Igår kunde vi glatt meddela att Led Zeppelins katalog nu äntligen finns tillgänglig i WiMP! Detta är också första gången som bandets musik finns tillgänglig för streaming i lossless CD-kvalitet – med WiMP HiFi!
I samband med detta har Mikael Åkerfeldt från rockbandet Opeth, som också är ett stort LZ-fan, satt ihop en lista till oss med 10 intressanta fakta om bandet som du kanske inte hade koll på!
Opeths senaste album ”Pale Communion” blev förövrigt utnämnt till Månadens HiFI-album i WiMP i september 2014. Har du inte lyssnat på det än så är det hög tid!
10 saker du inte visste om Led Zeppelin
1. I början hade Led Zeppelin ett helt annat namn – The New Yardbirds. Jimmy Page hade tillsammans med Jeff Beck fått en internationell karriär med bandet Yardbirds. Det nya namnet kom från Keith Moon (känd och vild trummis från The Who) som trodde att bandet skulle ”go over like a lead balloon”. Detta fick bandet att byta namn till Led Zeppelin.
2. Jimmy Page frågade flera olika sångare om de kunde vara med i bandet. Page hade en grej för sångare som kunde ösa loss ordentligt och vände sig till legendarer som Paul Rodgers (Free, Bad Company), Steve Marriott (Small Faces, Humble Pie), Stevie Winwood (Traffic) och den kanske mest kända av dem – Terry Reid. Alla nobbade honom, men Reid tipsade istället om den unga och då okända talangen Robert Plant som sedan gick med i bandet.
3. Jeff Beck och Jimmy Page hade en omtalad dispyt gällande en låt som både spelats in av Jeff Becks grupp och av Led Zeppelin. Detta med bara en månad mellan inspelningarna. Detta gällde låten ”You Shook Me” av Willie Dixon, som både fanns med på Becks album ”Truth” från 1968 och på Led Zeppelins debutalbum.
5. Den fantastiska ”The Battle Of Evermore” (Från Led Zeppelin IV, reds. anm) gästades av en legendarisk folksångare. Detta var Sandy Denny från Fairport Convention, som också fick mindre framgångar med The Strawbs och Fotheringay.
6. Den avlägsna stugan ”Bron-Yr-Aur” var Page och Plants motsvarighet till ABBAs lilla skrivarstuga i Stockholms skärgård. ”Bron-Yr-Aur” låg i utkanten av det lilla samhället Machynlleth i Wales.
Bron-Yr-Aur-stugan (Foto: Andy/Geograph; har redigerats)
7. Jimmy Page är känd för sin fascination för en legendarisk britt som utövade ockultism. Detta till den grad att han bestämde sig för att köpa dennes kända villa, Boleskin Estate, belägen vid Loch Ness i Skottland. Personen var Aleister Crowley.
8. Under 1970-talet blev Led Zeppelin ett av världens största band, och deras extravaganta livsstil och hektiska schema ledde till att de fick flygas runt i ett privat jetplan. Flygplanet fick namnet ”The Starship”, och utrustades bland annat med roterande armstöd, sängar, en bar, soffor och en Hammond-orgel.
9. Led Zeppelins sista studioalbum ”In Through The Out Door” spelades in 1979, och i en för svenskarna mycket välkänd studio. Nämligen i den då så toppmoderna Polarstudion på Kungsholmen i Stockholm som också var ABBAs tillhåll vid den tiden. Idag har studion tyvärr tagits över av SATS och förvandlats till ännu ett ställe som rymmer fitness istället för rock´n´roll.
I den forna Polarstudion där Led Zeppelin spelade in ”In Through The Outdoor” ligger idag gymkedjan SATS. Foto: www.udc793.org
10. John Bonham, Led Zeppelins legendariska trummis, gick bort år 1980, men innan dess hann bandet göra en sista spelning tillsammans. Denna ägde rum på Eissporthalle i Berlin i juli 1980. Det är dock en vanlig missuppfattning att deras sista spelningar ägde rum på Knebworth i Storbritannien samma år, där Led Zeppelin också gjorde två legendariska konserter.
