Idag har vi på WiMP glädjen att tillsammans med Aftonbladet TV kunna premiära videon till singeln ”Pug Life” från hiphopprojektet Bob Village. Gruppen som funnits sedan 2009 släppte sin debut-EP 2012, och har sedan dess jobbat stenhårt med sitt debutalbum. Här får vi en första försmak på hur det kommer låta, med den sköna titelspåret som här iscensatts med en stad som rör sig i allt mer uppspeedat tempo.

Se videon till ”Pug Life här”.

Bob Village startade sitt musikaliska upptåg i en smutsig källare, i en trött förort strax utanför Göteborg. Med en fast beslutsamhet att göra något eget började gruppen sakta men självsäkert röra sig mot innerstan. Väl där mottogs de väl av flera etablerade artister vilket i sin tur ledde till nya samarbeten.

2012 släppte Bob Village EP:n ”Sen till premiären”. Samtidigt har de också hunnit med att starta kollektivet The Order som huserar artisterna Ozone Fukkaz, Sick Art, Ledr P (Palestine), Beatslingers, Nimway och DJ Neno med vilka dom spelat flitigt med runt om i landet och dessutom släppt mixtapen KVEA (KundeVartEttAlbum).

Todd Terje har under flera års tid varit ett av de hetaste namnen inom norsk electronica, och tillsammans med Lindstrøm och Prins Thomas räknas han som en av grundarna till ”Oslo-discon”. Terje har dessutom fått äran att avsluta lördagskvällen på årets upplaga av Norges största musikfestival – Øyafestivalen, med det som med all säkerhet kommer bli en storslagen show.

Tio år efter förstasingel ”Eurodans” och som uppföljare till Ragysh (2011) och It´s The Arps (2012) – med den mycket omtalade klubbhitten ”Inspector Norse”, är nu ”Todd” Terje Olsen aktuell med sitt första riktiga album. Den Oslo-baserade DJ:n, producenten och låtskrivaren ger oss en lekfull och färgrik samling disco-influerade låtar, som passar lika bra på dansgolvet som för soffhänget. Under veckan har många kritiker världen över hyllat plattan: ”The beauty of his music is the beauty of a neon sign outside a cheap motel: It’s kitschy but it knows it” skrev musiksajten Pitchfork och lade till albumet till sin aktade kategori ”Best New Music”. Samtidigt delade norska Dagbladet ut en femma och menade att Todd Terje har en publik dragningskraft ”som sträcker sig från hipsters och creddiga nördar till partydjur och rikemanssöner”.

Vi har valt ut ”It´s Album Time” till den här månadens HiFi-album, och i samband med detta tog vi oss också en kort pratstund med artisten.

Under by:larm hade vi ett event som vi kallade för WiMP Stories, där vi en av dagarna fokuserade på den norska electronican. Diskussionen handlade mycket om att genren fått mycket mer uppmärksamhet i utlandet än i Norge. Känner du också att det är så, och i så fall, varför tror du att det är så?

– Det ligger nog en del sanning i det, ja. Saker och ting har dock fallit på plats här i Norge eftersom, men vi har definitivt varit sämre på att uppskatta underground-electronica jämfört med i utlandet. Röyksopp är självklart stora, och det finns några andra akter som också klarat sig ganska bra. Men de små, mindre kommersiella artisterna, som ofta är mindre rädda för att göra något ”galet” rent musikaliskt, får kämpa väldigt hårt för att få uppmärksamhet.

Det är ingen hemlighet att den musikmiljön är ganska introvert. Vad tror du det beror på?

– Det håller jag faktiskt inte med om. Musiken vi skapar kommer inte alltid upp till ytan, men det är ju inte heller målet. Människorna som gör musiken är dock långt ifrån introverta skulle jag vilja säga, och på den här sidan av 00-talet är det lättare att undvika fack som ”nu-disco” eller ”deep-house”. Alla känner alla och utväxlar idéer med varandra. Det är rätt vackert.

