Vi hinner knappt sätta oss ner innan en intensiv diskussion med Imagine Dragons fyra bandmedlemmar börjar. Rummets enda doftljus och dess ingredienser förblir, trots sina två minuters uppmärksamhet, ett mysterium men Dan Platzman (trummis) konstaterar att ljuset troligtvis innehåller lavendel samt ”a nice floral thing”.

Imagine Dragons sprudlar av energi. Utanför lyser solen på Bråvalla Festivalens enda riktigt fina dag och vid 18.45 är det dags för dem att spela. När de sedan går upp på den största scenen (Luna) i den vackra kvällssolen fullkomligt exploderar de – likaså gör publiken. Sångaren Dan Reynolds går så hårt in i ett av mellanspelen med sina två trumpinnar att trumman han slår på plötsligt flyger åt ena hållet. Tur att det då stod en annan redo precis bakom honom!

I det lilla röda huset på Bråvalla Festivalens VIP-område pratas det aldrig om musik med Imagine Dragons, utan om allt annat än det. Det är inte första gången bandet besöker Sverige och Stockholm är en stor favorit. Dan Reynolds menar på att han har svenskt blod, medan basisten Ben McKee påstår att hans pappa fick reda på att det finns svenskt blod i släkten, dock 700 år tillbaka. Trummisen Dan Platzman kommer med sista ordet då han hävdar att hans släkt faktiskt var de som först satte foten i vårt avlånga land… Alla blir tysta, men skrattar sedan och Ben frågar oss om vi ville veta något om dem som artister. Både jag och Felizia kan bara le åt den härliga konversationen som uppstått dem emellan och killarna konstaterar att det finns något bra i att vara svensk; ”to us that just means being attractive.”

De bästa svenska köttbullarna finns tydligen på Ikea. Vi kontrar med att det inte serveras ”meatballs” där utan ”fabricballs”. Dan Platzman instämmer och säger; ”Those meatballs are awful. Everybody talks about those meatballs as every man is so bored and hungry because their woman is shopping at Ikea. So they go there eating and then brag about it to their friends.” Sant? Kanske!

Sista minuten av vår intervju blev den mest intensiva, då vi frågade dem om vilka Sagan om ringen karaktärer de skulle vara om de fick välja:

Ben McKee (Basist): Tom Bombadil (okänd för oss, men mycket viktig för dem).

Dan Reynolds (Sångare): Aragorn (för att hans fru Arwen är snygg).

Wayne Sermon (Gitarrist): Sleepy-Legolas (kallas sleepy i bandet och har långt hår – givet namn).

Dan Platzman (Trummis): Handsome-the-dwarf (enbart dvärg kändes lite trist).

Jag och Felizia rekordskrattade under intervjun med LA-bandet och hade gärna stannat i det lilla röda huset resten av dagen. De gav oss så mycket energi att lite regn och åska de resterande dagarna inte gjorde så mycket skada på våra festivalhumör. Tack för det, Imagine Dragons!

Sandra Stadelmann

Sandra.Stadelmann@wimpmusic.com

Josh Record hade precis kommit fram till området när vi fick träffa honom i den lilla röda stugan på Bråvallafestivalens VIP-område. Lär känna honom i #musikminuten och läs nedan om när musiken stoppade planerna att studera Arabiska i Tel Aviv.

”Jag älskar Sverige”. Josh Record röker inte, men snusar. Hemma i England handlar han sitt snus i en liten svensk butik, vilket får mig att skratta till då jag själv knappt klarar av snus under läppen i mer än 60 sekunder. Jag som ju ändå bor i hjärtat av världens snustillverkning.

Det finns mycket Josh älskar med Sverige. Han är en god vän till svenska sångaren Magnus Tingsek och har hälsat på honom vid ett flertal tillfällen. Drömstaden är dock LA. ”Jag vet att det är lite av en kliche´… sanden, havet, solen, människorna… stämningen där är avslappnad och varje gång jag har varit i LA har jag älskat det.”

