Vid säsongsavslutningen av WiMP Live Sessions gästades vi av det hajpade norska bandet Psyence Fiction. Redan tidigt i våras fick vi upp ögonen för gruppen (som då hette iampsyencefiction) när de imponerade stort med sin öppningskonsert på norska by:larm.

Därför var glädjen stor när bandet tackade ja till att komma till Story Hotel och vårens sista upplaga av WiMP Live Sessions. Bandet, som körde hela vägen från Oslo på morgonen, gjorde sedan en bejublad konsert, för att sedan sätta sig i bilen igen och köra de många milen tillbaka igen. Men med tanke på det här bandets kvaliteter, borde det inte dröja länge innan de slipper trånga turnébussar och dagsjobb. De har bland annat redan hunnit med att öppna för Volcano Choir (Justin Vernons sidoprojekt), samt spelat på många stora norska scener. Det här är helt enkelt ett band vi kommer få höra mycket mer av i framtiden!

Missade du konserten? Då tycker vi att du ska kolla in klippet här nedanför där du ser två av de låtar som bandet framförde under kvällen.

Kolla också in vår intervju med sångaren Aleksander, där han berättar lite mer om vad som händer för bandet just nu.

Han har varit verksam som artist i över 20 år men känner sig fortfarande osäker på sin röst och nervös inför att släppa nytt material. Vi fick en pratstund med David Gray, aktuell med albumet Mutineers som du också kan förhandslyssna på i WiMP från och med idag.

Med hittar som ”This Year´s Love”, ”Babylon” och ”Sail Away” har David Gray kommit att bli en av de mest framgångsrika brittiska soloartisterna i modern tid. Men under de senaste åren har det varit ganska tyst om mannen med den skönt raspiga poprösten. Efter turnén till senaste albumet ”Foundling” (2010) försökte Gray skriva ny musik, men det blev snart tydligt att det inte gick att följa några gamla mönster.

– Det fungerade inte längre att jobba på samma sätt som jag brukar, jag fick helt enkelt tänka om. Jag ville inte låta som någon gnällig medelålders man, utan ville att musiken skulle kännas mer ”hallelujah”. Men det tog ett tag att hitta fram dit.

Själv beskriver han perioden som ”the end of an era” där han fick lämna allt han visste bakom sig för att återupptäcka musiken på nytt. Och när han nu är tillbaka med nytt material menar han att detta närmast går att likna vid en pånyttfödelse.

– Mutineers är till viss del ett album som handlar om att ge upp. Att ge upp för att sedan uppfinna något nytt. Det var skrämmande att känna att allt föll samman, men sedan hände något underbart – ljuset kom tillbaka. Därför är det här en platta som också handlar om att leva i nuet och om glädjen över att finnas till.

Inför albumet började Gray utgå mer i från sina texter i stället för att fokusera på melodier och ackord – något han aldrig testat innan. Han började också använda rösten på ett nytt sätt, och jobba mer med körer och lager-på-lager av vokaler. Efter ett tag kom också producenten Andy Barlow (tidigare medlem i Lamb) in i bilden, vilket kom att bli helt avgörande för albumets sound. Men att samarbeta med någon så tätt inpå menar Gray också var en stor utmaning.

– Det är svårt när en producent kommer in och styr och ställer. Andy är en otrolig trevlig kille, men vi är väldigt olika. Jag är intensiv och rätt hård i studion medan han är betydligt känsligare. Han kunde plötsligt säga ”nej nu behöver jag en paus på en timma” medan jag är som en bil som bara kör vidare. Till slut blev det ändå så att jag fick kompromissa och försöka följa hans sätt att jobba, vilket var väldigt svårt för mig.

Var det utvecklande eller bara jobbigt?
– Det gjorde mig helt klart mer mänsklig. I början trodde jag inte på hans idéer. Allt kändes liksom bortom horisonten och jag kunde inte se slutresultatet i huvudet. Men i slutändan hade han rätt, och det blev väldigt lyckat. Det var bra för mig att gå igenom det där.

Det låter som att du gick in väldigt mycket i arbetet med plattan. Är det alltid så eller kan du hålla distans till ditt jobb?
– Jag går alltid upp väldigt mycket i mitt jobb, och blir närmast besatt. Den enda pausen jag får är när jag är ute och går i naturen.

Men lyssnar du inte på dina demos när du är ute och går då?
– Nej, alltså jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, vilket jag vet är annorlunda från hur resten av världen beter sig. När jag är ute och går vill jag höra vinden och fåglarna och inte ”the f*ucking human battering” i mina öron. Det är okej om man sitter på en buss eller ett tåg, men i naturen – aldrig.

Vilken är din egen favoritlåt från plattan?
– Det finns många. Men jag gillar verkligen ”The Incredible”, som också är inspirerad av en novell från den norska författaren Tarjei Vesaas.