För första gången i historien finns nu Led Zeppelins katalog tillgänglig för streaming i lossless CD-kvalitet.
Bandet, som av Rolling Stone Magazine kommit att kallas för ”det tyngsta bandet genom tiderna”, står som ett unikum i rockens historia – och för WiMP är det här självklart också ett välkommet tillskott.
Med sin tunga, bluesdoftande och experimentella rock erövrade Jimmy Page, Robert Plant, John Paul Jones och John Bonham snart hela världen.
“It was pretty much unlike anything else”, skulle Rolling Stone senare skriva om bandets scenuppträdanden. “The arrangements were more sculpted than those of Cream or Jimi Hendrix, and the musicianship wasn’t cumbersome like Iron Butterfly’s or bombastic like Vanilla Fudge’s. The closest comparisons might be to MC5 or the Stooges…yet neither had the polish or prowess of Led Zeppelin, nor did Led Zeppelin have their political, social or die-hard sensibility. What they did have, though, was the potential for a mass audience.”
Av bandets nio studioalbum har hela sex toppat Billboard-listan, och med över 111,5 miljoner sålda album är Led Zeppelin också det näst bäst säljande bandet i USA genom tiderna.
Deras banbrytande musik gör dem också till ett av 1900-talets mest inflytelserika band. Jimmy Pages gitarrspel och Robert Plants sångstil är fortfarande några av de mest imiterade inom rock- och popvärlden. Utan Led Zeppelin skulle det förmodligen inte heller finnas något Black Sabbath, Ramones, Queen, Nirvana eller White Stripes. Deras inflytande på populärkulturen kan också spåras långt bortom rockmusikens gränser.
Samtidigt som WiMP får in Led Zeppelins katalog, pågår samtidigt ett jätteprojekt där bandet håller på att remastra hela sin katalog. Detta sammanfaller också med 40 års-jubileumet av bandets hyllade album Physical Graffiti.
Efter att Yardbirds splittrats, fick Jimmy Page tillstånd att sätta ihop ett nytt band för att kunna genomföra de redan inbokade spelningarna i Skandinavien. Tillsammans med de nya medlemmarna Plant, Bonham och Jones bildade han New Yardbirds, som gjorde sitt första gig på en ungdomsklubb i Danmark.
Entusiastiska över den kemi som uppstått mellan medlemmarna bestämde sig bandet också snart för att gå in i studion och spela in. Albumets låtlista var till stor del baserad på deras turné-setlista, och man valde även att spela in allting live.
Flera av låtarna, däribland ”Dazed and Confused,” var från början skrivna för Yardbirds. ”Communication Breakdown”, ” Babe I’m Gonna Leave You,” och ”How Many More Times” var helt nya, medan ”You Shook Me” och ”I Can´t Quit You Baby” var baserade på Willie Dixons blues-standards.
Albumet släpptes i januari 1969, och vid den tiden fanns det egentligen inget annat band som lät som Led Zeppelin, varken i form av kraftfullhet, hastighet eller struktur. Även om de första recensionerna inte var särskilt insmickrande, blev albumet snart en stor succé – kanske framförallt i USA dit albumet nådde ungefär samtidigt som bandet gjorde sin första USA-turné.
Albumets ikoniska omslag som visar hur Hindenburg-zeppelinaren fattar eld, sammanföll med att bandet valde sitt nya namn. Detta efter att The Who´s trummis Keith Moon sagt att han trodde att bandet skulle flyga som en “lead balloon”.
Greg Kot på Rolling Stone Magazine skrev senare: “The cover of Led Zeppelin… shows the Hindenburg airship, in all its phallic glory, going down in flames. The image did a pretty good job of encapsulating the music inside: sex, catastrophe and things blowing up”.
