Alltså, jag tror att jag älskar helger mer nu än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. I fredags kom Christian hem sent och hade köpt med sig pizza från Tomatis här i Enskede. Pizzorna är verkligen löjligt stora och jag har åtminstone aldrig stött på några så tunna exemplar. Efter att ha hånat min mamma under hela min uppväxt har jag nu gjort en helvändning och börjat beställa samma som henne: vegetariana+curry och banan.

I lördags var jag på ett längre yogapass på It’s yoga på söder. Från och med den här veckan ska jag också börja yoga där en gång i veckan (tack Anna!). Är så jävla glad för det, för visst det är härligt och rofyllt att yoga hemma. Men nu längtar jag alldeles för mycket efter att gå på klasser igen! Det här har ju ingenting med memman på bilden att göra. Den hittade jag efter yogapasset på Ica Ringen. Blev väldigt glad, sedan kom jag hem och insåg att memma aldrig är riktigt så där gott som det är i mitt huvud. Har mycket märkliga minnen av memma från tonåren då jag kunde äta det till frukost..

I går gick vi ner till Margaretaparken och låg där i några timmar i solskenet. Det är nästan löjligt vad jag uppskattar att bara vara utomhus. Vid närmare eftertanke uppskattar jag det mesta i livet numera.

Om någon hade frågat mig för några år sedan om jag känner mig själv hade jag:

1. Tyckt att frågan varit väldigt märklig/flummig. 

2. Svarat ja (”det är väl klart”). 

Numera är jag smärtsamt medveten om att jag inte känt mig själv särskilt bra alls. Det blir bättre och bättre, men jag är inte på långa vägar där än. Det här vet jag för att jag flera gånger i veckan blir varse och lyckas sätta ord på känslor jag haft i flera år men inte riktigt fattat varför.

Exempel 1: 

De senaste 10 åren har jag haft fruktansvärt svårt att koncentrera mig på böcker och film. Det här har så klart varit rätt deppigt för mig eftersom jag älskat att läsa och också ibland skulle vilja kunna kasta mig på soffan och förlora mig i en film. När jag har försökt läsa har jag haft svårt att koncentrera mig på texten och när jag försökt se en film har jag ofta zonat ut och (oftast) börjat kolla på mobilen i stället.

Men i stället för att se vad problemet bottnade sig i så har jag bara konstaterat att ”jag är en sån som inte kan se en film” och så har det varit bra med det.

Numera fattar jag att det här beror på stress. Jag har inte varit närvarande och i stället varit fast i mina tankar. Jag har tänkt på allt annat förutom den där filmen eller boken.

Och det är ju först nu, när jag fattat orsaken, som jag kan göra någonting åt det.  (Jag har också skrivit en krönika om min aha-upplevelse när det gäller böcker och film).

Exempel 2: 

När jag har varit i längre relationer så har jag märkt att det efter något år, när man börjar ta varandra lite mer förgivet och släpper lite mer på tyglarna, har uppstått en fruktansvärd irritation. Jag har stört mig på minsta lilla sak. Stundtals har jag känt mig helt jävla orimligt irriterad på min kille för att exempelvis smörpaketet står framme. Och det här handlar inte om PMS. Det här handlar om en förargelse som finns där varje dag och kan triggas av minsta lilla löjliga sak. Ibland behöver det knappt ha hänt någonting.

I stället för att rannsaka mig själv har jag skyllt allt det här på min pojkvän. Han är inte si och inte så. Han borde vara på ett visst sätt för att jag ska bli nöjd, men är han på det sättet är det inte heller bra!

Nu har jag också börjat göra så här mot Christian. Men i stället för att se mig själv som ett offer för att jag råkat ut för en så dålig kille (vilket han VERKLIGEN inte är), så har jag börjat inse att det här ligger hos mig. Jag bär på en massa ilska som jag tar ut på honom, varje dag. Jag har mina aningar om var den här ilskan kommer ifrån och det har absolut ingenting med vårt förhållande att göra. Alltså är det upp till mig att lära mig att hantera MIN ilska så att vi kan ha en bra relation. Tänk att jag inte fattat det tidigare!

Och vad mycket enklare mitt liv kan bli nu när jag har fattat. De här sakerna går ju att göra någonting åt, det handlar ju bara om att vara medveten om problemet så det går att åtgärda.

Jag tycker fortfarande det är knepigt att våga ta kontakt och se en okänd människa i ögonen.

