Det finns inte några relationer jag ångrar, men några romanser jag kanske undrar lite över.

Ibland är det som att längtan efter kärleken är så stark att den slätar över större delen av de tveksamheter som uppstår i mötet med någon potentiell partner.

Jag har funderat och pratat runt med vänner och kommit fram till några fall då det hade varit lika bra att lägga ner försöket direkt.

* Med människor som inte hör av sig. Ni har säkert stött på någon sån, kanske är du en sån själv. Människor som försvinner under jord med jämna och ojämna mellanrum och inte svarar på samtal/sms. Hör av sig två dagar senare med någon luddig ursäkt. Med den här typen så väcks det alltid lite hopp när man väl får till en träff, för då verkar ju allting funka så bra. Sen försvinner människan på nytt. Om du är lagd på ett visst sätt och vill tro på kärleken så är det lätt att du ser det här mer som en utmaning: för kanske, om du bara är tillräckligt härlig så kommer du att kunna omvända den här personen och verkligen låta hen känna riktigt himlastormande kärlek.

I stället för att bara se det för vad det är: en människa som uppenbarligen har känslomässiga issues och inte klarar av rak kommunikation utan försöker undvika dig av gud vet vilka anledningar.

* Människor där det fysiska liksom inte stämmer. Jag har träffat killar där våra kroppar inte alls stämt överens. Alltså de har inte synkat. Bara att lägga en arm runt honom har blivit fumligt, för att inte tala om att kyssas. Det har inte känts bra. Varit lite för hårt eller lite för lätt. Kramarna har känts lite stela och lätta beröringar här och var på kroppen, som annars är så underbara, har liksom bara känts fel.

Jämför det här då med när det verkligen funkar. Då kropparna nästan smälter ihop. När allt bara stämmer och är varmt och ömt. När det är som att kropparna talar ett tyst språk och vet precis hur och vad den andra vill ha och behöver, om det så bara är en liten sak som en trygg hand på sin hand när det känns när det är jobbigt. 

* När du inte känner att du kan vara dig själv. Det här låter som en självklarhet, men likväl har jag suttit där och känt mig lite obekväm och anpassat mig både mer och mindre efter hur jag tror att killen ifråga har tyckt att jag ska vara. Problemet här blir ju att relationen aldrig kan byggas på vettiga grunder, för du har ju inte ens varit du. Allt har bara varit ett rollspel. Jag fattar inte riktigt hur jag tänkt i de här situationerna. Skulle jag först få en person att bli kär i en lite förfinad skådespelarversion av mig själv och SEN hoppa upp som nån himla gubben ur lådan efter ett halvår och bara: nej, så där var jag inte alls. Glöm det. Jag är ju så här! Surprise!!

* Fortsätta kämpa trots att du inte känner något. Åh… det här är så sorgligt. Jag har varit där också. Och det är väl här min konflikträdsla kickar in. Jag märker att han håller på att bli kär, samtidigt vet jag att jag inte känner likadant. Men det kan jag ju inte säga! Då kan han ju bli ledsen! Så då har jag hittat på idiotlösningen: att låtsas bli kär! Intala mig själv så till den milda grad att vi faktiskt passar ihop. Försökt se alla fina egenskaper och tvingat fram ett litet pirr någonstans i magen.

Så här gjorde jag med en av de allra första romanserna jag hade. Jag kände ingenting. Tvärt om: jag kände hur kroppen nästan skrek att det inte var rätt när han höll om mig.

Nu avslutades just den där flingen hastigt och lustigt när det visade sig att han både hade mig och en annan flickvän samtidigt..

Men hur som helst är mitt beteende i det där fallet: 1. Inte klokt. 2. Absolut inte rättvist mot en annan människa.

Så. När ska man fortsätta då? Mitt förslag är, när det känns ungefär så här:

Filip & Fredriks program ”Ska vi göra slut?” är fantastiskt. Titta på det om ni får lite tid till övers.

Det är fint hur lika vi alla är.

Vi vill ju så gärna tro att vi är speciella och att just våra problem, vår kärlek eller vår hjärtesorg skiljer oss så mycket från ALLA andras. Men så är det inte.