Men något som slår mig när jag lyssnar på albumet är att din röst fortfarande låter väldigt ung. Håller du med om det?
– Det var det snällaste någon sagt till mig idag! Det måste vara all plastikkirurgi haha. Nej då, men jag känner att min röst faktiskt har blivit starkare och också mer fyllig under de senaste åren. På något konstigt sätt känns det lite som att jag använder den för första gången.

Tar du hand om den på något särskilt sätt?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Och det är väl lite av ett problem just nu – jag får inte festa någonting. Jag gör så mycket intervjuer och sjunger så mycket att min röst redan är överbelastad. Men jag har ingen rutin direkt, däremot gör jag långa soundchecks inför varje gig vilket funkar rätt bra som uppvärmning.

Men känner du dig självsäker när det kommer till din röst?
– Just nu, nej. Jag är ju bara människa, och på senaste har det varit väldigt mycket jobb. Så ja, jag får dra ner på alkoholen helt enkelt och inte stanna uppe för länge på kvällarna. Generellt sett så behandlar jag min röst ganska dåligt – man kan väl säga att den fått sig en ”rough ride”. Med tanke på det är det ändå ganska fantastiskt att den kan fungera så bra!

Du har ju varit verksam som artist i över 20 år, känns det fortfarande nervöst att släppa en ny platta?
– Absolut, det gör det verkligen. Det känns lite som att lämna sitt barn på dagis för första gången. En del av ens hjärta följer med, och det går inte att kontrollera vad som händer. Men alla jag känner som har lyssnat på plattan gillar den, så det känns redan som en vinst, hur det än går.

Vilken bild har du av musikbranschen idag jämfört med när du började?
– Min bild har verkligen förändrats sedan dess, då visste jag ju ingenting. Jag antar att jag är en överlevare i allt det här, och jag hade turen att börja när branschen var betydligt ”snällare”. Jag tycker att idioterna som kör den här showen, ”missade båten” någonstans där på 80-talet. Idag vill ingen betala för musik längre, förutom när man får chansen att vara med i en reklamfilm eller när någon rik unge vill att man ska spela på deras födelsedagsfest. Det är extremt tufft att ta sig fram, och det är ingen trevlig värld att jobba i. Det gäller att hitta människor som har hjärtat på rätta stället och som kan göra rätt val när det kommer till väldigt avgörande frågor. Men som sagt, det är tufft.

Kommer du någonsin jobba med något annat än musik?
– Jag längtar faktiskt efter att få mer tid över till att måla, vilket är något jag verkligen älskar att göra. Annars skulle jag också vilja hitta fler tillfällen att bara vara. Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt för mig. Men just nu är det svårt att hitta tiden och platsen för det.

Vill du ha ett signerat exemplar av ”Mutineers”? Skicka då dina kontaktuppgifter samt en motivering på varför just du bör vinna till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen.

Tidigare under året har vi flera gånger kommit tillbaka till George Ezra – det 21-åriga underbarnet från Bristol som fått en given plats på den brittiska folkpopscenen. Idag har vi glädjen att berätta att du nu kan förhandslyssna på George Ezras debutalbum – Wanted On Voyage, bara i WiMP!

Med handklappsvänliga och mer rockiga låtar (”Cassy´O”, ”Did You Hear The Rain”) blandat med lugnare folkballader (”Barcelona”, ”Budapest”, ”Leaving It Up To You” osv) är det här ett album som vi mer än gärna tar med oss in i sommaren.

För dig som vill se mer av George Ezra – glöm inte heller att kolla in liveklippet här nedanför där George framför låten ”Budapest” exklusivt för WiMP.

Den kända musikern Don Was, som några kanske känner igen från bandet Was (Not Was), blev 2012 utnämnd till VD för Blue Note Records. Han är också en välkänd producent som bland annat jobbat med ikoner som The Rolling Stones, Bob Dylan, Roy Orbison, Elton John och Brian Wilson samt med nyare talanger som John Mayer och Lucinda Williams. I samband med vårt firande av Blue Notes 75-årsjubileum fick vi möjligheten att prata med musikprofilen – ett samtal som kom att handla om visioner, WiMP HiFi och hur viktigt det är att ”not to make any shitty records”. Och så berättade Was om en planerad Blue Note-release med artisten Ryan Adams.

Vad säger du om skivbolaget du leder idag i förhållande till grundarnas vision?  

