilianska aftonsången.

Giovanna d’Arco betraktas som ett av Verdis tidigaste mästerverk, vilket också det är fullt av passion, underbara melodier och allt en bra italiensk opera bör innehålla.

Som tidigare nämnts sjunger Plácido Domingo här som baryton, den djupa och manliga stämman som ligger strax under tenorstämman, och i denna inspelning är det första gången har sjunger den stämman. Domingo har tidigare gjort succé på operascenen och firat framgångar i flera olika roller, exempelvis Simone Boccanegra.

Även om förändringen från tenor till baryton inträffar sent i hans karriär, så är det långt ifrån främmande för den spanskfödda sångaren. Han började nämligen ursprungligen som baryton, men bytte sedan till tenor i 1959 efter en lyckad audition på den mexikanska nationaloperan.

Bland övriga sångare på albumet hittar du den unga italienska tenoren Francesco Meli i rollen som den franske kungen, Karl den 7: e. Enjoy!

Och kom ihåg att om du har några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Vi tillbringade torsdagen och fredagen på en av Sveriges största och mest älskade festivaler – Sweden Rock Festival i Sölvesborg! Förutom att kolla in bland annat Alice Cooper, Dark Angel, Alter Bridge, Q5 och Tesla hann vi också med att prata med några av besökarna. Och som vi nämnde i vårt förra inlägg från festivalen så var det överlag VÄLDIGT bra stämning. Detta smittade så klart av sig, och vi vill passa på att tacka arrangörerna för en grymt trevlig första vistelse på den omtalade rockfesten. Vi kommer självklart tillbaka nästa år! Men kolla gärna in vår lilla film från festivalen nu – och vi ber om ursäkt i fall den upplevs som lite högljudd, hehe.

Sweden Rock Festival 2014 – nu är vi äntligen här! Men det var inte helt enkelt. De strejkande Öresundstågen har helt klart satt sin stämpel på festivalen, där många fått betala otaliga timmar och extrapengar för att överhuvudtaget ta sig fram till Blekinges rockmecka: Sölvesborg. Undertecknad fick byta tåg tre gånger och till sist snällt ta taxi för att komma fram till hotellet. Och jag var inte den enda. Lilla Bromölla har plötsligt fått sin plats på kartan som gränsstation mellan festivalen och de lila Pågatågen som tar folk till och från landskapet. För några tåg från Sölvesborg går fortfarande inte. Nu på morgonen gick festivalen också ut med information att en vattenläcka tvingat kommunen att stänga av vattnet för tillfället. Det finns alltså mörka moln som seglar strax av SRF:s huvud i år. Men så är det ju fortfarande ”Sveriges trevligaste festival”, eller?

Ja, när vi gled in på området på eftermiddagen hade en regnskur precis dragit förbi och när de amerikanska 80-tals-rockarna i Tesla entrade Rock Stage trängde några solstrålar igenom den kompakt-gråa himlen. Och det blev en riktigt fin kväll på området, även om många menade att området kändes glesare än vad det brukar vara.

Många besökare nämnde dragplåstret Black Sabbath som deras must-see under festivalen, men även Volbeat, Monster Magnet, W.A.S.P, Rob Zombie och Dark Angel verkar vara stora favoriter i år. Och så får vi inte glömma ikonen Alice Cooper, som faktiskt kom att imponera stort med sin slipade show senare på torsdagskvällen. Tidigare höll en avslappnad Mr. Cooper presskonferens för en uppsluppen skara journalister som sattes i skratt när Alice deklarerade att han efter sin bortgång tycker att Johnny Depp eller Brad Pitt kan ta över hans roll eftersom ”vi praktiskt taget ser likadana ut”. Och ja, det kanske ligger något i det?

Allt som allt måste vi ändå säga att vi hade en fantastisk första dag på SRF! Idag skiner solen lite starkare och kan besökarna bara ta sig till området kan Nationaldagen nog bli en av festivalens starkaste. Mer om det senare!