Jag har levt så där. Trott att jag nog ändå är lite speciell, jag med min livshistoria och just mina problem. Faktum är att jag kommer på mig själv med att tro det rätt ofta nu för tiden också. Haha alltså … nej.

Jag har samtidigt trott att jag nog varit en empatisk människa. Det är jag inte. Det går inte ihop. Jag kan inte gå runt och inbilla mig att mina problem eller min glädje på något vis är bättre eller mer betydelsefull än någon annans och samtidigt vara ödmjuk. Jag tror i alla fall inte det.

Vi människor är byggda på samma sätt eller hur? Vi känner känslor och upplever världen genom våra sinnen. Rent genetiskt är det väldigt lite som skiljer oss åt.

Den smärtan som finns i dig skulle också finnas i mig om vi bytte livserfarenheter. Den glädje som finns i dig finns också i mig. 

Saker som jag stör och irriterar mig på hos andra är ofta sånt som jag kan spegla i mig själv, även om jag gör mitt allra bästa för att förneka det.

Författaren Debbie Ford har skrivit intressant om när hon till slut insåg att hon hade främlingsfientlighet i sig. Hon hade jobbat och engagerat sig HÅRT för att vara MOT rasism under många år. Så en dag när hon stod och höll en föreläsning var det en mörkhyad kvinna som ställde lite för kritiska frågor och Debbie märkte att hennes irritation tog oanade proportioner. Hon gick hem och funderade på vad som hänt och kom till slut fram till att hon fortfarande hade främlingsfientlighet i sig från sin uppväxt, det var också därför det hade varit så viktigt för henne att hela tiden, gång på gång, hävda hur mycket hon hatade rasismen. Att till slut erkänna för sig själv att hon hade lite rasism kvar i sig, skriver hon, var något av det svåraste hon gjort. Men det var först när hon kunde erkänna att det fanns där som hon kunde bli av med främlingsfientligheten hon faktiskt kände.

Ett eget exempel som jag har är Facebookstatusar: för några år sedan kunde jag störa mig otroligt mycket på människor som skriver statusar långa som uppsatser. Sen kom jag fram till att det här egentligen bara speglar mig och min ängslighet kring att skriva någonting över huvud taget. Att jag är så rädd hur saker och ting ska uppfattas av människor att jag väljer att inte skriva någonting alls.

Det är intressant det där. Jag märker att ju mer medveten jag är om det här, desto mer jag vågar erkänna för mig själv. I sin tur leder det till att jag mer sällan upprörs över saker. Jag behöver inte lägga kraft och energi på att störa mig på andra människor och deras förehavanden, vilket är rätt befriande.

I går somnade Stoffes lille kompis Hektor in. Alldeles, alldeles för tidigt. Han blev ett år och åtta månader.

Jag blev Hektors dagmatte i samma veva som Christian flyttade härifrån. Den glädje som han skänkt både mig och Stoffe har hjälpt mig oerhört de dagar det känts tungt.

Det gör ont i hjärtat av saknad. Jag känner så mycket med Hektors matte och husse som jag lärt känna och tycker så mycket om.

Hektor hade medfödda skador som börjat visa sig den senaste tiden.

Han fick så kort tid men hann ge så mycket. Lille Hektor. Älskade varelse. Så liten men så stor.

Jag gråter mycket, mer än vad jag trodde att var möjligt.

Anna-Sara, Hektors matte, sa det så fint när vi pratade i går:

Till en hund ger man allt, hela sitt hjärta, för man vet att man kommer att få precis lika mycket tillbaka.

Det finns en hel del människor som menar att de får en kontakt med djur som de aldrig kan få med människor. Jag kan absolut skriva under på det. Hundar och barn ger för mig den där rena och oförställda kärleken som ofta försvinner ju äldre vi blir, desto mer skyddslager vi bygger runt oss och ju räddare vi blir för att älska helt och fullt.

En tröst är att Hektor fått så mycket kärlek och fått uppleva roligheter varenda dag. Han var en speciell kille och kommer alltid att finnas kvar i mångas hjärtan.

Fy fan. Livet är så här. Födelse och död. Glädje och sorg.