– Jag tror att våra grundare skulle varit mer än nöjda med det som vi gör på Blue Note idag. Vid starten 1939, skrev de ett slags manifest som kom att bestämma skivbolagets kurs för de kommande 75 åren. Vi hänvisar ofta till den skriften, och tar den verkligen på allvar. I dessa paragrafer poängterade de sin dedikation till så kallad ”autentisk musik”, och önskade att stå bakom artisternas kompromisslösa uttryck. Definitionen av modern jazz är i ständig förändring, men jag tror att vårt artiststall är lika briljant idag som det var förr i tiden. Bara under de senaste 12 månaderna har vi släppt album med Wayne Shorter, Robert Glasper, Terence Blanchard, Gregory Porter, Ambrose Akinmusire, Brian Blade & The Fellowship Band, Jason Moran, Joe Lovano och Dave Douglas, José James, Takuya Kuroda, Derrick Hodge, Bobby Hutcherson, David Sandborn, Joey DeFrancesco och Ravi Coltrane. Det är möjligt att jag glömmer någon, men vi har en lika fantastisk releaseplan som vilket annat skivbolag som helst! Vi har också utvidgat vår definition av ”autentisk musik” till att inkludera artister med nerv, som Van Morrison, Norah Jones, Annie Lennox, Elvis Costello and The Roots, Rosanne Cash, Ryan Adams och Vintage Trouble. Samtidigt har vi riktat fokus mot vår formidabla katalog, där vi remastrat mer än 100 titlar de senaste året för HiFi-formatet, till exempel för WiMP. WiMP erbjuder en väldigt värdefull tjänst där musiken låter som artisterna menade att den skulle låta från början. Tack ska ni ha för det!

Under de senaste 25 åren har jazzen som uttryck blivit mer öppet och inkluderande. Beror detta på det kommersiella värdet eller finns det en konstnärlig anledning till detta? 

– Om du går tillbaka till Blue Note-artister som totalt ändrat jazzens uttryck, till exempel Thelonious Monk, Sonny Rollins, Art Blakey, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Ornette Coleman och Cecil Taylor – hittar man ett mönster av öppenhet där man inkluderat tidsandan av varje epok. På samma sätt passar Robert Glasper och hans hip hop-influerade jazz väl in i Blue Note-traditionen av musik i kontakt utveckling. När du skapar musik med konstnärligt värde ökar samtidigt det kommersiella värdet. Det här sättet att jobba har fungerat väldigt bra för oss under de 75 år vi varit verksamma!

Du har själv en imponerande diskografi, både som artist och producent. Hur kommer det sig att du tog på dig ledarrollen för detta legendariska skivbolag? 

– Jag närmar mig musik på ett liknande sätt, vare sig det är som artist, producent eller som skivbolagschef – ”Try really hard not to make any shitty records!”. Om du skapar musik som framkallar känslomässiga reaktioner, och sätter publiken i kontakt med sina egna känslor, kommer du göra mänskligheten en tjänst och samhället kommer förmodligen låta dig fortsätta göra det du älskar.

På vilket sätt hänger jazz och High Fidelity-fokuset ihop? Och vilka ideal jobbar Blue Note efter när det kommer till ljudproduktion? 

– Hos Blue Note jobbar vi för att ljudet av inspelningarna ska stämma med det emotionella innehållet i musiken. Om det involverar oredigerade råupptagningarna eller genomtänkta mikrofonpositioner, så är det en sak. Om det betyder att man förvränger ljud eller använder sig av lo-fi-element, så är det också roligt. Alla ska ha möjligheten att uppleva musiken så som den lät i studion vid inspelningen – och det viktigaste är att publiken hör musiken så som artisternas hade tänkt att den skulle låta. För mig betyder ”High Fidelity” att vara trogen artistens intentioner.

Våra HiFi-kunder verkar lyssna på till exempel klassiskt och jazz i högre utsträckning än våra andra kunder. Varför tror du att det är så?

– Vi har gjort en del publikundersökningar, och har sett att det finns några väsentliga kundgrupper som är intresserade av vår musik specifikt. Det finns definitivt en sofistikerad grupp fans med hög inkomst som lägger pengar på olika premium-abonnemang. Men vi ser också en yngre, rebellisk och cool grupp av lyssnare som vill lyssna på något mer än topplistor, och som gillar jazz när det väl exponeras för dem. Dessa fans kanske inte har råd eller har intresset för ett fast abonnemang. När du säger att era vanliga kunder lyssnar mindre på jazz är min första reaktion att Blue Note måste försöka göra ett bättre jobb med att få ut vår musik till dem. Våra undersökningar visar att många människor som säger att de inte lyssnar på jazz faktiskt reagerar väldigt positivt när man spelar musiken för dem utan att sätta en stämpel på genren. Musik får dig antingen att känna något, eller inte.

Hur viktigt tror du att det är att nya digitala tjänster utvecklar nya lösningar för att förbättra ljudkvaliteten?

– Försäljningen av fysiska produkter avtar, och många i musikbranschen ser på digitala tjänster som framtiden inom distribution och uppspelning av musik. En av faktorerna som möjligen har hållit tillbaka dessa tjänster från att nå ytterligare framgångar är den medelmåttiga ljudkvaliteten. Oavsett ljudformat kommer du inte lyckas om du inte kan engagera lyssnarna. Det som ni gör med WiMP HiFi tar verkligen utveckligen framåt. Bravo!

