Arkiv för tagg prestream

- Sida 1 av 1

Blonde Redhead: ”Det är inte lätt, men det har blivit lite lättare.”

av Wimp-redaktionen
Blonderedhead_1200
Foto: Marlene Marino

Från och med idag kan du förhandslyssna på Blonde Redheads nya album Barragán i WiMP. I samband med detta fick vår reporter Ryan Pinkard också en intervju med bandmedlemmen Kazu Makino, som du kan läsa nedan: 

Blonde Redhead bildades 1993 och tog sitt namn från en låt av Arto Lindsays kortlivade band DNA. Från att inledningsvis ha varit en kvartett, har bandet från 1995 och framåt bestått av de italienska-kanadensiska tvillingbröderna Amedeo och Simone Pace samt av Kazu Makino.

Bandet befinner sig ständigt i ett tillstånd av förändring, där deras tidiga musik hamnade i skuggan av deras intresse för post-no wave- konst, medan deras stora genombrott kom med 2004 års livliga Misery Is A Butterfly. Deras nionde album, Barragán, fortsätter i den evolutionära traditionen. Producerad och konstruerad av Drew Brown (Beck, Radiohead), är det här det mest avskalade album Blonde Redhead någonsin har gjort. Här förlitar man sig på att de vridande ljuden från analoga synthar och trumrytmerna från Simone Pace ska bära Makino och Amadeos distinkta röster.

Blonde Redhead har aldrig gjort skivor för berömmelsen eller pengarnas skull. De gör musik för att de helt enkelt måste.

R: Ert nya album heter Barragán. Vad betyder titeln?

K: Jag gillar hur det ser ut och låter. Luis Barragán var en mexikansk arkitekt. Vi var på turné i Mexico City, och min flickvän frågade mig: ”Vill du gå se Louis Barragán hus?”. Vi spelade den natten och jag ville verkligen inte gå, men när vi är tillsammans är det hon som bestämmer – så vi gick. Vi promenerade runt hela staden för att komma dit, och hela den dagen upprepade hon ”Barragán, Barragán Barragán”. Jag älskade att höra det.

När vi kom dit hade jag inga förväntningar. Men jag tyckte att det var så vackert – linjerna, formerna och färgerna. Det påminde mig om ett stall som jag alltid har älskat. Jag insåg att vem som än hade designat det stallet måste ha varit influerad av Barragán. Jag älskar också att hans stil är väldigt ”japans”, med trätrappor och enkla möbler. Det tilltalade mig. För den här skivan ville jag hitta ett symboliskt namn som inte betyder någonting.

R: I jämförelse med era tidigare album känns Barragán som ett mer nedtonat, personligt och sensuellt album. Håller du med om den bedömningen? 

K: Jag instämmer. Det låter ganska personligt och lite obehagligt. Det är nästan för personligt för mig. Men det är alltid så här för mig. Det kan vara obehagligt att höra ditt eget arbete. Men det låter som vi ville ha det.

R: Du har varit med i samma band i över 20 år. Vad har förändrats under den tiden, och vad är detsamma som förut? 

K: Det känns inte som vi har varit med så länge. Och det känns inte som att vi vet mer den här gången än vad vi gjorde förut. Det är inte som vi har jämnat ut alla veck direkt. Vi har fortfarande grundläggande problem, friktioner som band. Att göra en platta är fortfarande svårt. Trots att det gått över 20 år är det fortfarande inte lätt, men det har blivit lite lättare.

R: Vad motiverar dig till att göra musik? Vad inspirerar dig som konstnär? Vad tycker du är utmanande? 

K: Att skriva vacker musik är den största utmaningen. Men det är också hela poängen. Motivationen kommer från att vara omgiven av så mycket skönhet varje dag. Viljan att göra något som aldrig dör, behovet av att göra något vackert i gengäld känns som en skyldighet. Du försöker ge tillbaka vad du får.

R: Som en HiFi-musiktjänst har vi en övertygelse om att musiken förtjänar att höras i optimal kvalitet. Som konstnär, vad betyder ljudkvalitet för dig? Vad spelar det för roll hur musiken blir hörd? 

K: Som musiker riskerar du och offrar allt för att spela in ett album. Det finns inga plug-ins (digitalt producerad instrumentering) här – vi gick ännu längre för att kunna spela in allt på analog utrustning. Känslan blir så mycket djupare än om vi hade spelat in med dålig utrustning. Det är mer organiskt, det är på riktigt, och det händer bara en gång.

R: Finns det någon skiva eller artist – ny eller gammal – som du beundrar i fråga om sound?

