Jag minns när en klasskompis i lågstadiet kom till skolan en dag med andan i halsen med en helt ny insikt.

– Jag kanske inte ser världen i samma färger som du. På det sättet jag ser att gräset är grönt så kanske du ser det i den färgen som är lila för mig. Fast för dig ÄR det grönt.

Det var ju mindfuck deluxe. Vi var totalt blown away. Och vi utvecklade det där i all evinnerlighet.

– Tänk om hamburgare smakar för dig som råa sniglar gör för mig? Tänk om havet egentligen är gult för dig, fast du tror att det är blått såsom blått är för mig.

Det var en liten smak av att världen kanske bara fanns i våra huvuden. Kanske var allting bara vår egen upplevelse.

Jag har aldrig, tror jag, haft en regelrätt panikångestattack. Däremot har jag haft overklighetskänslor nästan en hel sommar. Overklighetskänslor är väl annars, som jag förstått det, ett slags förstadie till panikångestattacker. Jag gick en hel sommar och tittade misstänksamt på människor för jag hade liksom ingen aning. Var det jag upplevde bara i mitt huvud eller fanns det i allas huvuden? Höll jag på att bli sinnessjuk eller var det här någon unik upplevelse, hade jag bara hamnat i ett stadie mellan verklighet och någonting annat?

Jag var så ledsen då, den sommaren. Allt var så mörkt. Det var samma sommar som jag i slutet fick antidepressiva tabletter och det hjälpte inte till en början. Men psykiatern ökade dosen och berättade att så som jag mådde, så skulle ingen må. Så plötslig kickade det in. Och jag KÄNDE för första gången på länge, länge. Jag kände sensommarsolen mot huden och jag såg att träden var intensivt gröna och jag såg kärlek i varenda människa jag mötte. Jag ville simma och springa, hjula och hoppa och titta människor djupt i ögonen. Min pojkvän som jag nyss hade träffat blev tvungen att säga åt mig på skarpen för han fick sådan panik. Jag älskade så mycket. Kanske för mycket. ”Du är ganska intensiv nu, jag tycker jättemycket om dig, men jag är inte riktigt säker på att jag tycker om dig lika mycket som du tycker om mig”. Jag grät för jag blev så ledsen men jag skrattade efter bara en liten stund för vad fan. Livet pågick ju. Jag hade inte tid att grina bort en ljummen sommarkväll. Dessutom tyckte han om mig, jag visste ju det. Det var bara det att jag var lite … extra allt.

Jag lät Christian titta på det här klippet med Russell Brand som jag tipsade om i går. Han slog fast direkt att han balanserar på gränsen till att flippa, eventuellt har han redan gjort det.

Jag tror så klart inte det, för jag har känt det Russell Brand känner. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna uttrycka det lika koncist och snabbt som honom, men jag har känt det där. Frustrationen, jag känner den rätt ofta, över att saker fortfarande pågår. Att vi tillåter saker som är helt jävla åt helvete fortsätta. För honom är det större saker det handlar om: varför låter vi halva jorden svälta bara för att vi ska ha det bra? Varför är de stora ledarna i världen tomma i blicken?

Det är stora ord och det är så förbannat, frustrerande med stora ord, för de smälter så lätt bara ner till såsiga klyschor.

Jag kan känna de stora sakerna också, men jag känner mest för det som ligger närmare. Varför jobbar människor halvt om halvt ihjäl sig? Varför stannar de kvar i usla relationer? Varför fortsätter reklamindustrin se ut som den gör? Varför köper vi barbiedockor till flickor? Varför är folk inte bara snälla? Varför avisar folk saker som klyschor när det är viktiga saker som bör tas på allvar? Varför har vi byggt upp en samhällsmodell, en ”mall”, som uppenbarligen inte fungerar och får människor att må dåligt? Vad fan är det som pågår? Egentligen. Är världen verkligen så annorlunda ur andra människors ögon? Är det som är blått för mig gult för alla andra?

Inte vet jag. Kanske gör den här intensiteten i mina känslor också att jag är och balanserar på någon fin gräns mellan verklighet och vansinne. Men då gör jag det GLADELIGEN.

Här kommer Russell-videon igen om någon inte sett den.