Hur lyssnar du själv på album? Sitter du någonsin ner och njuter av ett album från början till slut? 

– Om du ger dig själv ett break från allt mejlande och SMS:ande, slutar oroa dig för framtiden och att ångra ditt förflutna och istället är fullt närvarande i stunden och lyssnar på ett riktigt bra album, så kommer du bli belönad med en upplevelse som kommer att förbättra ditt liv! Det här är inte något billigt säljtrick – utan är till 100 % baserat på bevisade principer inom hjärnforskningen! För att vara ärlig – inom CD-eran fanns många 72-minuters-album som kunde vara utmanande att lyssna igenom. Innan detta var musiken skräddarsydd av artisterna för ett enkelt vinylalbum – 40 minuter fördelat på två sidor med 15-20 musik vardera, enbart designade för att ta med dig på en fantastisk musikalisk resa. Under den senaste tiden har jag gjort en del spellistor som bara är 15 minuter långa. Då tillåter jag mig själv att bli ”swept away” varje dag. Prova det och du kommer återupptäcka hur bra musik det finns!

Vilken produktion från din tid på Blue Note skulle du vilja rekommendera för våra HiFi-användare?

– Haha, den här frågan kan ge mig trubbel med våra artister. Jag kan rekommendera ALLA våra utgivningar, åtminstone för vissa av era användare. Eller så kan jag rekommendera vissa av våra releaser för ALLA era användare! Men vad tror ni om detta: om du lyssnar på Robert Glaspers ”Black Radio”, Gregrory Porters ”Liquid Spirit”, Elvis Costello and The Roots ”Wise Up Ghost” och Wayne Shorters ”Without A Ne” så kan jag personligen garantera att du kommer hitta något som berikar ditt liv! Är det diplomatiskt nog?

Idag, den 11 juni, skulle den tyska kompositören Richard Strauss ha fyllt 150 år. Strauss lever inte längre, men det gör hans musik i allra högsta grad.

Richard Strauss föddes den 11 juni 1864 och växte upp i ett hem fyllt av musik. Hans far, Franz, var solohornist i Hofkapellet vid operan i München, och redan som sexåring hade Richard komponerat sitt första stycke musik. Och det fortsatte han sedan med, nästan ändra fram till och med sin död 1949.

Även om namnet Richard Strauss inte direkt säger dig något, så känner du med 100 % säkerhet igen hans musik. Den har nämligen använts i många stora sammanhang, såväl som i film- och TV-reklamer som i sportsammanhang. Här tänker jag till exempel på inledningen till hans “Also sprach Zarathustra”.

Och hade Strauss fortfarande levt, tror jag att han hade glatt sig över att musiken används. Han hade nämligen en uttalat hög självbild – inte minst när det kom till att komponera musik. Han ska bland annat ha sagt att han var i stånd till att komponera precis vad som helst, och i en av hans kompositioner refererar han också konstant till själv som ”hjälten”; både musikaliskt och bokstavligt talat.

Strauss var gift med en operasångerska och det sägs ha varit ett förhållande fyllt med dynamik, dramatiska bråk och stora känslor. Hans opera ”Intermezzo” från 1923 sägs komma nära den exakta innebörden av deras relation, och av alla hans operor är den fortfarande ett enastående mästerverk och en av hans mest spelade.

Något som Strauss alltid hyllats för, är hans sätt att instrumentera musiken, det vill säga det sätt han komponerat för orkestern på. Därför är det heller inte någon tillfällighet att många av hans verk idag hör till standardrepertoaren för många symfoniorkestrar.

I den här spellistan har jag samlat några av Strauss mest berömda verk, listade i den ordning de skrevs och med de allra bästa inspelningarna.

Personligen är Strauss en av de kompositörer som gett mig några av mina största musikaliska upplevelser, och som fortsätter att göra det. Stort grattis kära Richard Strauss, och tack för musiken!

Morten Ernst Lassen
morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Vi tillbringade torsdagen och fredagen på en av Sveriges största och mest älskade festivaler – Sweden Rock Festival i Sölvesborg! Förutom att kolla in bland annat Alice Cooper, Dark Angel, Alter Bridge, Q5 och Tesla hann vi också med att prata med några av besökarna. Och som vi nämnde i vårt förra inlägg från festivalen så var det överlag VÄLDIGT bra stämning. Detta smittade så klart av sig, och vi vill passa på att tacka arrangörerna för en grymt trevlig första vistelse på den omtalade rockfesten. Vi kommer självklart tillbaka nästa år! Men kolla gärna in vår lilla film från festivalen nu – och vi ber om ursäkt i fall den upplevs som lite högljudd, hehe.