K: Åh, det finns många, många människor, och i olika genrer. Jag älskar hur Caribou låter. Broadcast låter alltid fantastiskt. Jag tror att Conan Mockasin gjorde hans senaste album i en källare och det låter fortfarande bra. Och naturligtvis My Bloody Valentine – de är så lugnande.

R: Ni ska snart på en lång turné med den nya plattan. Du är känd för din intensitet, och för att låta musiken tala för sig själv. Hur ser du på din relation till scenen och publiken? 

K: Det är helt annorlunda från när man spelar in. Du går in i en annan dimension. Ur mitt perspektiv, är jag inte där för att underhålla – det handlar om handlingen att spela musiken live. Det är en prestation, och det är så viktigt eftersom det bara händer en gång.

R: Det är lätt att förstå att du har en bakgrund inom konsten… 

K: Det är en unik upplevelse att bevittna när musik skapas, både som artist och som åskådare. När man som band går upp på scenen, är det tomt. Det finns inga ljud, ingen bakgrund, inga distraktioner. Det är en tom duk, och sakta börjar du väva samman hela världen med ljud. Det kan vara kraftfull, men det är också skrämmande. Ibland tänker jag att jag inte kan inte göra det, det känns omöjligt.

R: Efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011, satte du ihop We Are The Works In Progress, för att stödja återuppbyggnads-insatserna. Vad är din bedömning av Japans återhämtning, och vad betydde katastrofen för dig? 

K: Jag vet inte hur det ser ut med den dagliga återuppbyggnaden, och jag tycker att det är omöjligt att veta exakt hur stor omfattningen av problemet är. Det är mycket, mycket skrämmande att något så stort kan inträffa. Plötsligt betyder inte någonting något längre, och då är allt du gör helt obetydligt. Som ett resultat av händelsen försöker man bli mer medveten och bromsa effekterna. Jag hoppas att vi kommer att se tillbaka på detta som en vändpunkt i vår historia.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Exklusiv förhandslyssning och intervju med David Gray

av Nora Lindkvist
davidgray1200

Han har varit verksam som artist i över 20 år men känner sig fortfarande osäker på sin röst och nervös inför att släppa nytt material. Vi fick en pratstund med David Gray, aktuell med albumet Mutineers som du också kan förhandslyssna på i WiMP från och med idag.

Med hittar som ”This Year´s Love”, ”Babylon” och ”Sail Away” har David Gray kommit att bli en av de mest framgångsrika brittiska soloartisterna i modern tid. Men under de senaste åren har det varit ganska tyst om mannen med den skönt raspiga poprösten. Efter turnén till senaste albumet ”Foundling” (2010) försökte Gray skriva ny musik, men det blev snart tydligt att det inte gick att följa några gamla mönster.

– Det fungerade inte längre att jobba på samma sätt som jag brukar, jag fick helt enkelt tänka om. Jag ville inte låta som någon gnällig medelålders man, utan ville att musiken skulle kännas mer ”hallelujah”. Men det tog ett tag att hitta fram dit.

Själv beskriver han perioden som ”the end of an era” där han fick lämna allt han visste bakom sig för att återupptäcka musiken på nytt. Och när han nu är tillbaka med nytt material menar han att detta närmast går att likna vid en pånyttfödelse.

– Mutineers är till viss del ett album som handlar om att ge upp. Att ge upp för att sedan uppfinna något nytt. Det var skrämmande att känna att allt föll samman, men sedan hände något underbart – ljuset kom tillbaka. Därför är det här en platta som också handlar om att leva i nuet och om glädjen över att finnas till.

Inför albumet började Gray utgå mer i från sina texter i stället för att fokusera på melodier och ackord – något han aldrig testat innan. Han började också använda rösten på ett nytt sätt, och jobba mer med körer och lager-på-lager av vokaler. Efter ett tag kom också producenten Andy Barlow (tidigare medlem i Lamb) in i bilden, vilket kom att bli helt avgörande för albumets sound. Men att samarbeta med någon så tätt inpå menar Gray också var en stor utmaning.

– Det är svårt när en producent kommer in och styr och ställer. Andy är en otrolig trevlig kille, men vi är väldigt olika. Jag är intensiv och rätt hård i studion medan han är betydligt känsligare. Han kunde plötsligt säga ”nej nu behöver jag en paus på en timma” medan jag är som en bil som bara kör vidare. Till slut blev det ändå så att jag fick kompromissa och försöka följa hans sätt att jobba, vilket var väldigt svårt för mig.

Var det utvecklande eller bara jobbigt?
– Det gjorde mig helt klart mer mänsklig. I början trodde jag inte på hans idéer. Allt kändes liksom bortom horisonten och jag kunde inte se slutresultatet i huvudet. Men i slutändan hade han rätt, och det blev väldigt lyckat. Det var bra för mig att gå igenom det där.