Jag försöker öva mig på att bli bättre på det här, men det är inte helt enkelt avklarat. Om jag inte får gensvar direkt har jag lätt att ge upp. Och det är klart att det är rätt svårt att få ögonkontakt alla gånger eftersom de flesta andra människor (i alla fall i de länder jag bott, Sverige och Finland) också tycker det är obekvämt.

Sedan finns det en hel del undantag. Under alla de år som jag gått och sänkt blicken så har det men jämna mellanrum kommit människor som liksom lyft upp min blick igen. Jag fattar inte hur de vågat eller orkat? Hur pallar man gång på gång tränga sig på hos någon som med tydligt kroppsspråk avvisar all form av samröre med andra människor? För innerst inne HAR jag ju velat ha kontakt, och jag har varit så tacksam varje gång någon brutit sig igenom alla mina lager och avslöjat mig. Att jag egentligen inte är dryg eller arg, jag är bara rädd att vända mig utåt. Att inte duga. Passa in. Bli missförstådd.

För så har det varit. Många gånger när jag vistas i grupper där jag tagit mod till mig och vågat vara mig själv med allt vad det innebär har jag ofta fått höra att jag är konstig. Rolig, men ändå konstig. För mycket. Lite för märklig. Inte riktigt normal (alltid med tillägget ”men ändå härlig!”). Folk har tyvärr – jag tror absolut inte det varit av illvilja, snarare av rädsla –  skrattat åt mig, inte med mig.

Men när du är ett barn eller tonåring vill du inte vara märklig eller konstig. Du vill vara accepterad och omtyckt för den du är.

Och jag har försökt. Gudarna ska veta att jag försökt vara på andra sätt och försökt anpassa mig, till olika kompisgäng och fotbollslag och pojkvänner och lärare.

För drygt tre år sedan bröt jag ihop fullständigt en kväll för att jag hade en sådan stark ensamhetskänsla: finns det verkligen INGEN som är som jag? Måste jag när jag försöker vara mig själv fullt ut alltid ses på som att det är något udda (”men ändå härligt!”)? Varför är inte alla som jag i stället?

När jag ser på det klart i dag så finns det en plats där jag alltid tillåtit mig att vara mig själv. Den platsen är jobbet. Där har jag vänt mina egenheter till det som gör mig unik som skribent. Jag har aldrig åkt ut och gjort reportage eller intervjuer och sedan kommit tillbaka och försökt göra dem så som alla andra gör dem. Jag har gjort mina jobb på mitt sätt. Och det har alltid funkat. Det har säkerligen varit lite udda eller konstigt, men då har det också stuckit ut och varit JAG. Jag har sällan tvivlat på mina kunskaper som skribent. Jag vet att jag är bra.

I en blogg kan jag vara öppen med i princip allting. Jag kan skriva om bröstoperationer och fruktansvärt jobbiga saker som depression och ätstörningar för jag är så utlämnande som person. I verkliga livet har jag svårare att stega ut på gatan och vara så här öppen för det anses som väldigt märkligt. Tyvärr. Även om det är fullt mänskliga saker som rör LIVET.

Men jag ska våga mer i verkligheten också. Jag ska se människor i ögonen och jag ska inte vara någonting annat än bara jag. 

Jag hoppas att ni också gör det. Om vi alla är oss själva helt och fullt och vågar visa våra egenheter så tror jag att det plötsligt kommer bli uppenbart hur lika vi alla är.

Då är det ingen som behöver känna sig ensam eller konstig längre.

För lite över två år sedan hade jag en personlig tränare. Han heter Mikael Hollsten och det är han som ligger bakom varumärket Aldrig vila och han är också gladiator i TV4.

Han är eventuellt den människa jag träffat som pratar mest (i hård konkurrens med min lillebror Jannik).

Han är också väldigt inspirerande med sitt prat, för hans kreativitet liksom KOKAR i hjärnan. Han har också ett imponerande driv i det han gör. Han får en idé och ser till att göra den verklig.

När vi tränade ihop var mådde jag fortfarande rätt dåligt och var dessutom avtrubbad av antidepressiva tabletter.

Mikael däremot, han gick runt mellan maskinerna på Sats Medborgarplatsen och sa: Jag har så mycket idéer nu!!! Det är kaos i huvudet!!

Jag visste vad han menade, för jag hade varit exakt likadan. Jag kom ihåg känslan, men jag kunde inte fatta hur det någonsin skulle röra på sig så där i min hjärna igen. Jag längtade och ville och önskade, men det var helt tyst i huvudet. Jag hade så det räckte till att blogga och hitta på idéer till krönikor, men sedan tog det stopp. Och jag vet att många anser det vara rätt kreativt, men för mig som förut hade haft ett ständigt jävla rinnande flöde av idéer och bilder i huvudet så var det inte mycket att hosta upp.