Sweden Rock Festival 2014 – nu är vi äntligen här! Men det var inte helt enkelt. De strejkande Öresundstågen har helt klart satt sin stämpel på festivalen, där många fått betala otaliga timmar och extrapengar för att överhuvudtaget ta sig fram till Blekinges rockmecka: Sölvesborg. Undertecknad fick byta tåg tre gånger och till sist snällt ta taxi för att komma fram till hotellet. Och jag var inte den enda. Lilla Bromölla har plötsligt fått sin plats på kartan som gränsstation mellan festivalen och de lila Pågatågen som tar folk till och från landskapet. För några tåg från Sölvesborg går fortfarande inte. Nu på morgonen gick festivalen också ut med information att en vattenläcka tvingat kommunen att stänga av vattnet för tillfället. Det finns alltså mörka moln som seglar strax av SRF:s huvud i år. Men så är det ju fortfarande ”Sveriges trevligaste festival”, eller?

Ja, när vi gled in på området på eftermiddagen hade en regnskur precis dragit förbi och när de amerikanska 80-tals-rockarna i Tesla entrade Rock Stage trängde några solstrålar igenom den kompakt-gråa himlen. Och det blev en riktigt fin kväll på området, även om många menade att området kändes glesare än vad det brukar vara.

Många besökare nämnde dragplåstret Black Sabbath som deras must-see under festivalen, men även Volbeat, Monster Magnet, W.A.S.P, Rob Zombie och Dark Angel verkar vara stora favoriter i år. Och så får vi inte glömma ikonen Alice Cooper, som faktiskt kom att imponera stort med sin slipade show senare på torsdagskvällen. Tidigare höll en avslappnad Mr. Cooper presskonferens för en uppsluppen skara journalister som sattes i skratt när Alice deklarerade att han efter sin bortgång tycker att Johnny Depp eller Brad Pitt kan ta över hans roll eftersom ”vi praktiskt taget ser likadana ut”. Och ja, det kanske ligger något i det?

Allt som allt måste vi ändå säga att vi hade en fantastisk första dag på SRF! Idag skiner solen lite starkare och kan besökarna bara ta sig till området kan Nationaldagen nog bli en av festivalens starkaste. Mer om det senare!

Kaliforniabandet Rival Sons har sedan de dök upp för fem år sedan, kommit att bli ett av världens ledande klassiska rockband. Vi fick en pratstund med bandets trummis Michael Miley, som berättar om deras nya album Great Western Valkyrie, som också släpps i WiMP idag.

Först av allt – grattis till ett fantastiskt bra album. Jag tycker att det är rimligt att säga att ”Pressure & Time” pekar tillbaka mot innovatörer som Led Zeppelin, medan ”Head Down” för mig låter lite mer ”modern” och har en viss glamrock-känsla. Den här gången verkar det som att ni har grävt er rätt in i en guldgruva av klassisk rock. Albumet har ett rått sound, trummorna är autentiska och vokalerna är fulla av 70-tals-smärta. Vilka är dina tankar om den musikaliska resan mot Great Western Valkyrie – och hur bestämmer ni vilken väg ni ska gå musikaliskt som band? 

– Tack för fina ord och för intresset. Jag gillar egentligen inte att ge ett samlat svar på en så pass genomtänkt fråga, men verkligen: albumet ger bara en ögonblicksbild av vilka vi var på den tiden när vi spelade in. Det är ingen pre-produktion; vi kommer upp med idéer på plats och sedan spelar vi in dem. Det är en ganska autentisk process. Så om din värdering av det istället är att det är som en ”guldgruva” så ska du ha ett tack för det, säger Miley och fortsätter:

– Jag tror att vi dök ner i något som är större än vad vi själva är i stånd att förklara – och det är jag väldigt stolt över. Jag ler lite för mig själv när folk säger att vi lånat från ”klassisk rock”. Vi älskar självklart Led Zeppelin, The Who, The Beatles, Animals och så vidare; vi växte upp med den musiken. Men först och främst älskar vi blues – bluesen som inspirerade dessa klassiska rockband, och vi älskar och respekterar bra låtskriveri och produktion. 1960-talet är ”klassisk” eftersom att det är en epok som genomsyrades av ärlighet och ett konstnärligt uttryck. Folk ville påminnas om att de hade en själ! Som moderna musikaliska konsumenter av idag saknar vi detta, men jag vill tro att Rival Sons ändå representerar det ”klassiska sättet” att göra saker på. Förlåt, jag är en konstnär, vi är ganska dåliga på att sätta någon stämpel på oss själva, haha….

En av mina favoriter från nya albumet är ”Rich And The Poor”, med sin otroligt filmiska melodi. 