Det pratas ju mycket om vad som är naturligt för människan. Var och varannan gång en ny diet/”livsstil” lanseras så trycks det på vad som EGENTLIGEN är naturligt för oss att äta. Och människor bara: AHA folk åt alltså inte halvfabrikatköttbullar förr om åren.

Det handlar om naturliga produkter för kroppen, håret och tänderna. Jättebra, verkligen. Jag försöker själv vara medveten om vilka produkter jag använder. Maten är det lite sisådär med. Jag äter inte jättehälsosamt, det kan jag verkligen inte påstå. Jag strävar mot det, men det blir inte alltid så. Samtidigt, med min ätstörningshistorik så vet jag att börjar jag trixa för mycket med maten så kommer det att bli trubbel. Så lite som jag tänker på mat i dag har jag aldrig någonsin gjort tidigare och jag vill gärna att det fortsätter så, för att bara obsessa kring mat hela hela dagarna är inget värdigt liv.

Nåväl, tillbaka till saken: vi hetsar efter mat och produkter som är naturliga för människan men glömmer lätt att vi utan att egentligen funderat efter särskilt mycket anpassat oss till något så onaturligt som storstadsmiljöer. Det finns ju inget naturligt med att trängas på en tågperrong, stå i evighetsköer i mataffären eller kryssa fram mellan ett hav av människor på trånga restauranger.

Vissa klarar den här anpassningen hur bra som helst. De är helt fine med att stoppas in på en liten yta i ett femvåningshus och tycker det är alldeles tillräckligt att sitta i en park någon gång i veckan. Vissa får panik och står inte ut en sekund. Men fler och fler blir tvungna att anpassa sig ändå, för jobbmöjligheterna finns i storstäderna. Sedan är folk förvånade över att de mår sämre och sämre trots att de äter naturligt och väljer kemikaliefria produkter.

Jag tänker på det här när jag känner en längtan efter lugn och avskildhet.

Det är väl egentligen inget konstigt alls.

Om någonting är naturligt för människan så är det väl ändå att leva i naturan.

Mitt absolut största problem just nu är allt som händer i huvudet. Det händer alldeles för mycket där. Jag tror att det beror på att jag i grunden har en skör och fladdrig självkänsla. Jag vågar helt enkelt inte lita på något val jag gör utan ifrågasätter det gång på gång. En dålig dag ifrågasätter jag allt. 

Boende, jobb, relation, middagsmat. Till och med mitt beslut att skaffa hund ifrågasätter jag även om jag VET att det är det här jag önskat och velat och längtat efter.

Jag frågar Christian om han någonsin tvivlar på oss och han svarar nej. Rakt upp och ner: nej. 

Vad jag önskar att jag också kunde svara ett enkelt ja eller nej på sådana frågor. Det blir mycket å ena sidan och å andra sidan. Mycket resonemang för och emot i huvudet. Och när jag märker att jag tankarna drar i väg, då vill jag på något sätt komma ner i varv. Och vad gör jag då? Jo, tar fram mobiltelefonen och försöker googla mig fram till ”sanningen”. Någon som varit i en liknande situation som kanske sitter och trycker på svaret någonstans. Som att internet skulle ge svaren åt mig!

Jisses, vissa dagar känns det som att jag har så långt kvar till att bli en hel människa.

Vissa dagar känner jag mig nästan där.

Jag tycker det är svårt att hitta rätt därute i världen. Det finns så överväldigande mycket valmöjligheter hela, hela tiden. Så, därför tänkte jag dela med mig av tre saker som jag läst/lyssnat/tittat på som verkligen varit bra. För ibland får jag tips från er som läser och det berikar mitt liv något fruktansvärt mycket, för då har jag någonting att gå på i stället för att stå med öppen mun och glo inför alla miljontals val.

Det här är ett sommarprat från Ålands radio med yogalärare Linda Wiksten (tusen tack för tipset <3). Hon berättar om hur det är att känna sig vilsen som tonåring och försöka passa in i alla möjliga olika fack. För att sedan åka ut i världen i jakt på sig själv. Det berörde mig något enormt. Lyssna HÄR. 

