“I’m not really a songwriter – I’m an interpreter. So in a sense I am an actress first and foremost. I act out the songs, and I lead with my heart.”

Diana Ross föddes i Detroit, Michigan den 26 mars 1944. Hon började sjunga tidigt, och bildade redan under tonåren den välkända rnb-gruppen The Supremes. Detta följdes sedan av en lång och mycket framgångsrik solokarriär. Ross har sålt över 100 miljoner album världen över, och har av Guinness Rekordbok konstaterats vara ”en av musikhistoriens mest framgångsrika kvinnliga artister”.

The Supremes

The Supremes blev soundet för det optimistiska efterkrigs-Amerika, och fick rollen som ledstjärna för en ny och ljus framtid. Den välkända Motown-grundaren och producenten Berry Gordy signade The Supremes 1961, varpå trion fick en rad hitsinglar under 1960-talet – de flesta av dem skrivna av det fantastiska låtskrivar-teamet Holland-Dozier-Holland. Många av deras största hits från den här epoken har senare blivit klassiker: ”Where Did Our Love Go?” (1964), ”Stop! In the Name of Love” (1965) och ”Someday We Will Be Together” (1969) – är bara några av dessa.

I mitten av 1960-talet var The Supremes stora internationella stjärnor, och deras album ”The Supremes A’ Go-Go” (1965) blev det första albumet av en kvinnlig grupp som kom att placera sig högst på topplistorna. Gruppens förmåga att nå ut till många olika publiker var viktig för deras genomslagskraft, och det går utan tvekan att säga att The Supremes rev ner flera barriärer när det kommer till ras- och etnicitetsfrågor. I slutet av decenniet blev det dock svårt för gruppen att hålla ihop med allt som hände runt omkring dem, och de förlorade ett stort antal lyssnare. Kvaliteten på deras låtar blev också sämre i och med Holland-Dozier-Hollands beslut att sluta jobba för Motown. I januari 1970 spelade Diana Ross & The Supremes sin sista konsert tillsammans i Las Vegas. En viktig era inom amerikansk populärmusik tog slut, och en ny tog vid.

Diana Ross

Efter uppbrottet från The Supremes fick Diana Ross väldigt snart en framgångsrik solokarriär som kickade igång med superhittarna ”Reach Out and Touch Somebody’s Hand” och ”Ain’t No Mountain High Enough” – båda från 1970. Ross dök också upp i flera storfilmer, där hon bland annat spelade rollen som Billie Holiday i filmen ”Lady Sings the Blues” (1972). Hon fortsatte att producera hitlåtar under hela 70-talet, vilket etablerade henne som en modern rnb-sångerska, och i slutet av 80-talet också som en ikon för discomusiken. 1980 släppte Ross ett av sina mest framgångsrika soloalbum, som innehöll klassiska hits som “Upside Down” och “I’m Coming Out”. Under 80-talet fick hon även stor succé med albumen ”Swept Away” (1984) och ”Eaten Alive” (1985), och självklart även som en del av supergruppen USA For Africa och låten “We Are The World”. 1985 gifte sig Ross med norrmannen Arne Næss Jr, vilket också gjorde henne till en stor favorit i Skandinavien.

När Diana Ross nu fyller 70 år har hon tagit ett steg tillbaka från de stora scenerna, men fortsätter fortfarande att vara en av 1900-talets starkast lysande stjärnor.

Den svenska dansscenen har under de senaste åren bara kommit att växa sig starkare och starkare. Om housen har stått i centrum så börjar nu också fler sidogenrer få allt större utrymme. En av de som utvecklat ett nytt sound för vad svensk dansmusik kan vara är nykomlingen Maximani, som just nu är aktuell med sin debutsingel ”Drop This Beat”.

Med den egenkomponerade genren ”dixtro” – en blandning av disco och komplextro – är det här en artist att hålla ögonen på under året. Vi träffade Maximani i studion där han just nu håller på att spela in fler låtar.