När Hektor kom till oss i veckorna brukade Stoffe alltid sitta parkerad på fårskinnsfällen i hallen och titta mot dörren och vänta på att han skulle komma. Han brukade sitta så på helgmorgnarna också och vänta förgäves.

Nu var det ett par veckor sedan Hektor var här sist och Stoffe har insett att nej, han kommer inte komma. Gett upp det här med att sitta och glo mot dörren.

Därför var det så märkligt när han i morse satte sig och väntande igen. Nästan som om han på nytt kände hans närvaro.

Blev att fundera mycket på mina egna relationer i natt.

Tid är ett problem i de flesta relationer. Folk har inte tid för sin partner.

Precis som de knappt har tid för sina föräldrar, syskon och vänner. Absolut inte sig själva.

Egentligen är det inte mycket att klaga över.

Är man en vuxen människa så är det upp till en själv att göra sina egna prioriteringar. Tyvärr blir ju prioteringarna ofta skeva. Samhället uppmuntrar att det ska bli skevt. Ett jobb går ofta före allt annat. Pengar går före. Status går före.

Det ska hända någonting drastiskt, en olycka eller att någon blir svårt sjuk, för att folk ska inse vad som egentligen betyder något. Då är det så självklart, när man sitter där i väntrummet på sjukhuset. Vad fan har jag hållit på med? Jag borde ha funnits där mer.

Jag har dock jobbat lite annorlunda i mina kärleksrelationer.

Jag har alltid satt den personen jag är tillsammans med först. Ingen människa kan påstå att jag inte har älskat. Jag har älskat så jag utplånat mig själv många gånger om, givit upp allt som är jag. Visst, jag har väl haft jobb och intressen och så där, men ingenting sånt har spelat någon roll. Jag har funnits där varenda minut och sekund för den jag älskat.

Jag har älskat så det knappt funnits plats för någon annan relation över huvud taget. Försummat andra.

Haft svårt att se var jag själv slutat och den andra människan börjat.

Älskat så det gjort ont. 

I gengäld har jag förväntat mig samma sak tillbaka.

Men det går inte. 

Det funkar inte så. Två människor kan inte ge upp precis allt annat och bara leva och andas för varandra. Det går inte.

Eller går och går.

Det går väl säkert, men det blir liksom inte så mycket kvar av en sån relation. Det blir isolerat och vilset för båda har tappat bort sig själva på vägen.

Jag vet inte. Jag har bara haft en så ständig längtan efter närvaro. Att den människan jag är tillsammans med bara ska stänga av allting annat som pågår, åtminstone för en liten stund, och SE mig. Jag har haft relationer sedan jag var 13 år gammal men aldrig känt mig riktigt sedd. Alltid känt mig ensam, aldrig tillfredsställd. Jag har alltid haft det här ständiga behovet av att jag vill att den andra personen bara ska sätta sig ner och prata med mig. Inte för att den måste, eller för att vi har druckit alkohol eller för att det är ett bråk eller för att det är någonting som måste pratas om. Bara för att vara närvarande en liten stund, för mig.

Jag har längtat och jag har tjatat och jag har lyckats driva människor längre bort från mig på grund av min intensiva längtan.

Jag vill ju för fan bara att han ska se mig.

I förälskelsefasen så finns det här. Det där därför jag älskar den tiden. Då finns det tid att ge varandra full närvaro. Jag ser dig, jag bryr mig om dig, jag har ingenting annat som pågår i mitt huvud just nu. Ingen stress, inget jobb, inget annat. Jag ser DIG.

Det är så förrädiskt att få lite av det och sen få mindre och mindre ju längre relationen går.

Jag vill ju egentligen ha det hela, hela, hela tiden.

Och vad påminner det där om? Ett barn, förstås. Ett litet barn som så gärna bara vill få uppmärksamhet och närvaro från omvärlden men det är alltid, ständigt så mycket annat som drar i vuxenvärlden. Det finns inte riktigt tid att bara sitta stilla och ge barn den tiden. Speciellt inte nu, med mobiler och surfplattor och saker som ”mamma bara måste få kolla”. Med det inte sagt att jag inte har fått uppmärksamhet som barn. Det har jag. Men jag tror att ett barn kräver enormt mycket av den varan. Vissa har ett närapå outsinligt behov av den där närvaron som några stackars föräldrar aldrig någonsin kommer vara i närheten av att tillfredsställa. Speciellt inte med jobb och hygien och Instagram allt vad det nu är som ska skötas. Men jag tror ju att chanserna att fylla behovet ökar genom föräldrar som sätter sig själva först. Som är närvarande.