Hur kom du i kontakt med samarbetspartners som Bryan Ferry och Robbie Williams?

– Bryan Ferry kom jag i kontakt med via hans son Isaac Ferry. Han är ganska uppdaterad på vad som händer i Oslos underground-sväng då han under flera år spelat skivor i London. Robbie Williams har jag egentligen aldrig pratat med, det var mer ett passivt samarbete. Jag blev uppringd av hans advokat, som undrade om det var okej att Williams använde min låt ”Eurodans” på hans ”Candy”. Och de tog hand om hela produktionen själva, vilket var helt okej för mig.

Om du fick välja helt fritt, vem skulle du då helst samarbeta med?

– Jag är ett stort fan av soundet som Island Records hade på 70- och 80-talet, och studion de använde – Compass Point. Om jag kunde få en endaste dag där med deras ljudtekniker och möjligtvis ett knippe av musikerna – som bland annat Wally Badarou, Sly & Robbie och Tom Tom Club – hade jag kunnat dö lycklig.

Du spelar på klubbar och konsertscener världen över. Har du en favoritstad eller klubb, och i så fall vilken?

– Trouw i Amsterdam är en otroligt kul klubb. Lokalen är ganska stor, men de lyckas ändå alltid få det att kännas intimt. Amsterdams klubbscen kan ibland kännas ganska stressig, men Trouw är en lite oas. Dessvärre slår de igen vid nyår.

Du skapar så kallad klubbmusik, eller dansmusik. Hur är du själv på dansgolvet?

– Jag brukade dansa runt mycket i Oslo förut, men det kan ju ha berott på att jag var singel, hehe. Nuförtiden är jag ganska dålig på att klubba. Jag står som regel och surar i ett hörn och klagar över att det är för mycket eller för lite bas.

Dålig är i varje fall inte rätta ordet för musiken Terje själv skapar. För att än en gång citera Dagbladet: ”Han är kompromisslös – ibland närmast irriterande mycket – men med en befriande avsaknad av självgodhet. Musiken (och låttitlarna!) genomsyras av humor och en sprudlande musikalisk glädje, utan att det på något sätt går ut över den hantverksmässiga finessen”.

I samband med månadens HiFi-album har vi också skapat en spellista som ger en översikt över den norska electronican, från Bel Canto och Röyksopp till senare talanger som Cashmere Cat och Lemaitre.

John Martin startade sin musikkarriär i rockvärlden men efter att han träffat låtskrivaren och producenten Michel Zitron så lämnade han genren. Tillsammans skrev de världssuccén ”Don’t You Worry Child”, där John Martin står för sången. Förutom detta har han också gjort sig ett namn genom att skriva texten till Aviciis låt ”Fade Into Darkness” och medverkat på Sebastian Ingrossos låt ”Reload”. Men det är inte förrän nu som han tagit sig ut i rampljuset och släpper musik på egen hand. Nyligen släppte artisten sin första singel ”Anywhere For You” och vi bestämde oss för att stämma träff med artisten för att få höra mer om hur samarbetet med Swedish House Mafia gick i lås och hur det känns att satsa på sin solokarriär.

Hej och välkommen! Mitt namn är Morten Ernst Lassen och jag är WiMPs nya redaktör för WiMP Klassiskt – vår speciella avdelning för klassisk musik.

Jag är utbildad operasångare vid The Royal Danish Academy of Music och har tagit masterclasses för bland andra Dietrich Fischer-Dieskau. Jag har även sjungit som solist i många delar av världen. Under fyra säsonger var jag dessutom en av ledarna för operahuset Deutsche Oper Berlin och gjorde flera konserter och turnéer med bland andra Berliner Philharmoniker, Claudio Abbado, Bach Akademie Stuttgart och Helmuth Rilling.

Det är med stor glädje jag nu vill introducera dig till Europas nya digitala ingång för vårt otroliga universum av klassisk musik, där vi har samlat mer än 110 år av inspelningshistoria.