– Hah, där lyckades du också pricka in min personliga favorit. Jag sa till killarna att ”det här är en låt som borde varit med i nästa Quentin Tarantino-film”. Så ja, filmisk är den. Tack! Jag kan inte prata för Jay (Buchanan, vokalist och låtskrivare) om vad som inspirerade honom till att skriva den här låten, men jag kan säga att när jag hörde ”…that´s how babies are made” så transporterades jag direkt till ungdomen, och fick ett nytt perspektiv på livet. När det gäller trummorna så försöker jag tänka på vad låter betyder, och bygger upp dem utifrån det. Som ”Open My Eyes, där behövs det ”earth”; ett tungt fundament, eller hur? ”Rich And The Poor” är däremot lite mer orolig av sig.

I Oslo har ni tagit er upp från att spela på små indieklubbar till att spela på stora utescener med upp mot 10 000 personer i publiken. Hur kommer det sig att ni gjort så många spelningar i Skandinavien? 

– Jag vet inte! Vi bara fortsatte att komma tillbaka. Det började på Blå i Oslo. Vi sålde ut vår första konsert där och publiken var helt vild. Vi hade så himla roligt! Men jag vet inte, ibland träffar du någon som du vill släppa loss med. Det är lite så vi känner med Norge. Och vi får inte glömma att Norge också är ett av de vackraste landen på jordklotet.

Den här sommaren ska ni besöka bland annat Sverige, Danmark, Norge och Tyskland, supporta Aerosmith, spela på små bluesfestivaler och på stora rockfestivaler som Donington och Rock am Ring. Hur förbereder ni er för så många olika livesättningar? 

– Vi gör vår grej. Oavsett var vi spelar så kör vi på vårt rock n roll-varumärke: ärligt och 110 %.

Albumet spelades i huvudsak in med analog utrustning, och ni tillbringade ganska kort tid i studion. Finns det några fördelar eller nackdelar med att spela in på det sättet? 

[wimp type=”playlist” id=”f562c86b-86ce-4915-a1c3-a1d22698b811″]Rival Sons Square One[/wimp]

– Fördelarna vinner över nackdelarna! Ibland skulle man önska att det fanns mer tid att fixa till saker, men man inser också att det bästa sättet att göra saker på är att inte övertänka dem. Det gäller för allt i livet. Ska jag göra det här eller ska jag göra det där? Bla-bla-bla, sluta med grubblandet! Så närmar vi oss också inspelningsprocessen. Som man brukar säga, ”there´s no crying in baseball”. Livet händer. Detsamma gäller för musik. Det är jazz. Det är improvisation. Varje ögonblick gäller.

Vi har bjudit in er till en speciell studio i Notodden i slutet av juli. Juke Joint byggdes av Steve Wold, också känd som hobo-bluesartisten Seasick Steve. Han är en vintage-entusiast och har samlat studioprylar i många år. Hjärtat av studion är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Är detta en miljö som inspirerar er, och vad kan vi förvänta oss från er om ni kommer dit? 

– You had me at STAX! Några av tidernas största musiker någonsin har spelat in på det bordet. Vi har fått mycket inspiration från liknande mixerbord, så man vet aldrig vad som kan hända. Dave Grohls film om ”Sound City” handlade ju till exempel bara om det. Rival Sons handlar också om det.

Sveinung Rindal

Vill du ha ett fysiskt exemplar av Great Western Valkyrie? Beskriv då vilken som är din favoritlåt från plattan och skicka svaret till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen om ett ex.

Efter stora framgångar med albumet ”Carolus Rex” är nu Sveriges metal-favoriter äntligen tillbaka. I dag släpper Sabaton sin nya platta ”Heroes” – vi har pratat med bandets basist Pär Sundström, som berättar att bandet är mer taggade än någonsin.

Hej Pär! Hur är läget med dig och bandet?

– Hej! Allt är bra med oss! Vi är på turné i USA och just nu befinner vi oss i Chicago. Det är första turnén för oss på ett tag och det känns fantastiskt att vara ute på vägarna igen.

Är ni ”bra” på att vara på turné?

– Det tycker jag verkligen. Vi kanske inte riktigt lever upp till rock ´n roll-myten då vi knappt dricker och överlag försöker hålla oss undan från onda ting. Däremot upplever vi mycket när vi är ute och rör på oss så här. Om man undviker att vara bakfull hinner man med så mycket mer. Jag träffar många som klagar på att turnélivet bara innehåller massa väntan. Visst kan det vara så, men om man har lite inspiration finns det massor med saker att hitta på.

Berätta om den nya plattan ”Heroes” – hur skiljer den sig från ”Carolus Rex”?

– Om man pratar om hur skivan låter, kan man väl säga att den är lite mer rakt på. ”Carolus Rex” var väldigt hårt producerad med mängder av körer och orkesterarrangemang. Det var en väldigt episk skiva. På ”Heroes” har vi gått tillbaka mer till soundet på exempelvis ”Art of War”, vilket jag tror kommer uppskattas. ”Carolus Rex” fokuserade ju på svensk historia, men nu har vi lämnat det bakom oss och gått tillbaka till att skriva om andra världskriget. Men den här gången har vi valt att inte lägga fokus på stora slagfält och stridsvagnar utan i stället på personer som riskerat väldigt mycket för andra – därav namnet ”Heroes”.

Har ni haft några svårigheter med den nya plattan eller var det lätt att komma fram till vad ni ville göra?

– Vad vi ville göra stod klart för flera år sedan. Däremot var det svårare att välja vilka låtar som skulle vara med. Processen med att välja material var extremt tuff eftersom vi har flera nya bandmedlemmar. Dessutom ville vi inte att våra fans skulle klaga och tycka att ”det var bättre förr”. Men jag tycker vi har lyckats väldigt bra med allt!

Med ”Carolus Rex” nådde ni enorma framgångar, och låg bland annat på svenska albumtopplistan i över ett år – känns det som att ni har blivit folkliga?

– Vi har jobbat hårt i Sverige och turnerat väldigt mycket. Vi har besökt städer som andra band sällan åker till och på så sätt jobbat upp en bred publik som är utspridd över hela Sverige. Det har gett oss en stabil grund att stå på och från den tog vi Sabaton till en ny nivå – varpå vi släppte ”Carolus Rex”. Det har varit en fantastisk resa!

Under sommaren kommer ni göra en omfattande turné, där de flesta av konserterna är vid olika fästningar och ruiner. Är det viktigt för er att spela på platser som passar bra ihop med er musik?

– Det är så klart extra skoj att spela på sådana ställen men det viktiga med den här turnén är att vi kommer till platser som passar för en bredare publik. Och då inte bara en svettig rockklubb, där en viss typ av fans trivs men som andra inte alls vill gå till. Nu bygger vi arenor där alla är välkomna – oavsett om man vill stå längst fram och röja sig svettig eller om man vill observera från lite längre avstånd. Att spela utomhus, på sommaren i Sverige är den perfekta miljön för Sabaton.

Ni anordnar också en egen festival – Sabaton Open Air, i Falun i augusti. Hur kom det sig att ni startade den?

– Jag hade en ide om att göra ett större evenemang kring releasepartyt för ”Art of War” 2008, men få trodde att det var möjligt. Idag är festivalen en tre dagars utomhusfestival med flera tusen besökare från mer än 25 olika länder!

Var turnerar ni helst, hemma eller utomlands?

– Jag kan inte säga var det är bäst att turnera. Att vara i Sverige känns väldigt säkert. Tekniken är bra, personalen jobbar oftast på och det finns fräscha duschar och toaletter. Jämfört med hur det fungerar här i USA är det verkligen natt och dag. Här är det hårdare men det behöver inte betyda att det är mindre roligt. Jag älskar utmaningar och att kämpa ”motströms”.

Hur länge kommer ni fortsätta med Sabaton? Blir det fler plattor?

– Detta har redan tagit halva mitt liv och min plan är att Sabaton skall finnas där för den resterande delen av det. Så enkelt är det. Vi har redan temat klart till nästa skiva och flera låtidéer. Men först skall vi göra några hundra spelningar på ”Heroes”-turnen. Det är nu det börjar!

Den här veckan är det HiFi-vecka på WiMP, vilket vi både firar med att ge alla ett 30 dagars gratis prov på vår tjänst WiMP HiFI (gäller tills på söndag 11/5) samt att vi tävlar ut finfina ljudpriser på vår Facebook-sida. Dessutom lyssnar vi så klart på mycket musik, för det är ju trots det WiMP HiFi handlar om – att lyssna på sin favoritmusik med riktigt bra ljud! Här har vi därför tagit fram 10 aktuella album som vi tycker låter lite extra bra! Lyssna och njut!

Tycho – Awake

Det andra soloalbumet från kaliforniska Scott Hansens (även känd som producenten ISO50) soloprojekt Tycho är en 37 minuter lång musikalisk njutning. Med samplade gitarrer, drömska synthar och tunga beats ger Hansen oss perfekt musik att reflektera och slappna av till. Ett perfekt soundtrack för resan, eller för att boosta kreativiteten. Bästa spår: ”See”.

Todd Terje – It´s Album Time

Tio år efter förstasingel ”Eurodans” och som uppföljare till Ragysh (2011) och It´s The Arps (2012) – med den mycket omtalade klubbhitten ”Inspector Norse”, släppte ”Todd” Terje Olsen i april sitt första album. Den Oslo-baserade DJ:n, producenten och låtskrivaren ger oss en lekfull och färgrik samling disco-influerade låtar, som passar lika bra för dansgolvet som för soffhänget. It´s Album Time blev även månadens HiFi-album i WiMP i april. Bästa spår: ”Strandbar”.

