När Mikael Stahre bytte ut Robin Söder i 84:e minuten tänkte jag slänga iväg en tweet med orden ”man ska aldrig, aldrig byta ut Robin Söder. Det är sen gammalt”. Men något annat kom emellan och med facit i hand var det väl lika bra att tweeten inte gick iväg. För tji fick jag.

Sam Larsson kom in och prickade in segermålet på stopptid med ett distinkt skott.

Stahre har flera gånger visat fingertoppskänsla när det gäller bytena den här säsongen. Hans aktiva coachning kan vara tungan på vågen när pokalen delas ut i höst. Varför han däremot envisas med att låta Daniel Sobralense starta har jag inget bra svar på. Brassen var på nytt väldigt svag och såg ointresserad ut. Men det är klart, hade Pontus Farnerud kunnat spela 90 minuter så hade han gjort det.

När han kom in blev IFK Göteborg, som så ofta, klart farligare. Jag har sagt det förut och det är värt att upprepa: Pontus Farnerud är en klass bättre än nästan alla andra i allsvenskan när höften funkar någorlunda.

IFK Göteborg gjorde ingen bra match, långt därifrån. Det var segt, uselt passningsspel och dåligt engagemang. Men det är sådana här grissegrar som kan avgöra en guldstrid. Nu tror jag inte att Blåvitt är bra nog i det långa loppet ändå, men laget är i alla fall med i racet och mötet med AIK hemma nästa måndag blir en fullsatt höjdare.

John Alvbåge väldigt säker i målet, speciellt med tanke på det luriga underlaget.

Stefan Selakovic blev, hör och häpna, inte varnad för snack. Men den gamle var bra och slog flera giftiga inlägg. Han håller en säsong till om Halmstad krigar sig till ett nytt kontrakt. Tung förlust för HBK, men laget är för stabilt för att åka ut, tycker jag. Spets saknas dock.

*******

Följde Elfsborg-IFK Norrköping framför teven samtidigt som jag såg Blåvitt  på en skärm bredvid.

Att inte Johan Larsson är landslagsman är obegripligt.