Här hittar du allt från Bach till Bartok, barock och romantik till dagens moderna kompositioner, med de absolut främsta artisterna.

WiMP Klassiskt kommer också erbjuda album-rekommendationer, skräddarsydda spellistor och exklusivt material som ger dig en chans att hänga med i vad som händer i den klassiska världen – både utomlands och på hemmaplan.

För ett tag sedan lanserade vi dessutom WiMP HiFi – vår tilläggstjänst som erbjuder musikstreaming i lossless/CD-kvalitet. Då vi är den enda tjänsten på marknaden som i nuläget erbjuder en sådan tjänst, finns det väldigt mycket att se fram emot.

Som en liten försmak på vad som komma skall, har jag redan nu satt ihop en spellista med mina personliga klassiska favoriter.

Än en gång – välkommen till WiMP Klassiskt!

Om du har frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@ wimpmusic.com. 

Under de senaste åren har den svenska soulen fått en högst välkomnad revival, med artister som Albin Gromer, Aleks och den återvändande Kaah. Nu kan Niklas Von Arnold också sålla sig till den listan, då han efter två soloalbum nu övergett det engelska språket och i stället omfamnat svenskan. Idag släpps Niklas nya album ”Svenska 1”, och därför passade vi på att fråga honom hur han själv ser på albumformatet, samt vad han själv helst lyssnar på för tillfället.

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?
– För några veckor sedan lyssnade jag på hela EP:n ”Like A Dream” från Francis And The Lights. Men nuförtiden är det sällan som jag hinner sätta mig ner och ta till mig ett helt album.

Vid vilka tillfällen lyssnar du oftast på ett helt album, och spelar formatet (streaming, vinyl, CD, download) någon roll?
– När jag åker tåg lyssnar jag ofta på ett helt album. Egentligen spelar formatet inte någon större roll. Jag har, precis som alla andra, anpassat mig till det nya streamingformatet ganska bra. Sedan älskar jag ju idén med spellistor där man kan fylla en lista med sina favoritlåtar och få det bästa av det bästa.

I vilken utsträckning är ”Svenska 1” tänkt att lyssnas på från början till slut? Är låtordningen viktig?
– Jag tror ändå att vi lyssnar allt mindre på ett album från början till slut. Samtidigt har jag en förkärlek till själva albumformatet och jag har försökt sätta samman låtarna till ett enhetligt kollage med en tydlig röd tråd.

Vad tycker du är viktigast på ett album: en stark inledning eller ett minnesvärt slut?
– En stark inledning, helt klart!

Vilket album skulle vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?
– Talib Kwelis ”Reflection Eternal (Train Of Thoughts)”. Det är ett album som lika väl skulle kunna fungera som bok, antingen skönlitterär eller biografisk.

Det gamla ordspråket ”Bättre sent än aldrig” har Juha Mulari nog stött på några gånger de senaste åren. Efter att han för några år sedan framförde en sång på ett bröllop fick Petter upp ögonen för honom. Kvällen slutade med att Juha spelade några låtar för den kände rapparen och sedan var artistkarriären igång. Onsdagen den 26 mars hade vi äran att få lära känna den 50-årige debutanten lite bättre då han gästade WiMP Live Sessions. Det blev en trubadurkväll med känslomässiga mellansnack och visslingar som gav oss gåshud.

Nu kan du se konserten på Aftonbladet. Där kan du även lära känna Juha lite bättre i den filmade intervju som gjordes samma kväll. Där berättar han bland annat om hur det känns att som artist få frågor om sitt kriminella liv och om det täta samarbetet med Petter.

Se intervjun med Juha Mulari här!

Här kan du se hela konserten från WiMP Live Sessions.

Petra Månström är kvinnan bakom Maratonbloggen. Hon började löpträna 2009 och har sedan dess skrivit om och förespråkat löpning. Hon föreläser om sin träning och har gjort reportage och krönikor för bland annat Stadium Magazine, SvD och Runner’s World. Vi bad Petra sätta ihop den perfekta löpträningslistan och svara på några frågor kring sambandet mellan träning och musik.

Tränar du med musik och i så fall varför?

– Jag har musik på alla pass jag kör på egen hand. Musiken får mig i rätt stämning och peppar mig att genomföra passet.

Vilken musik tränar du helst till? Har du något favoritalbum/artist?

– Jag har olika låtar beroende på typ av pass. Lugna pass innebär lugnare musik och behöver jag tagga till inför ett intervallpass så tar jag låtar som är anpassade för det. Scooter är en favorit under tuffa, snabba pass och på lugna pass gillar jag chill out-musik.

Har du någon målspurtslåt eller annan låt som är extra speciell vid lopp/tävlingar?

– ”How much is the fish” med Scooter är en favorit under spurter.

Quick, fast, in a hurry? Orkar du inte ta dig igenom den omfattande 50-tals-boxen du beställde för ett par år sedan? Känns det tungt att ge sig på komplex musik som kräver timmar av intensivt lyssnande? Nu kommer vi till din undsättning och ger dig 10 fantastiska plattor som inte tar dig mer än en halvtimme att lyssna på från början till slut.

Den här veckan blåstes vi av stolen av Tony Molinas eminenta album ”Dissed and Dismissed” som inspirerar med sitt 12-minuter långa fuzzpop-anthem. Ett par stopp med bussen – sen har du lyssnat på hela plattan. Vi har även valt ut ett par till 30-minuters-plattor, och vill även passa på att tipsa om några som landar precis över gränsen: Pixies ”Surfer Rosa” och Weezers ”Pinkerton” är båda några minuter för långa men likväl väl värda en genomlyssning.

 The Dwarves: Blood, Guts & Pussy (Sub Pop, 1990)

Längd: 13:11

En kontroversiell och modern punkklassiker! The Dwarves var (och är) välkända för sina superkorta och intensiva konserter, och de använde inte heller albumformatet för att sväva ut i onödiga krusiduller. Blood, Guts & Pussy är packad med infantil humor, trashig punk och ett gäng supercatchiga låtar som snabbt etsar sig fast i huvudet – och stannar där. Bandet fick inte helt oväntat ta emot mycket kritik för omslaget och valet av titel, och det var nog precis vad de ville uppnå. Lyssna även på praktverken The Dwarves Are Young And Good Looking och den mer självkritiska (?) The Dwarves Must Die”. Men lyssna först på den här.

Minutemen: The Punch Line (SST, 1981)

Längd: 15:00

18 låtar som klockar in på kvarten – det säger sig självt att Minutemens första fullängdare inte präglas av dödtid. The Punch Line är inte deras bästa platta, men den är talande för en karriär som – i likhet med albumet – skulle bli både kort och inflytelserik. Minutemen fick en naturlig plats på västkustens hardcorescen, men hade samtidigt ett ganska annorlunda uttryck än de samtida banden, med komplexa låtar där funk, jazz och post-punk samspelade på ett finurligt sätt. Det soundet kom de att renodla på sina följande plattor, men de förtjänar också att höras i sin tidigaste form.

Descendents: Milo Goes To College (SST, 1982)

Längd: 22:32

Descendents är ett roligt band som det är svårt att värja sig emot. Skön poppunk med soliga melodier möter tonårsångest, pubertal humor och träffande satir. Descendents är lika delar hjärta och hjärna, och debutalbumet rymmer hela essensen av Kalifornia-punk från tidigt 80-tal. De var unga och omogna, men det finns ju något särskilt med band som är just unga och omogna. Ta i alla fall med dig höjdpunkten ”Suburban Homes” med den klassiska frasen “I want to be stereotyped/I want to be classified!”. Uppföljaren  I Don’t Wanna Grow Up var nästan lika bra.

