För fyra år sedan introducerades vi för I Blame Coco aka Eliot Summer, även känd som dotter till artisten Sting och producenten Trudie Styler. Hon släppte The Constant i Oktober 2010, ett album bestående av utmärkt elektropop. Hits som ”Quicker” och ”Caesar” (en duett med Robyn) ledde till att hon fick spela på några av de större festivalerna runt om i Europa. Nu, 24 år gammal, är hon tillbaka med en ny EP – men under sitt riktiga namn.

Välkommen tillbaka Eliot. Vi har saknat dig! Vad har hänt sedan du släppte The Constant 2010? 

– Under de fyra senaste åren har jag jobbat på en ny skiva! Det må ha tagit sin tid, men jag blev tvungen att ge mig den tiden för att återupptäcka vem jag är som artist igen. Under den tiden flyttade jag till New York, sedan till the Lake District i Norra England i sökandet efter isolation för att skriva låtar. Det var värt experimentet om än lite deprimerande. Jag sökte mig söderut till London där jag mötte Duncan Mills, en producent som har jobbat med band så som Crocodiles, Vaccines, Jake Bugg, Spector och ett nytt band som heter Mispers. Vi möttes och fann snabbt ett sound och en känsla för albumet. Vi lyssnade mycket på krautrock och hittade ett par självklara referenser. Sedan började vi spela in min EP, Information.

Vi fick chansen att se dig live i två olika kontexter, på Universal Music Showcase i Oslo (Parkteatret) och på en stor festival i Sverige (Peace & Love). Båda var fantastiska, din show i Sverige var helt magisk. Du rockade verkligen publiken! Upplevde du och ditt band nya musikaliska förändringar under tiden ni var på turné som ledde till nya låtar?  

– Tack så mycket! Jag gillade båda de spelningarna. Under den perioden skrev jag låten ”Come Friday” som finns på min EP. Låten har utvecklats en hel del efter det, jag tror jag har fem eller sex versioner av den. Under samma tid lyssnade jag och mina bandmedlemmar mycket på Fleetwood Mac som influerade min musik då och idag. Att turnera och samtidigt vara en del av en grupp hade också ett stort inflytande på låtskrivandet. Vi kommer alla från olika musikbakgrunder – från jazz till rock till metal etc. – och det musikaliska utbytet har satt sin givna prägel.

Vi hörde nyss låten ”Information” och älskade den. Från elektronisk/synth inspirerad pop är ditt sound nu mörkare med en tydlig rockbandskänsla. Berätta om ditt nya sound och låtarna.

– Det nya soundet känns verkligen spännande. Jag försökte arrangera musiken med en sådan liten kraftansträngning som möjligt för att tillåta energin och texterna att leda vägen. Låtarna ”Come Friday” och ”Wobbler” har funnits med ett bra tag, medan ”Information” skrevs dagen innan vi började spela in den här EPn. ”Information” var lite av ett wild card då Duncan (Mills) och jag inte hade spenderat någon tid på den musikaliska sammansättningen innan inspelningen. Lyckligtvis spelade vi in låten i ett svep och den råhet och energin som kom fram blir till en stor fördel. Enligt min åsikt är de bästa låtarna de som kan existera i alla olika sorters miljöer från en avskalad pub med en gitarr och sång till en 20-manna orkester i en konserthus. Jag gör mitt bästa för att försöka tänka på det under skrivandet.

Du har bytt ut ditt artistnamn till ditt födelsenamn, är det del av någon slags förändring? 

– Jag lämnade mitt artistnamn bakom mig för att jag kände att jag växt ifrån ’I Blame Coco’. För mig handlar det inte om att göra comeback. Detta är bara början.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Som över en natt blev hon en världsstjärna och fick turnera världen runt. Men Elly Jackson, mer känd som La Roux, gick till slut in i väggen och fick börja om. Efter en separation från sin producent och utdragna röstproblem är hon nu tillbaka med albumet ”Trouble In Paradise”.

Det är många av oss som dansat sig svettiga till hitsinglarna ”In For The Kill” och ”Bulletproof” – 2009 var nämligen dessa några av de mest spelade danslåtarna över hela världen. Den brittiska gruppen La Roux, då bestående av den karismatiska sångerskan Elly Jackson och producenten Ben Langmaid, fick en raketstart som ledde fram till omfattande världsturnéer och samarbeten med artister som Florence + The Machine och Major Lazer. Men turnerandet började snart slita på Elly, som till slut klappade ihop.

