Att våga satsa på en musikkarriär har på många sätt blivit ännu svårare i dagens hårda musikklimat. Men ibland krävs det bara lite mod för att hela världen ska öppna sina armar. Så var fallet för den unga norska sångerskan Emilie Nicolas, vars debutalbum ”Like I´m a Warrior” släpps idag.

– Man kan nog säga att jag har haft många chanser att få ut min musik. Men förut var jag helt enkelt för rädd. För rädd för att misslyckas, berättar Emilie när vi ringer upp henne.

Det var efter att hennes vän, som idag också är producent och trummis för Emilies band, laddat upp några av sångerskans låtar på internet som saker började hända. Men själv visste Emilie ingenting.

– Jag hade aldrig vågat lägga upp låtarna själv, så det var nog tur att jag inte var medveten om det.

För ett år sedan befann sig Emilie i Trondheim för att studera jazz vid musikkonservatoriet – en tillvaro som enligt henne själv var ganska trist. Hon beskriver hur hon trots försöken att satsa på jazz ändå mest var intresserad av att skriva egna låtar. Samtidigt upplevde Emilie en känsla av att inte riktigt passa in och att inte bli sedd.

– Det fanns en lärare där som sa att jag var lat. Efter det blev jag riktigt arg. Jag var ganska ”blue” där ett tag, och det var också då jag skrev låten ”Fail” som finns med på plattan, berättar Emilie.

Men samtidigt började Emilies musik få ett eget liv på nätet. I samma veva plockade också den norska radion upp en av hennes låtar, ”Nobody Knows” till sin spellista. Plötsligt började flera stora skivbolag höra av sig till Emilie och var intresserade av att höra mer. Dessutom fick hon ett erbjudande om att spela in en cover på det norska rockbandet DumDum Boys låt ”Pstereo”, vilket kom att bli en vinstlott för Emilies karriär. Covern blev en stor hit i Norge och blev även nominerad till Årets Låt på norska P3 Gull-galan.

– Jag var inte förberedd på att den skulle bli en sådan stor låt. Även om jag tycker om den så är den kanske inte så representativ för mitt övriga sound riktigt. Men den öppnade självklart dörrar för mig, berättar Emilie.

De två efterföljande singlarna ”Grown Up” och ”Nobody Knows” fick båda mycket uppmärksamhet, och snart började arbetet med debutalbumet. Även om detta var något som Emilie själv sett fram emot, beskriver hon arbetet med plattan som hårt och mycket påfrestande.

– Jag och min medproducent jobbade extremt hårt med albumet, på ett sätt som kanske inte alltid var så hälsosamt. När man har suttit i studion i flera dygn utan ordentligt med sömn och mat blir man helt knäpp, säger Emilie och fortsätter:

– Detta i kombination med att både jag, min producent och mitt band är väldigt självkritiska kanske inte var jättebra. När alla tvivlar på om en låt är bra nog tar saker lång tid. Vi blev aldrig ovänner men det fanns helt klart stunder då alla kände sig osäkra.

Många har jämfört Emilie Nicolas sound med det från artister som Lykke Li och Björk, och visst vilar det en slags nordisk melankoli över ”Like I´m a Warrior”, men även en känsla av kamplusta. Titeln kommer från en av låtarna på albumet och handlar enligt Emilie om kontrasten mellan att vara stark och svag.

– Det är också något som varit i central punkt i mitt liv – det har varit en kamp liksom. Alla mina texter har en stor del av det här temat i sig.

Under året har Emilie stått på flera stora scener och bland annat spelat på Way Out West, norska P3 Gull och Øyafestivalen. Men trots att hon tycker om att spela live menar hon ändå att det finns aspekter av artistlivet som inte tilltalar henne fullt ut.

– Det känns väldigt konstigt att stå i centrum. Även om jag älskar att stå på scen och sjunga, så är jag inte helt bekväm med det heller. Det kan vara jobbigt att veta att folk känner till så mycket om en. Det är en speciell känsla.