Serge Gainsbourg: Histoire De Melody Nelson (Mercury, 1971) 

Längd: 27:53

Ett konceptalbum på under halvtimmen? Jodå, det är möjligt. Serge Gainsbourgs sensuella närhet centrerad runt en Lolita-liknande gestalt kan vid en första anblick verka något tveksam – men hans musikaliska underhållning är aldrig av tvivelaktig karaktär. Melody Nelson spelas förövrigt av Jane Birkin – hans dåvarande kärlek. Histoire De Melody Nelson har haft stort inflytande på flera andra musiker – Beck, De La Soul och Portishead, för att nämna några. Det är helt enkelt ett odiskutabelt mästerverk som Paste Magazine ganska bra summerat som ”morally reprehensible, musically enthralling”.

Nick Drake: Pink Moon (Island, 1972)

Längd: 28:01

När Pink Moon släpptes hade Nick Drake redan återvänt till skymningen. Hans tredje album är avskalat, men har en brinnande själ som med sin skälvande nerv knappt gått att överträffa av någon annan artist. Det blev Nick Drakes musikaliska testamente, och i likhet med hans två tidigare album – milstolpar inom brittisk folkrock – ja, inom alla övriga genrer också för den delen. Det här är musik som inte går någon förbi.

 The Byrds: The Notorious Byrd Brothers (Columbia, 1968)

Längd: 28:28 (detta är en utökad version).

På 1960-talet kunde de sannerligen konsten att göra ”komprimerade” album. The Byrds var ett av de band som sällan gav ut ett album på längre än en halvtimma, men som samtidigt lyckades få plattorna att kännas fylliga på grund av deras musikaliska rikedom och tidlösa komplexitet. Deras femte album spelades in precis innan bandets sammanbrott, och det är kanske därför det har en så speciell anda över sig. Sedan är också låten ”Goin´Back” något av de finaste gruppen åstadkommit.

Slayer: Reign In Blood (American, 1986)

Längd: 28:56 (här i en utökad version på totalt 34 minuter). 

Oh lord, vilka ord är kraftfulla nog för att beskriva det här albumet? Reign In Blood är självklart ett viktigt album för Slayer, en milstolpe för metal som genre, och mycket viktigt för utvecklingen av speed- och death metal. Det är Slayers tredje platta, det första som producerades av Rick Rubin, och blev när det kom ut omtalat som ”världens hårdaste album”. Det är det kanske inte länge, men i alla fall bland de tuffaste? Otvivelaktigt.

Simon & Garfunkel: Parsley, Sage, Rosemary and Thyme (Columbia, 1966)

Längd: 29:14 (detta är också en utökad utgåva).

Här har vi den totala motsatsen till Slayer – på alla tänkbara sätt. Bortsett då från att det här också är en riktig klassiker. Duons tredje album är befriat från skarpa kanter och dissonans. Inledande ”Scarborough Fair”  känns i stället som att lägga sig på mjuk kudde där man med stämsångens hjälp blir hypnotiserad bort till gröna blomsterängar och vidsträckta åkrar. Känn groovet på 59th Street och låt nostalgins tårar rinna till under ”Homeward Bound” – detta är New York-duons första riktiga albumpärla.

Ramones: Ramones (Sire, 1976)

Längd: 29:21 (detta är också en utökad utgåva). 

1-2-3-4, grabba grabba hey! En av tidernas bästa albumdebut. ”Ramones” är en sådan platta som inte bara kom att definiera ett band, utan också en tidsepok och en era. Och det är en sådan platta som endast är möjlig att kopiera, men aldrig att överträffa. För att kort konstatera det uppenbara: musikhistorien skulle ha sett helt annorlunda ut om det inte hade varit för dessa limsniffande ynglingar från Queens. Och den hade varit ack så mycket tråkigare.