Jag frågar honom hur han lättast slappnar av, något han tycker är svårt. Han säger att musiken, giggen och turnélivet gör att han ofta är uppe i varv, ”Jag försöker be och meditera, samt låta mina upplevelser landa ordentligt. Det är inte många som får chansen att dela sin passion med andra och det är viktigt att ta till vara på den resan.” Han var nära på att att flytta till Tel Aviv för att studera Arabiska, men tyckte att språket var svårt samtidigt som musiken tog fart.

Josh hade aldrig kunnat föreställa sig att jobba med musik på heltid. Men i takt med att nya tillfällen dök upp, som gigg, festivaler och till slut en albuminspelning, har han nu etablerat sig som artist internationellt.

I mars 2014 släppte han låten ”For Your Love” med Virgin Records. Zane Lowe på BBC Radio 1 kallade låten för ”Hottest Record in The World”, därefter klättrade ”For Your Love” snabbt upp till plats 11 på England-listorna.

Josh Record släpper sitt debutalbum Pillars den 14 Juli 2014.

Fem snabba med Josh Record:

1. Skidsemester – Solsemester

2. Godis – Choklad

3. Festival – konsert

4. Vin – Öl

5. Cykel – Bil

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Efter regn- och åskskurarna på fredagen entrade artisten Foxes Pacific-scenen på Bråvalla för sin allra första Sverigespelning. Innan gigget stämde vi träff med ”Loui”, som hon presenterade sig som för en liten pratstund. Resultatet ser du här ovanför i en video-intervju på 60 sekunder.

När producenten ZEDD letade efter en vokalist till låten ”Clarity” ramlade han av en slump över 25-åriga Louisa Rose Allen. Den brittiska sångerskan har trots sin korta längd en av de största kvinnliga poprösterna vi hört på senare år. Efter att ha tackat ja till erbjudandet är resten som man brukar säga historia. Låten blev en monsterhit och Louisa fick ta emot en Grammy för bästa dansinspelning 2013.

Som barn skrev Louisa en låt med ordet ”Foxes” i och hon minns även en dröm som hennes mamma haft om sjungande rävar (vars sång lät precis som Louisas musik). Artistnamnet Foxes föddes och snart började de egenskrivna låtarna få skruv. 2013 släpptes debutalbumet ”Glorious” som bland annat innehåller hittarna ”Youth”, ”Holding On To Heaven” och ”Let Go For Tonight”. Den sistnämna är en låt som hon älskar att framföra live då publiken, samt hon själv, alltid går igång på och dansar till!

Nora Lindkvist
nora.lindkvist@wimpmusic.com

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Sent på fredagskvällen, efter att dagens våldsamma regn- och åskskurar lagt sig entrade det ikoniska rockbandet Placebo scenen på Bråvalla Festival. Innan gigget fick vi en pratstund med gruppens trummis Steve Forrest, som både berättade om varför bandet inte firar sitt 20-årsjubileum samt passade på att hylla Veronica Maggio.

Placebo inledde sin karriär 1994, då med en annan Steve bakom trummorna (Steve Hewitt). Trots stora framgångar ledde dock interna konflikter snart till att han hoppade av och ersattes av Robert Schultzberg. Men 1996 var Hewitt tillbaka igen, och behöll platsen bakom trummorna ända fram tills 2007 då de personliga skillnaderna mellan honom och de övriga medlemmarna återigen började tära på sammanhållningen. Men trots att rollen som trummis i Placebo minst sagt varit laddad tidigare, menar nu Steve Forrest, 27 att stämningen inom gruppen aldrig varit bättre.

– Vi bråkar aldrig, och det menar jag verkligen. Vi kanske diskuterar saker, men vi låter aldrig de små problemen vinna. Innan varje rep pratar vi alltid igenom allt, kramas och delar med oss av vad som händer i våra liv utanför musiken. Men börjar man hänga upp sig på fel saker inom ett band kan det gå väldigt fel…

Är det hemligheten bakom att hålla ihop som band tror du?
– Ja, det tror jag verkligen. Det låter kanske som en klyscha, men att vara i ett band är precis som att vara i ett långt förhållande. När jag frågade mina föräldrar hur de lyckats hålla ihop så länge svarade de bara: ”You just stick together”. Och precis så är det!

Eller så ogillar man inte varandra lika mycket samtidigt?
– Precis, det är en ännu bättre definition av det. Än en gång – låt inte de små problemen ta över!

