När jag började yoga tyckte jag det var jättesvårt med musik. Ska jag liksom ha en massa OM-mässande här hemma?

Nej. Det kändes inte vettigt.

Men tiden har jag totat ihop en sex timmar lång playlist på Spotify. Om du vill är det bara att subscriba, annars kan du förstås bara kolla igenom och plocka om det är något du gillar! (Du behöver ju GIVETVIS inte yoga till musiken, kan ju vara fint att lyssna på när man städar, scrapbookar eller bara glor in i en vägg!).

Här är länk: Yoga lång

Sedan har jag en lista som är drygt en timme lång och lite mer fartig som jag brukar ha om jag ska nöta mer fysiska övningar eller bara göra några styrkeövningar.

Den finns här: Yoga kort

Jag har bestämt mig för att jag aldrig mer ska stanna kvar i en kärleksrelation som inte är bra.

Och alla ni som varit en i kärleksrelation som inte är bra vet hur lätt det är att säga, men också hur svårt det är i praktiken att bara skita i allt och gå rakryggad ut genom dörren.

Jag tror att det här med att stanna kvar i en relation som gör en olycklig handlar väldigt mycket om dålig självkänsla. Så var det i alla fall för mig. 

Jag visste vad jag hade: en trygghet. Men samtidigt en människa som jag inte kunde kommunicera med, som inte riktigt fattade mig och mina behov och verkligen inte ansträngde sig för att göra det heller (”vadå prata? Vi pratar ju nu!”).

Jag var också rätt så säker på att om jag blev singel skulle jag aldrig träffa någon annan som sa att han älskade mig. Lägg då till rädslan för allt det praktiska: var ska jag bo? Jag har ju ingen säng! Ingen soffa! Hur ska det bli med våra gemensamma vänner?

Så jag höll mig kvar. 

I vintras, efter att jag jobbat på min självkänsla en jävla massa, hade vi ett stort bråk här hemma. Det berodde på en massa olika anledningar förstås, men kontentan var att vi hade tappat bort varann någonstans mitt bland våra egna bryderier och våndor.

Det märkliga var att mitt under ilskan i bråket tog en annan känsla över. Jag blev helt lugn inombords. En jätteskum känsla när du är mitt uppe i brinnande bråk.

Jag kände: det är okej. Oavsett vad det här bråket resulterar i så är det okej. Visar det sig att vi glidit så långt isär att vi inte längre gör varandra lyckliga då är det så. I så fall ska vi inte längre vara ihop och då är det vad som är bäst för oss båda. Jag kommer att klara mig bra.

Nu slutade det här obviously inte med att vi gjorde slut utan att vi valde att stanna och göra vårt bästa för att vända motgångarna. Men ändå. Det känns väldigt skönt att jag vet att jag har kommit så långt med mig själv att jag inte stannar kvar i något som gör mig olycklig.

På samma sätt som jag vill våga kasta mig in en förälskelse så vill jag ha så mycket mod att jag vågar göra slut när det är mer olycka än lycka och det inte går att se någon väg ut ur det.

Sedan vet jag hur svårt det är när man ser vänner som sitter rejält i skiten, i en relation som håller på att sänka dem totalt. Där tycker jag inte att det finns så mycket att göra. Jag skulle aldrig tjata om att någon ska lämna någon annan. Det måste vara deras beslut.

När jag var tonåring och vegetarian gick det inte så där vidare värst bra. Slutade med att min kost bestod av yoghurt och knäckebröd. Nu med mina tre veckor som vegan försöker jag verkligen att tillaga mat varje dag. Men jag märker att den gamla goda latheten sitter i fortfarande.

Som när jag hittar recept där det står att någonting ska blötläggas över natten. Blötläggas? Över natten!? De får det att låta så flåshurtigt. Som att det inte är några problem i världen. Jag är ledsen, men när det kommer till matlagning så får det max ta 30 minuter för mig.

Och jag fattar att det förmodligen inte är ”så jobbigt som det låter” när man väl har fått i de där jäkla aprikoserna i vattenbad. Men alltså. Jag har tyvärr någon mental spärr där.

Som i går. Jag fick desperat chokladsug och alla mina chokladplattor här hemma (ja, jag har en liten samling) innehöll mjölk. Men, jag orkar inte gå och handla. I stället svänger jag ihop någon slags vegansk ”kokosbollssmet” med allt möjligt jox du kan tänka dig. Kakao, havregryn, kokosolja, russin, rismjölk osv.

