Blev att fundera mycket på mina egna relationer i natt.

Tid är ett problem i de flesta relationer. Folk har inte tid för sin partner.

Precis som de knappt har tid för sina föräldrar, syskon och vänner. Absolut inte sig själva.

Egentligen är det inte mycket att klaga över.

Är man en vuxen människa så är det upp till en själv att göra sina egna prioriteringar. Tyvärr blir ju prioteringarna ofta skeva. Samhället uppmuntrar att det ska bli skevt. Ett jobb går ofta före allt annat. Pengar går före. Status går före.

Det ska hända någonting drastiskt, en olycka eller att någon blir svårt sjuk, för att folk ska inse vad som egentligen betyder något. Då är det så självklart, när man sitter där i väntrummet på sjukhuset. Vad fan har jag hållit på med? Jag borde ha funnits där mer.

Jag har dock jobbat lite annorlunda i mina kärleksrelationer.

Jag har alltid satt den personen jag är tillsammans med först. Ingen människa kan påstå att jag inte har älskat. Jag har älskat så jag utplånat mig själv många gånger om, givit upp allt som är jag. Visst, jag har väl haft jobb och intressen och så där, men ingenting sånt har spelat någon roll. Jag har funnits där varenda minut och sekund för den jag älskat.

Jag har älskat så det knappt funnits plats för någon annan relation över huvud taget. Försummat andra.

Haft svårt att se var jag själv slutat och den andra människan börjat.

Älskat så det gjort ont. 

I gengäld har jag förväntat mig samma sak tillbaka.

Men det går inte. 

Det funkar inte så. Två människor kan inte ge upp precis allt annat och bara leva och andas för varandra. Det går inte.

Eller går och går.

Det går väl säkert, men det blir liksom inte så mycket kvar av en sån relation. Det blir isolerat och vilset för båda har tappat bort sig själva på vägen.

Jag vet inte. Jag har bara haft en så ständig längtan efter närvaro. Att den människan jag är tillsammans med bara ska stänga av allting annat som pågår, åtminstone för en liten stund, och SE mig. Jag har haft relationer sedan jag var 13 år gammal men aldrig känt mig riktigt sedd. Alltid känt mig ensam, aldrig tillfredsställd. Jag har alltid haft det här ständiga behovet av att jag vill att den andra personen bara ska sätta sig ner och prata med mig. Inte för att den måste, eller för att vi har druckit alkohol eller för att det är ett bråk eller för att det är någonting som måste pratas om. Bara för att vara närvarande en liten stund, för mig.

Jag har längtat och jag har tjatat och jag har lyckats driva människor längre bort från mig på grund av min intensiva längtan.

Jag vill ju för fan bara att han ska se mig.

I förälskelsefasen så finns det här. Det där därför jag älskar den tiden. Då finns det tid att ge varandra full närvaro. Jag ser dig, jag bryr mig om dig, jag har ingenting annat som pågår i mitt huvud just nu. Ingen stress, inget jobb, inget annat. Jag ser DIG.

Det är så förrädiskt att få lite av det och sen få mindre och mindre ju längre relationen går.

Jag vill ju egentligen ha det hela, hela, hela tiden.

Och vad påminner det där om? Ett barn, förstås. Ett litet barn som så gärna bara vill få uppmärksamhet och närvaro från omvärlden men det är alltid, ständigt så mycket annat som drar i vuxenvärlden. Det finns inte riktigt tid att bara sitta stilla och ge barn den tiden. Speciellt inte nu, med mobiler och surfplattor och saker som ”mamma bara måste få kolla”. Med det inte sagt att jag inte har fått uppmärksamhet som barn. Det har jag. Men jag tror att ett barn kräver enormt mycket av den varan. Vissa har ett närapå outsinligt behov av den där närvaron som några stackars föräldrar aldrig någonsin kommer vara i närheten av att tillfredsställa. Speciellt inte med jobb och hygien och Instagram allt vad det nu är som ska skötas. Men jag tror ju att chanserna att fylla behovet ökar genom föräldrar som sätter sig själva först. Som är närvarande.