Men ni firar 20 år som band i år. Även om du inte varit med från början – kommer ni fira det på något sätt?
– Vi har faktiskt inte planerat in något firande. Många snackade om att vi borde haft en speciellt turné och så vidare men det blev inget. Fansen kommer dock säkert hitta på någonting, och vårt management kommer nog hålla någon liten ceremoni vid lämplig tidpunkt. Men något större firande blir det inte. Alltså, det handlar väl ganska mycket om att jag inte varit med från början och så också…

Ja, hur känns det?
– Jo, nu känns det ju superbra. I början var det så klart lite svårt att komma in i allting, men sedan senaste plattan (”Loud Like Love”, 2013) har allt fallit på plats. Men det är klart att det var lite knäppt, jag menar, jag var 10 år när bandet bildades och samma år fick jag min första virveltrumma av min pappa. Och idag spelar jag i Placebo liksom! Det är roligt hur livet funkar, eller hur?

Men nu då, har Placebo en framtid?
– Absolut! Vi pratar hela tiden om nästa platta, nästa gig och nästa turné. Det finns absolut inga planer på att lägga av.

Hur hittar man energin att fortsätta år efter år?
– Oh, man. Det är enkelt – vi älskar musik helt enkelt. Det är det enda vi kan här i livet, och vårt enda mål. Vad skulle vi göra om vi lade av? Ingenting! Därför jobbar vi hårt och lägger ner all energi på att förbättra oss och göra låtar som både vi och våra fans gillar.

Nu har ni turnerat med ”Loud Like Love” i nästan ett år. Hur funkar det, utvecklar man en förkärlek för vissa låtar medan andra känns tråkigare att spela?
– Absolut, så är det ju. Men det där förändras hela tiden också. Ta till exempel en låt som ”A Million Little Pieces”, den brukade jag tycka var supertråkig att spela för att den är så långsam. Jag gillar att spela intensivt och hårt liksom. Men nu är den en av mina favoriter. Jag kan luta mig tillbaka och bara följa med i ”groovet”. Det där med groove har blivit allt viktigare för mig. Jag värmer till exempel alltid upp med de här (visar bok med trumnoter – ”Groove Alchemy” bredvid hans elektroniska trumset), det får mig i rätt stämning inför giggen.

Men ikväll är det regnigt och kallt på området. Hur påverkar det er, känns det jobbigare att spela sådana gig?
– Nej, sådant kan man inte tänka på, då gör man inte ett bra jobb. Det var till exempel som nu tidigare ikväll då gick vi och tittade på den där blonda svenska tjejen…

Veronica Maggio?
– Exakt! Trots att det regnade och var blött och lerigt så bara körde hon på och hade rätt energi, och då gjorde publiken det också! Det är så det ska vara – det är bara att gå upp och göra ditt allra bästa. Skulle man börja deppa ihop och spela svår är man ute och cyklar. Jag menar, vi är ett rockband, inte några klassiska musiker.

Vad händer efter gigget?
– Ja, vi kommer väl till hotellet vid tre inatt. Sedan sover vi fem timmar, går upp och flyger vidare till nästa ställe. Det kanske låter tufft, men så ser vårt liv ut just nu, det är bara att gilla läget.

Under lördagseftermiddagen drabbades Bråvalla Festival av ett massivt regn- och åskoväder där flera personer också skadades. Några som fick uppleva ovädret på nära håll var Mikkel Christiansen, 22 och Simen Auke, 21 från dj-duon Broiler.

– Vi gick över området när en blixt slog ner precis bredvid oss, det var mycket obehagligt, säger Mikkel Christiansen.

Broiler gjorde senare under eftermiddagen en efterlängtad Sverigespelning på festivalen, och sa innan de gick på scenen att de hoppades att händelserna inte skulle skrämma bort publiken allt för mycket.

– Det är klart man påverkas mycket när något sådant här händer, man blir lite nere. Men vi hoppas ändå att vi kan sprida god stämning och att vädret blir bättre under den resterande delen av festivalen.

Duon, som bildades 2011 i Dremmen i Norge började som en humorgrupp men har sedan dess utvecklats till att satsa allt mer seriöst på musiken. De har redan släppt flera singlar som placerat sig högt på de norska topplistorna, och med de senaste ”Get Drunk” och ”Rays Of Light” har de även börjat få uppmärksamhet internationellt.