Jag kan inte göra mycket åt hur jag har varit, men jag kan med en medvetenhet om mitt beteende göra om. Börja sätta mig själv i första hand. Vara närvarande för mig själv, först och främst. Värdera mig själv högst. Verkligen, på riktigt, älska mig själv. Finnas där i de relationer jag bryr mig om. Längtar jag så borde det väl rimligtvis finns andra människor som längtar efter att få någon annans närvaro. I min värld är det något av det finaste jag kan ge. Och få.

Jag har ju alltid hört hur viktigt det är att älska sig själv, men det är som att jag aldrig riktigt fattat.

Jag har sett och hört programnamnet ”Gift vid första ögonkastet” fladdra förbi och väl tänkt för mig själv: herregud vad det hittas på för att dra tittare nu för tiden. Som nån gammal bakåtsträvare (”nej, efter Robinson med Martin Melin visas det inget vettigt på tv”, typ).

Sen smsade min kompis som är mycket väl uppdaterad på vad jag tycker om här i världen och sa att jag bara måste se det här programmet. Så det gjorde jag, i går kväll. Tänkte se ett avsnitt, slutade med att jag var uppe till 02 efter att ha sträckkollat fem avsnitt.

Om ni är intresserade av kärlek, känslor och relationer: det här är något av det bästa som sänts i den genren i Sverige. Jag har aldrig sett någonting liknande hända på tv.

Jag var HELT tagen efter första avsnittet och efter andra så visste jag knappt vad jag skulle ta mig till. Jag var bara tvungen att se mer. Jag hade säkert låtit någon kapa mitt ena lillfinger bara för att få se nästa avsnitt. Titeln ”Gift vid första ögonkastet” säger ju rätt mycket om programmet. Det handlar om tre par som matchas ihop efter värderingar, intressen och alla möjliga olika tester – och så gifter de sig utan att ha träffats.

De fem första avsnitten av programmet finns på SVT Flow HÄR!  

Är ni inne på den här bloggen och läser och intresserar er för sånt som jag skriver om så kommer ni att älska det. TITTA!

Jag har ett par timmar innan jag ska åka iväg. Sitter vid datorn och försöker hitta på någonting vettigt jag kan göra på den korta tiden.

Stoffe kommer och ställer sig nedanför fåtöljen och tittar med sina blanka bruna ögon. Det där skägget som egentligen borde kammas igenom men jag har inte orkat.

Jag lyfter upp honom i famnen och sitter bara och lyssnar på när han andas.

Jag försöker ofta tänka på att han inte valde mig.

Vi människor tycker ju oss ofta ha rätt till så mycket saker. Djur till exempel. Det är vår rätt att ha den hund vi har hämtat hem och betalt för.

Mina tanke kring hundägande är att jag vill att en hund ska välja mig. Inte för att den måste eller blir tvingad till det, utan för den tycker att vi har ett fint liv och jag är en härlig människa att vara med. Varje dag är ett nytt val.

Jag lyssnade på hundpodcasten Vår bästa vän om en tjej som pratade om omplacering. En tjej som längtat och längtat efter en grand danois och till slut fick hem en valp. Det funkade väl helt okej mellan dem och så där. Inte riktigt smärtfritt alla gånger. Men.

När hunden blev lite äldre så träffade hon en kille som hunden visade sig älska över allt annat på den här jorden. Och det är klart att hon kände sig lite bortvald. Det var ju hennes hund. Hon som gett all mat, gått till veterinären, tränat, lekt, promenerat, gått alla kurser. Nu hade hunden plötsligt inte ögon för någon annan än honom.

Tänk då den dagen då hon och killens relation tar slut. 