Jag kan inte göra mycket åt hur jag har varit, men jag kan med en medvetenhet om mitt beteende göra om. Börja sätta mig själv i första hand. Vara närvarande för mig själv, först och främst. Värdera mig själv högst. Verkligen, på riktigt, älska mig själv. Finnas där i de relationer jag bryr mig om. Längtar jag så borde det väl rimligtvis finns andra människor som längtar efter att få någon annans närvaro. I min värld är det något av det finaste jag kan ge. Och få.

Jag har ju alltid hört hur viktigt det är att älska sig själv, men det är som att jag aldrig riktigt fattat.

Jag har sett och hört programnamnet ”Gift vid första ögonkastet” fladdra förbi och väl tänkt för mig själv: herregud vad det hittas på för att dra tittare nu för tiden. Som nån gammal bakåtsträvare (”nej, efter Robinson med Martin Melin visas det inget vettigt på tv”, typ).

Sen smsade min kompis som är mycket väl uppdaterad på vad jag tycker om här i världen och sa att jag bara måste se det här programmet. Så det gjorde jag, i går kväll. Tänkte se ett avsnitt, slutade med att jag var uppe till 02 efter att ha sträckkollat fem avsnitt.

Om ni är intresserade av kärlek, känslor och relationer: det här är något av det bästa som sänts i den genren i Sverige. Jag har aldrig sett någonting liknande hända på tv.

Jag var HELT tagen efter första avsnittet och efter andra så visste jag knappt vad jag skulle ta mig till. Jag var bara tvungen att se mer. Jag hade säkert låtit någon kapa mitt ena lillfinger bara för att få se nästa avsnitt. Titeln ”Gift vid första ögonkastet” säger ju rätt mycket om programmet. Det handlar om tre par som matchas ihop efter värderingar, intressen och alla möjliga olika tester – och så gifter de sig utan att ha träffats.

De fem första avsnitten av programmet finns på SVT Flow HÄR!  

Är ni inne på den här bloggen och läser och intresserar er för sånt som jag skriver om så kommer ni att älska det. TITTA!

Jag har ett par timmar innan jag ska åka iväg. Sitter vid datorn och försöker hitta på någonting vettigt jag kan göra på den korta tiden.

Stoffe kommer och ställer sig nedanför fåtöljen och tittar med sina blanka bruna ögon. Det där skägget som egentligen borde kammas igenom men jag har inte orkat.

Jag lyfter upp honom i famnen och sitter bara och lyssnar på när han andas.

Jag försöker ofta tänka på att han inte valde mig.

Vi människor tycker ju oss ofta ha rätt till så mycket saker. Djur till exempel. Det är vår rätt att ha den hund vi har hämtat hem och betalt för.

Mina tanke kring hundägande är att jag vill att en hund ska välja mig. Inte för att den måste eller blir tvingad till det, utan för den tycker att vi har ett fint liv och jag är en härlig människa att vara med. Varje dag är ett nytt val.

Jag lyssnade på hundpodcasten Vår bästa vän om en tjej som pratade om omplacering. En tjej som längtat och längtat efter en grand danois och till slut fick hem en valp. Det funkade väl helt okej mellan dem och så där. Inte riktigt smärtfritt alla gånger. Men.

När hunden blev lite äldre så träffade hon en kille som hunden visade sig älska över allt annat på den här jorden. Och det är klart att hon kände sig lite bortvald. Det var ju hennes hund. Hon som gett all mat, gått till veterinären, tränat, lekt, promenerat, gått alla kurser. Nu hade hunden plötsligt inte ögon för någon annan än honom.

Tänk då den dagen då hon och killens relation tar slut. 

Ska hunden fortsätta leva med henne eller ska den få leva med den människa som den mår absolut bäst av att vara med?

Det är inget enkelt beslut. Det kan smärta oerhört att någon man älskat och investerat så mycket i visar sig må bättre med någon annan.

Skulle jag lämna bort Stoffe om vi inte kom överens och jag upptäckte att han plötsligt levde upp och hade en livsgnista som aldrig förr tillsammans med en familj på landet?

Kanske. Kanske inte.