I dag är jag äntligen tillbaka i den där känslan. Jag är mitt i den i dag. Det är kaos i huvudet, jag vill skriva böcker och starta nischade kaféer och jag vill ringa upp människor och berätta om mina idéer och fan, jag vill köpa ett jävla skjul och renovera om det från grunden bara för att få se mina idéer verkliggöras. Det finns så många olika saker jag vill hinna med att göra och skapa att jag på allvar har börjat oroa mig för att jag inte kommer att hinna med alltihop före jag dör.

ÄNTLI-JÄVLA-GEN! 

Se bara på vad Micke byggt upp på de här drygt två åren tillsammans med sin fruktansvärt kunniga, intelligenta och pålästa fru Emelie. Vad fan, de har designat kläder och släppt kosttillskott och filmar och podcastar och bloggar och utmaningar hit och dit. De har flyttat till LA och lever vad det verkar en jävla drömtillvaro. Fy fan vad glad jag är för det, att han inte bara går omkring och dräller och pratar om att det är massvis med idéer i huvudet – utan att han agerat. Att han har visat så tydligt, för mig och så många andra, att det bara är att sätta igång och satsa fullt ut på det man tror på.

Och SOM jag är glad för att min hjärna är på banan igen. Tack gode Gud, eller vem det nu är som styr och ställer där uppe. Tack tack tack!

Jag vet inte hur många bråk som slutat upp med att jag sitter och säger ”men då ska vi kanske inte vara tillsammans längre”. Jag är SÅ FÖRBANNAT trött på den där jävla sägningen.

För grejen är så här: Jag vill inte alls göra slut! Jag vill att vi ska vara tillsammans i all evighet och skaffa huslån och renoveringsprojekt och ordna oss ett timeshareboende i Alicante på äldre dagar.

Jag säger bara ”men då ska vi kanske inte vara tillsammans längre” för att jag är rädd. Och i den rädslan tror jag att mitt ”hot” ska framkalla den motsatta effekten:

– Nej, vad säger du!? Är du galen? Vi kan inte göra slut! Jag klarar mig inte utan dig, du är det bästa jag vet, snälla sig inte så där jag älskar dig!

Av erfarenhet VET jag att det inte har den effekten. Tvärtom river det upp sår i relationen som är svåra att läka. Men det är så lätt att häva ur sig saker när känslorna rusar i kroppen. Jag har blivit lite bättre med åren. För mig har det handlat om att inse att det som sägs i bråk aldrig kan tas tillbaka och att det är ord som sårar den andra personen precis lika mycket även om det för stunden är kaos inne i mig. Och om jag kan säga riktigt hemska och elaka saker den här gången, vad kan jag då tillåta mig själv att häva ur mig nästa gång vi bråkar?

Jag vill ju inte såra. Jag vill ju älska!

Jag lever och lär och blir bättre och bättre på att lyssna på min kropp. Det är inte helt enkelt när jag länge struntat totalt i vad den har att säga förrän jag har haft så väldigt ont eller varit totalt utmattad.

Jag lyssnar in min kropp väldigt mycket när jag yogar. Jag känner av var jag är stel, hur det känns i mina muskler och leder och jag kan snabbt avgöra om jag har lätt eller svårt att komma ner i varv.

Men det finns andra gånger om dagarna då jag skiter totalt i att känna in min kropp. Ett tillfälle är när jag äter. Det är som att min hjärna slår på autopilot. Jag VET att man ska tugga långsamt, sätta ner besticken mellan varven och känna smakerna och dofterna hit och dit.

Men när jag får mat framför mig på bordet så kopplas allt sånt bort. Jag bara tuggar och sväljer snabbt och glufsigt som något annat djur som är rädd att flocken ska komma och sno maten av mig. Jag har fuckat upp mina mättnadssignaler så jag knappt vet hur de känns när det är nog. Jag vet bara när det är riktigt jäkla fullpackat. Jag vet flera gånger som jag ätit och ganska snabbt av någon orsak fått småont i magen och ändå fortsatt äta. Jag vet också att jag hundratals gånger fått ont i magen strax efter jag har ätit men liksom tryckt undan det onda i stället för att fundera igenom och analysera vad det kan ha varit som gjorde att jag fick ont.

Inte nog med det här: jag kan – mer sällan nu för tiden dock – bli frustrerad och ARG på Christian för att han allt som oftast följer sina mättnadssignaler. Vissa morgnar sitter han vid frukostbordet och får knappt i sig mer än en halv macka och det här provocerar mig oerhört! Varför kan han inte äta en ordentlig frukost som en vanlig människa? Vad fan är problemet? Ät människa!