Och hösten ser inte direkt ut att bli lugnare för Emilie Nicolas. Efter albumsläppet väntar en längre skandinavisk turné, samt promotion för utlandet. Det som började som en hobby har idag utvecklats till ett heltidsjobb med lite tid över till annat än musiken.

– Jag vet inte vad en vanlig dag är längre. Jag springer egentligen bara runt hela dagarna i olika möten och så där. Det är intensivt, men också väldigt roligt. Alla mina drömmar har för längesedan gått i uppfyllelse. Nu tar jag bara dagarna som de kommer.

I veckan nåddes vi av de tråkiga nyheterna att Malmös indiepophjältar i Vit Päls lägger av. Efter 10 år tillsammans väljer de nu att avsluta karriären med att släppa de två ny-gamla låtarna ”Slicket” och ”Havsbävning” . Vi tog en liten pratstund med frontmannen Carl Johan Lundgren.

Hej Carl Johan – hur är läget?

– Bra!

Varför lägger ni ner Vit Päls?

– Tiden räcker inte till och vi vill inte behöva kompromissa med vår framtida utveckling. Till hösten dimper det dessutom ner ännu fler ungar. Vi älskar det vi gör så det var värdigast så här.

Att lägga ner ett band känns lite som att avsluta en relation. Var det svårt att ta beslutet att sluta?

– Jo det är jättesvårt att släppa taget. Vi har en speciell kemi och när man dessutom spelat ihop i tio år hittar man varandra så enkelt.

Nu släpper ni två låtar – ”Slicket” och ”Havsbävning”. Finns det någon speciell anledning att ni avslutar karriären med just de här låtarna?

– Det är två tio år gamla låtar som jag hittade på en hårddisk. De är hopplöst inaktuella, men bra på ett annat sätt och vi tänkte att det kunde vara kul att sluta cirkeln där allt började.

I ert pressmeddelande beskriver ni att det finns 100-tals osläppta låtar liggandes på datorer och hårddiskar. Hur känns det att släppa taget om dessa demos och inte gå vidare med dem?

– Jag kan inte svara för hur det är för andra låtskrivare, men själv jobbar jag med kvantiteter. Jag skriver för att förstå mig själv och min omvärld. Men också för att förstå musik och hur låtar funkar. Jag skriver alltså först och främst för mig själv. Spelar ingen roll att saker inte blir klara eller släpps. Huvudsaken är att det finns nya låtar att skriva.

Ni gör två spelningar på Malmöfestivalen och Popaganda – har ni planerat något speciellt för dessa gig?

– Full patte!

Hur ser framtiden ut – kommer ni fortsätta med musiken?

– Vi kommer fortsätta repa på det astrala planet fast att ingen varken vet eller hör. Och skriva musik har jag gjort så länge att jag inte känner till nåt annat. Vi får se om eller hur det kommer ut.

Vad tycker ni att vi ska lyssna på när inte Vit Päls finns längre?

– Folk slutade inte att lyssna på Mozart bara för att han lade av. Vit Päls 4ever!

Vit Päls gör sina sista spelningar på Malmöfestivalen den 15 augusti och på Popaganda den 30/8. På vitpals.com finns också en minnesruna över bandmedlemmarna.  

Jag fick träffa Suren de Saram (trummis) och Jamie MacColl (gitarr), två av Bombay Bicycle Clubs fyra medlemmar – sjunger gör Jack Steadman, Ed Nash spelar bas. Här ovanför kan du se ett klipp från intervjun. Nedan följer ett textreferat.

Tidigare har gruppen spelat på Hutlsfred och i Stockholm, en stad de älskar. Suren berättar att han gick en lång promenad en kväll när de sist var där ”i ett mycket vackert Stockholm”. Killarna är förvånade över hur ljust det är här på nätterna under sommaren, Jamie skrattar och menar på att ljuset rubbar hans sömnrytm.

