Hon är en av Sveriges mest hajpade kvinnliga artister just nu, även om det tog ett tag för henne att hitta sin egen plats i musikbranschen. WiMP-redaktionen fick en liten pratstund med Marlene innan hennes hyllade gig på årets Way Out West. 

Om jag har förstått det rätt så skrev du mycket för andra förut. Vilka var det, och var det annorlunda musik från den du gör idag?

– Ja, alltså det var mest sådan här europeisk skit, haha. Alexandra Burke till exempel. Och Sebjak, fast han är inte skit förstås. Men det gjorde jag mest för att jag ville komma igång och skriva, då jag aldrig hade gjort det förut.

Hur kommer det sig att du tog steget ut och blev artist själv?

– För att jag hittade vad jag vill göra och det kändes som rätt tid. Jag väntade på det ögonblicket. Först krigade jag runt själv, åkte till London bara för att man ”skulle det” och så. Men det blev aldrig bra, och jag hittade inte min grej. Sedan träffade jag Josefina (också känd som artisten Ji Nilsson, red. anm) som jag började jobba med. Vi delade samma referenser och det funkade verkligen hur bra som helst. Då började jag känna ett större lugn – det kändes rätt.

Men ni har aldrig funderat på att skapa en duo?

– Nej inte direkt. Vi är nog båda soloartister, även om vi älskar att jobba tillsammans.

Jag tycker att du har en cool stil, och det känns som att kläder är viktigt för dig. Har det alltid varit så?

– Jag har alltid varit intresserad av kläder, även om det säkert varit många misslyckade försök under åren, haha. Då körde man bara men i efterhand fattar man att det inte var en själv liksom.

Finns det något du aldrig skulle ta på dig?

– Typ en söt, prickig 50-tals-klänning. Dock hade jag ju det för 7 år sedan!

Har du någon du ser upp till inom musiken?

– I så fall är det nog FKA Twigs. Hon är ju ett paket av coolness typ. Hon har verkligen ett uttryck som fastnar.

Nu går det bra för dig med musiken. Men skulle du kunna tänka dig att byta bana?

– Det enda jag har lovat mig själv är att testa det här. Men sedan vet man inte om man kommer gå in i väggen någonstans på vägen. Skulle jag börja bli olycklig av musiken så lägger jag ner. Livet är för kort liksom. Men musiken kommer nog alltid hänga med.

Har du någon otippad hobby?

– Oj, jag vet inte. Vad är en hobby numera liksom? Jag gillar att sy och fika, men annars är ju musik min hobby. Förut ville jag bli kostymör men det blev inget.

Hur gör man för att våga förvandla sin hobby till ett jobb? 

– Jag har alltid valt den osäkra vägen, även om det inte alltid varit ”det smartaste valet”. När jag inte haft pengar så har jag hellre åkt till Italien och plockat oliver, för då har man ändå haft det mer nice än om man bara går omkring  hemma. Jag kommer nog mycket från det tänket, att jag hellre satsar på något som verkar kul även om man inte vet ifall det kommer leda nånstans. Det är samma sak med musiken, vi får se hur det går.

Ingen kan väl ha undgått svenska Marlene? Denna nya popprinsessa som vi på WiMP ständigt övervakar. Nu är hon aktuell med en musikvideo till senaste singeln ”Stay Awake”. Vi bad henne svara på några frågor om hur man bäst lyssnar på musik.

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Det måste ha varit Beyonces senaste album. Det släppet var så himla spännande! Jag lyssnar inte så ofta på hela album längre, tyvärr.. Älskar egentligen tanken och upplägget med album och sättet de kan berätta en hel historia, måla en hel bild. Samtidigt tycker jag att det finns något befriande i att som lyssnare få sätta ihop sina egna playlists och välja sina favoritrussin ur kakan.

Hur lyssnar du helst på en hel skiva?

– Det blir oftast någon kväll när jag är helt själv och vet att jag kommer vara hemma några timmar i sträck. Jag pysslar gärna med något under tiden; gör mig i ordning innan jag går ut, städar, diskar. Av någon anledning är det förknippat med hemma-mys för mig. Eller en lång tågresa. Jag vill ha lugn och ro.

Vilket album skulle du rekommendera att lyssna på från början till slut, och vad ska man lyssna efter?

– Lalehs första album ”Laleh”. Det är för mig en platta om frihet och då pratar jag inte först och främst om den fantastiska musiken, utan mer om albumet i sig. Hon har producerat och skrivit allt själv och det märks att hon haft full kontroll och gjort precis som hon själv velat från början till slut. Att sjunga på tre olika språk på sitt debutalbum är brave och det är precis så musik måste få vara. Det ska man lyssna efter.