Jag hittade Lyckan, kärleken och meningen med livet på Myrorna. I över säkert ett halvt år hade jag boken i bokhyllan och valde bort den varje gång det var dags att läsa något nytt. Jag tänkte att det nog var en fånig tjejhistoria om någon som blir dumpad. Men så fel jag hade. Jag läste andäktigt varenda sida. Den handlar då om författaren Elizabeth, som skiljer sig från sin man och bestämmer sig för att åka till Italien, Indien och Bali. Eftersom jag är så fruktansvärt nyfiken på hur en längre meditationsvistelse i Indien är så var det här verkligen en väldetaljerad insiderhistoria. Obs! Boken finns som film med Julia Roberts. Strunta i den filmen. Den är inte bra och har inte lyckats fånga någon som helst av den känslan som boken har.

Tänk om världen vore lite mer som Russell Brand. Någon som SÄGER någonting. Har ni tänkt på de att de flesta kända personer aldrig säger ett skit. De bara blajar.

Det är fascinerande att se hur övertygad han är om det han pratar om: meditation, yoga och att förändra världen med kärlek.

Det är viktigt med passivitetsträning för hundar. Speciellt för yngre hundar. Det innebär att de ska lära sig att sitta och ta det lugnt även om det händer både det ena och det andra runt omkring. Att bara vara, helt enkelt.

Så. Den här helgen har vi princip bara ägnat åt att sitta på en filt. I fredagskväll i Margaretaparken och i lördags och i går vid Farsta strandbad.

Jag undrar om det inte var minst lika mycket träning för mig. I TEORIN tycker jag det känns himla härligt att bara sitta på en filt i en park en hel helg när det är vackert väder. I praktiken börjar det krypa så smått i kroppen och i huvudet efter bara någon timme. Finns det inte något annat jag borde göra just nu? 

Ledig tid är en otrolig lyxvara. Men det är också stor skillnad på ledig tid och ledig tid. En arbetslös som ligger på soffan njuter förmodligen inte av att vara ledig. Det anses vara ful ledig tid. 

Att vara vd på ett framgångsrikt företag och ta ledigt ett par dagar för att spela golf är en helt annan sak. För att det finns pengar på kontot så har man förtjänat att ha ledigt utan gnagande ångest.

Människor pratar mycket om det här att förtjäna saker, har jag noterat. ”Har jag tränat så får jag unna mig glass”, ”har jag jobbat hårt med husrenoveringen så får jag dricka vin på kvällen”.

Att bara låta sig själv vara då? Utan någon prestation? Utan att den lediga tiden ska anses som ”fultid”? Utan dåligt samvete?

Det är svårt. Vissa verkar klara av att softa i all evighet utan några problem, men för många andra dyker det upp fruktansvärt mycket motstånd inombords. Det är inte okej att bara vara.

Kanske, jag säger inte att det är så, men kanske har många svårt att bara vara för helt plötsligt kanske hjärtat har något att säga. Men oftast får det aldrig komma till tals. För hjärnan har så bråttom någon annanstans. Hittar på en massa sysslor och skjuter hela tiden fram på tiden då hjärnan ska lyssna på vad hjärtat har att säga. Kanske behöver vi människor mycket mer passivitetsträning än vi tror.

För ibland känns det som att det är hjärnans huvuduppgift att fucka upp det som hjärtat har att säga.

Det är så enkelt för mig egentligen. I morse när jag vaknade kände jag att det fanns mer negativa tankar i huvudet än positiva. Så fan heller, tänkte jag för mig själv och lade mig och läste en bok jag tycker om. Så bestämde jag mig för att nu ska jag bara tänka bra tankar, goda, hoppfulla härliga tankar.

Jag fantiserade om sommarmorgnar vid ett litet hus nere vid havet. Att vakna, släppa ut hunden och sätta på radion. Tomta runt yrvaket i köket och försöka få ihop alla frukosttillbehör. Gå ut på verandan och inse att stolskuddarna fortfarande är lite fuktiga, knyta loss dem och lägga dem raklånga för att torka. Vissla med i någon låt på radion och bränna sig lite på tungan av morgonkaffet. Sopa undan smulorna från frukostmackan ner mellan springorna på verandan och lämna kaffekoppen kvar till senare. Ropa till sig hunden och gå ner till stranden för att kasta sig i det morgonkalla vattnet.

Sånt härligt tänker jag på. 

Och för mig funkar det verkligen som någon slags jäkla magi. För bara jag lyckas få in mer positivt i huvudet så blir det bättre.

När vi började leta efter den här rasen som Stoffe är (griffon bruxellois) så var det en uppfödare som sa:

Du vet att det inte riktigt är hund, det är mer som en liten bebis.