Kanske skulle jag krampaktigt hålla fast vid honom för att han är min. Men jag hoppas inte det. En del av att älska är nog också att inse när det är bäst att släppa taget.

Jag tittar på det här klippet en-två gånger om dagen nu. Har länkat till det förut någon gång, men återupptäcker det lite då och då och hittar nya saker som tilltalar mig. Just nu är det de här resonemangen/citaten jag fastnar för.

”Anything that we’re describing through science, we’re describing through the prism of the five limited senses. Our eyes can only see between infrared light and ultraviolet light. There’s light bouncing around everywhere. Our ears can only here a tiny decibel range, can’t here the noise of a dog whistle, can’t hear any high pitched frequency sounds. Isn’t it likely then that there are other vibrations, frequencies, energies, consciousness, moving through the universe?”

”I think it’s difficult these days with religion getting such a rough ride, the Pope resigning, bloody terrorism and nonsense, it’s difficult to find that access to spirituality but we are by our nature spiritual people. If we don’t have access to spirituality, we suffer as individuals and society suffers.”

”What I say is that we’re basically all right human beings. Whenever there’s a disaster or an accident, people’s impulse is to help one another.”

Här kommer en kommentar som jag tänkte svara på:

Jag är tjejen som kommenterade för några dagar sen om boken ”Lyckofällan” som redan hjälp mig massor och som jag köpte tack vare dig. Du skriver så himla mycket bra om yoga (som så många andra) och det gör mig så himla nyfiken. Jag har varit på två yoga klasser det här året. Och jag har tänkt SÅ mycket på det, jag vill verkligen skaffa ett kort på ett gym där dom har yogaklasser. Men jag vet inte varför jag tvekar. Eller jo. Jag är rädd att jag förväntar mig för mycket, att jag tror att det ska hjälpa mig så mycket i livet. Jag är rädd att jag bara kommer sitta där rastlös som jag är och sitta å räkna minuterna och sen få dåligt samvete för att jag spenderat pengarna på ”fel sak”. Konstig tanke kanske men kände du också såhär? Hur lång tid tar det innan man verkligen kommer in i det? (förstår om det är olika för alla).
För ungefär tio år sedan gick jag en termin avlappningsyoga. Tanten som höll i kursen kunde sätta benen bakom huvudet trots att hon var säkert 75. Jag somnade ofta under klasserna. Vad jag kan minnas tilltalade inte yogan mig inte det minsta då.

Jag tror att det beror på två saker:

1. Läraren. Den här tanten var väl myspysig och rar men hon talade inte rakt in i hjärtat på mig. När jag började yoga på Sats Zenit i Stockholm så fanns det en yogalärare som hette Lena. Hennes klasser var alltid fullbokade med ibland närmare 70 personer på väntelistan. Jag lyckades boka in mig på klass och kände direkt när jag kom in i yogasalen: det här är rätt. När hon instruerade blev det magi i rummet. Det är så märkligt att se hur en person kan skapa det där och sen kan en annan person nästa dag i precis samma rum inte få till känslan och stämningen alls.

2. Jag var inte redo. Jag trodde fortfarande då att jag var mina tankar. Om du läser Lyckofällan så förstår du vad jag menar. Jag trodde på allt den där rösten i huvudet berättade för mig. Att jag var värdelös. Att allt bara gjorde ont. Att det inte ens var lönt att jag försökte. Att det var någonting fel på min rygg som gjorde att jag aldrig skulle kunna bli vig.

Och om jag inte befann mig i de där tankarna så var jag någon annanstans. Funderade på jobbet eller min pojkvän. Jag var aldrig närvarande. För att bryta frånvaron i mitt liv hjälpte det inte med en yogaklass en gång i veckan, det hade behövts två veckor med asketiskt leverne och meditation fem-sex timmar om dagen för att väcka mig till liv. För det är så jag ser det i dag: jag var levande död. En zombie som vandrande omkring totalt styrd av mina repetitiva tankar om tillvaron.

Så vad är skillnaden mot i dag? I dag mal fortfarande min hjärna på om att jag är värdelös, inte lika ofta, men det dyker upp då och då. Men jag VET att det inte är sant. Det är bara en tanke. Jag kan tänka att jag ska mörda en människa också men det behöver inte betyda att det är sant.