Lykke Li – I Never Learn

Med en märkbar sårbarhet i rösten och låtar om krossade förhållanden, bjuder Lykke Li på ett nio spår långt album i hjärtesorgens tecken. Med en raspig, levande produktion från Björn Yttling och Greg Kurstin och knivskarpa, personliga texter är det här en av vårens höjdpunkter såväl ljud- som musikmässigt. Bästa spår: ”Gunshot”.

Neneh Cherry – Blank Project

Få artister har förmågan att blanda genrer, stilar och uttryck lika lätt och följsamt som Neneh Cherry. På ”Blank Project” – Cherrys första soloalbum på 17 år, har hon samarbetat med den Londonbaserade producenten Kieran Hebden (Four Tet) och electroduon RocketNumberNine och skapat ett album som osar lika mycket av jazz, rock, electro och pop. Det är ömsom industriellt och hårt, ömsom mjukt och vackert. Framförallt har Cherry lyckats med att skapa något som känns helt eget. Bästa spår: ”Spit Three Times”.

Phronesis – Life To Everything

Den dansk-brittisk-svenska jazztrion Phronesis har kommit att kallas för de främsta arvtagarna av den moderna och melodiösa jazz som växte fram med Esbjörn Svenssons Trio. Men även om det finns likheter, har gruppen hittat sitt egna sound, där hög energi och intensitet varvas med det avskalade och minimalistiska. Hör hör vi nio spår från en av deras bejublade livespelningar på EFG London Jazz Festival i november 2013 – ett måste för alla jazzälskare. Eller som The Guardian skrev i sin recension av plattan: ”A live album is exactly just the way to get the current Phronesis message across, and this is a powerful one.” Bästa spår: ”Wings 2 The Mind”.

Woven Hand – Refractory Obdurate

Det Denver-baserade rockbandet Woven Hand, med David Eugene Edwards (föredetta sångare i 16 Horsepower) har gjort sig kända för sin förmåga att blanda olika genrer. Metal, country, punk, folkrock – på något sätt lyckas de kombinera olika sound till en helhet som låter lika naturlig som sandkornens position i den torraste av öknar. Trots att många ifrågasatt bandets klart religiösa approach, där Edwards snarare kan ses som en predikant än en traditionell sångare, är det här musik som berör på många olika punkter. Det är mörkt, mystiskt, hårt och helt enkelt fantastiskt. Bästa spår: ”Salome”.

MØ – No Mythologies To Follow

Danmarks stora popexport har gjort sig känd för sin sköna blandning av dancehall-rytmer, luftiga körer, ”heeya”-rop och quirky stil. På debutalbumet håller MØ en allt igenom hög nivå som når sitt klimax på låtar som ”Fire Rides”, ”XXX88” och ”The Sea”. Producenterna Ronni Vindahl (No Wav), Diplo (Major Lazer) och James Dring låter Karen Marie Ørstads röst (en av de bästa sångerskorna för tillfället?) ta plats samtidigt som de leker med rytmer, blås och vokaler. Fantastiskt! Missa inte heller de fina ”nattversionerna” av låtarna i slutet av albumet. Bästa spår: ”Fire Rides”.

Damon Albarn – Everyday Robots

Den föredetta Blur/Gorillaz-medlemmen Damon Albarn har många gånger försett oss med förstklassig musik – men först nu känns det som det bränner till ordentligt. ”Everyday Robots” är, förutom en uppvisning av producenten Richard Russels förmåga att skapa något som känns lika tidlöst som modernt, också Albarns mest personliga album. Eller vad sägs om låttexter som: ”We are everyday robots on our phones/ In the process of getting home/ Looking like standing stones/ Out there on our own”. Bästa spår: ”Lonely Press Play”.

The Bad Plus – The Rite Of Spring

Jazztrion The Bad Plus, med sin bas i Minneapolis, Minnesota, är kända för sina intressanta val av covers där de bland annat tolkat artister som Black Sabbath, Nirvana, Pink Floyd och Ornette Coleman. Nyligen släpptes deras mest ambitiösa projekt så här långt: en omarbetning av Igor Stravinskys The Rite Of Spring. Att höra denna innovativa jazztrio tolka ett sådant komplext klassiskt verk måste sägas vara en ljudupplevelse utöver det vanliga. The Rite Of Spring blev även månadens HiFi-album i WiMP i mars. Bästa spår: Det här albumet bör lyssnas på från början till slut.

EMA – The Future´s Void

Bakom det något hemliga namnet EMA döljer sig den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Erica M. Andersson som redan hunnit med att släppa tre album samt bilda bandet Gowns. På nya plattan ”The Future´s Void” får vi en suggestiv, mörk och hypnotisk ljudupplevelse där noiserock möter electronica och pop. Anderssons sätt att jobba med loud/soft-dynamik, och hennes känsla för melodier, gör detta till en av vårens gladaste överraskningar. Bästa spår: ”3Jane”.