Led Zeppelin II
Den andra Zeppelin-albumet släpptes bara månader efter bandets debut, och spelades till stor del in under bandets första USA-turné. Även om det till stor del färgas av samma bluesinfluerade rock som hörs på Led Zeppelin I, har albumet en betydligt tyngre känsla.
Med några av Jimmy Pages mäktigaste riff och Bonham och John Paul Jones grymma rytmsektion, är det inte konstigt att albumet ofta ses som föregångare till den framväxande vågen av heavymetal. Det betraktas även som ett av bandets mer inflytelserika album.
I en ledare i Rolling Stong Magazine 1969 skrev man: “This is one fucking heavyweight of the album! OK – I’ll concede that until you’ve listened to the album eight hundred times, as I have, it seems as if it’s just one especially heavy song extended over the space of two whole sides…”
Led Zeppelin II är helt enkelt en riktigt hårt rock´n´roll-album, med några rykande heta låtar.
Här hittar vi till exempel deras ”stulna” topp 5-hitsingeln ”Whole Lotta Love”, som baserats på Willie Dixon-låten ”You Need Love” (vars original först spelades in av Muddy Waters). Med det sagt är ändå ”Whole Lotta Love” riktigt mycket Led Zeppelin, och det kom också att bli en av deras mest populära låtar. Med sitt råa och direkta uttryck sätter det också standarden för resten av albumet.
Andra höjdpunkter är ”Moby Dick”, med ett trumsolo som John Bonham ofta utvecklade vid live-spelningar, den fantastiska ”Heartbreaker” och ballader som ”Thank You” och ”Ramble On”.
Led Zeppelin III
Efter två album med klassisk blues och rock ’n’ roll, påbörjade nu Led Zeppelin en resa som skulle komma att ta dem längre ut i ett ljudmässigt universum.
Vid den här tiden var bandet på toppen av sin karriär, och det fanns enorma förväntningar på gruppens kommande album. För att lätta på pressen flydde bandet till landsbygden, och en stor del av albumet skrevs i den avlägsna stugan Bron-Yr-Aur i Wales – som också inspirerade flera av bandets låtar. Därför är det kanske inte heller konstigt att man här hör influenser från brittisk folkrock och den progressiva rocken.
Albumet både gladde och förvirrade bandets fans och kritiker. Med ett större fokus på låtskrivandet, skapade bandet mer utrymme för en inåtvänd, och akustisk ljudbild, vilket resulterade i en mer varierad och avspänd känsla än på de två tidigare albumen.
Den kända musikkritikern Lester Bangs skrev: “The Zep, of all bands surviving, are today – their music is as ephemeral as Marvel comix, and as vivid as an old Technicolor cartoon. It doesn’t challenge anybody’s intelligence or sensibilities, relying instead on a pat visceral impact that will insure absolute stardom for many moons to come.”
Från catchig proto-metal i öppningsriffet till ”Immigrant Song” till den vackra ”That´s The Way” är Led Zeppelin III ett annorlunda album som idag rankas som ett av bandets mest värdefulla.
Led Zeppelin IV
Det fick många smeknamn, däribland Untitled, ZoSo, Runes, Four Symbols, Fourth Album ochLed Zeppelin IV – efter den förhållandevis återhållsamma framgången med Led Zeppelin III beslutade sig bandet för att inte ge sitt fjärde album något officiellt namn.
Skivbolagscheferna fick panik – att inte sätta ut bandnamnet på omslaget kunde vara slutet för Led Zeppelin. Men bandet verkade själva ha betydligt bättre koll på sin publik. IV skulle komma att bli ett av bandets mest framgångsrika album, och ett album som fortfarande räknas som ett av rockens mest inflytelserika.