Tidigare i våras släppte Anna Stadling sitt nya album ”Av timmarna utan dig minns jag nästan ingenting”, som till stor del inspirerats av hennes son John Henry. I samband med releasen begav vi oss hem till Anna för en liten pratstund. Det blev en öppenhjärtlig intervju där Anna berättade om hur sonens språkutveckling fick henne att komma igång med skrivandet till nya albumet, men även om hur hon ser på den svenska countryscenen idag. Hon berättade även om hur det var att spela förband till countryikonerna Dixie Chicks, och avslöjade att hon gärna skulle vara med i succéprogrammet Jills Veranda om hon fick chansen.

Anna Stadling är under sommaren ute på en omfattande Sverigeturné och spelar bland annat på Stockholm Folk Festival den 8 augusti.

Kaliforniabandet Rival Sons har sedan de dök upp för fem år sedan, kommit att bli ett av världens ledande klassiska rockband. Vi fick en pratstund med bandets trummis Michael Miley, som berättar om deras nya album Great Western Valkyrie, som också släpps i WiMP idag.

Först av allt – grattis till ett fantastiskt bra album. Jag tycker att det är rimligt att säga att ”Pressure & Time” pekar tillbaka mot innovatörer som Led Zeppelin, medan ”Head Down” för mig låter lite mer ”modern” och har en viss glamrock-känsla. Den här gången verkar det som att ni har grävt er rätt in i en guldgruva av klassisk rock. Albumet har ett rått sound, trummorna är autentiska och vokalerna är fulla av 70-tals-smärta. Vilka är dina tankar om den musikaliska resan mot Great Western Valkyrie – och hur bestämmer ni vilken väg ni ska gå musikaliskt som band? 

– Tack för fina ord och för intresset. Jag gillar egentligen inte att ge ett samlat svar på en så pass genomtänkt fråga, men verkligen: albumet ger bara en ögonblicksbild av vilka vi var på den tiden när vi spelade in. Det är ingen pre-produktion; vi kommer upp med idéer på plats och sedan spelar vi in dem. Det är en ganska autentisk process. Så om din värdering av det istället är att det är som en ”guldgruva” så ska du ha ett tack för det, säger Miley och fortsätter:

– Jag tror att vi dök ner i något som är större än vad vi själva är i stånd att förklara – och det är jag väldigt stolt över. Jag ler lite för mig själv när folk säger att vi lånat från ”klassisk rock”. Vi älskar självklart Led Zeppelin, The Who, The Beatles, Animals och så vidare; vi växte upp med den musiken. Men först och främst älskar vi blues – bluesen som inspirerade dessa klassiska rockband, och vi älskar och respekterar bra låtskriveri och produktion. 1960-talet är ”klassisk” eftersom att det är en epok som genomsyrades av ärlighet och ett konstnärligt uttryck. Folk ville påminnas om att de hade en själ! Som moderna musikaliska konsumenter av idag saknar vi detta, men jag vill tro att Rival Sons ändå representerar det ”klassiska sättet” att göra saker på. Förlåt, jag är en konstnär, vi är ganska dåliga på att sätta någon stämpel på oss själva, haha….

En av mina favoriter från nya albumet är ”Rich And The Poor”, med sin otroligt filmiska melodi. 

– Hah, där lyckades du också pricka in min personliga favorit. Jag sa till killarna att ”det här är en låt som borde varit med i nästa Quentin Tarantino-film”. Så ja, filmisk är den. Tack! Jag kan inte prata för Jay (Buchanan, vokalist och låtskrivare) om vad som inspirerade honom till att skriva den här låten, men jag kan säga att när jag hörde ”…that´s how babies are made” så transporterades jag direkt till ungdomen, och fick ett nytt perspektiv på livet. När det gäller trummorna så försöker jag tänka på vad låter betyder, och bygger upp dem utifrån det. Som ”Open My Eyes, där behövs det ”earth”; ett tungt fundament, eller hur? ”Rich And The Poor” är däremot lite mer orolig av sig.

I Oslo har ni tagit er upp från att spela på små indieklubbar till att spela på stora utescener med upp mot 10 000 personer i publiken. Hur kommer det sig att ni gjort så många spelningar i Skandinavien? 

– Jag vet inte! Vi bara fortsatte att komma tillbaka. Det började på Blå i Oslo. Vi sålde ut vår första konsert där och publiken var helt vild. Vi hade så himla roligt! Men jag vet inte, ibland träffar du någon som du vill släppa loss med. Det är lite så vi känner med Norge. Och vi får inte glömma att Norge också är ett av de vackraste landen på jordklotet.