Att få bukt med mina problem är inte helt rätt, men en lösning är mindful eating. Om någon månad ska jag ägna tre veckor åt att testa mindful eating för Wellness och skriva ett reportage om det. Men fram till dess förmodar jag att jag fortsätter kasta in..

Livet har lugnat ner sig. Sedan jag började frilansa och Christian började jobba 9-17 så är det väldigt, väldigt lugnt här hemma. När vi träffades jobbade han nattskift och jag började 7 på morgonen.

I och med det här har morgonen blivit en tid att umgås. Det hade jag aldrig trott. Vardagsmorgon för mig har alltid, alltid varit stress. Vilja skjuta ihjäl någon när klockan ringer, snooza, äta frukost på tre minuter, duscha, klä på mig, i väg.

I morse vaknade vi 06 och var pigga! Christian och jag hann springa en varsin kort runda, varefter vi hann äta frukost tillsammans i lugn och ro. Sedan åkte han på jobb vid 08.30.

En jävla drömtillvaro ju.

Det är helt underbart med hund. Hundar är så enkla att kommunicera med bara man fattar knixen, mycket enklare och rakare än människor. Jag var väldigt ängslig innan det här hundskafferiet, så jag tänkte att jag skulle göra en liten lista om du också går och velar fram och tillbaka. Nu har vi haft Stoffe i snart två månader och här är några rader om hur det har varit för mig/oss.

– Först och främst, om någon undrar: Stoffe är en fem månader gammal Griffon bruxellois. 

– Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är rätt låst. Första gången jag lämnade honom ensam för att kunna gå till affären och handla (det tar 20 minuter) var i torsdags. Ska jag åka iväg och göra en intervju/ett reportage så måste det vara på premisserna att han kan följa med. Hittills har han fått det, men det är ju inte ultimat.

– Det kostar! Vi ska åka till Åland över påsken och bara ett hundpass kostar 1000 kronor, plus 180 kronor för en avmaskning som ska göras inför varje resa. Hundförsäkringen kostar, maten kostar, leksaker och kläder (hans valppäls är fortfarande så fjunig att han inte kan hålla sig varm för egen maskin).

– Det kan alltid uppstå komplikationer som innebär extrakostnader. Förmodligen, det går inte att avgöra helt säkert riktigt än, så är Stoffe kryptorchid (har bara en testikel) vilket innebär att det kostar en hel del extra att kastrera honom (vilket vår veterinär rekommenderar eftersom cancerrisken ökar).  Det här visste vi när vi köpte honom, men det kan ju också uppstå andra saker. Som till exempel en kompis hund som visade sig vara allergisk mot kvalster.

– Gå en valpkurs! Jag har levt med ouppfostrade hundar och jag lovar, du vill inte göra det! Att ständigt gå och vara irriterad och frustrerad för att du inte förstår dig på hunden och att den inte förstår sig på dig är fruktansvärt. Det är det som gör hela skillnaden om det är kul att ha hund eller inte. Det kostar att gå kurs, speciellt här i Stockholm är priserna skyhöga (jag betalade 1700 kronor) men det är ändå värt varenda krona.

– Jag tycker Stockholm är fantastiskt när det kommer till att välkomna hundar. Flera vanliga kaféer och restauranger tar glatt emot hundbesök. Men sedan är det ju det svåra med att bara springa och handla något. Jag vill absolut inte lämna Stoffe utanför affären. Jag har ingen kontroll på vad som händer honom och skulle någon få för sig att trava i väg med honom så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Det innebär också att jag aldrig kan kila in på pressbyrån eller svänga förbi Ica.

Så till fördelarna: När jag väl sitter här med min hundvalp så spelar ingen av punkterna ovan någon roll. Jag förmodar att jag är förblindad av kärlek, men jag anpassar mig gladeligen mitt liv och min ekonomi efter honom.

Han förgyller mina dagar. Han är rolig, snäll, gosig och lättlärd. Han är verkligen, verkligen den bästa valpen vi kunde få (jag antar att det är så precis exakt så varenda hundägare resonerar). Men på riktigt. Jag skulle hugga av både den ena och den andra kroppsdelen för honom. Älskade hund.

Det hände saker i helgen som gjorde att jag föll tillbaka. Ner i det svarta. Ner i all meningslöshet, maktlöshet. Jag har gråtit och jag har ömkat mig själv för att det aldrig bara kan få vara bra. Jag har dragit upp gammal skit och ältat det på nytt. Jag sov bort flera timmar i går för att jag inte orkade vara vaken. Jag vaknade som förr med värk i lederna och stelhet i kroppen.

Inte nog med det. Jag har varit omöjlig att ha att göra med. Jag har krävt massor av Christian, bett om uppmärksamhet och kärlek, men när jag har fått det har jag bara snäst att han inte förstår, att han aldrig kan förstå för han har inte upplevt och känt allt jag har upplevt och känt i mitt liv.

För bara några timmar sedan satt vi och åt frukost. Jag satt med mina gråtsvullna ögon och stirrade ner i golvet och tuggade på en gammal smörgås. Han försökte flera gånger att prata och hjälpa, men jag bara slog ner hans försök för jag visste inte vad jag ville ha för hjälp. Jag kände mig så outgrundligt ledsen och irriterad och arg på samma gång. Samtidigt som jag ville ha all kärlek i världen så ville jag kasta ur mig all ilska och sorg över honom för att han aldrig kommer kunna ge mig så mycket som jag skulle behöva. Det var väldigt orättvist för mina negativa känslor har ingenting med honom att göra. Det är bara han som råkar sitta där mitt emot. Jag vill straffa honom för att jag mår dåligt, jag ger honom dåligt samvete och bråkar bara för att jag inte vet vart min ilska och sorg ska ta vägen. För att det finns ett tomt djupt svart hål inom mig.

Nu har jag ägnat tre timmar åt att fokusera om. Jag ser det som mental träning. Jag måste lära mig komma över de här djupa svackorna annars blir jag kvar där nere. Jag har mediterat och listat upp vad som egentligen är jag och vad som just nu bara är all skit jag ältar och därmed får mig att känna mig eländig.

Det jag innerst inne vill och längtar efter är att få känna glädje, ork, lust och kärlek. Det är kärnan. Jag är stark, inte skör. Varsamt måste jag komma ur det dåliga och tillbaka till det positiva igen. Det är bara därifrån jag kan se klart och ta vettiga beslut.

Den här träningen är så viktig, för hittar jag inte mitt sätt att hantera det svarta så blir jag kvar där nere. Uppåt är enda vägen.

Jag minns fredagar när jag var yngre. Speciellt minns jag det nu när det är vårigt i luften och skolsken ute. När det doftar våt jord och asfalten är torr. Hur jag gick ut genom de tunga portarna i gymnasiet, hörde dem smälla igen bakom mig och kastade mig på cykeln och cyklade så snabbt att det kändes pirrigt i magen samtidigt som jag log mitt allra största leende. 

Det här varade i några minuter. Sedan kom jag på mig själv med att vara barnslig, och då cyklade jag långsammare och mer värdigt hemåt, men med samma bubblande känsla inombords. Ett hav av ledig tid bredde ut sig framför mig. Två morgnar då ingen jävla klocka skulle förstöra den härliga sömnen. Det vankades fester där kanske någon kille jag var väldigt intresserad av skulle vara.

I och med att jag har mått dåligt så länge har jag sakta men säkert dödat alla sådana här underbara känslor: lust, förväntan, glädje. Jag har med tiden skapat en väldigt snäv ram kring hur jag tillåter mig att vara. Jag får inte visa för starka glädjeyttringar, för det innebär att jag tappar kontrollen och då blir jag sårbar. Jag får inte se fram emot någonting för det innebär också att jag kommer att bli besviken. Min värld har dessutom varit alldeles för mörk och sorgsen för att jag ska förmå mig cykla snabbt, snabbt och känna pirr i magen.

Sakta men säkert, väldigt varsamt, försöker jag ta mig tillbaka. Jag gör känslomeditationer nu, vilket innebär att jag försöker skapa så mycket positiva känslor i kroppen som möjligt. Målet är att våga känna helt och fullt igen. Jag gör det genom bilder, för andra är det kanske lättare med färger eller former.

I morse spelade jag upp den här lilla filmen i mitt huvud med hur jag gick ut från skolan och cyklade snabbt, snabbt. Men nu tillät jag mig själv att le och känna glädjen fullt ut, inte komma på mig själv med att vara barnslig, bara känna de positiva känslorna fylla varenda cell i min kropp, strunta fullständigt i om någon såg och vad den personen i så fall skulle tänka eller tycka.

Och när jag gjort det några minuter så föll det tårar ner för kinderna för jag inser hur jävla mycket jag tyglat mig själv, hur jag byggt upp en negativ och stram tillvaro, när glädjen egentligen funnits där, någonstans inne i mig, hela tiden. Och den är helt obegränsad. Det är bara jag själv som kapslat in den.