Många kanske kommer ihåg honom från Eurovision Song Contest 2012, där han tävlade för Norge med bidraget ”Stay”. Men schlager var inget för nykomlingen Tooji, som efter tävlingen gick in i väggen och fick tänka om. Idag släpps singeln ”Packin´ Guns” och vi har fått en pratstund med det 26-åriga energiknippet.

Du har bott i Norge hela din uppväxt, men har nu flyttat till Stockholm, hur kommer det sig?

– Efter Eurovision-grejen kom jag till en vändpunkt i mitt liv. Mitt dåvarande skivbolag ville att jag skulle surfa på den vågen och fortsätta göra liknande musik, men det var ingenting för mig. Jag kände mig olycklig och behövde någonting nytt. Efter ett tag kom jag fram till att det var pop jag främst ville satsa på, och då finns det ingen bättre stad att vara i än Stockholm, så jag drog! Nu bor jag på Söder och älskar det!

Du säger att du mådde dåligt och hamnade fel – är det lätt hänt i musikbranschen tror du?

– Ja, för mig var det så i alla fall. Det var väldigt många som hade åsikter om vem jag skulle vara och vilken typ av musik som var ”jag”. Men allt det där gör bara att man tappar kontakten med sig själv. ”Packin´ Guns” är den första låten som jag kan stå för helt och hållet. Förut när någon satte på ”Stay” vred jag och vände på mig och gick i defensivt läge. Nu känner jag mig stolt i stället och om de som lyssnar inte gillar det så gör det inte så mycket. Jag känner mig mycket mer bekväm än förut.

Du har tidigare sagt att du är inspirerad av Monica Zetterlund. Berätta!

– När jag var som deppigast under förra året gick jag och kollade på filmen ”Monica Z”. Jag blev så inspirerad och kände bara ”om hon kan packa väskan och dra till Stockholm för att satsa så kan jag också”. Och så älskar jag musiken också.

Berätta om ”Packin´Guns”, hur kom den till?

– Låten kom till som en reaktion mot allt jobbigt jag hade gått igenom. Jag kände mig osäker men istället för att göra en långsam och deppig låt ville jag göra en låt som skulle ge mig styrka, och det blev ”Packin´Guns”. När man går ut och uppträder med den kan man inte stå tillbaka utan måste ge allt, vilket också hjälper mig att bli starkare och modigare.

Vad händer framöver?

– Jag hoppas att folk kommer digga låten och att den ska spelas överallt. Drömmen är så klart att ge ut fler låtar. Jag kommer inte nöja mig förrän jag nått min maxpotential!

Vi upptäckte Aloe Blacc redan 2010 då att han släppte ”I Need A Dollar”. På senare år har han lyckats skapa stora rubriker världen över och efter hans samarbete med Avicii på ”Wake Me Up” så vill alla ha en bit av Aloe Blacc. Nu är han tillbaka med albumet ”Lift Your Spirit”, som även innehåller hans egen version av förra årets superhit. För WiMP har han svarat på några frågor kring konceptalbum och delat med sig av sina 10 favoritlåtar som oväntat nog innehåller Nena och 99 Luftballoons mellan några av historiens bästa soullåtar. Kanske är det en guilty pleasure, vad vet vi?

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Senaste albumet som jag lyssnade på från början till slut var Eugene McDaniels ”Headless Heroes of the Apocalypse”. Jag föredrar alltid att lyssna på ett album från A till Ö eftersom det ligger så mycket tanke och arbete till att välja låtlistor, övergångar och inslag. Jag har varit ett fan av artister som J-Dilla och Slum Village där deras album håller ett flöde från början till slut. Marvin Gayes album ”What’s Going On” är ett annat bra exempel.

Hur lyssnar du oftast på ett album från A till Ö och är formatet som CD, vinyl, nedladdat eller streamat viktigt?

– Jag lyssnar på album i olika format, oftast det som är mig närmast för tillfället. Det kan vara CD, vinyl eller streamad musik. Nuförtiden lyssnar jag oftast på MP3-filer.

I vilken utsträckning är “Lift Your Spirit” gjord för att lyssnas på från början till slut? Är det viktigt för dig att sätta låtarna i rätt ordning?