Den här sommaren ska ni besöka bland annat Sverige, Danmark, Norge och Tyskland, supporta Aerosmith, spela på små bluesfestivaler och på stora rockfestivaler som Donington och Rock am Ring. Hur förbereder ni er för så många olika livesättningar? 

– Vi gör vår grej. Oavsett var vi spelar så kör vi på vårt rock n roll-varumärke: ärligt och 110 %.

Albumet spelades i huvudsak in med analog utrustning, och ni tillbringade ganska kort tid i studion. Finns det några fördelar eller nackdelar med att spela in på det sättet? 

[wimp type=”playlist” id=”f562c86b-86ce-4915-a1c3-a1d22698b811″]Rival Sons Square One[/wimp]

– Fördelarna vinner över nackdelarna! Ibland skulle man önska att det fanns mer tid att fixa till saker, men man inser också att det bästa sättet att göra saker på är att inte övertänka dem. Det gäller för allt i livet. Ska jag göra det här eller ska jag göra det där? Bla-bla-bla, sluta med grubblandet! Så närmar vi oss också inspelningsprocessen. Som man brukar säga, ”there´s no crying in baseball”. Livet händer. Detsamma gäller för musik. Det är jazz. Det är improvisation. Varje ögonblick gäller.

Vi har bjudit in er till en speciell studio i Notodden i slutet av juli. Juke Joint byggdes av Steve Wold, också känd som hobo-bluesartisten Seasick Steve. Han är en vintage-entusiast och har samlat studioprylar i många år. Hjärtat av studion är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Är detta en miljö som inspirerar er, och vad kan vi förvänta oss från er om ni kommer dit? 

– You had me at STAX! Några av tidernas största musiker någonsin har spelat in på det bordet. Vi har fått mycket inspiration från liknande mixerbord, så man vet aldrig vad som kan hända. Dave Grohls film om ”Sound City” handlade ju till exempel bara om det. Rival Sons handlar också om det.

Sveinung Rindal

Vill du ha ett fysiskt exemplar av Great Western Valkyrie? Beskriv då vilken som är din favoritlåt från plattan och skicka svaret till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen om ett ex.

Countrymusikens okrönta drottning har fyllt 68 år, och kan se tillbaka på en karriär som på många sätt saknar motstycke i modern musikhistoria. Hon har skrivit över 3000 låtar, gett ut över 40 studioalbum och dessutom sålt ett tresiffrigt antal miljoner ex av dessa. Hon har åtta Grammy-troféer och är självklart invald i Country Music Hall of Fame. Dolly Parton är en levande legend, personifieringen av den amerikanska rags-to-riches-myten, för vissa; en symbol för Nashvilles vulgära och polerade industri, men för långt fler; en unik artist som konstant har lyckats förnya sig och hållit sig på toppen i 60 år. Det är en anmärkningsvärd prestation, men så är inte heller Dolly Parton vem som helst. Med sin image som en ”simple gal” från landsbygden har hon ändå visat sig vara en tuff affärskvinna, en outtröttlig artist med klara förhållningssätt. Hon har dessutom kommit att bana väg för många andra kvinnliga countryartister. Hon är inte bara en oslagbar sångerska och låtskrivaren utan också en kulturell ikon. Och nu är Parton aktuell på nytt, med albumet Blue Smoke.

Blue Smoke är utan tvekan Partons starkaste platta på många år, och det är ett album som pekar tillbaka mot bluegrassens rötter och områdena kring Great Smoky Mountains – rötter som Parton trots allt aldrig har glömt. Hon kom från fattiga förhållanden, som fjärde barn av totalt 12 syskon, och växte upp i det avskilda Sevier County i de östliga delarna av Tennessee. Regionen har en stark koppling till ”pentecostal” – en kristen riktning som också haft stort inflytande på utvecklingen av den amerikanska musiken. Kyrkan tillät tidigt instrument som gitarr, munspel och trummor, och blev en viktig plats för framväxten av gospel, blues och country i den amerikanska södern.