Beyoncé och Jay-Z har gjort det, två gånger. En tre veckors veganutmaning. 

Jag äter just nu veganskt. Inte för att Beyoncé och Jay-Z gör det, utan för att jag kommer att göra en reportageserie i tidningen Wellness som heter ”Zandra utvecklas”. Det innebär att jag under tre veckor testar på något som sägs förbättra min livsstil och sedan skriver jag ett reportage om det. Jag ska bland annat skriva om meditation och mindful eating. Men just nu är jag alltså vegan sedan i måndags.

Det går … rätt bra. Jag har inte en helt oproblematisk inställning till att jinxa någonting med kosten. Risken är att mat börjar ta upp större och större plats i huvudet och plötsligt sitter jag där igen, och ägnar typ 75 % av mina tankekraft på vad jag borde och inte borde äta. 

Så där har jag förövrigt känt varje gång någon ny jävla diet dyker upp. Jag funderar om jag kanske inte borde börja justera kosten lite mer mot LCHF- eller 5:2-hållet. Jag smyger med mina tankar och jag skulle ALDRIG berätta för någon att jag går på den senaste trenddieten. Men inne i huvudet smider jag planer om hur jag kan förändra kosten så det ska märkas så lite som möjligt (och jag lite obemärkt bara ska lyckas gå ner de där sista fem-åtta kilona). ”Nej, jag tycker inte så mycket om att äta frukost. Och jag står mig bra på den här lilla soppan till lunch, det är inga problem”. Eller ”jag har alltid haft väldigt svårt för potatis”.

Alltså ni hör ju … haha! Jag skäms. Men det är inte jag. Det är bara mina sjuka tankar. Och under många år har jag identifierat mig med mina tankar. Jag har trott att jag ÄR allt det där märkliga som försiggår där uppe. Det är jag inte. Tankar är bara tankar. Jag kan en hel drös dumma tankar om att jag inte duger, att jag är ful, fet och sånt – men det betyder inte att det är så. Och det är väldigt viktigt för mig att varje dag påminna mig om det.

Det är inte förrän nu jag på riktigt inser hur stressad jag har varit. 

Inte förrän nu när jag är hemma på dagarna, äter min frukost i lugn och ro. Sitter med min dator och skriver och tar en paus nu och då och leker med Stoffe.

Kontrasten när jag ska åka i väg och göra något är helt jävla SINNESSJUK. Jag pallar den inte. Och det har jag väl egentligen aldrig gjort, men helt enkelt lärt mig leva med en stressnivå som står mig upp i halsen.

Jag tror det är väldigt många som går runt helt omedvetna om vilken stress de kånkar på. Ett tricks som jag lärt mig (som från början egentligen är för hundar men vad fan) är att sätta mig ner, och kan jag inte andas djupt, slappna av, fokusera och känna mig närvarande på ungefär en-två minuter – då är jag stressad. Tar det fem tio minuter är det riktigt illa.

Nu VET jag att det finns yrkesgrupper som har det ÖVERJÄVLIGT när det kommer till stress. En kompis till mig jobbade som kock och för honom krävdes det liksom två timmar och fyra starköl för att komma ner till en nivå där han började känna sig en aning avslappnad.

Frågan är om det är värt det? För vissa människor kanske det helt enkelt inte finns något annat val än att ta ett jobb där stressen härjar runt i kroppen. Men andra människor, chefer och karriärister som flåsar framåt i tillvaron? Jag vet inte. Kanske finns det massvis med folk där ute som är 1000 gånger bättre på att hantera stress än jag. Eller så stannar de aldrig upp och känner efter.

Jag blir inte en bättre människa när jag är stressad. Tvärt om, jag blir slarvig, lättirriterad och har svårt att ta in information. Jag blir dålig på allt jag tar mig an. Säg att jag ska skriva en krönika när jag är stressad till exempel. Den kommer ALDRIG bli lika bra som om jag skrivit den i lugn och ro. Dessutom kommer jag efter deadline gå runt och må dåligt över hur jag kunde lämna ifrån mig något så uselt. Dåliga känslor föder dåliga känslor och plötsligt sitter jag där en dag och tycker inte ens att det är roligt att skriva krönikor längre. Och då är ändå att skriva, och speciellt krönikor, något av det allra bästa jag vet.

