Jag kom att tänka på det när jag var uppe på Kamratgården en dag och surrade lite med Thomas Olsson, 37. Han som spelade i Blåvitt för några år sen och som nu är U19-tränare. Jag kommer ihåg den gamle mittfältsräven som en ilsken tjurskalle (bara på planen dock) som alltid föregick med gott exempel. Han verkligen hatade att förlora och ställde höga krav på sin omgivning. Det riktigt frustade om honom när han befann sig innanför kritade linjer, och han har själv berättat att han i början av sin karriär såg sig själv som, eller åtminstone ville vara, en Zinedine Zidane-typ men att han med åren mer och mer insåg att han var en jordfräs som Gennaro Gattuso.

Thomas Olsson lirar glädjande nog fortfarande fotboll, nu i division fem-laget Mölnlycke IS, och vi pratade lite om det.

* Vad tycker du om nivån i femman? 

– Det som har överraskat mig är spelarnas inställning. De tar det på lika stort allvar som de gör här, säger Olsson och blickar ut över Kamratgården.

Sedan berättade 37-åringen om en märklig match som han var med och spelade i slutet av april. Hans Mölnlycke ledde med kassaskåpssäkra 3-0 borta mot Näset när 80 minuter var avverkade. Då fick Näset en gubbe utvisad. Tungt, tungt och rullgardinen ner för hemmalaget förstås.

Trodde alla. Men när domaren blåste av matchen hade Näset med tio man vänt 0-3 till seger med 4-3 på tio minuter.

– Helt sjukt. Jag tror aldrig att jag varit med om något liknande, säger Thomas Olsson.

* Då var du förbannad antar jag? 

– Inte alls. Jag har helt tappat vinnarskallen.

Det svaret förvånade mig mycket. Visst, det är väl naturligt att man inte tar saker och ting lika blodigt när man inte är elitspelare längre, men när sådana grejer som jag beskrev ovan inträffar kan man ju tycka att djävulen inom en borde vakna.

Det är bara att gå till sig själv, även om jag bara är en (mer eller mindre) glad motionär. I tonåren kunde jag vara en sinnessjukt dålig förlorare. Mina barndomspolare Tok-Johan och Matte i Hamnen påminner mig inte sällan om en gång när vi spelade tennis hemma i Lysekil.

Det var dubbel och jag och min partner förlorade överraskande mot ovanstående muppar. De häcklade oss och levde om förstås, och jag var förmodligen i upplösningstillstånd.

Det slutade med att jag tog morsans Toyota Corolla och fräste iväg, utan att ta med mig de andra i bilen. De fick gå den där knappa halvmilen in till stan.

Med åren har det som tur är blivit bättre och man har lärt sig att behärska sig. Men rätt som det är kan det brinna till när man exempelvis spelar korpfotboll eller torskar en tennismatch på Cypern mot den där jävla Fredrik Risp. Eller i arbetslivet när någon konkurrent har en nyhet som jag gärna hade varit först med.

Skillnaden nu är att en förlust rinner av en mycket snabbare. När man kommer hem till två leende smågrabbar som entusiastiskt berättar om den senaste Blixten McQueen-leksaken eller om hur imponerande stor den senaste bajskorven var kan man ta att FC Lysekil fick pisk av Landala BK i sjumannafotboll på Heden.

Det är väl som med allt annat i livet, man lever man lär.

Men att helt tappa vinnarskallen tror jag inte att man kan.

Det handlar bara om att välja sina strider.