– Det var en period under 2010 då mitt turnéschema var väldigt intensivt. Vi turnerade tre veckor i Europa, sedan vidare till Los Angeles för promotion och sedan till Australien för mer spelningar. Redan innan det här var jag helt utmattad, och den perioden kom att krossa mig totalt, berättar Elly.

Samtidigt blev spänningarna mellan henne och Ben Langmaid större, vilket till slut ledde fram till att deras samarbete avbröts. Dessutom började Elly få allt mer problem med sin röst. Till slut fungerade den inte alls, och hon fick avsluta turnerandet och söka hjälp. Efter två år av terapi och röstträning, började sångerskan så sakta få tillbaka sin sångförmåga igen.

– Först trodde jag att det var något fysiskt fel på mig, men insåg snart att anledningen till att jag fick problem med min röst berodde på den omfattande stressen och pressen från omvärlden.

Hur såg detta ut? 

– Det fanns en enorm press på mig från skivbolaget, och från många andra i branschen. Rent generellt så tror jag att många inom musikbranschen lever i en fantasivärld, där de inte förstår att artister också är mänskliga.

Hur menar du?

– Inställningen från början var att jag var tvungen att göra alla saker – spelningar, intervjuer, promotion. Hände det att man var sjuk eller mådde dåligt så bemöttes man med hårda ord om att man aldrig skulle bli någonting och att man förstörde sin egen karriär. Det finns väldigt många elaka människor i den här industrin. När jag ser tillbaka på den perioden kan jag till exempel se att många av de saker som skivbolaget tyckte var viktiga för mig att göra, inte alls var viktiga. Det känns hemskt att jag tvingades göra saker trots att jag inte mådde bra!

Det är inte ofta man hör artister prata om sina röstproblem, men du har varit väldigt öppen med detta. Varför? 

– Det har varit en terapeutisk grej för mig att prata om det. Det har hjälpt mig att ta mig vidare. Dessutom tycker jag att det är viktigt för människor att se att artister inte är perfekta och fläckfria, vilket många verkar tro och förvänta sig. Jag är ingen supermänniska! Alla artister jobbar extremt hårt och turnerar mycket, och blir man för trött är det oftast rösten som ryker först. Om jag är öppen och pratar om det här kanske det kan hjälpa andra att inse att det är okej att må dåligt.

Men till slut fick du tillbaka din röst, och är nu aktuell med ett nytt album. Känns det som att din relation till musiken har förändrats, med allt som har hänt under vägen?

– Ja, definitivt. Nu känns det som att jag har en stabil grund att stå på, varifrån jag kan göra den musik jag vill, och göra det för resten av mitt liv. Så var det absolut inte första gången. På många sätt känns den här plattan egentligen mer som min debut än ”La Roux” (2009). Det här albumet har ”ben att stå på” – det känns mer stabilt.

Du har varit borta från rampljuset i nästan fem år. Känns det konstigt att få uppmärksamheten riktad mot sig igen?

– Absolut, det känns lite ovant. Men jag är väldigt glad för responsen och stödet jag fått. Trots att vi inte släppte någon stor singel den här gången känns det ändå som att folk har tagit till sig musiken. Dessutom verkar det som att de gamla La Roux-fansen gillar skivan, vilket jag är väldigt glad för. Vi hade ett gig i onsdags där alla i publiken redan kunde texterna till låtarna – det var fantastiskt!

Hur är det med dina gamla hits – kommer du fortfarande spela ”In For The Kill” och ”Bulletproof” eller har du stängt den dörren?

– Det där är en svår fråga. En del av mig vill absolut stänga den dörren och gå vidare – de gamla låtarna väcker en viss känsla hos mig, som även om jag älskar att sjunga dem, är svår att få ihop med mitt nya jag och de nya låtarna. Men samtidigt vet jag att 90 % av mina fans blir superglada om jag spelar dem. Det är viktigt för mig att inte göra mina fans besvikna, samtidigt som jag försöker gå vidare här. Det är svårt helt enkelt, vi får se vad som händer.

Nu väntar turnéer och promotion-rundor – är du orolig för att det kommer bli för mycket press på dig igen? 