Det är ju förbannat dumt för alla inblandade.

Periodvis sover jag jättebra, verkligen som ett en proppmätt farbror som lägger sig på kökssoffan och bara slocknar.

Men sedan kommer det perioder då jag inte får någon sömn över huvud taget och det bara kryper i kroppen av oro. En läsare nämnde också det här med sömnlöshet i kommentarsfältet, så jag tänkte att jag skriver några punkter om hur jag brukar göra. Kanske kan det hjälpa någon!

1. Om du känner på dig att det är på väg att bli en uppesittarnatt så börja med att göra i ordning sängen ordentligt. Vädra täckena och kuddarna och bädda hotellbäddning. Sängen ska kännas oemotståndlig.

2. Fantisera om hur skönt det är att ligga i sängen på morgonen när klockan ringer, hur gärna du skulle vilja ligga kvar där, bara rulla över till andra sidan och somna om.

3. Gå inte och lägg dig bara för att du är klocknazi och inbillar dig att du måste sova si och så många timmar. Du klarar dig med mycket mindre sömn än du tror. Jag har gått på jobb flera gånger utan att ha sovit en blund. Det har känts märkligt i kroppen, men det har gått hur bra som helst. Vänta i stället uppe tills du känner dig lite, lite trött och då kan du dimpa i säng.

4. Ligg inte och vrid! Kunde du inte somna på 15 minuter? Ligg inte kvar och vänta på att du ska somna. Gå upp och börja om igen tills du känner dig sömnig igen. Det här är en KBT-metod som handlar om att inte förknippa sängen med ett ställe där man bara ligger och har sömnångest.

5. Vissa kvällar brukar jag ta en alvedon. Jag vet inte varför, men ibland hjälper det. Kanske är det någon placeboeffekt, att jag själv tillskrivit alvedon en sövande effekt. För så vitt jag vet har den inte det.

Jag minns när jag var barn och hur rädd jag var för världen. Omvärlden hade jag sett på nyheterna före barnprogrammen började. Det var totalt jävla KAOS där ute. Folk grät, sköt varandra, slogs, det var bistra politiker som försökte rädda världen, men det verkade ju uppenbarligen inte gå så bra. Mest uppskrämd var jag av miljöförstöringen. Jag hade läst att vattnet snart skulle ta slut på jorden och därför bestämde jag mig för att dricka så lite jag bara kunde. En period sprang jag bara snabbt genom duschen för att inte slösa bort allt vatten så vi alla skulle dö. 

Det här kan jag ju förstås skratta åt i efterhand. Jag var barn, och jag hade inte alls samma perspektiv som jag har i dag. I dag påverkar inte en negativ nyhet på samma sätt.

Så har jag i alla fall resonerat fram till i höstas.

Då började jag fundera mer över hur jag egentligen konsumerar omvärlden. Jag sitter fortfarande och läser om eländes elände. Det är eländes elände ute i världen och det är riktigt eländigt i Sverige och det är till och med elände på min paradis-ö Åland. Fy fan vad hemskt och orättvist och kaosigt det är över-jävla-allt.

Eller?

Är det VERKLIGEN så illa – eller är det kanske så att det finns minst lika mycket kärlek, omtänksamhet och härlighet där ute? Massvis med underbara historier som jag går miste om och i stället läser den 700:de artikeln om Jimmie Åkesson och blir upprörd. Är Jimmie Åkesson värd all den där energin jag ger honom? Svaret är förstås nej.

Sedan jag kom underfund med det här har jag börjat bli mer noggrann med vad jag läser, vad jag tittar på och vad jag väljer att lyssna på när andra människor pratar.

Men det var inte förrän i går som min mamma tipsade om en väldigt bra (och superlång!) artikel om Daniel Mendoza som driver Good News Magazine. Han har gett sig själv i uppgift att bara lyfta fram inspirerande, härliga och positiva nyheter ur det negativa bruset och göra ett magasin av det! Hurra!

Jag vill så klart inte bara blunda för alla hemskheter i världen, det är jättebra att de lyfts fram.

Men någon jäkla balans måste det ju finnas.