Ska hunden fortsätta leva med henne eller ska den få leva med den människa som den mår absolut bäst av att vara med?

Det är inget enkelt beslut. Det kan smärta oerhört att någon man älskat och investerat så mycket i visar sig må bättre med någon annan.

Skulle jag lämna bort Stoffe om vi inte kom överens och jag upptäckte att han plötsligt levde upp och hade en livsgnista som aldrig förr tillsammans med en familj på landet?

Kanske. Kanske inte.

Kanske skulle jag krampaktigt hålla fast vid honom för att han är min. Men jag hoppas inte det. En del av att älska är nog också att inse när det är bäst att släppa taget.

Jag tittar på det här klippet en-två gånger om dagen nu. Har länkat till det förut någon gång, men återupptäcker det lite då och då och hittar nya saker som tilltalar mig. Just nu är det de här resonemangen/citaten jag fastnar för.

”Anything that we’re describing through science, we’re describing through the prism of the five limited senses. Our eyes can only see between infrared light and ultraviolet light. There’s light bouncing around everywhere. Our ears can only here a tiny decibel range, can’t here the noise of a dog whistle, can’t hear any high pitched frequency sounds. Isn’t it likely then that there are other vibrations, frequencies, energies, consciousness, moving through the universe?”

”I think it’s difficult these days with religion getting such a rough ride, the Pope resigning, bloody terrorism and nonsense, it’s difficult to find that access to spirituality but we are by our nature spiritual people. If we don’t have access to spirituality, we suffer as individuals and society suffers.”

”What I say is that we’re basically all right human beings. Whenever there’s a disaster or an accident, people’s impulse is to help one another.”

Här kommer en kommentar som jag tänkte svara på:

Jag är tjejen som kommenterade för några dagar sen om boken ”Lyckofällan” som redan hjälp mig massor och som jag köpte tack vare dig. Du skriver så himla mycket bra om yoga (som så många andra) och det gör mig så himla nyfiken. Jag har varit på två yoga klasser det här året. Och jag har tänkt SÅ mycket på det, jag vill verkligen skaffa ett kort på ett gym där dom har yogaklasser. Men jag vet inte varför jag tvekar. Eller jo. Jag är rädd att jag förväntar mig för mycket, att jag tror att det ska hjälpa mig så mycket i livet. Jag är rädd att jag bara kommer sitta där rastlös som jag är och sitta å räkna minuterna och sen få dåligt samvete för att jag spenderat pengarna på ”fel sak”. Konstig tanke kanske men kände du också såhär? Hur lång tid tar det innan man verkligen kommer in i det? (förstår om det är olika för alla).
För ungefär tio år sedan gick jag en termin avlappningsyoga. Tanten som höll i kursen kunde sätta benen bakom huvudet trots att hon var säkert 75. Jag somnade ofta under klasserna. Vad jag kan minnas tilltalade inte yogan mig inte det minsta då.

Jag tror att det beror på två saker:

1. Läraren. Den här tanten var väl myspysig och rar men hon talade inte rakt in i hjärtat på mig. När jag började yoga på Sats Zenit i Stockholm så fanns det en yogalärare som hette Lena. Hennes klasser var alltid fullbokade med ibland närmare 70 personer på väntelistan. Jag lyckades boka in mig på klass och kände direkt när jag kom in i yogasalen: det här är rätt. När hon instruerade blev det magi i rummet. Det är så märkligt att se hur en person kan skapa det där och sen kan en annan person nästa dag i precis samma rum inte få till känslan och stämningen alls.

2. Jag var inte redo. Jag trodde fortfarande då att jag var mina tankar. Om du läser Lyckofällan så förstår du vad jag menar. Jag trodde på allt den där rösten i huvudet berättade för mig. Att jag var värdelös. Att allt bara gjorde ont. Att det inte ens var lönt att jag försökte. Att det var någonting fel på min rygg som gjorde att jag aldrig skulle kunna bli vig.

Och om jag inte befann mig i de där tankarna så var jag någon annanstans. Funderade på jobbet eller min pojkvän. Jag var aldrig närvarande. För att bryta frånvaron i mitt liv hjälpte det inte med en yogaklass en gång i veckan, det hade behövts två veckor med asketiskt leverne och meditation fem-sex timmar om dagen för att väcka mig till liv. För det är så jag ser det i dag: jag var levande död. En zombie som vandrande omkring totalt styrd av mina repetitiva tankar om tillvaron.