Jaha, sa jag och avfärdade väl henne som en eventuell crazy dog lady som sitter och matar sina hundar med bröstmjölk.

Men alltså. Stoffe vill ha uppmärksamhet och kärlek och helst av allt kroppskontakt dygnet runt. Jag har inte varit med om att han dragit sig undan från oss en enda gång. Han går efter mig och trånar efter bara några ord eller helst strykningar över ryggen. Jag hade läst i förväg att rasen är väldigt känslig och förstod väl inte riktigt vad det innebar. Nu förstår jag desto bättre. Han är helt enkelt lättkränkt. Det enda som funkar med honom är uppmuntrande ord, kel, närhet och lek. Om jag försöker vara bestämd eller säga ifrån så ger han mig inte en blick utan ignorerar mig totalt och fortsätter demonstrativt med det han håller på med. Allt måste ska med peppande, vänlig och glad röst annars får det vara. Älskade hund.

Så här har vi det ihop på dagarna:

Jag låg i savasana i går efter yogan och kände mig så less för jag har så svårt att komma ner i varv. Det är som att tankarna bara rusar, jag är helt oförmögen att få stopp på hjärnan. Ångest och oro, känslor av meningslöshet, psykisk ohälsa, allt sånt är så otydligt. Det är liksom bara någonting som pågår uppe i huvudet. Jag vet knappt hur jag ska förklara det för någon annan. Jag kan försöka, men då måste jag bryta ner det till små beståndsdelar i ord och då låter det … inte klokt. För ord är bara ord, men känslor av rädsla, vånda, irritation och vemod är någonting helt annat.

Jag skulle kunna berätta att jag känner sådant otroligt utanförskap. Det är som att alla andra har en plats i den här världen, men jag hamnade vid sidan av och får stå med mitt dåligtmående och titta på. Och det här gör mig ledsen, och i förlängningen förbannad. Så arg på världen. För det känns som att ingen jävel fattar. Innerst inne finns en så stark önskan och längtan efter att få träffa någon som är precis som jag. Någon som varit med om och känt samma saker, som inte behöver få det berättat för sig utan bara kan förstå vad det är som händer i mig.

Jag inser att det här är jävligt egoistiskt och otacksamt mot alla som är underbara och kärleksfulla mot mig, men det får mig inte att må bättre. Tvärtom: sämre. Ångesten blandas upp med dåligt samvete och en känsla av att vara en självisk idiot. Ni hör ju. Det låter befängt alltihop. Men det handlar som sagt var inte så mycket om själva tankarna, utan känslorna de skapar.

Den allra tydligaste stunden på dagen jag vet om jag mår bra eller inte är på morgonen. Mår jag bra så har jag en lätt känsla i kroppen, det vet jag mycket väl, för jag har haft den där lätta känslan i kroppen i långt över ett år nu. Mår jag sämre så känns det rent ut sagt förjävligt, jag vill inte stiga upp, jag vill sova mig tills allt är bra igen, att bryta in med en positiv tanke i all den här sörjan av negativitet som försiggår uppe i huvudet är i princip omöjligt. Jag vill inte må så här, tänker jag. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill bort. Kan någon snälla hjälpa mig ur det här?

Jag tänker mycket på det här: om negativa, ångestfulla tankar kan få en människa att må så fruktansvärt dåligt att det finns de som väljer att avsluta sina liv för att de inte orkar med. Hur kraftfullt måste det inte vara med positiva tankar då?

Det var så skönt, för jag låg där efter yogan och jag kom slutligen fram till någonting. Det var inget jag tänkte mig till utan mer en stark känsla: det finns en mening med att jag nu för första gången på länge mått sämre en period. Till och med i meningslösheten finns en mening. Det är inte förgäves. Någonting ska jag lära mig, den här gången också.

Redan i morse när jag vaknade kändes det lättare.

Ibland är det så lätt att tro att en massa människor sitter på Sanningen. 

Då är det lätt att bli ängslig.

De här människorna kanske har har åratal av utbildning, svindyra kläder eller bara råkar vara allmänt besserwissriga. Det härliga är ju att inget av det där som de här människorna mal på om behöver vara sant för dig.