Det är deras första spelning på Bråvalla, en festival som ju bara har funnits i två år. De ska vidare direkt efter sin spelning, vilket Jamie är lite besviken över.. ’I would have loved to seen Kanye perform… I’m a big Kanye fan’.

Jag kommenterar på deras musikvideo till låten ’Luna’ som visar klipp på en grupp kvinnor utövades konstsim. På frågan om de själva gillar simning svarar Suren att han har simmat i klubb som barn och med glimten i ögat lägger Jamie till ”He’s an excelent swimmer…. he’s actually happier in water than on land”. De skämtar ofta med varandra under intervjun och Jamie’s skratt överröstar nästan Linda Piras spelning utanför tältet vi sitter i. Vi konstaterar att Suren helt enkelt skulle passa bättre i kroppen av en fisk och skrattar lite till.

Innan de går upp på scenen lyssnar de alltid på Little John för att peppa varandra. Båda verkar tycka att låten egentligen är ganska dålig, men den är bra när man vill få upp speed och dansa. De brukade även lyssna på ”I Follow Rivers” med Lykke Li, en grym låt enligt Bombay Bicycle Club.

’Meeting a nice girl… preferably from Sweden’. Det drömmer Suren om och tillägger att det med tjejer inte är helt lätt… enligt honom är kollegorna i bandet inklusive honom själv blyga individer. Jamie menar på att Suren länge har drömt om att köpa sig ett litet hus i Sverige. Suren kontrar med att han dock först måste skaffa sig ett egen bostad i London innan han kan fullfölja sin plan. Jamie däremot drömmer om att bli premiärminister, något som får alla att skratta först – Jamie menar på att man ska sikta högt. Jag håller med.

Kanske är det detta som har gjort bandet så framgångsrikt. Den ödmjuka inställningen, de härliga skratten och hårt arbete. När jag sen ser dem spela live lite senare, hoppandes runt över hela scenen framför en lycklig publik, är blygheten helt frånvarande. De verkar aldrig ha gjort något annat i sina liv.

Psst: London-tips från Bombay Bicycle Club: Ronnie Scott’s jazz bar, Soho.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Under vårens jakt på goda ljudupplevelser har vi både lyssnat på avantgarde-jazz (The Bad Plus – Rite Of Spring) och electronica (Todd Terje – It´s Album Time). Två album som visar på den yppersta kvaliteten i ljud och dynamik inom instrumental musik. Därför känns det nu naturligt att lyfta fram ett album där vokalerna utgör det allra viktigaste instrumentet, med de finesser och kvaliteter som kan användas i en sådan produktion.

Tori Amos har sedan tidigt nittiotal byggt en karriär med sin klassiskt skolade stämma. Inom en singer/songwriter-tradition, ofta med piano som komp, har hon utvecklat sin egen stil. Hitten som blev hennes genombrott – ”Cornflake Girl” från albumet ”Under The Pink” tog henne till toppskiktet av internationella artister. Sedan ”Abnormally Attracted To Sin” från 2009, har hon ägnat sin tid åt barock- och kammarmusik. Men nu gör hon en äkta comeback med samma typ av pianopop som gjorde henne stor på nittiotalet.

Månadens HiFi-album, ”Unrepentant Geraldines” är en njutning för örat. Tori Amos har själv producerat albumet, som redan har fått mycket fina recensioner. Amerikanska NPR utropade nyligen albumet som hennes bästa på 20 år, medan Der Spiegel rätt och slätt fastslog att Amos nu tangerar Kate Bush-nivå. Bortsett från vokalerna och piano är musiken sparsamt arrangerad med inslag av trummor, gitarrer och orgel. På grund att detta får lyssnaren ta del av många detaljer som annars hade drunknat i ljudbilden. Detaljer som vi också ger dig möjligheten att upptäcka med WiMP HiFi.