– Nej det är jag nog inte. Den här gången finns en ny rutin, och turnéschemat är mycket lugnare. Men framförallt har jag bestämt mig för att min lycka är viktigast. Om jag inte är lycklig så är ingenting annat värt någonting heller. Börjar jag må dåligt igen, så är det bara att hoppa av.

När jag hälsar på Ison & Fille har jag precis sett dem repetera Allsång På Skansen och blir genast nyfiken på hur det känns att kallas ’folkkära’. Killarna skrattar över uttrycket, något de aldrig tänkt att skulle komma att kallas för. Ovan kan ni se dem på 60 sekunder i #musikminuten, nedan följer ett sammanfattande textreferat.

Den svenska hiphopduon träffades år 1994 i basketklubben JKS i Bredäng. Ison Glasgow och Felipe Leiva Wenger påbörjade sin rapkarriär på en ungdomsgård i Skärholmen, ett decennium senare (2012) tog de emot pris i P3 Guld och kategorin årets hiphop/soul.

Vi kommer in på hur hiphop har förändrats genom åren i Sverige. Med den nya skivan Länge Leve Vi (2014) lämnar de sina kommentarer till det rådande klimatet och Ison menar på att hiphop har en betydande röst i samhället; ”Det finns mer att ta på innehållsmässigt, man kan se röster som tar upp de sakerna som inte finns på agendan”. Han syftar bland annat på den senaste vågen rasistiska partier och kravaller – där budskapet i musiken är mer behövd än någonsin. Fille fyller i och säger: ”Folk lyssnar verkligen på innehållet, hiphop är den musikgenre som är mest samhällskritisk”.

Vid frågan om vad som har gjort intryck på dem i livet svarar de båda: ”livet”. Jag föreslår att de borde föreläsa om sin musik, tankar och erfarenheter för unga – något de redan tänkt på. Ison vill göra det på ett ”väldigt bra sätt, så att informationen man förmedlar kommer fram rätt”. Planer om föreläsningarna är planer för framtiden, fokus nu ligger på musiken.

Någon timme senare står de sedan på scen i Allsång På Skansen och framför låten ”Länge Leve Vi” live inför hela svenska folket. Ison & Fille är en hiphopduo som vunnit och blivit folkkära.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Vi hinner knappt sätta oss ner innan en intensiv diskussion med Imagine Dragons fyra bandmedlemmar börjar. Rummets enda doftljus och dess ingredienser förblir, trots sina två minuters uppmärksamhet, ett mysterium men Dan Platzman (trummis) konstaterar att ljuset troligtvis innehåller lavendel samt ”a nice floral thing”.

Imagine Dragons sprudlar av energi. Utanför lyser solen på Bråvalla Festivalens enda riktigt fina dag och vid 18.45 är det dags för dem att spela. När de sedan går upp på den största scenen (Luna) i den vackra kvällssolen fullkomligt exploderar de – likaså gör publiken. Sångaren Dan Reynolds går så hårt in i ett av mellanspelen med sina två trumpinnar att trumman han slår på plötsligt flyger åt ena hållet. Tur att det då stod en annan redo precis bakom honom!

I det lilla röda huset på Bråvalla Festivalens VIP-område pratas det aldrig om musik med Imagine Dragons, utan om allt annat än det. Det är inte första gången bandet besöker Sverige och Stockholm är en stor favorit. Dan Reynolds menar på att han har svenskt blod, medan basisten Ben McKee påstår att hans pappa fick reda på att det finns svenskt blod i släkten, dock 700 år tillbaka. Trummisen Dan Platzman kommer med sista ordet då han hävdar att hans släkt faktiskt var de som först satte foten i vårt avlånga land… Alla blir tysta, men skrattar sedan och Ben frågar oss om vi ville veta något om dem som artister. Både jag och Felizia kan bara le åt den härliga konversationen som uppstått dem emellan och killarna konstaterar att det finns något bra i att vara svensk; ”to us that just means being attractive.”

De bästa svenska köttbullarna finns tydligen på Ikea. Vi kontrar med att det inte serveras ”meatballs” där utan ”fabricballs”. Dan Platzman instämmer och säger; ”Those meatballs are awful. Everybody talks about those meatballs as every man is so bored and hungry because their woman is shopping at Ikea. So they go there eating and then brag about it to their friends.” Sant? Kanske!