Jag kan läsa 20 böcker om personlig utveckling och plocka ett kapitel eller några rader ur varje och tillämpa det i mitt liv, resten kan jag skita i. Samma sak när jag pratar med människor: de kan tycka att världen är si eller så och ”man” bör göra så här och så här. Allvarligt: ”man” bör betala skatt, vara snäll och dö. Det är det enda!

Du kanske tycker att den här texten är helt uppåt väggarna och då kan du bara strunta i att göra den till din sanning. Det är bara att plocka det bästa inifrån dig själv och utifrån från alla håll och kanter och göra det till sin egen succémetod för livet. Gud vad glad jag blir när jag tänker på det.

Jobb är jäkligt knepigt, tycker jag.

Jobbet är en så otroligt stor del av ens liv. Oftast är tanken att du ska umgås mer med dina kollegor än människorna du faktiskt frivilligt valt att ha i ditt liv. Bara det är rätt märkligt. 

Sedan gäller det ju att hitta någonting man gillar att göra. Helst älskar. Och se till att få göra det också.

Jag har både ett och annat agg till hur skolsystemet är uppbyggt. I skolan handlar aldrig någonting om drömmar, det handlar om att vara REALIST. Vi hade till exempel en studievägledare i skolan. Hennes uppgift verkade vara att en timme i veckan stå och berätta för oss vilka yrken vi INTE skulle rikta in oss på för inom dem fanns det inte några jobb. Journalistyrket var ett av dem. Data däremot, det skulle vi plugga för där fanns det både jobb och pengar att tjäna. Jaha. 

Jag kan ju säga så här: både jag och omvärlden ska vara väldigt glada över att jag inte jobbar med data i dag. Data och jag går nämligen inte särskilt bra ihop, dessutom är det förbannat trist. Och det var också bilden som målades upp av arbetslivet i skolan: det var trist och svårt att slå sig fram. Det var bättre att satsa på någonting lite sämre och i alla fall få det. Fy fan.

Jag började jobba som journalist när jag var 16. Jag såg en annons i dagstidningen på Åland om att de sökte en nöjesreporter och jag VISSTE när jag såg den annonsen att det var rätt. 

Det var det ju också. På ett sätt. På ett sätt var det inte det.

Jag har nämligen jobbat åtta år med att vara reporter (två år som chefredaktör för en nöjestidning som inte riktigt kan räknas in), vilket jag förvisso har blivit väldigt bra på. Jag är snabb, bra på att hitta roliga vinklar och skriver bra. Men jag tycker inte att det är särskilt upphetsande. Har aldrig tyckt. Jag har svårt att gå igång på nyheter, och det är en förbannat dålig egenskap som reporter. Jag vill skriva, men jag vill skriva långt och personligt. Krönikor och fördjupande reportage. Göra timlånga intervjuer och blogg. Skriva böcker. Och att då sitta mitt i ett ständigt nyhetsflöde som jag gjort … det blir liksom inte helt rätt. Det skaver. 

I dag skulle jag säga att jag är närmare än någonsin att ha hittat det jag faktiskt är bra på OCH älskar att göra. Jag skriver krönikor, blogg, längre artiklar och har skrivit en halv bok (som jag tänker att jag ska skriva färdigt i sommar).

Faran med att ha hittat så här rätt är att det lätt kan gå överstyr. Om inte jag stoppade mig själv skulle jag sitta och skriva dygnet runt. Nu har jag bestämt att jag jobbar 9-17 på vardagar, ibland med några förskjutningar, men det måste vara så. Jag har ett liv som inte är skrivandet också. Och det är så jäkla viktigt att leva det livet också. Även om jag glömmer det ibland.

Så. Ungefär så har det sett ut för mig att trevande hitta det jag älskar och är bra på. Det är inte en alltför slingrig väg, men det tog ändå tio år för mig att våga satsa på precis det jag vill göra. Och jag vet inte ens om jag får ge ut min bok, men i min värld är det självklart. Jag kan inte tänka något annat för annars vore det helt ovärt att ens bemöda mig att skriva den.

Nu ska jag inte skylla alltför mycket på skolan, men det hade varit soft om någon där varit lite uppmuntrande. Åtminstone öppnat upp lite för möjligheten. Typ, ni KAN faktiskt bli precis vad ni vill också. Det kanske inte är helt enkelt, men det GÅR. Om det är något jag ska lära mina eventuella barn (om det nu blir några barn) så är det exakt det.