Här hör vi också några av bandets största hits, däribland ”Black Dog” och ”Rock and Roll”. Den folk-inspirerade ”Going to California” ska ha skrivits till singer-songwritern Joni Mitchell i åtanke, som då både Plant och Page var förälskade i. Avslutande “When The Levee Breaks” är ett bevis på Zeppelins förkärlek till att göra om gamla blueslåtar, och skrevs redan 1929 som en reaktion på översvämningen av Mississippifloden 1927.
Kronjuvelen är naturligtvis ”Stairway to Heaven”. Förutom att den blev bandets mest populära singel, och den mest efterfrågade låten på radiostationerna under 1970-talet, är det här också ett perfekt resultat av den ”light and shadow”-strategi, där man balanserar tung och bombastisk rock med mildare akustiska inslag, som bandet började utveckla på Led Zeppelin III.
Albumet är fortfarande det näst bäst säljande album i USA: s historia.
Houses of the Holy
The Houses of Holy, med dess ikoniska skivomslag, blev ett av bandets mest ambitiösa och experimentella album. Det här var på många sätt ett album som visade på förändring. Detta hörs redan vid Jimmy Pages inledande toner i ”The Song Remains The Same”.
Istället för att gå tillbaka till den blues- och hårdrocksinfluerade musiken som gjort dem till ett av världens mest eftertraktade band, började Led Zeppelin upptäcka helt nya ljudlandskap.
Den progressiva ”The Rain Song” är kanske en av bandet mest äventyrliga låtar någonsin och visar samtidigt på ett oerhört fint hantverk. ”The Crunge” är en James Brown-inspirerad funk-pastisch medan ”Dancing Days” är en catchig och ganska traditionell rocklåt som domineras av det återkommande gitarriffet.
Och sedan blir det allt konstigare. “D’Yer Mak’er” är en reggae-låt som tydligt hämtat inspiration från Bob Marley. Men det är också här som många fans menar att bandet gått för långt. En kritiker skrev: “…a pathetic stab at reggae that would probably get the Zep laughed off the island if they bothered playing it in Jamaica.”
Som tur är slutar albumet i alla fall bra. ”The Ocean” är en rockig avslutningslåt med några av Jimmy Pages bästa riff någonsin. Låten fungerar som en påminnelse om varför Led Zeppelin var, och och fortfarande är ett av världens bästa rockband.
Physical Graffiti
Både Jimmy Page och Robert Plant har beskrivit Physical Graffiti som deras personliga favoritalbum, och det visar verkligen på ett band som återfått sina krafter. Som Page själv säger i vår intervju med honom: ”Vi ville göra ett album som skulle ´knock everybody’s socka off”.
Dubbelalbumet innehåller både de längsta och de kortaste studioinspelningarna som Zeppelin gjort: ”In My Time of Dying” är hela 11 minuter lång medan ”Bron-Yr-Aur” knappt tar sig över tvåminuters-gränsen. Detta är ett bra exempel på hur varierat Physical Graffiti är.
Den exotiska ”Kashmir”, med sina ikoniska gitarriff, är utan tvekan en av de mest utmärkande låtarna. Plant har också beskrivit ”Kashmir” som en av mest självklara Zeppelin-låtarna.
Den svängiga ”Trampled Underfoot” kan vara det närmaste som bandet kommit till att skriva en danslåt. I kontrast hittar vi den akustiska blueslåten ”Black Country Woman” som mycket väl skulle platsa på någon av Jack Whites senaste plattor.
Även om albumet har sina utfyllnadslåtar, vilket kanske är oundvikligt med en speltid på över 80 minuter, är ändå Physical Graffiti ett av Zeppelins stora mästerverk.
När jag för första gången träffar Jimmy Page för att diskutera det pågående projektet med att remastra Led Zeppelins studioalbum, börjar han med att bjuda mig på kaffe.
– Jag behöver en koffein-injektion, säger Page och hoppar upp ur soffan i vardagsrummet i hans hotellrum i SoHo i New York.
