Som över en natt blev hon en världsstjärna och fick turnera världen runt. Men Elly Jackson, mer känd som La Roux, gick till slut in i väggen och fick börja om. Efter en separation från sin producent och utdragna röstproblem är hon nu tillbaka med albumet ”Trouble In Paradise”.

Det är många av oss som dansat sig svettiga till hitsinglarna ”In For The Kill” och ”Bulletproof” – 2009 var nämligen dessa några av de mest spelade danslåtarna över hela världen. Den brittiska gruppen La Roux, då bestående av den karismatiska sångerskan Elly Jackson och producenten Ben Langmaid, fick en raketstart som ledde fram till omfattande världsturnéer och samarbeten med artister som Florence + The Machine och Major Lazer. Men turnerandet började snart slita på Elly, som till slut klappade ihop.

– Det var en period under 2010 då mitt turnéschema var väldigt intensivt. Vi turnerade tre veckor i Europa, sedan vidare till Los Angeles för promotion och sedan till Australien för mer spelningar. Redan innan det här var jag helt utmattad, och den perioden kom att krossa mig totalt, berättar Elly.

Samtidigt blev spänningarna mellan henne och Ben Langmaid större, vilket till slut ledde fram till att deras samarbete avbröts. Dessutom började Elly få allt mer problem med sin röst. Till slut fungerade den inte alls, och hon fick avsluta turnerandet och söka hjälp. Efter två år av terapi och röstträning, började sångerskan så sakta få tillbaka sin sångförmåga igen.

– Först trodde jag att det var något fysiskt fel på mig, men insåg snart att anledningen till att jag fick problem med min röst berodde på den omfattande stressen och pressen från omvärlden.

Hur såg detta ut? 

– Det fanns en enorm press på mig från skivbolaget, och från många andra i branschen. Rent generellt så tror jag att många inom musikbranschen lever i en fantasivärld, där de inte förstår att artister också är mänskliga.

Hur menar du?

– Inställningen från början var att jag var tvungen att göra alla saker – spelningar, intervjuer, promotion. Hände det att man var sjuk eller mådde dåligt så bemöttes man med hårda ord om att man aldrig skulle bli någonting och att man förstörde sin egen karriär. Det finns väldigt många elaka människor i den här industrin. När jag ser tillbaka på den perioden kan jag till exempel se att många av de saker som skivbolaget tyckte var viktiga för mig att göra, inte alls var viktiga. Det känns hemskt att jag tvingades göra saker trots att jag inte mådde bra!

Det är inte ofta man hör artister prata om sina röstproblem, men du har varit väldigt öppen med detta. Varför? 

– Det har varit en terapeutisk grej för mig att prata om det. Det har hjälpt mig att ta mig vidare. Dessutom tycker jag att det är viktigt för människor att se att artister inte är perfekta och fläckfria, vilket många verkar tro och förvänta sig. Jag är ingen supermänniska! Alla artister jobbar extremt hårt och turnerar mycket, och blir man för trött är det oftast rösten som ryker först. Om jag är öppen och pratar om det här kanske det kan hjälpa andra att inse att det är okej att må dåligt.

Men till slut fick du tillbaka din röst, och är nu aktuell med ett nytt album. Känns det som att din relation till musiken har förändrats, med allt som har hänt under vägen?

– Ja, definitivt. Nu känns det som att jag har en stabil grund att stå på, varifrån jag kan göra den musik jag vill, och göra det för resten av mitt liv. Så var det absolut inte första gången. På många sätt känns den här plattan egentligen mer som min debut än ”La Roux” (2009). Det här albumet har ”ben att stå på” – det känns mer stabilt.

Du har varit borta från rampljuset i nästan fem år. Känns det konstigt att få uppmärksamheten riktad mot sig igen?

– Absolut, det känns lite ovant. Men jag är väldigt glad för responsen och stödet jag fått. Trots att vi inte släppte någon stor singel den här gången känns det ändå som att folk har tagit till sig musiken. Dessutom verkar det som att de gamla La Roux-fansen gillar skivan, vilket jag är väldigt glad för. Vi hade ett gig i onsdags där alla i publiken redan kunde texterna till låtarna – det var fantastiskt!

Hur är det med dina gamla hits – kommer du fortfarande spela ”In For The Kill” och ”Bulletproof” eller har du stängt den dörren?

– Det där är en svår fråga. En del av mig vill absolut stänga den dörren och gå vidare – de gamla låtarna väcker en viss känsla hos mig, som även om jag älskar att sjunga dem, är svår att få ihop med mitt nya jag och de nya låtarna. Men samtidigt vet jag att 90 % av mina fans blir superglada om jag spelar dem. Det är viktigt för mig att inte göra mina fans besvikna, samtidigt som jag försöker gå vidare här. Det är svårt helt enkelt, vi får se vad som händer.

Nu väntar turnéer och promotion-rundor – är du orolig för att det kommer bli för mycket press på dig igen? 

– Nej det är jag nog inte. Den här gången finns en ny rutin, och turnéschemat är mycket lugnare. Men framförallt har jag bestämt mig för att min lycka är viktigast. Om jag inte är lycklig så är ingenting annat värt någonting heller. Börjar jag må dåligt igen, så är det bara att hoppa av.