Originaltext: Bjørn Hammershaug

Redan som 15-åring började han jobba tillsammans med superstjärnan Pharrell Williams, som sedan dess varit hans musikaliska mentor. Nu ligger 21-åriga Cris Cabs debutsingel ”Liar Liar” högt på topplistorna och han spås bli en av årets hetaste nykomlingar. Vi beslöt oss att för att stämma träff med den hajpade talangen, och det blev ett samtal som kom att kretsa mycket kring Cris kärlek för morgonrockar.

Hej Cris, hur är läget? Hur är det att vara i Sverige? 

– Hej! Jag mår fint! Det är faktiskt min andra gång i Sverige, men jag har inte hunnit se så mycket. Jag har mest blivit distraherad av alla sanslöst vackra kvinnor, och sen åt jag någon maträtt som var jättegod, men jag minns inte riktigt vad det var.

Känner du till några svenska artister?

– Nej, tyvärr. Eller jo, förresten – Swedish House Mafia! Jag gillar housemusik.

Berätta om din bakgrund – hur kommer det sig att du började med musik?

– Mitt musikintresse började tidigt. Jag växte delvis upp på Bahamas, vilket bidrog till att jag började lyssna väldigt mycket på reggae. Då fattade jag inte något av texterna, men jag förstod känslorna och budskapet som fanns i musiken. Jag tror att ens bakgrund och platsen man växer upp på betyder mycket för vem man blir, och i mitt fall också för det musikaliska uttrycket.

Vad lyssnar du på för musik nuförtiden?

– Just nu lyssnar jag mycket på Marvin Gaye. Det är musik som får mig att slappna av, speciellt när jag är ute och reser och jobbar mycket. Sedan blir det också mycket Rolling Stones, Earth, Wind & Fire, klassisk rock och hiphop.

Har du ett favoritalbum?

– Mitt favoritalbum är samlingen ”Legend” av Bob Marley. Den plattan kan jag lyssna på hur många gånger som helst utan att tröttna.

Okej, men då är du en ganska avslappnad kille?

– Ja, verkligen, jag är väldigt ”laid-back”. Efter en lång arbetsdag tar jag det gärna lugnt och dricker rödvin, lyssnar på Marvin Gaye och dansar omkring i min morgonrock.

I din morgonrock?

– Ja, självklart. Vem dansar inte omkring hemma i sin morgonrock? Annars får man ju inte den här bekväma och sexiga känslan!

Men du har jobbat mycket tillsammans med Pharrell Williams som också är din musikaliska mentor. Hur träffades ni?

– Jag träffade Pharell när jag var 15. Vi bodde båda i Miami då och Pharrell hade hört från en kompis att jag gjorde min egen musik och att han borde kolla in den. Han diggade det han hörde och gav mig några råd på vägen. Ett år senare hördes vi igen och då tyckte han att jag hade utvecklats mycket, och så började vi jobba mer professionellt tillsammans. Han är en grym mentor på alla sätt.

Din första singel ”Liar Liar” har blivit en riktig hit. Berätta om låten – vem är det du sjunger om som har ljugit dig? 

– Låten är nog lite mer allmän. Jag tror att alla någon gång har varit med om att man litat på någon som sedan har utnyttjat förtroendet och bedragit dig. Det händer både i förhållanden och vänskapsrelationer.

Men går det att undvika på något sätt? Har du något råd?

– Ja, ta tid på dig och ta reda på vem personen verkligen är innan du ger den ditt fulla förtroende.

Har du någon hemlängtan när du är ute och reser så här?

– Självklart. Jag saknar min säng, familj och vänner och mina vanliga matställen i Miami. Jag gillar att resa men det är rätt jobbigt att gå upp tidigt för att göra olika promotion-grejer.

Du är ingen morgonmänniska?

– Jo, vanligtvis, men fyra på morgonen är lite väl extremt kan jag tycka. Får jag välja går jag upp vid åttatiden och chillar i min älskade morgonrock.

Tränar du?