Vill du lyssna in dig på Tori Amos tidigare material? Lyssna då även på vår spellista ”Tori Amos: ”Original och covers”. Här kan du bland annat höra många av Amos största hits, som ”Cornflake Girl” och ”Crucify”, samt säregna covers av Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” och Slayers ”Raining Blood”.

Foto: © Amarpaul Kalirai / Mercury Classics

Det legendariska rockbandet Pixies är äntligen tillbaka – 20 år efter deras senaste album. Vi tog oss en pratstund med gitarristen Joey Santiago som berättade om konflikterna inom bandet samt om arbetet med nya plattan ”Indie Cindy”.

– Hur jag vill beskriva Pixies sound anno 2014? Ja herregud…tja, vi är äventyrslystna. Och nostalgiska. Och gamla, lägger Joey Santiago till med ett rungande skratt.

Vi har fått några minuters telefontid med den eminenta Pixies-gitarristen. Joey Santiago är ute och turnerar med bandet och befinner sig passande nog i Santiago, Chile. Bakgrunden till vårt samtal är självklart bandets efterlängtade album-comeback. 2004 begravde kvartetten allt gammalt groll, och har under de senaste åren turnerat flitigt världen över. Men de tog tid på sig att producera nytt material. 10 år efter återföreningen och 20 år efter släppet av sitt senaste album är de nu aktuella med nya plattan Indie Cindy.

– Jag kan egentligen inte beskriva exakt hur vi låter, men jag tycker att vi har en slags ”äventyrslysten aura” över oss. Jag vet inte om det är ett definierat sound, men ja, det är det närmaste jag kommer om jag ska beskriva det, säger Santiago.

Historien om Pixies färgas både av triumf och tragedi. 1985 var startskottet för bandet, som bildades i hemstaden Boston, och som snart fick en given plats på den alternativa rockkartan. När de släppte debut-EP:n Come On Pilgrim, hade de redan signat med brittiska 4AD – ett av dåtidens viktigaste skivbolag, och som också kom att ha stort inflytande på bandets ”arty” image. Albumen Surfer Rosa och Doolittle räknas till några av 80-talets mest inflytelserika plattor, och hade en direkt påverkan på indierockens explosiva framfart under 90-talet.

Pixies förenade poppens omedelbara kraft med punkens energi på ett sätt som sällan föll in under det ordinära. Med sin effektiva växling mellan start/stopp-uppbyggnad och loud/quiet/loud-dynamik skapade de ett karismatiskt, och sedan dess – ofta kopierat sound. Blandningen mellan Black Francis raljerande tonfall, Kim Deals coolness, de finurliga och innovativa gitarrerna från Joey Santiago och de atypiska rytmmönstren från trummisen David Loverings bidrog till att Pixies satte en säregen signatur på rocken i en viktig brytningstid.

Under den första delen av karriären gav de ut fyra album, och även om Bossanova (1990) och Trompe Le Monde (1991) inte blev lika stora som de tidigaste plattorna, var Pixies fortfarande ett band på toppen. Under 1992 gick medlemmarna skilda vägar – ungefär samtidigt som musikstilen de legat grunden för, kom att få ett stort publikt genomslag. Black Francis startade upp en solokarriär som ”Frank Black” , medan Kim Deal gjorde succé med sitt nya band The Breeders. David Lovering gästade olika projekt och satsade senare på en karriär som magiker (ja, magiker), medan Joey Santiago jobbade en del med Frank Black och senare gick över till att göra musik för TV och film.

Efter tio år började dock de forna medlemmarna gradvis att närma sig varandra igen. Först började de jamma lite, och efter ett tag drog de ut på vägarna och spelade. Slutligen började de så att producera nya låtar tillsammans.

Det har gått många år sedan ni senast släppte något, varför bestämde ni er för att spela in nytt material nu?

– Det har aldrig funnits något riktigt bra tillfälle för oss. Det hade varit helt fel att göra något i början av vår återförening, då ingen brydde sig om nya låtar. Då förväntade sig de flesta att vi skulle resa runt och spela gammalt material. Men åren har gått, och vi har faktiskt varit ett band under en längre period nu än vad vi var ”första gången”. Så nu blev det på något sätt vår tur – vår tur att inte bara underhålla andra, utan att också ha lite roligt, förklarar Joey Santiago.

Vägen mot comebacken har kantats av tre EP-släpp, vilket är ett grepp som Santiago menar var en tillfällighet. På frågan om deras syn på albumformatet i dag, svarar han att bandet egentligen inte har någon koll på vad de håller på med.

– Vi prövar oss fram. Vi släppte EP:s för att vi ville testa nya sätt att ge ut musik på. Av en eller annan anledning bestämde vi oss sedan för att ge ut dem som ett album. Nästa gång kanske vi bara släpper singlar, det är omöjligt att säga. Ingenting är fel i dag, man måste bara göra det som känns rätt. Jag tippar på att albumformatet också kommer tillbaka i en eller annan form, men jag vet inte vilken.

Har du några egna favoriter från den nya skivan?

– Jag gillar ”Indie Cindy” med sina konstiga vändningar, element av proggrock och vackra partier. Och så är jag väldigt förtjust i ”Magdalena 318”, som också blivit en publikfavorit.

Pixies lämnade scenen som ett av sin tids mest inflytelserika och lovprisade band. De turnerade med U2 och hyllades av bland andra David Bowie. Kurt Cobain ska ha sagt att ”Smells Like Teen Spirit” mest av allt var ett försök att kopiera Pixies, medan Radiohead uttalade sig om ”Paranoid Android” och sa att de ville att plattan skulle vara en mix av Queens ”Bohemian Rhapsody” och Pixies. Bandets förgreningar sträcker sig långt och djupt in i den moderna rocken. Men till vilken grad har bandets egen förhistoria påverkat deras sound i dag? Och kände de att de hade mycket att bevisa för omvärlden med den nya plattan?

– Vi gjorde egenligen bara det vi själva ville göra, säger Santiago vänligt, och fortsätter:

– Det enda vi ville bevisa var att det är möjligt att göra bra, vital musik som fortfarande är spännande och relevant trots att den kommer från ett band som varit borta från scenen så länge. Vi har turen att vi kan göra nästan vad vi vill, men att det ändå fortfarande låter som Pixies. Men vi försökte nog att närma oss ett mer futuristiskt uttryck – en ambition som vi förhoppningsvis lyckats med. När man om några år ser tillbaka på albumet tror jag att folk kommer tänka att ”jo, det är faktiskt jävligt bra”.

Tror ni att det är möjligt för er att påverka unga människor i dag, på samma sätt som ni gjorde för 25 år sedan?

– Nej, det tror jag inte. De unga människor som lyssnar på oss i dag gör nog det för att de gjort sin egna musikhistoriska research, och snubblat över oss. Men vi är lyckligt lottade att vi har en slags oförutsägbar och fräsch vibe som jag tror medför att nya generationer av musikintresserade kan komma att stöta på oss.

När Pixies gästade Sentrum Scene i Oslo tidigare i år var bandet som ett välsmort maskineri. Det förekom inget mellansnack, något flirtande med publiken eller någon synlig kommunikation mellan bandmedlemmarna. De lät musiken tala för sig själv, och det gjorde den – med minst lika mycket övertygelse som för 20 år sedan. Då spelade de några av de nya låtarna men det var, inte särskilt överraskande, det äldre materialet som fick störst respons. Även om Santiago inte är bandets huvudsakliga låtskrivare, är vi ändå nyfikna på hur bandet bar sig åt för att skriva de nya låtarna.

Försökte ni upptäcka ett nytt musikaliskt territorium eller ville ni hitta tillbaka till ert tidigare sätt att skriva låtar?