– Den första versionen av ”Lift Your Spirit” var definitivt gjord för att lyssna på från början till slut. Jag valde låtarna och introduktionen specifikt för att göra det till ett konceptalbum. Efter att vi spelat in hela albumet var vi tvungna att ta fram ett album som fungerade på ett internationellt område, så jag tog fram de låtarna som verkade mest lämplig för start och slut. Tillsammans med skivbolaget tog jag sedan fram hela låtlistan som passade däremellan.

Vilket album (av valfri artist), skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?

– Då skulle jag rekommendera mitt första soloalbum ”Shine Through” eftersom det albumet inte har några pauser. Varje sång flyter in i nästa med övergångar och mellanspel och för mig är det det bästa sättet att utveckla ett album på.

The Bad Plus är en jazztrio från Minneapolis, Minnesota, bestående av pianisten Ethan Iverson, basisten Reid Anderson och trummisen Dave King. Medlemmarna har varit aktiva musiker i olika konstellationer sedan sent 80-tal, men beslöt sig år 2000 för att bilda The Bad Plus.

Gruppen, som inte går att placera i ett specifikt musikaliskt fack, blev snart kända och kom att omdefiniera vad en klassisk piano, bas- och trumbaserad trio kan och bör vara. Detta genom att bygga en brygga mellan olika genrer, tekniker och utforska de oändliga möjligheter inom gruppens ramar genom att blanda avantgarde-jazz, rock och pop. De är kända för sina eklektiska val av covers, där de bland annat tolkat artister som Black Sabbath, Nirvana, Pink Floyd och Ornette Coleman. Nu har trion precis påbörjat ett av deras mest ambitiösa projekt så här långt: en omarbetning av Igor Stravinskys klassiska The Rite Of Spring.

– Det är ett klassiskt stycke, ett av de viktigaste för 1900-talet och som nu är precis 100 år gammalt. Det var dags för oss att sätta igång med ett större projekt, och ”The Rite” var ett logiskt val, berättar pianisten Ethan Iverson för WiMP.

Vilka mål hade ni satt upp innan ni startade det här projektet, och stötte ni på några överraskningar under processen? 

– Ja, efter att vi studerat noterna insåg vi att vi var tvungna att spela stycket i vår egna folkloristiska rytm. Det var en ganska rolig upptäckt.

– I det här fallet var processen med att lära sig noterna svår i sig. På ett sätt är pianodelen precis som ett klassiskt uppträdande. Reid och Dave var tvungna att skapa delar som kändes logiska. Framförallt  är trumspelet väldigt innovativt, säger Iverson om tolkningen av en av landmärkena inom musikhistorien – en klassisk ballett som kokats ner till ett jazztrio-format.

Som den amerikanska radiokanalen NPR konstaterade i en recension av inspelningen: ”Av alla jazzgrupper som skulle kunna tackla en sådan uppgift verkar The Bad Plus som den mest passande. Det är en grupp med en känsla för ”quirky”, proggig originalmusik; ett rykte om sig att kunna tolka allt ifrån klassisk 1900-tals-musik till Aphex Twin; en uppenbar kärlek för musikhistoria, vare sig det är jazz eller något annat.”

– Det behöver bara kännas rätt. Det finns egentligen ingen algoritm. Det handlar mest om att vi alla älskar musik. Vårt album ”For All We Care” innehåller till exempel både inslag av klassiskt, rock, country och pop, säger Iverson och konstaterar att denna typ av musik är vad många moderna jazzgrupper idag strävar efter att göra och kallar det för en ”naturlig utveckling”.

På vilket sätt är Rite Of Spring relevant för dagens publik?

– Med tanke på hur känt det är känns det fortfarande relevant att sätta sig ner och lyssna igenom hela stycket. Det är utmanande – och det är spännande.

Har ni som grupp överhuvudtaget några hämningar, eller kan ni utvecklas åt vilket håll som helst från där ni står idag?