– Nu kommer vi satsa mycket på att spela i Sverige faktiskt och bygga upp en kontakt med den svenska publiken. Det finns en stor dansscen här som vi är nyfikna på att utforska mer, säger Simen Auke.

Den norska musikscenen har under de senaste åren fått ett ordentligt uppsving där flera akter nått stora internationella genombrott. Ett av dem är popduon Envy, som också är nära vänner till Mikkel och Simen.

– De har verkligen lyckats. Nicco och Vince visar att det går att göra sin egen grej och de inspirerar samtidigt många i Norge att våga satsa på musik. Man märker att fler och fler vågar sikta högre nu än förut, vilket är väldigt roligt, säger Mikkel Christiansen.

Liveshowerna är en viktig del av Broilers framgångskoncept och inför spelningen på Bråvalla har de laddat upp ordentligt och tagit med sig såväl pyroteknik som konfetti.

– Vi lade ned hela vår budget på det, haha. Så vi får hoppas att publiken gillar det, säger Mikkel Christiansen.

Samtidigt menar duon att de fortfarande blir nervösa inför sina spelningar, helst när det kommer till att spela på större festivaler.

– Ja, just nu är det rätt pirrigt. Men när vi väl går ut på scen blir det fullt ös! Då kör vi bara.

Jag fick träffa Suren de Saram (trummis) och Jamie MacColl (gitarr), två av Bombay Bicycle Clubs fyra medlemmar – sjunger gör Jack Steadman, Ed Nash spelar bas. Här ovanför kan du se ett klipp från intervjun. Nedan följer ett textreferat.

Tidigare har gruppen spelat på Hutlsfred och i Stockholm, en stad de älskar. Suren berättar att han gick en lång promenad en kväll när de sist var där ”i ett mycket vackert Stockholm”. Killarna är förvånade över hur ljust det är här på nätterna under sommaren, Jamie skrattar och menar på att ljuset rubbar hans sömnrytm.

Det är deras första spelning på Bråvalla, en festival som ju bara har funnits i två år. De ska vidare direkt efter sin spelning, vilket Jamie är lite besviken över.. ’I would have loved to seen Kanye perform… I’m a big Kanye fan’.

Jag kommenterar på deras musikvideo till låten ’Luna’ som visar klipp på en grupp kvinnor utövades konstsim. På frågan om de själva gillar simning svarar Suren att han har simmat i klubb som barn och med glimten i ögat lägger Jamie till ”He’s an excelent swimmer…. he’s actually happier in water than on land”. De skämtar ofta med varandra under intervjun och Jamie’s skratt överröstar nästan Linda Piras spelning utanför tältet vi sitter i. Vi konstaterar att Suren helt enkelt skulle passa bättre i kroppen av en fisk och skrattar lite till.

Innan de går upp på scenen lyssnar de alltid på Little John för att peppa varandra. Båda verkar tycka att låten egentligen är ganska dålig, men den är bra när man vill få upp speed och dansa. De brukade även lyssna på ”I Follow Rivers” med Lykke Li, en grym låt enligt Bombay Bicycle Club.

’Meeting a nice girl… preferably from Sweden’. Det drömmer Suren om och tillägger att det med tjejer inte är helt lätt… enligt honom är kollegorna i bandet inklusive honom själv blyga individer. Jamie menar på att Suren länge har drömt om att köpa sig ett litet hus i Sverige. Suren kontrar med att han dock först måste skaffa sig ett egen bostad i London innan han kan fullfölja sin plan. Jamie däremot drömmer om att bli premiärminister, något som får alla att skratta först – Jamie menar på att man ska sikta högt. Jag håller med.

Kanske är det detta som har gjort bandet så framgångsrikt. Den ödmjuka inställningen, de härliga skratten och hårt arbete. När jag sen ser dem spela live lite senare, hoppandes runt över hela scenen framför en lycklig publik, är blygheten helt frånvarande. De verkar aldrig ha gjort något annat i sina liv.

Psst: London-tips från Bombay Bicycle Club: Ronnie Scott’s jazz bar, Soho.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com