Sista minuten av vår intervju blev den mest intensiva, då vi frågade dem om vilka Sagan om ringen karaktärer de skulle vara om de fick välja:

Ben McKee (Basist): Tom Bombadil (okänd för oss, men mycket viktig för dem).

Dan Reynolds (Sångare): Aragorn (för att hans fru Arwen är snygg).

Wayne Sermon (Gitarrist): Sleepy-Legolas (kallas sleepy i bandet och har långt hår – givet namn).

Dan Platzman (Trummis): Handsome-the-dwarf (enbart dvärg kändes lite trist).

Jag och Felizia rekordskrattade under intervjun med LA-bandet och hade gärna stannat i det lilla röda huset resten av dagen. De gav oss så mycket energi att lite regn och åska de resterande dagarna inte gjorde så mycket skada på våra festivalhumör. Tack för det, Imagine Dragons!

Sandra Stadelmann

Sandra.Stadelmann@wimpmusic.com

Efter regn- och åskskurarna på fredagen entrade artisten Foxes Pacific-scenen på Bråvalla för sin allra första Sverigespelning. Innan gigget stämde vi träff med ”Loui”, som hon presenterade sig som för en liten pratstund. Resultatet ser du här ovanför i en video-intervju på 60 sekunder.

När producenten ZEDD letade efter en vokalist till låten ”Clarity” ramlade han av en slump över 25-åriga Louisa Rose Allen. Den brittiska sångerskan har trots sin korta längd en av de största kvinnliga poprösterna vi hört på senare år. Efter att ha tackat ja till erbjudandet är resten som man brukar säga historia. Låten blev en monsterhit och Louisa fick ta emot en Grammy för bästa dansinspelning 2013.

Som barn skrev Louisa en låt med ordet ”Foxes” i och hon minns även en dröm som hennes mamma haft om sjungande rävar (vars sång lät precis som Louisas musik). Artistnamnet Foxes föddes och snart började de egenskrivna låtarna få skruv. 2013 släpptes debutalbumet ”Glorious” som bland annat innehåller hittarna ”Youth”, ”Holding On To Heaven” och ”Let Go For Tonight”. Den sistnämna är en låt som hon älskar att framföra live då publiken, samt hon själv, alltid går igång på och dansar till!

Nora Lindkvist
nora.lindkvist@wimpmusic.com

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Det har gått spikrakt uppåt för Albins låt ’Din Soldat’ feat. Kristin Amparo och mycket har hänt på kort tid. När vi träffar honom har han precis repat inför Allsång på Skansen, en scen han inte hade föreställt sig någonsin att uppträda på. ’Man hinner nästan inte med själv, man får stanna upp och försöka ta in allt som händer.’

Som ung lyssnade han mycket på svensk hip hop och Michael Jackson, men även på Svensk pop. Han lovordar James Blunt som kommer att stå på samma scen och säger att han är en fantastisk musiker. Även svenska Ace Wilder får beröm!

Om 20 år hoppas han fortfarande på att jobba med musik, men är inte säker på att han kommer rappa. ’Jag tycker att det här är det roligaste som finns och hoppas vara kvar i branschen på ett eller annat sätt’.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

En av förra årets största sommarhits var helt klart ”Dansa Pausa” och för många slog Panetoz ner som en blixt från klar himmel. Men i verkligheten har bandet kämpat på länge – de startade för 16 år sedan, 1997. Trots att de förra året blev Grammisnominerade i kategorin ”årets låt” får de fortfarande då och då höra att de är för glada. ”Men om du vill vara glad, då är Panetoz rätt för dig”. Vi mötte upp bandet för lite snack och basket.

”Det finns ingen master plan för hur man ska bli världens största band”, säger Viktor Norén, sångare i Viktor & The Blood. Men det nya bandet har helt klart storslagna planer och vill leva upp till sin egen potential.

De har redan erövrat världen en gång, genom två olika band – Viktor Norén och Jonas Karlsson genom Sugarplum Fairy och Samuel Giers är före detta trummis i Mando Diao (fick sparken 2011). Den här gången siktar de minst lika högt. 24 maj spelar Viktor & The Blood förband till Bon Jovi, men redan i morgon intar de scenen på WiMP Live Sessions.

Vi mötte upp Viktor & The Blood för en pratstund innan det bär av mot alla sommarspelningar.