Vi sitter med knäna riktade mot varandra, vilket både känns avväpnande men framförallt trevligt. Och snart blir det också tydligt att Page känner stort engagemang för det pågående remastrings-projektet.
– Det är enormt mycket att göra, men du vet… jag gillar att göra saker som aldrig gjorts tidigare. Då kan man titta tillbaka på det i efterhand och tänka ”Just det, ingen annan har gjort det här förut”.
Page erkänner dock att det fanns en påtaglig känsla av frustration inför uppgiften att göra om hela katalogen.
”För tjugo år sedan gjorde vi musiken med tanke på CD-formatet, samt att vi hade de analoga tejparna för vinyl. Så det fanns mycket att gå igenom nu. Saker förändras hela tiden – bara på fem år hinner mycket hända. Det är viktigt att mastra sin musik så att det låter som man själv hade tänkt att det. Annars gör någon annan det på sitt sätt, och det kan förstöra allt. Det var vad som hände när Atlantic släppte våra första CD-skivor. De var hemska! Och det var också förödmjukande, eftersom att det viktigaste för Led Zeppelin alltid har varit kvalitet.
Page berättar också att han tidigt visste att han var den rätte personen, och kanske den enda, som kunde ta sig an det omfattande projektet.
– Jag började fundera och tänkte: ”Vad kommer hända i fall någon annan gör det här?”. Jag kan ju verkligen musiken utan och innan, kanske till och med bättre än de andra i bandet. Jag har alla referenspunkter i huvudet, och jag vet till exempel hur jag ska balansera ”Immigrant Song” med en annan version. Jag passade helt enkelt bäst för uppgiften, så jag gjorde det. Och om jag klarade av det så skulle jag även vara den första som lyckades färdigställa något sådant. Det var unikt. Och jag gillar den typen av utmaningar.
Page och Plant (Foto: Jeffrey Mayer)
Under de flertal tillfällen vi träffas, visar det sig att Page inte bara är ett fan av hans tidigare bands musik, utan också har en detaljerad minnesbild av hur deras studioinspelningar såg ut. Dessutom är han en stor beundrare av de tidigare bandmedlemmarna Robert Plant, John Paul Jones och John Bonham.
– Visst är det ett underbart band? Inga andra spelade som oss. Det är så uppiggande att lyssna på. Alla gjorde sitt yttersta, och det är ju så det ska vara. Vi spelade alltid in live – på alla våra album. Alla spelade in sina instrument, och de flesta av gångerna så sjöng Robert också. Så spelar man inte in plattor idag. I och med det här projektet har jag fått återvända till den tiden, vilket varit väldigt roligt. Men jag vet också vad som händer framöver. Det kommer att dyka upp några överraskningar, även för fansen som tror att de redan har allt. Jag vet att allt material är bra, men det var också viktigt att tidigt klargöra att man inte bara kommer kunna lyssna på originalalbumen i bästa kvalitet, utan att vi även kommer inkludera bonusalbum som ger en bättre bild av vår tid som band och vart vi befann oss på ett kreativt plan. Och det är inte bara ett par bonusspår. Det här var ett stort projekt, som jag lade ner mycket energi på.
Det senaste tillägget till serien är en förlängd deluxe-version av Led Zeppelins mästerverk Physical Graffiti från 1975. Förutom den remastrade versionen av originalalbumet, innehåller versionen också en tidig mix av ”Trampled Under Foot” – som då hette ”Brandy 6 Coke”, en ruffig orkestral mix av ”Kashmir” som då hette ”Driving Through Kashmir” samt en helt annorlunda version av ”In The Light” tagen från tiden då låten fortfarande kallades för ”Everybody Makes It Through”.
– De här versionerna visar på hur galet kreativa vi var just då. Det var som att alla hade så mycket lyskraft. Jag är så glad över att kunna dela med mig av de här mixarna. Allt det här kom också till i samband med att vi spelade in de respektive albumen, och eftersom jag var ansvarig så var det jag som hade kvar alla demo-tejpar från den tiden. På dessa kan man verkligen höra låtarnas skelett, men samtidigt vet man ju också hur de blev i slutändan.