Samma sak när vi dömer människor. Bara i huvudet eller när vi faktiskt pratar illa om andra. Varför vill vi prata illa om andra? För att stärka oss själva, för att vi är de som har rätt och den och den har fel. Jag har varit väldigt dömande och är det fortfarande. Men jag går inte på vad min hjärna berättar för mig om människor på samma sätt längre. Försöker mitt bästa för att bara uppleva människor och inte placera dem i fack eller tänka si eller så om dem. Gör människor galna saker är det för att deras tankar, deras rädslor och ilska säger åt dem att göra det. Det är inte så de verkligen är. De föddes inte så. De kan bara inte separera sig själva från sina tankar. De tar galenskapen i sina huvuden för sanning. En dag vaknar de förhoppningsvis upp. De är på sin resa genom livet och jag på min. I grund och botten är vi byggda på precis samma sätt och vill väl alla innerst inne bli accepterade och respekterade för de vi är.

Tänk hur det skulle låta om alla människor skulle gå och säga sina tankar rakt ut. INGEN hade klassats som ”normal”. Alla har sitt dårskap som pågår där uppe i huvudet, skillnaden är bara om du väljer att tro på allt som sägs eller tar det med en rejäl nypa salt. Låt det tjattra. En medvetenhet om vad som pågår där uppe lugnar sinnet.

Nu spårade jag ur totalt här.

För att återgå till din fråga: jag visste och kände någonstans innerst inne att yogan skulle göra mig gott. Därför fortsatte jag även fast det kändes stelt, överjävligt och traggligt i början.

Jag kan säga att jag kom in i det ordentligt efter att ha yogat 3-4 dagar i veckan i ungefär två månader. Så det var ingen kärlek vid första ögonkastet direkt.

Känner du att du vill testa, gör det! Känner du att du inte vill. Strunta i det. Det finns många sätt att hitta närvaron i livet. Yoga är ett sätt att komma i kontakt med sitt inre som funkat för mig (och väldigt många andra). Men du kan få det genom att utföra ett jobb du älskar riktigt mycket, springa, meditera, sticka, dyka, surfa, klättra eller vara ute i naturen. Fundera en stund: vad dras du till? När i livet har du känt dig helt närvarande och vad har du gjort då?

Kram!

Det finns en rolig/intressant iakttagelse i Eckhart Tolles böcker som synliggör vilken börda det mänskliga medvetandet är.

Tänk dig två ankor som simmar emot varandra. Spänd stämning uppstår och de hamnar i bråk. De yr omkring i några sekunder och sedan slutar de tvärt. Simmar åt motsatta håll. Båda ankorna stannar efter en stund upp och flaxar med vingarna för att göra sig av med spänningarna och stressen som uppstod vid slagsmålet. Sedan simmar de fridfullt och lugnt vidare i livet. Närvarande i nuet.

Tänk dig två människor som hamnar i bråk. En verbal konflikt uppstår. Du väljer att lämna rummet men du lämnar definitivt inte konflikten bakom dig. I stället pågår den i ditt huvud: varför gjorde hon så där? Hur fan kan hon vara så jävla dum i huvudet? Hur tror hon att hon har rätt till att göra så här mot mig? Nu ska hon minsann få se vad konsekvenserna blir av det här. Det här ska hon inte komma undan med ostraffat. Jävla idiot. Ibland önskar jag att jag bara visste hur människor tänkte. Jag kommer aldrig att lita på henne igen.

Hjärnan ältar bråket gång på gång och varje gång uppstår dåliga känslor i kroppen. Du lägger till en berättelse i en lång historia som du identifierar dig starkt med: mig och min historia. I stället för att vara närvarande i det som är nu så ältas den här gamla historien i huvudet. Hur dåligt allting är, hur människor gjort dig illa, hur missförstådd du blivit.

Tänk själva hur problematiskt och jobbigt ankornas liv skulle vara om de höll på så här.