Så vad är skillnaden mot i dag? I dag mal fortfarande min hjärna på om att jag är värdelös, inte lika ofta, men det dyker upp då och då. Men jag VET att det inte är sant. Det är bara en tanke. Jag kan tänka att jag ska mörda en människa också men det behöver inte betyda att det är sant.

Samma sak när vi dömer människor. Bara i huvudet eller när vi faktiskt pratar illa om andra. Varför vill vi prata illa om andra? För att stärka oss själva, för att vi är de som har rätt och den och den har fel. Jag har varit väldigt dömande och är det fortfarande. Men jag går inte på vad min hjärna berättar för mig om människor på samma sätt längre. Försöker mitt bästa för att bara uppleva människor och inte placera dem i fack eller tänka si eller så om dem. Gör människor galna saker är det för att deras tankar, deras rädslor och ilska säger åt dem att göra det. Det är inte så de verkligen är. De föddes inte så. De kan bara inte separera sig själva från sina tankar. De tar galenskapen i sina huvuden för sanning. En dag vaknar de förhoppningsvis upp. De är på sin resa genom livet och jag på min. I grund och botten är vi byggda på precis samma sätt och vill väl alla innerst inne bli accepterade och respekterade för de vi är.

Tänk hur det skulle låta om alla människor skulle gå och säga sina tankar rakt ut. INGEN hade klassats som ”normal”. Alla har sitt dårskap som pågår där uppe i huvudet, skillnaden är bara om du väljer att tro på allt som sägs eller tar det med en rejäl nypa salt. Låt det tjattra. En medvetenhet om vad som pågår där uppe lugnar sinnet.

Nu spårade jag ur totalt här.

För att återgå till din fråga: jag visste och kände någonstans innerst inne att yogan skulle göra mig gott. Därför fortsatte jag även fast det kändes stelt, överjävligt och traggligt i början.

Jag kan säga att jag kom in i det ordentligt efter att ha yogat 3-4 dagar i veckan i ungefär två månader. Så det var ingen kärlek vid första ögonkastet direkt.

Känner du att du vill testa, gör det! Känner du att du inte vill. Strunta i det. Det finns många sätt att hitta närvaron i livet. Yoga är ett sätt att komma i kontakt med sitt inre som funkat för mig (och väldigt många andra). Men du kan få det genom att utföra ett jobb du älskar riktigt mycket, springa, meditera, sticka, dyka, surfa, klättra eller vara ute i naturen. Fundera en stund: vad dras du till? När i livet har du känt dig helt närvarande och vad har du gjort då?

Kram!

Det finns en rolig/intressant iakttagelse i Eckhart Tolles böcker som synliggör vilken börda det mänskliga medvetandet är.

Tänk dig två ankor som simmar emot varandra. Spänd stämning uppstår och de hamnar i bråk. De yr omkring i några sekunder och sedan slutar de tvärt. Simmar åt motsatta håll. Båda ankorna stannar efter en stund upp och flaxar med vingarna för att göra sig av med spänningarna och stressen som uppstod vid slagsmålet. Sedan simmar de fridfullt och lugnt vidare i livet. Närvarande i nuet.

Tänk dig två människor som hamnar i bråk. En verbal konflikt uppstår. Du väljer att lämna rummet men du lämnar definitivt inte konflikten bakom dig. I stället pågår den i ditt huvud: varför gjorde hon så där? Hur fan kan hon vara så jävla dum i huvudet? Hur tror hon att hon har rätt till att göra så här mot mig? Nu ska hon minsann få se vad konsekvenserna blir av det här. Det här ska hon inte komma undan med ostraffat. Jävla idiot. Ibland önskar jag att jag bara visste hur människor tänkte. Jag kommer aldrig att lita på henne igen.