Det låter som att du gick in väldigt mycket i arbetet med plattan. Är det alltid så eller kan du hålla distans till ditt jobb?
– Jag går alltid upp väldigt mycket i mitt jobb, och blir närmast besatt. Den enda pausen jag får är när jag är ute och går i naturen.

Men lyssnar du inte på dina demos när du är ute och går då?
– Nej, alltså jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, vilket jag vet är annorlunda från hur resten av världen beter sig. När jag är ute och går vill jag höra vinden och fåglarna och inte ”the f*ucking human battering” i mina öron. Det är okej om man sitter på en buss eller ett tåg, men i naturen – aldrig.

Vilken är din egen favoritlåt från plattan?
– Det finns många. Men jag gillar verkligen ”The Incredible”, som också är inspirerad av en novell från den norska författaren Tarjei Vesaas.

Men något som slår mig när jag lyssnar på albumet är att din röst fortfarande låter väldigt ung. Håller du med om det?
– Det var det snällaste någon sagt till mig idag! Det måste vara all plastikkirurgi haha. Nej då, men jag känner att min röst faktiskt har blivit starkare och också mer fyllig under de senaste åren. På något konstigt sätt känns det lite som att jag använder den för första gången.

Tar du hand om den på något särskilt sätt?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Och det är väl lite av ett problem just nu – jag får inte festa någonting. Jag gör så mycket intervjuer och sjunger så mycket att min röst redan är överbelastad. Men jag har ingen rutin direkt, däremot gör jag långa soundchecks inför varje gig vilket funkar rätt bra som uppvärmning.

Men känner du dig självsäker när det kommer till din röst?
– Just nu, nej. Jag är ju bara människa, och på senaste har det varit väldigt mycket jobb. Så ja, jag får dra ner på alkoholen helt enkelt och inte stanna uppe för länge på kvällarna. Generellt sett så behandlar jag min röst ganska dåligt – man kan väl säga att den fått sig en ”rough ride”. Med tanke på det är det ändå ganska fantastiskt att den kan fungera så bra!

Du har ju varit verksam som artist i över 20 år, känns det fortfarande nervöst att släppa en ny platta?
– Absolut, det gör det verkligen. Det känns lite som att lämna sitt barn på dagis för första gången. En del av ens hjärta följer med, och det går inte att kontrollera vad som händer. Men alla jag känner som har lyssnat på plattan gillar den, så det känns redan som en vinst, hur det än går.

Vilken bild har du av musikbranschen idag jämfört med när du började?
– Min bild har verkligen förändrats sedan dess, då visste jag ju ingenting. Jag antar att jag är en överlevare i allt det här, och jag hade turen att börja när branschen var betydligt ”snällare”. Jag tycker att idioterna som kör den här showen, ”missade båten” någonstans där på 80-talet. Idag vill ingen betala för musik längre, förutom när man får chansen att vara med i en reklamfilm eller när någon rik unge vill att man ska spela på deras födelsedagsfest. Det är extremt tufft att ta sig fram, och det är ingen trevlig värld att jobba i. Det gäller att hitta människor som har hjärtat på rätta stället och som kan göra rätt val när det kommer till väldigt avgörande frågor. Men som sagt, det är tufft.

Kommer du någonsin jobba med något annat än musik?
– Jag längtar faktiskt efter att få mer tid över till att måla, vilket är något jag verkligen älskar att göra. Annars skulle jag också vilja hitta fler tillfällen att bara vara. Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt för mig. Men just nu är det svårt att hitta tiden och platsen för det.

Vill du ha ett signerat exemplar av ”Mutineers”? Skicka då dina kontaktuppgifter samt en motivering på varför just du bör vinna till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen.

Förhandslyssna: George Ezra – Wanted On Voyage

av Nora Lindkvist

George Ezra by Pip for Columbia Records
Tidigare under året har vi flera gånger kommit tillbaka till George Ezra – det 21-åriga underbarnet från Bristol som fått en given plats på den brittiska folkpopscenen. Idag har vi glädjen att berätta att du nu kan förhandslyssna på George Ezras debutalbum – Wanted On Voyage, bara i WiMP!

Med handklappsvänliga och mer rockiga låtar (”Cassy´O”, ”Did You Hear The Rain”) blandat med lugnare folkballader (”Barcelona”, ”Budapest”, ”Leaving It Up To You” osv) är det här ett album som vi mer än gärna tar med oss in i sommaren.

För dig som vill se mer av George Ezra – glöm inte heller att kolla in liveklippet här nedanför där George framför låten ”Budapest” exklusivt för WiMP.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB