Jag försöker göra tacksamhetsövningar varje dag.

Det är inga konstigheter och tar inte en massa tid, men jag tycker att det gör underverk för hur jag ser på tillvaron. Varje kväll så väljer jag ut fem grejer från dagen som jag är tacksam över och varför. Det kan vara hur små grejer som helst. Till exempel att du orkat dammsuga, eller sett till att dricka tillräckligt med vatten. Eller att du är frisk. Det viktiga här är att inte bara rabbla sakerna för att få det undanstökat utan också att ta någon sekund och faktiskt låta dig KÄNNA dig tacksam.

Något som också gör väldigt mycket, som man bara kan smyga in i vardagen lite hastigt är att le mot dig själv varje gång du ser dig i spegeln. I början känns det fruktansvärt fånigt och det ser nästan krampaktigt ut, men efter ett tag kommer det att bli mycket mer naturligt och få dig på ett bättre humör. Av bara en sådan liten sak!

En annan sak som jag är lite sämre på, men som piggar upp vardagen är att lämna små glada meddelanden till dig själv på ställen som annars kanske inte är så där helfestliga. Det står till exempel ”livet är en fest” på mobilen när larmet går igång på morgonen. På en av mina väskor har jag fäst en säkerhetsnål med en tygbit som det står Smile på som jag fick av en vän för flera år sedan. Du kan ju hitta på lite vad som helst, skriva en lapp till dig själv som du sätter på tandborsten eller skriva ett motiverande citat på en post-it och sätta den på mjölken i kylskåpet? Se till att alltid omge dig med små saker som kan muntra upp, byt bakgrundsbild på datorn och på telefonen om du inte redan har någon som gör dig glad.

Sedan jag började blogga har några fina människor hört av sig och frågat lite trevande om det här med yoga. Jag tycker det är jättehärligt och jag älskar verkligen att kunna hjälpa till och svara på frågor (så det är fritt fram att mejla hur mycket som helst!).

Det största hindret för många är att våga sig in på klasserna. Det verkar vara ett gigantiskt kliv att ta in i yogasalen för första gången. Och jag fattar det. För jag är precis likadan. Jag sätter ofta hinder i huvudet för mig själv för att jag är så övertygad om att en massa andra personer redan är så bra på saker och ting så jag behöver inte ens försöka. För om jag skulle försöka så hade väl ändå bara människor skrattat åt mig. Jag har tre saker jag verkligen skulle vilja göra nu. Jag skulle vilja utbilda mig till yogalärare och till hundinstruktör och åka på en riktig meditationsresa till Indien. Det kryper i hela kroppen av glädje och entusiasm när jag tänker på de här tre sakerna.

Men hittills har jag inte tagit tag i att förverkliga någonting. Lite handlar det förstås om ekonomi och så, men största delen handlar om rädsla. För tänk om det visar sig att jag är urusel, att jag egentligen inte kunde någonting. Jag känner mig till och med löjlig som skriver om de här drömmarna, för det fattar väl ALLA som läser den här bloggen att jag inte kan bli yogalärare eller hundinstruktör. Jag har redan fått en av mina drömmar uppfyllda och det är att få frilansa så jag kan väl ta och nöja mig där?

Åh gud vad sjukt och ledsamt det är med rädsla!

Jag lovar nu dyrt och heligt att jag ska ta tag i en av dessa tre grejer före sommaren. Om någon som läser kanske också har någon oförverkligad dröm att deala med under året så är det bara att kommentera så ska jag försöka uppmuntra allt vad det går! Det är dags nu!

Ibland ilar det till av panik över att jag i dessa rätt ansträngda ekonomiska tider, som det är att starta upp ett eget företag, har bokat en resa till New York i maj.

Men, å andra: vad fan. Jag kan inte sitta och ångra en (ogjord) resa.

Första gången jag åkte till New york hade jag inte några förväntningar över huvud taget. Jag var så bändig på den tiden och var inte alls så pigg på att åka dit ”precis alla andra åker”.

Jag hade så fel. Det var förstås fantastiskt. Där och då vet jag inte om jag älskade precis exakt varenda sekund (jag hade förmodligen en massa ångest och sånt), men så här i efterhand så är det en av de bästa veckorna i mitt liv.

Här är två av ganska många videos vi filmade på vår alldeles egna youtubekanal. Malin har förstås det övergripande tv-ansvaret (sedan blev hon också med egna program på Expressen). Jävlar vilka goa tider.

Jag har massor av dåliga sidor i min personlighet. Jag skulle förstås önska att jag vore uteslutande öppen, inte fördomsfull, generös, tolerant och allt sånt där. Så är det inte. Eftersom jag är mänsklig har jag alla möjliga olika sidor i mig. Främst är jag dömande och avundsjuk. 

Det här har till exempel hänt: jag har gått in på Facebook. Sett att en människa postat en bild på ett hus han/hon köpt. Här önskar jag att jag verkligen kunde känna uteslutande glädje. I stället blir jag stingslig, stänger ner Facebook och bestämmer mig för att jag ska sluta med trams som sociala medier.

Varför? För att jag är avundsjuk. Ja! Det är så enkelt och enfaldigt! Jag vill också köpa ett hus. Jag vill också ha en egen gård att kunna springa ut på på morgonen!

Jag skäms så mycket över de här negativa känslorna att jag trycker undan dem och i stället ska jag ”sluta med Facebook”.  Det är ju inte direkt Facebooks fel att jag känner mig avundsjuk.

Problemet är att när jag inte låter mig känna de här negativa känslorna kommer jag aldrig att kunna acceptera att de finns där. För det är ju så: de här negativa känslorna kommer inte bara att hastigt och lustigt försvinna för att jag låtsas att de inte finns. De kommer ligga där och mola och göra mitt liv mer bittert. Jag måste tillåta dem för att kunna gå vidare.

Så det här försöker jag nu jobba med. Jag gör det med hjälp av den här boken som jag lånat av min mamma. Den innehåller en hel drös med övningar som går ut på att visualisera olika saker, så tycker du att sånt är flummigt eller konstigt så ska du hoppa över den. Men för mig är visualisering väldigt starkt och användbart.

Jag läste någon krönika för ett tag sen som hette typ ”saker du inte ska berätta för utomstående om yoga”.

En av punkterna var att man inte ska berätta att vissa gråter i savasana (den avslutande vilan på ett pass). Detta skulle då vara för att många redan anser yoga vara flummigt och får människor då veta att folk ligger och bölar så kommer det bara späda på fördomarna om hur märkligt det är.

Jag vet inte riktigt jag, jag har längtat mycket efter att gråta de senaste åren. Jag gråter väldigt sällan.

I går gick jag på min första vanliga yogaklass på flera månader. Jag ska gå regelbundet nu varje torsdag fram till midsommar. För mig är det en ny lärare som verkligen är helt fantastisk (tack igen Anna!). Hon gör det så lätt att släppa taget om precis allting utanför och bara vara med andningen och i känslan i kroppen. Att inte bli fast uppe i huvudet med alla malande tankar.

När det var dags för savasana kände jag så fruktansvärt mycket: värme, kärlek och lugn. Det var som att mitt hjärta var vidöppet. Och jag kände mig så trygg. Som ett litet barn som ligger nerbäddad mellan sina föräldrar i en varm säng. I allt det här känslovirrvarret så rann ett par små tårar längs kinderna. Det var inget märkligt, snarare tvärtom. Jag har inte känt mig så mänsklig på länge.

Carpe diem är ett utslitet och hånat uttryck. I takt med att det blev kylskåpsmagneter, prydnadsskyltar och tatueringar och trycktes precis över-över-över-allt så har ordet tappat sin innebörd. Carpe diem står inte längre för någonting fint, i de allra flesta fall används det i nedsättande eller ironisk ton, någon pratar om att ”fånga dagen” (hö, hö). Det är ett uttryck som är fruktansvärt svårt att ta på allvar.

Det är synd. För att fånga dagen är sannerligen inget vi borde distansera oss ifrån, tvärtom. Folk mår överlag rätt kasst i dag, många är stressade, mår psykiskt dåligt, lider av dålig självkänsla.

ALLA skulle må bra av att ta budskapet till sig. Och då menar jag INTE att man måste trava iväg och köpa en kylskåpsmagnet, utan att faktiskt börja leva mer nu. 

Jag själv och många, många människor jag träffat har en tendens att tro att livet väntar precis runt hörnet. Bara det blir lördagskväll så ska det bli roligt. Bara vi har råd att flytta till en lite större lägenhet så kommer allt att bli bra. Bara jag träffar en kille som är si och så. Bara jag kommer i de där smaljeansen. Bara jag slipper jobba på det här jävla skitjobbet.

PÅ RIKTIGT!? Livet svischar förbi medan du och jag håller på och lägger vår energi och kraft på det som ska göra våra liv perfekta och fulländande. Hur länge ska vi jaga? När ska det vara nog? När vi är 80? 90? När vi är döda? Frågorna upprepas i nästan varenda bok jag läser. Och ja, det är självhjälpsböcker. Och JA jag går i försvarsställning för att jag tyvärr känner att det behövs. För att självhjälpsböcker rackas ner på på samma sätt som uttrycket cape diem. Att vilja må bra är inte okej! Att håna människor som vill må bra – det är okej!

Men medan vi har fullt upp med att göra oss roliga över cape diem-budskap och samtidigt flåsar efter mer pengar och mer kärlek så tickar sekunder och minuterna och timmarna i det här jordelivet nedåt.

Även om jag tänker på det rätt sällan så har det levts jävligt många liv här före mitt. Och de har själva valt hur de levt mellan födseln och döden. Har de uppskattat de små sakerna precis i stunden eller har de hetsat efter någonting större och bättre? Har de sett tusentals soluppgångar och solnedgångar? Har de vågat älska fullt ut? Har de suttit närvarande och lyssnat när människorna de brytt sig om haft någonting att berätta? Har de tagit vara på livet medan det pågick?

Kanske, jag har förstås inget facit att hänvisa till, men kanske.

Kanske är det så att carpe diem:are får stå ut med bli förlöjligade under livets gång.

Men i slutändan kan det mycket väl vara så att det är vi som försökte som haft det allra härligast.

Det är alltid lite stolpigt att publicera krönikor i en blogg tycker jag, men den här tyckte jag passade väldigt bra här! Jag postar annars alla mina krönikor och andra artiklar på mina facebooksida som du hittar här (om du gillar sånt jag skriver och så. Allra mest länkar jag dock till inlägg i bloggen).

Krönikan är skriven till den här artikeln om ett par som varit gifta i 30 år, gått isär, men sedan insett att de ändå vill leva ihop. Så här kommer min text i alla fulla fall:

Varje längre relation mår bra av en paus.

Om jag fick bestämma skulle avbrottet ske varje dag. 
Att äktenskap går i stå efter ett gäng år är nog snarare regel än undantag.

Människor håller ihop av en massa olika anledningar: för barnen, för ekonomin, av rädsla för en ensam tillvaro och för att det ses som ett misslyckande att skiljas.

Färre är de som håller ihop år ut och år in för att de älskar varandra innerligt och helt enkelt gör varandra till lyckligare människor.

Kalla mig ung.

Kalla mig dum.

Kalla mig precis vad ni vill.

Men jag blev inte satt på den här jorden för att vara i en halvtaskig relation. Jag blev heller inte satt på den här jorden för att hålla ut i ett knastertorrt äkenskap för mina barns skull.

Jag kräver mer än så.

Jag vill bli älskad och sedd av den människa jag lever med. Inte bara en lördagskväll när det är halvskumt i hallen och jag står där i festklänning och läppstift. Inte bara när jag har städat, lagt barnen, svängt ihop en väldoftande risotto och köpt vin. Jag vill bli älskad och sedd varje dag.

Just det. VARJE DAG. För många låter det här säkert som rent och skärt vansinne – varje dag!?

Jag vet. Jag vet att det kommer att krävas jobb från både min och min partners sida. Det förutsätter definitivt att den människan jag ska leva med är villig att lägga ner allt det jobbet. För jag vill att vi ska kunna välja varandra varje dag.

Det är en kärleksrelation är för mig.

För mig är inte en kärleksrelation att ta varandra förgivet.

I så fall kan jag lika bra vara singel och lägga min kraft och energi på egna projekt och intressen, hellre än att investera den i ilska och frustration över en partner som inte verkar bry sig nämnvärt.

Det är fint att människor separerar och sedan upptäcker vad de gått miste om.

Det är fantastiskt att de vill förändras och försöka hitta tillbaka.

Men de här justeringarna ska inte ske efter tio, tjugo eller trettio år.

De bör ske varje dag.

Mitt absolut största breakthrough när det kommer till personlig utveckling var när jag insåg att jag har ett ego.

För mig blev det smärtsamt tydligt när en kursledare bad oss sitta tysta i tio minuter och bara lyssna på vad tankarna hade att säga. Det var min mamma som hade skickat iväg mig på kursen och jag var fortfarande rätt avigt och skeptiskt inställd till ALLT vad personlig utveckling heter.

Sådana här tankar dök upp i mitt huvud:

– Det är är så jävla flummigt. Gud tänk om alla människor jag känner visste att jag sitter här och ska lyssna av mina egna tankar, haha, fan vad pinsamt. Usch, det här är ju faktiskt inte normalt. Tycker alla andra människor i det här rummet att det här är vettigt eller? Äh, de är väl säkert så hjärntvättade av sådan här skit så att de har slutat ifrågasätta saker och ting. 

Jag insåg där och då att det här måste få ett slut. Det här var ju fruktansvärda tankar. Det enda jag hade blivit ombedd att göra var att sitta en stund och bara lyssna – och den här dyngan var vad som dök upp! Det här var ju en rädd, orolig och osäker människas tankegångar! En fladdrig ängslig stackare. Och inte nog med att jag var livrädd för vad utomstående människor skulle tycka och tänka, jag gick också så långt att jag dömde ut de andra människorna i rummet trots att jag inte visste ett skit om dem.

Jag började sakteligen också förstå att det här EGENTLIGEN inte var jag. Det här var alla mina rädslor. Alla rädslor för att vara konstig och inte duga till i andras ögon. Kalla det egot eller vad som helst.

Genom att bli medveten om mina rädslor kunde jag också börja skala bort dem. Och där innerst inne – där fanns jag. Min längtan efter att må bra, känna kraft, energi och glädje, att älska och bli älskad, att våga.

Och jag har märkt att handlar jag utifrån det, mitt innersta jag, då blir livet väldigt enkelt och lustfyllt att leva.

Träning är bra för kroppen. Det är bara så. Ändå ligger man där i soffan och dumstirrar på mobilen i hopp om att motivationen bara ska trilla över den. Jag har ett gäng knep som jag brukar använda som oftast funkar. Funkar de inte så brukar jag bara behöva inse att det verkligen inte var en träningsdag.

1. Gå och klä på dig träningskläderna. Det är absolut inte jobbigt. Men har du väl träningskläderna på dig känns det jättejättedumt att kasta dig tillbaka ner i soffan igen. Tänk att kläderna är din superhjältedräkt. Bara du får på dig kan du bevisa för dig själv att du kan långt mycket mer än vad du trodde att du kunde.

2. Fixa ihop en bra playlist. Ös in med alla låtar du någonsin kan minnas att du tyckt om. Har jag en sprojlansny playlist kan jag liksom inte låta bli att snöra på mig skorna och springa en sväng.

3. Gör bara så mycket du orkar. Har du en tröttdag och det känns som att ett tjockt svart täcke rasat ner över huvudet på dig så ge träningen åtminstone 10 minuter. Det är typ ingenting. Känns det fortfarande lika jävligt efter 10 minuter så är det ju bara att lägga av, känns det lite bättre kan du kanske fortsätta 10 till. Jag har träningsappen tabata (som är gratis) och brukar göra åtminstone två tabator om jag känner att jag absolut inte orkar med någonting annat den dagen.

4. Tänk på träningen kvällen innan. När jag styrketränade mycket så brukade jag spela upp mina pass i huvudet. Jag bestämde vilka övningar jag skulle göra och planerade hur mycket vikt jag skulle lägga på.

5. Hitta det du gillar. På riktigt. Tycker du inte att det är kul att gå till gymmet och slita i vikter så ska du inte göra det. Det finns ungefär en miljon andra sätt att träna på. Gå med i ett innebandylag eller börja dansa zumba istället. Hittar du det som verkligen passar sig kommer du automatiskt känna dig motiverad. På mig brukar det pirra i magen av glädje och förväntan när jag ska på ett yogapass.

6. Under en period när jag gick mycket morgonpromenader brukade jag sova i träningskläderna. Inte allt förstås, men jag brukade i alla fall ha sport-bh och linne på mig. Sedan placerade jag resten av kläderna precis vid sängkanten för att göra det så enkelt som möjligt att komma iväg.

7. Om du verkligen inte orkar träna, tänk i alla fall på att träna. När du ligger där i soffan, fantisera om hur det känns när du springer snabbt, hur fri du känner dig, hur du blir varm i hela kroppen, hur frisk luften du drar ner i dina lungor känns. Tänk på din kropp. Först och främst: den är skapad så att du kan röra på dig. Bara det är ju hela jävla fantastiskt. Kroppen orkar så jävla mycket. Oftast är det hjärnan som fått för sig det ena och det andra om vad vi inte kan eller vågar. Du kan!

Jag fick nys om den märkligaste av sajter i går.

Tror fortfarande att det är ett skämt. Men jag hoppas inte. 

After the rapture pet care är en kvinna som för YNKA 10 dollar ser till att ditt husdjur hamnar hos volontärer (ateister eller personer med andra religioner än kristendomen) den dagen Jesus kommer för att hämta alla kristna till himlen. För du vill ju inte att ditt djur ska bli ensamt då, eller hur?

Som alla trovärdiga företag har hon också en webbshop där man kan köpa olika gears som informerar omvärlden att man är en förutseende människa som har ordnat det för sitt älskade husdjur. Du kan köpa muggar, väskor, hoodies, bilklistermärken, laptopskydd, smycken och mycket – MYCKET – annat med After the rapture pet cares logotyp.

När jag läst på om det här har det tydligen funnits en man som haft en liknande hemsida (Eternal Earth-Bound Pets) men gått ut och berättat att det varit en bluff. Vad jag lyckats hitta har dock inte den här kvinnan (Sharon Moss) yppat någonting om att det här skulle vara någonting annat än serious business.