Page är också tydlig med att de här albumen inte ska ses som något skämtsamt extramaterial utan som viktiga följeslagare till de färdigställda originalalbumen.
– Min målsättning var att det skulle kännas väldigt modernt, och att människor ska få en inblick i vad som hände med bandet vid den tiden. Alla bonusalbumen visar varför jag är så stolt över hela den här serien.
Och även för de mest inbitna fansen kommer de nya albumen att bjuda på helt nya upptäckter. Page säger sig vara väl insatt i vad som florerat på den svarta marknaden, och att han var försiktig med att använda något som redan cirkulerat runt bland samlare.
– Ja, herregud, under många år har Led Zeppelin varit en stor del av bootleg-industrin. Men jag ville göra det ordentligt och även ge musiken ett sammanhang. Med återutgivningen av katalogen, från Zeppelin II och framåt, har vi satsat på ovanliga studioinspelningar, versioner av låtarna och mixar. Om man tänker på vad som släppts under de senaste åren, så är det också det som har saknats. Det andra har bara varit live-grejer, men nu har vi material från studion. Förutom bonusalbumet till Led Zeppelin I då, där vi har med en livekonsert.
Page menar också att han lagt ner mycket arbete på att det nya materialet ska kännas genomarbetat.
– Jag lade ner hundratals timmar på att lyssna igenom allt material, men samtidigt kollade jag även igenom vilka bootlegs som redan fanns ute, då jag ville vara säker på att vi bara tog med det bästa. Det var en stor lättnad, eftersom jag snart upptäckte att vi satt på det bästa materialet. Men det var tvunget att göras, annars hade det kanske bara blivit en samling av grejer som redan fanns ute. Vissa grejer skulle kanske kunna låta bättre rent kvalitetsmässigt, men jag var mer ute efter att göra något som kunde få människor att reagera och känna ”oj, det här var någonting helt annat”. Och det tycker jag att vi lyckades med. Det enda problemet var egentligen det första albumet, säger Page och refererar till Led Zeppelin I vars bonusalbum inte innehåller något studiomaterial utan istället en livekonsert från Paris.
– Jag hörde talas om den där Paris-konserten i en bootleg-affär i Japan och blev helt ställd: ”Vad var det här?”. Det visade sig vara en Paris-spelning från 1969 som hade sänts i radio ungefär samtidigt som vi gjorde O2-konserten 2007. Till slut lyckades radiostationen som spelat in konserten få fram original-filerna, vilket också blev bonusalbumet till Led Zeppelin I. Till det albumet hade vi väldigt lite extramaterial från studion, och det som fanns hade vi redan släppt på en annan box.
En av de mest eftersökta och utmärkande versionerna i serien är annars den kända Sunset Sound-mixen av ”Stairway To Heaven”, som finns med på Led Zeppelin IV.
– Här finns fortfarande summan av alla delarna, men den är ändå väldigt annorlunda. På Sunset Sound har de naturliga ekokammare, vilket ger väldigt mycket ambience och rumslighet – därför känns den nästan också som en audiofil-mix. Man hör hela tiden hur olika lager vecklar ut sig – det är nästan som 3D.
– Jag vet att den lät bra redan då, men vi beslöt oss ändå för att hålla på den. När vi spelade den på Olympic så var hela systemet väldigt middle-y och vi bara ”Vad är det som har hänt?”. Ingenting hade ju hänt med mixen, men det fanns ändå en oro. Resten av bandet gillade den inte. Jag visste att den var riktigt bra, men det fanns vissa delar som vi ville ändra på.
Jimmy Page (Foto: Carl Dunn)
– Det är annorlunda med mixen av ”Misty Mountain”, fortsätter Page och berättar mer om studio-sessionerna för Zeppelins bäst säljande album, som också kom att bli det näst bäst säljande albumet i USA.