– Vi försökte nog hitta något nytt. Vårt mål var att få musiken att låta mer futuristisk, och det tycker jag att vi lyckades med. Jag har aldrig tidigare använt så mycket effekter, förutom när jag jobbat med filmmusik, så det var en ny upplevelse för mig. Men själva processen såg likadan ut som förut. Charles (Charles Thompson IV aka Black Francis aka Frank Black) skrev grunden till låtarna och jag lade på gitarrer. Dave hittade på en rolig atypisk rytm – och så var vi igång. När vi är i studion som jobbar vi, och det är 5 % skoj och 95 % arbete. Så har det alltid varit för oss.

Ni är ett ”arbetarklassband”?

– Yes, det är verkligen vad vi är, säger Santiago och fortsätter:

– Du förstår, det är mer jobb med ett album än vad folk tror. Men det är bara bra om det verkar som att vi bara dricker och härjar runt. Det är en del av tricket – det skall verka som att det är kaos, men det är självklart bara något som vi själva har iscensatt.

Pixies har klarat av att hålla en anmärkningsvärt stabil uppsättning genom årens lopp med undantag från Kim Deals avsked från bandet förra året. Hennes ansträngda förhållande till Black Francis finns väl dokumenterat och ska ha medfört mycket stress för bandet. Deal var också den som var minst intresserad av att skriva nytt material. Efter avskedet blev hon först ersatt av en annan Kim – Kim Shattuck från The Muffs, och sedan av Paz Lenchantin (A Perfect Circle, Zwan) som nu är en permanent medlem i bandet.

Hur påverkades ni av att Kim slutade?

– Vi påverkades otroligt mycket. Vi gick på en riktig smäll när hon bestämde sig för att dra sig ur. Det var mycket ”shit” och ”fuck”, och jag tror att Charles drog till puben för några ”ales”, berättar Santiago och fortsätter:

– När vi kom tillbaka till studion väntade Gil (producenten Gil Norton, som jobbat med alla Pixies plattor efter Surfer Rosa, red.anm) på oss och sa att vi borde göra färdigt låtarna. De fanns där – och de väntade på oss. Vi hade ett jobb som vi var tvungna att göra klart helt enkelt. Här kom våra arbetarklass-egenskaper väl till hands, men vi visste inte vad vi skulle göra, så vi funderade först på att släppa plattan under ett annat namn än Pixies. Men vi hade jobbat så länge för detta och vi kände att en sådan grej bara skulle bli löjlig. Vi låter ju som Pixies, för fan. Det var stora skor som skulle fyllas, men andra band har varit med om värre saker. AC/DC blev ju till exempel av med sin sångare, men de fortsätter ändå göra sin grej.

Det finns en spänning och friktion i er musik, och jag antar att det också finns en del spänningar inom bandet. Hur har ni klarat att upprätthålla relationerna inom gruppen och inte bara bli ett tillbakalutat, förnöjt band som gör covers på sina egna låtar?

– Ja det finns alltid någon form av spänning inom Pixies. När det kommer till mig själv så koncentrerar jag mig mest på mina uppgifter i bandet: att spela ordentligt och göra min del av jobbet. Jag tänker mest på vad jag vill göra med min gitarr – och så gör jag det. Det är spänningen för mig, svarar en diplomatisk Joey Santiago – som inte heller är känd för att vara någon bråkstake. Han lägger till:

– Det finns självklart även spänningar i inspelningssituationen – vissa dagar kommer vi helt enkelt inte överens. Men jag tror att det måste finnas någon sorts spänning för att göra något bra. En bro behöver spänning, annars faller den samman. Detsamma gäller för oss, både individuellt och som grupp.

Vårt samtal går in på dagens digitala musiksamhälle och streaming – en verklighet som Santiago själv talar väldigt varmt om.

– Allt det här har gjort det mycket lättare att introducera ny musik för folk. Det är något som vi i Pixies gillar väldigt mycket, och är också en av orsakerna till att vi begränsat vår fysiska utgåva. Det blir mindre kostnader för artisterna och tillgängligheten för fansen är mycket större än tidigare – en ”win-win”-situation för alla parter.