I fjol var jag nykter ett halvt år. Det var verkligen behövligt för mig. Den ångest jag får av bakfylla är inte av den här världen. Förutom regelrätt ångest så börjar jag också tvivla på mig själv. Jag känner att jag är värdelös och ful (man blir ju heller inte så där vidare värst vacker av fylla nej). I mitt huvud går jag igenom hur mycket jag har druckit dagen innan säkert 100 gånger. Jag räknar på när jag borde ha slutat dricka och tänker mycket på vad alkoholen gjort för skada i min kropp. Jag får lätt minnesluckor, inte flera timmars blackouts som jag kunde ha i tonåren, men vem jag pratat med om vad är ibland rätt luddigt.

Länge kände jag själv innerst inne att jag förlorat kontrollen över mitt drickande, men samtidigt omgav jag mig med människor som skrattade och slätade över mitt problem med att säga ”vem fan har kontroll över sitt drickande?”, ”du är väl inte värre än någon annan, du har bara sämre bakfyllor”, ”du måste helt enkelt bli bättre på att hantera din dagen-efter-ångest, det är inget mer med det”. Men där innerst inne längtade jag bara efter att sluta. Jag var så jävla less på alkoholen och vad den gjorde med mig. Jag fattade bara inte hur jag skulle kunna sluta. Jag kollade upp olika AA-möten men jag vågade aldrig gå.

Vändningen kom i somras när jag hittade boken ”Äntligen full kontroll – lär dig behärska ditt alkoholintag” av Allen Carr. Allen Carr är en självhjälpsförfattare som mest är känd för sin Sluta röka-bok (Äntligen ickerökare!). Titeln på boken om alkohol är lite missvisande, för det handlar inte om att kontrollera intaget, det handlar om att sluta dricka helt. Det är svårt att förklara en hel bok på några rader, men i korta drag handlar det om att inse att alkohol är ett förrädiskt gift som gör att vi bara vill ha mer och mer, samtidigt som det sakta men säkert förstör oss. Och poängen är att inte se sig själv som ett offer för att man inte får dricka utan i stället glädjas över att slippa hälla i sig skiten.

Ja, det funkade för mig, under ett halvt år längtade jag inte det minsta lilla efter att dricka. Inte när jag gick på fester eller när jag och gick ut och åt tillsammans med någon, inte på hela semestern! Sedan fick jag i julas för mig att det var trevligt att dricka vin igen. Men faktum är att jag snart ska läsa om den där boken, så jävla värt är det inte att dricka. Missförstå inte, jag ÄLSKAR effekten efter två glas vin. Hur jag orkar hålla intresset uppe och går igång i diskussioner. Hur alla positiva känslor förstärks och lugnet som sänker sig i kroppen. Men efteråt blir också slö, orolig och jag orkar inte yoga på helgerna.

När jag var deppig kände jag mig alltid sorgsen när det började kännas som vår i luften. I år är första året på många år som jag känner hur jag verkligen vill ut och känna hur det känns med solen i ansiktet. Till och med Stoffe, som inte har varit det minsta förtjust i varken regn eller snö, levde upp ute på gräsmattan i morse.

När jag ju är ute på gården i Enskede och leker med Stoffe så känns det så himla ORIMLIGT att jag en gång i tiden övervägde att köpa en svindyr lägenhet på Södermalm med asfalterad innergård. Jag var på riktigt ledsen när jag förlorade budgivningen (hade inte råd att betala 2,2 miljoner för 35 kvadrat). Mamma tröstade och sa bara ”att det inte var menat”. Haha, alltså NEJ det var verkligen inte menat! Tack alla högre makter för att det inte blev så.

Mest gillar Stoffe ändå att ligga nära i soffan. Jisses vad det känns varmt i hjärtat när jag ser honom och Christian vila bredvid varandra. Hå, hå, ja, ja. Knappt så jag orkar vara kvar i rummet.

Jag fick den här frågan i kommentarsfältet (kommentera gärna om allt möjligt, fråga och så där, det blir mycket roligare då!).

Om möjligt så skulle jag vara tacksam ifall du kunde skriva lite om depressionen. Om hur du kände. Om hur du uppfattade folks försök att hjälpa. Om vad du hade velat att folk gjorde.

Jag är själv i situationen att någon i min närhet mår väldigt dåligt och det är SÅ svårt att veta vad man ska göra. I synnerhet de dagar man får ilska och mothugg tillbaka.

Jag tänker ibland att jag skrivit för mycket om min depression, att folk är less på att höra om eländet. Sedan kommer jag på hur sinnessjuk jag är som tror att alla människor har läst precis allt jag någonsin skrivit.