– Åh, jag vet inte, vi har förmodligen många hämningar, säger Ethan Iverson med ett skratt.

The Bad Plus har också gjort en spellista till oss med några av deras musikaliska favoriter. Lyssna på deras gästlista som bland annat innehåller spår från Miles David, Portishead och Barry Manilow.

Det var länge sedan vi var med om en lika ösig kväll som på förra veckans WiMP Live Sessions. Rockbandet Flykten bjöd på svängig stoner-folk-rock framförd med en outtömlig energi, och kom så klart att sätta hela Story Hotel i gungning. Vi skulle bli förvånade om vi inte får se det här bandet på några riktigt stora scener framöver.

Och som vanligt behöver du inte vara ledsen om du missade den här upplagan av WiMP Live Sessions – nu finns nämligen hela konserten med Flykten att se på Aftonbladet TV. Vi bjuder dessutom på en intervju med bandet där de bland annat berättar om namnvalet, varför rocken fortfarande lever och om raggarhotet de planerar att skicka ut.

Här ser du konserten med Flykten

Här ser du intervjun med Flykten

Den norrländska sångfågeln Jaquline Ronneklew har trots sina blott 26 år redan hunnit samarbeta med artister som Titiyo och Armand Mirpour. I november släpptes den tre-spåriga debut-EP:n ”Wild At Heart” som fick ett varmt mottagande från kritikerna. Här nedan kan du se WiMPs intervju med Jaquline där hon bland annat berättar om sin kärlek till naturen och om de storslagna framtidsplanerna.

Veckan börjar på bästa sätt – från och med idag kan du nämligen förhandslyssna på den svenska poptrion fjärilseffektens nya singel ”Brinner upp” i WiMP! I maj förra året släppte bandet sin första EP ”Dansa som en idiot”, som fick ett väldigt varmt mottagande. Och nu är alltså Hannes Wiklund, Hampus Blomberg och Anton Fernandez tillbaka – den här gången med en singel som handlar om en passion som nästan tar kål på en. Vi ringde upp bandet för att få veta lite mer.

Vad handlar låten om?

– Låten handlar om att stå ut med någonting som är jobbigt, därför att man har en stor passion för det. Det kan till exempel vara en olycklig relation, men också en slitsam hobby som man älskar.

I låten liknar ni den här känslan med att ”brinna upp” och beskriver kärleken som en eld. Hur kom ni på det?

– Vi blev inspirerade av en saga om Kung Midas som förvandlar allt han rör vid till guld. Ganska snart inser kungen dock att det inte fungerar så bra när han försöker röra vid människor han bryr sig om. Vi ville fånga den känslan – elden är dels passionen och dels ett destruktivt element.

Har ni utvecklat ert sound på något sätt?

– Ja, det har vi verkligen. Och det är något som framförallt hörs på de låtar vi håller på med just nu. Eftersom vi gör allting själva, från att skriva till att spela in och producera så är det också en naturlig utveckling. I början visste vi knappt hur man mickade upp en gitarr och så vidare. Vi utvecklas hela tiden och går framåt både text- och soundmässigt.

Det produceras väldigt mycket pop på svenska just nu – känner ni av någon konkurrens?

– Nej, vi tycker att det är kul att det görs så mycket bra svensk pop just nu. Vi tänker inte på konkurrensen utan är mest glada att vi har möjligheten att jobba med musik på heltid. Det känns som att det är ett bra och roligt musikklimat i Sverige för tillfället.

Har ni själva något tips på hur man lyckas i sin relation utan att ”brinna upp”?

– Vi vet allihopa hur det känns att slita ut sig för någonting och också hur det känns att blir bränd av någon annan. Det man kan lära sig är väl att det oftast inte finns någon avsiktlig ondska bakom det, utan att det är något som bara uppstår. För att lyckas med en relation utan att ”brinna upp” är ärlighet och kommunikation det absolut viktigaste. Om man ska applicera låtens mening på oss som band så försöker vi alltid vara ärliga och komma ihåg vad som är viktigt med musiken. Det är inte ett vanligt jobb och därför försöker vi hålla en slags distans till det, vilket vi tror är sunt.

Vad händer framöver?

– Den 24 mars släpps ”Brinner upp”, och då släpper vi också en lyrics-video på YouTube. Utan att säga för mycket så illustrerar den ganska väl hur vi tänkt med låten. Sedan håller vi på att spela in och hoppas snart kunna släppa en andra singel. Vi har börjat jobba mer med video också och planerar att släppa lite fler live-videos och extramaterial snart, så håll ögonen öppna!

Efter uppväxten i Norrköping valde Zebastian Swartz att ta sitt pick och pack och flytta till Stockholm där han nu satsar helhjärtat på musiken. För några veckor sedan släpptes singeln ”Me & My Brother” och idag har vi på WiMP äran att premiära den tillhörande videon. Vi passade även på att ringa upp Zebastian för en intervju.

Hej Zebastian, hur är läget?

– Jo det är bra med mig.

Vem är Zebastian Swarts?

– Jag är musiker och låtskrivare, kommer ifrån Norrköping och försöker ta mig igenom dagarna på något vis genom att vara kreativ och göra musik. Jag jobbar även med ljud och produktion och mer tekniska jobb. Men det är det kreativa som är det viktigaste.

Nu har du släppt låten Me & My Brother – kan du inte berätta om vad den handlar om?

– Det var en låt som bara kom inifrån. I början var det inte som en låt och är inte tänkt som det heller utan mer som ett intro. Jag tänkte på min lillebror som jag växt upp med och vi är ganska nära varandra. Nu är vi vuxna och vi har gjort en ganska lång resa tillsammans. Det känns på något sätt som att man tvingas växa upp tillsammans och under den tiden förstår man inte så mycket men nu som vuxen så är det väldigt häftigt att man har någon som varit med från dag ett. Och även om vi inte pratar om det så är det väldigt coolt att följa med i sin brors utveckling.

Hur känns det att skriva något så personligt och sedan göra det till en offentlig låt?

– Det känns både kul och skrämmande, faktiskt. Jag känner nu i efterhand att den är väldigt personlig men det blev bara så. Jag hade inte tänkt att den skulle bli så personlig utan allt var naturligt för mig och nu när den visas upp för andra så känns det väldigt läskigt.

Musikvideon är å andra sidan väldigt härlig och glädjefylld –  hur kom den idén upp?

– Jag vill gärna kompensera för den tunga låten med en lättsmält musikvideo. Det är skönt att få distans till saker och känna att det bara är en låt. Jag vill inte att man ska behöva gå runt i ett känslomässigt kaos.Videon är kanske en påminnelse om att det bara är en känsla och en låt och kunna hitta distans. Sen är det alltid roligare att göra något som känns varmt istället för pretentiös.

Vad är planen framöver?

– Planen framöver är att fortsätta göra musik och jobba mot att göra en riktigt bra skiva tillsammans med människor som jag trivs med. Jag vill fortsätta göra saker som jag kan vara stolt över.

Se musikvideon här!

Gåshud, aha-upplevelser och de klaraste tonerna vi kan ha hört. Att få ha Max Elto på WiMP Live Sessions var verkligen a dream coming true. Från första gången vi hörde talas om Max Elto, eller Taped Rai som de kallade sig förut, så blev vi frälsta. Vår bokning av duon visade sig vara väldigt uppskattad då Story Hotel överöstes med en förväntansfull publik. Summan av kardemumman: Detta var en kväll som vi sent kommer glömma och vi hoppas få se mer av dessa killar i framtiden. Vilket inte borde vara en omöjlighet då vi inte kan se annat än en helt lysande karriär.

Missade du konserten eller känner du precis som vi att du bara måste få uppleva den igen? Då kan vi med glädje berätta att du kan höra och se spelningen igen på Aftonbladet. Där kan du även se den intervju som Karin Moberg gjorde med grabbarna. Där berättar de bland annat om sin tredje medlem och om samarbetet med David Guetta.

Missa inte nästa WiMP Live Sessions med Flykten. Läs mer här!