– Haha ja det gör jag. Det är viktigt för jobbet att vara i form och ta hand om sig själv. Jag försöker också ta hand om min röst. Det bästa när man reser mycket är att försöka hitta en ångbastu, vilket är väldigt bra för stämbanden. Det ska jag försöka göra senare i dag också.

Vad händer framöver?

– Mitt nya album kommer ut den 7 april, så det är jättekul. Jag har jobbat med Pharrell, Wyclef Jean samt skrivit eget material till plattan så det kommer vara en skön mix av reggae, pop och hiphop. Det finns något för alla helt enkelt!

Efter intervjun fick Cris feeling och bestämde sig för att spela ”Liar Liar” akustiskt för oss. Kolla in hur det såg ut och lät här nedan:

Hej Anders! Hur mår du?

Det är bra. Jag tänkte att jag skulle ut och gå men det går inte nu när jag sitter och skriver låtar.

Kan du inte berätta om namnet Slangbella?

– Slangbella dök upp i mitt huvud för längesen och innan då jag tänkte göra musik själv. Jag hade en dröm om  att jag träffat en tjej som hette Isabella och vi startade ett band som skulle heta Slangbella. Men jag träffade aldrig någon Isabella och jag har aldrig sjungit i hela mitt liv så jag la ner den idén och fortsatte mitt arbete med mitt förra band Alice in Videoland. När vi slutade med bandet så bestämde jag mig för att testa att sjunga själv. Då plockade jag fram den gamla drömmen och lite frustration och tog tag i mitt soloprojekt. Nu gör jag allt – skriver, spelar och sjunger allt själv.

Jag tycker din musik är en korsning mellan poppiga melodier och punkiga röster. Hur inspireras du till att skriva musik?

– Framförallt har jag hållit på med musik så länge jag kan minnas och det har aldrig slagit mig att jag ska sjunga. Jag har spelat in och producerat många album men inte tänkt att jag ska skriva texter. Jag inspireras av alla de åren som gått. Efter så här många år så samlar man på sig många erfarenheter och tankar och det är nästan så att idéerna bara rinner över. Jag har väldigt lätt för att skriva musik och och har väldigt mycket inom mig som bara måste få komma ut.

Din senaste singel ”Jag ska bygga en armé” baseras på historien bakom ett distansförhållande. Vad var det värsta med distansförhållandet?

– Jag bodde tidigare i Malmö och jobbade under många år som industriarbetare. Den här låten skrev jag i ren frustration över det distansförhållande jag hade i samband med mitt arbete med tidiga morgnar och det tuffa arbetet. Jag började dagdrömma och fantiserade om att bygga upp en ny värld där jag och min dåvarande tjej skulle ha vår egen tid på vår egen plats.

Tror du att det går att bygga en relation på distans?

– Inte i längden. Distansförhållandet som låten bygger på är över.

Du var tidigare medlem i Alice in videoland – trivs du bättre solo?

– Det känns som jag får mycket mer gjort nu. Har jag en idé så kan jag köra igång projektet och behöver inte vänta in någon. När man har kreativ damp, som jag har, så är det väldigt bra att få jobba själv. Men jag har inte varit ute och spelat själv så vi får se hur det går. 

Hur ser framtiden ut?

– Jag är lite osäker. Jag har albumet klart men jag tror inte det släpps förrän till augusti eller någon gång efter sommaren. Jag ska försöka sätta ihop ett band och komma ut och spela för det har jag inte gjort tidigare. Jag spelade inget live med förra skivan för hela meningen var att göra det här på skoj och se om det skulle fungera på egen hand. Jag tog inte så allvarligt på det men sen när jag fick så bra recensioner så kände jag att nu vill jag ut och spela.

Nu är våren här – vad är vårens bästa soundtrack?

– Jag är precis hemkommen från en road trip i Kaliforninen och soundtracket till den resan är The Doors album L.A. Woman. Jag lyssnar på det varje dag och den kommer gå varm här hela våren. Det är en magisk skiva med magiska känslor.