Så, here we go. Lite bakgrund till att börja med: Jag var mer och mindre deprimerad länge, kanske i åtta år. Jag åt antidepressiv medicin i fem.

Jag blev deprimerad av många olika orsaker, men främst för att jag levde väldigt destruktivt. Jag hatade mig själv och var noggrann med att min tillvaro skulle bli så jävlig som möjligt. Jag drack för mycket, kräktes upp mat, åt inget alls, var otrogen mot pojkvänner som jag verkligen, verkligen inte ville såra. Jag tog avstånd från vänner och gjorde i stället idiotiska saker som att ragga på vänners killar. De enda gångerna jag kände att jag var värd något var när jag var full och någon hånglade med mig.

Samtidigt hade jag förmågan att förminska mina problem, med hjälp av många lager ironi och cynism så lyckades jag ofta skratta åt det tragikomiska i allt jag höll på med. Jag ställde mig liksom utanför mig själv och tittade på den där patetiska idioten och gapskrattade åt hennes (min) värdelöshet.

Det var svårt för folk att hjälpa mig, just eftersom jag ställde mig utanför mitt eget problem. Jag var så medveten om allt (tyckte jag själv då i alla fall) att ingen kunde komma in och göra någonting för att det skulle bli bättre. Eftersom jag tog avstånd och sårade de flesta som var snälla och ville hjälpa så var det ju inte direkt lätt för dem.

Jag behövde professionell hjälp. Jag har sedan jag var tonåring slussats runt bland en massa olika psykologer, men det hjälpte föga. Till slut skickade mamma mig till en psykiater jag verkligen kunde respektera och för mig blev det nyckeln till att börja må lite, lite bättre.

Det här är inget riktigt vettigt svar på hur man ska hantera en kompis som mår dåligt. I mitt fall var det nog så att jag behövde lämnas i fred. Sedan har jag aldrig haft så mycket vänner. Medan jag har varit bra på att släppa pojkvänner in på livet, har jag alltid hållit distans när det kommer till vänner. Jag vet inte varför. Kanske för att jag är rädd att bli sviken.

Mitt förslag är ändå att försöka hjälpa kompisen att få rätt hjälp. Det blev som sagt min mamma som till sist fick tvångsboka en tid hos den här psykiatern för själv hade jag gett upp hoppet om att få hjälp.

När jag var sjuk undrade jag mycket över hur man vet när man är frisk?

Det kan jag nu konstatera att det blev jag varse när det hände. För mig innebär det att jag orkar gå utanför dörren, jag orkar se folk i ögonen, jag dricker mig inte medvetslös, jag sitter inte och känner mig konstant frusen, tillvaron känns inte som att kämpa sig framåt med ett hav av trög sirap upp till midjan, jag tappar inte meningen med livet fyra-fem gånger om dagen.

Den gär bilden brukar jag visa som exempel på när jag mådde som allra sämst (jag i princip ingen annan bild på mig från den tiden). Jag tycker den är väldigt talande, för när man skriver om depression är det så lätt att skapa sig bilden av någon striphårig lufs som går hemma i skitiga mjukisbyxor och dräller. Men så behöver det inte alls vara. Det kan lika bra vara den som verkar allra gladast på festen. Depression är jävligt komplext, precis som så mycket annat här i livet. Alla är olika och upplever sin sjukdom på olika sätt. Det här är bara några rader om mitt elände.

Det jag försöker tänka på mycket nu är att inte gräma mig över den här tiden. Det kan skära i hjärtat när jag tänker på hur fruktansvärd jag varit mot mig själv och andra, men det funkar inte att jag hänger mig krampaktigt kvar i den tiden. Det var vad det var. Det har gjort mig till den jag är, precis som det faktum att jag växte upp på en ö och gick i den skolan jag gick, men mer än så är det faktiskt inte.

Jag såg en intervju med en psykolog på Youtube häromveckan. Hon berättade att folk kom till henne och förklarade att hon aldrig skulle kunna hjälpa dem ”för hon hade ingen aning om vad de varit med om”. Hon brukade då i inledningsskedet svara ”jag vill inte ens höra din historia”. Och även om det är hårt, och inte passar sig i alla situationer, så tror jag det är bra att ha lite av det tänket med sig. Dåtiden är vad det är. Släpp taget. Det är bara nuet vi kan förändra.