– I versionen som hörs på bonusalbumet hade vi inte heller gjort klar ”Battle Of Evermore”. Men det fanns andra saker som också mixades på Sunset. ”Night Flight”, ”Down By the Seaside” och ”Boogie with Stu” till exempel. Om man börjar tänka på det så skulle alla de också ha varit med på ”IV”.
Som ett fan till en av de mindre kända hjältarna från Rolling Stones, frågar jag också Page om Ian Stuart – som först var keyboardist i Stones och senare blev turnémanager för Led Zeppelin. Page berättar ingående om inspelningen av Physical Graffiti som ägde rum i Headley Grange i Hampshire, England.
– Vi hade varit så produktiva under inspelningen av vårt fjärde album, och vi kunde knappt vänta på att få komma tillbaka till Headly Grange. Stewart hälsade på under inspelningen och inspirerade oss att skriva ”Boogie With Stu”. Det fanns en mindre flygel i vardagsrummet där, och jag och John Paul Jones hoppades på att det skulle vara ett sådan där gammal och fin konsertflygel. Men den var i riktigt dåligt skick – den hade förmodligen inte stämts på över 20 år, och var väldigt dammig – riktigt skitig när jag tänker efter. Men Stu satte sig ändå ner och började spela. Han spelade underbar boogie-woogie, vilket han också var expert på. Han hade en helt otrolig känsla för det. Jag visste att han aldrig skulle spela in ett soloalbum, och eftersom vi hade så kul tänkte jag att jag skulle spela in honom.
När man träffar Page får man överlag intrycket av en väldigt pigg och kvicktänkt person. Vid de tillfällen vi träffats har han alltid dykt upp klädd i svart, med en elegant väst samt lång scarf över den krispiga skjortan. Han är smal och ser ut att må väldigt bra – speciellt när man pratar om hans favoritämne: det älskade bandet. Han är både stolt över vad Zeppelin åstadkommit, men också klar över varför han passade så bra som ledare för det här projektet.
– Eftersom jag var producent spenderade jag mer tid i studion än de andra. Dessutom mixade jag alltihopa. När vi sedan gjorde större inspelningar skaffade vi en ljudtekniker, men då var jag fortfarande med och mixade – speciellt på Houses of the Holy och Physical Graffiti, där det fanns många spår och effektkanaler. Man jobbade inte på samma sätt som idag, när allting är mycket enklare.
– Jag hade en klar vision av vad jag villa åstadkomma med det här projektet. Att remastra albumen skulle inte räcka. Jag menar, alla gör ju det. Jag ville göra något speciellt. Det vi har skapat kan liknas vid en portal som leder lyssnaren till den tiden då musiken spelades in.
Jimmy Page (Foto: Carl Dunn)
Målsättningen med projektet var att bevara Led Zeppelin som fenomen, och föra det vidare i musikhistorien. Som Page själv sade så har bandet också alltid satt kvaliteten i det främsta rummet.
– I och med det här projektet finns nu vår katalog tillgänglig för alla, oavsett vilket format de väljer att lyssna på. Jag har även gjort versioner i ”super high resolution”, och i den processen insåg jag att det fanns detaljer i musiken som jag aldrig tidigare lagt märke till. Det bästa sättet att höra dessa vore annars att lyssna på original-tejparna, men tyvärr kan ju inte alla komma hem till mig och lyssna på dem. Men jag tror att det här är så nära som det går att komma.
Dessutom berättar Page att fansen har mycket att se fram emot när Presence, In Through The Out Door och Coda återutges senare i år. Nyligen upptäckte han en fullständig och alternativ mix av Presence som kommer att finnas med på bonusalbumet. Men mest stolt säger Page ändå vara över den nya versionen av Physical Graffiti.
– Vi ville släppa ett album som skulle ”knock everybody’s socks off”. Och det är sannerligen ett exceptionellt verk.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