På 1940-talet gick countrymusiken från att vara något regionalt och landsbygdscentrerat till att bli ett nationellt fenomen i USA. Billigare inspelningsmetoder, cowboyfilmer från Hollywood, ökad mobilitet bland befolkningen och framväxten av radion (inte minst populära shower som Grand Ole Opry) bidrog till countrymusikens framfart. 1949 började Billboard att lista countrymusik, ungefär samtidigt som artister som Bill Monroe, Hank Williams, Gene Autry och många fler fick sitt stora genombrott. I en mansdominerad bransch är det också värt att nämna Kitty Wells som inspirerade artister som Loretta Lynn, Parton och Tammy Wynette.

När Dolly Parton växte upp på 40/50-talet hade hon countrymusiken med sig hemifrån men såg också den lokala musiken runt omkring henne få mer och mer exponering. Hon började sjunga tidigt, och redan som 13-åring hade hon gett ut en singel på ett lokalt skivbolag samt spelat på Grand Ole Opry. Samma dag som hon tog examen packade hon sin väska och flyttade till Nashville. Hon etablerade sig snabbt i countrymusikens mecka, fick kontakt med Monument och skrev låtar för bland annat Kitty Wells och Hank Williams Jr. Men det var först 1967 hon hittade en partner som skulle komma att bidra till att Partons karriär skjöt i höjden. Porter Wagoner var en etablerad stjärna i Nashville med sitt eget TV-program. Parton blev inbjuden att vara med i programmet, vilket blev starten på ett sex år långt lyckat samarbete. Porter & Dolly kan idag räknas som en institution i countrymusiken. Parallellt med deras samarbete lyckades Parton få sin egen karriär at spira, bland annat med det tidlösa albumet Coat Of Many Colors från 1971.

Med ”I Will Always Love You” som varmhjärtat avsked till sin partner inledde Parton sedan det som skulle komma att bli hennes verkliga solokarriär. Många var skeptiska till om hon var kapabel till att klara sig på egen hand, men sex år senare kunde hon se tillbaka på en konstant placering på hitlistorna. Hon fick sin egen TV-show och vågade sig senare över till det mer mainstream/crossover-aktiga segmentet. Där befann hon sig fram till mitten av 1980-talet, då hon återigen uppsökte gamla musikaliska trakter. Det är musikaliska spår hon mer eller mindre följt fram till årets Blue Smoke.

”I may look fake but I´m real where it counts” sa Dolly Parton i en intervju för några år sedan. Och det är verkligen så det är. Bakom fasaden finns ett äkta hjärta som brinner för äkta musik – något som vi försökt belysa med vår spellista där du hittar några av Partons största hits och bästa låtar från karriären.

Bjørn Hammershaug

Veckans klassiska album kommer från en av de mest framstående unga musikerna just nu, som också spelar på ett instrument med en särskilt skön klang, nämligen: cellon!

Alisa Weilerstein: Dvorak

Den unga amerikanska cellisten Alisa Weilerstein, har av BBC Music Magazine beskrivits som ”en av de mest extraordinära” solisterna från sin generation. På den här plattan, som är efterföljaren till hennes kritikerrosade debutalbum med Elgars Cellokonsert, har hon nu valt Dvoráks konsert.

I denna vitala nytolkning av Dvoráks cellokonsert, kastar hon, dirigenten Jiri Belohlavek och den Tjeckiska Filharmoniska Orkestern nytt och visionärt ljus på den tjeckiska kompositörens episka konsertverk. Tillsammans fångar de verkligen Dvoráks anda, samtidigt som de visar på hans djupt förankrade kärlek till sitt älskade hemland.

På albumet spelar Weilerstein utöver cellokonserten också några av Dvoráks mest kända och älskade melodier, ackompanjerad av Anna Polonska. Bland dessa hittar vi bland annat: Rusalkas ”Sången till månen”, ”Tysta träd” och det oförglömliga temat från hans 9:e symfoni (”Från den nya världen”), även kallat för ”Going Home”.

Alisa Weilerstein har som tidigare nämnts, samarbetat med den Tjeckiska Filharmoniska Orkestern och deras chefsdirigent Jiri Belohlavek i ett partnerskap som måste ses som enastående. Inspelningen skedde i Prags Rudolfinum, där Dvorák själv också uppförde konserten 1896.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

Har du några frågor eller kommentarer är du alltid välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.