Hjärnan ältar bråket gång på gång och varje gång uppstår dåliga känslor i kroppen. Du lägger till en berättelse i en lång historia som du identifierar dig starkt med: mig och min historia. I stället för att vara närvarande i det som är nu så ältas den här gamla historien i huvudet. Hur dåligt allting är, hur människor gjort dig illa, hur missförstådd du blivit.

Tänk själva hur problematiskt och jobbigt ankornas liv skulle vara om de höll på så här.

Det är otroligt vad yogan gör. Jag kände mig orolig, stingslig och splittrad i går. Kom till ashtangaklassen och gick in i andningen. Plötsligt var det borta. Jag märker också att jag utvecklar min rörlighet mycket just nu. Blir förvånad över hur lätta positionerna känns, hur djupt jag kan gå.

Jag var rätt så stark för ett par år sedan. Styrketränade mycket. Klarade av att göra chins och lyfta mer än min egen kroppsvikt i bänkpress. Det är en otrolig känsla. Man känner sig verkligen odödlig. 

Men att vara rörlig är en helt ny känsla. Jag har alltid varit stel. Alltid trott att det varit något fel på min rygg för att jag inte klarat av att få ner fingrarna till marken i en framfällning.

Men det har aldrig varit något fel på mig. Jag har bara varit stel. Som så många människor är! Jag har också varit fast i vissa ältande/negativa tankemönster. Som så många människor är.

Det jag inte förstått är att det där hänger ihop. När spänningar i kroppen släpper så händer det saker i huvudet också. Och tvärt om: när jag förändrar saker i huvudet så händer det saker i kroppen.

Det hänger ju ihop. Tankarna, själen och kroppen. Allt är en helhet.

Det var någon yogalärare som sa att när människor börjar yoga så går de hem och skiljer sig efter ett tag. Det är förstås lite skämtsamt, men faktum är att det händer. Människor förändrar sina liv totalt.

Yogan sätter igång otroliga processer i kroppen. Både fysiska och psykiska. 

Det KAN handla om att plötsligt inse att en relation gått i stå, kanske varit död i många herrans år. För det som yogan gör för många är att du vill, kanske för första gången i livet, sätta dig själv först. Och då kommer du också vilja att andra värdesätter dig lika högt som du själv gör. Det kan hända att du upptäcker att din partner eller dina vänner inte gör det.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Beyoga365. Där berättade en kvinna i morse att hon tagit med sig en ytterst stressad kvinna på en lugnare yogaklass med fokus på att öppna upp höfterna. Väninnan hade kräkts efteråt! Det är en stark reaktion som tydligt visar vad hon behöver jobba med. Det sägs att öppna höfter ger ett öppet sinne.

Kroppen gör gärna motstånd till en början.

Den vill inte förändras.

Den är bekväm av sig.

Den tycker att det är tryggt och bra precis som det är.

Sitt i båten.

Det är viktigt att minnas när man börjar yoga. Och när motståndet kommer efter vägen också, för det dyker upp både nu och då. I somras blev det återigen skrattretande tydligt för mig. Det var mycket tack vare yogan jag verkligen insåg att den relation jag var i behövde avslutas för att vi båda skulle kunna må bra. Men det var VERKLIGEN ingen angenäm upplevelse. Jag plågade mig igenom yogaklasserna. Försökte vara närvarande, men det gick inte. Svor över alla positioner, kände sånt starkt motstånd i kroppen.

I samma stund som vi bestämt oss för att göra slut försvann det där. Kroppen slappnade av. Tankarna stillades. Yogan blev behaglig och skön igen.

Motståndet du känner är kroppens sätt att streta emot. Den vill inte att du ska utvecklas. Det ska vara som det varit. Den är rädd. Ju räddare du är för förändring, desto motigare kommer det att vara. ”Lägg av nu, sluta löjla dig, vi hade det ju så trevligt som vi hade det!” försöker den säga.

Så en dag så släpper det lite. Och lite till. Precis så var det för mig. Och sakta med säkert märkte jag hur allt förändrades. Min syn på mig själv. Min syn på omvärlden. Allt känns lättare. Yogapositionerna och de utmaningar jag ställs inför i livet.

”Practice and its all coming” sa ashtangagrundaren Pattabhi Jois. 

Jag tycker det är så vackert.