Från ett bands perspektiv, på vilka andra sätt har musikindustrin förändrats sedan ni började?

– Vi har turen att vi redan är ett etablerat band. Vi har vår egen marketing-apparat, och vår egen distribution. Det är de två viktigaste elementen i ett skivbolag. I den digitala tidsåldern behöver vi egentligen inte någon label. Om jag säger så här: you can call your own shots a lot better these days.

Efter så många år, vad är det roligaste med att spela gitarr i Pixies?

– Först och främst att jag får friheten att göra precis vad jag vill. Charles litar på att jag gör så att gitarrerna passar bra för Pixies, och jag vet ju ungefär vad bandet går ut på, säger Santiago och fortsätter:

– Jag har hittat min egen stil, och lyckligtvis är den accepterad av Pixies. Så det är väl det viktigaste för mig. Det är deras sound, och det är min stil.

Text: Bjørn Hammershaug. Översättning: Nora Lindkvist. 

Brittiska Metronomy, med låtskrivaren och sångaren Joseph Mount i spetsen, har sedan debuten med Pip Paine (2006) levererat förstklassig elektronisk indiemusik, och även gått från att vara ett instrumentalt band till att bli mer vokalbaserat. Med låtar som ”She Wants” och ”The Bay” har Metronomy länge varit en av våra favoriter bland de brittiska grupperna inom genren. Många kanske också känner till Metronomys remixer, där de bland annat gjort tolkningar på Lykke Li, Lady GaGa och Goldfrapps låtar.

För ett par veckor sedan släppte bandet sitt fjärde album ”Love Letters” och gjorde i samband med det ett besök i Stockholm. Vi mötte upp medlemmarna (och kusinerna) Joseph Mount och Oscar Cash innan spelningen på Strand, och fick bland annat veta mer om deras egna kärleksbrev samt om hur det kändes att spela förband till Coldplay.

Hon har utsetts till en av årets mest lovande artister, och har redan hunnit samarbeta med storheter som Avicii och Diplo. Om 2013 blev året då Mø slog igenom ordentligt så är 2014 definitivt året då den danska vitamininjektionen kommer erövra världen. Idag släpps debutalbumet “No Mythologies To Follow” – ett album som man helt klart bör lyssna på från början till slut. Men vad lyssnar Karen själv på just nu och vad är, i hennes ögon, ett bra album? Svaren hittar du här nedanför!

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Det var “Hung At Heart” med The Growlers! Det är egentligen ganska ovanligt att jag lyssnar på helt album i sträck, men i november förälskade jag mig i Growlers, och köpte allt jag kunde hitta med dem. Jag älskar det albumet – det gör mig ohämmad och får mig att börja längta efter något som jag inte riktigt kan sätta fingret på, vilket är bra.

Vid vilka tillfällen och i vilken miljö lyssnar du helst på ett album från början till slut? 

– När jag åker bil, buss och tåg och känner mig så där drömmande. Eller när jag har tid att hänga på mitt rum och rita, göra collage eller hålla på med någon annan typ av hantverk.

I vilken utsträckning är “No Mythologies To Follow” gjord för att lyssnas på från början till slut?

– Ett album ska vara som en historia. Du vill berätta en story från A-Ö. Du vill också att det ska vara ett konstverk, och därför måste det sättas ihop med stor noggrannhet. Jag tror inte att “No Mythologies To Follow” leder till någon slutsats, men det var också min intention – en historia ska vara öppen för lyssnarens egna tolkning.

Vilket album (av valfri artist), skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?

– Ett album jag har lyssnat mycket på är “Fever To Tell” med Yeah Yeah Yeahs, framförallt på bussar och tåg under tonåren. Jag minns att jag satt där och fantiserade om att jag var Karen O. Jag drömde mig bort totalt, och det är något jag skulle vilja att alla fick uppleva.