Det är otroligt vad yogan gör. Jag kände mig orolig, stingslig och splittrad i går. Kom till ashtangaklassen och gick in i andningen. Plötsligt var det borta. Jag märker också att jag utvecklar min rörlighet mycket just nu. Blir förvånad över hur lätta positionerna känns, hur djupt jag kan gå.

Jag var rätt så stark för ett par år sedan. Styrketränade mycket. Klarade av att göra chins och lyfta mer än min egen kroppsvikt i bänkpress. Det är en otrolig känsla. Man känner sig verkligen odödlig. 

Men att vara rörlig är en helt ny känsla. Jag har alltid varit stel. Alltid trott att det varit något fel på min rygg för att jag inte klarat av att få ner fingrarna till marken i en framfällning.

Men det har aldrig varit något fel på mig. Jag har bara varit stel. Som så många människor är! Jag har också varit fast i vissa ältande/negativa tankemönster. Som så många människor är.

Det jag inte förstått är att det där hänger ihop. När spänningar i kroppen släpper så händer det saker i huvudet också. Och tvärt om: när jag förändrar saker i huvudet så händer det saker i kroppen.

Det hänger ju ihop. Tankarna, själen och kroppen. Allt är en helhet.

Det var någon yogalärare som sa att när människor börjar yoga så går de hem och skiljer sig efter ett tag. Det är förstås lite skämtsamt, men faktum är att det händer. Människor förändrar sina liv totalt.

Yogan sätter igång otroliga processer i kroppen. Både fysiska och psykiska. 

Det KAN handla om att plötsligt inse att en relation gått i stå, kanske varit död i många herrans år. För det som yogan gör för många är att du vill, kanske för första gången i livet, sätta dig själv först. Och då kommer du också vilja att andra värdesätter dig lika högt som du själv gör. Det kan hända att du upptäcker att din partner eller dina vänner inte gör det.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Beyoga365. Där berättade en kvinna i morse att hon tagit med sig en ytterst stressad kvinna på en lugnare yogaklass med fokus på att öppna upp höfterna. Väninnan hade kräkts efteråt! Det är en stark reaktion som tydligt visar vad hon behöver jobba med. Det sägs att öppna höfter ger ett öppet sinne.

Kroppen gör gärna motstånd till en början.

Den vill inte förändras.

Den är bekväm av sig.

Den tycker att det är tryggt och bra precis som det är.

Sitt i båten.

Det är viktigt att minnas när man börjar yoga. Och när motståndet kommer efter vägen också, för det dyker upp både nu och då. I somras blev det återigen skrattretande tydligt för mig. Det var mycket tack vare yogan jag verkligen insåg att den relation jag var i behövde avslutas för att vi båda skulle kunna må bra. Men det var VERKLIGEN ingen angenäm upplevelse. Jag plågade mig igenom yogaklasserna. Försökte vara närvarande, men det gick inte. Svor över alla positioner, kände sånt starkt motstånd i kroppen.

I samma stund som vi bestämt oss för att göra slut försvann det där. Kroppen slappnade av. Tankarna stillades. Yogan blev behaglig och skön igen.

Motståndet du känner är kroppens sätt att streta emot. Den vill inte att du ska utvecklas. Det ska vara som det varit. Den är rädd. Ju räddare du är för förändring, desto motigare kommer det att vara. ”Lägg av nu, sluta löjla dig, vi hade det ju så trevligt som vi hade det!” försöker den säga.

Så en dag så släpper det lite. Och lite till. Precis så var det för mig. Och sakta med säkert märkte jag hur allt förändrades. Min syn på mig själv. Min syn på omvärlden. Allt känns lättare. Yogapositionerna och de utmaningar jag ställs inför i livet.

”Practice and its all coming” sa ashtangagrundaren Pattabhi Jois. 

Jag tycker det är så vackert.

Jag träffade mamma i går. Hon berättade att hon brukar meditera vid ett ljus varje morgon och det påminde mig om det Malin Berghagen sa under föreläsning: att hon placerar ett ljus nån meter framför sig och tänker att varje andetag ska blåsa ut ljuset (det är dock på så långt avstånd att det inte påverkas, det handlar inte om ATT blåsa ut det utan om intentionen). Hon får då till både andningen och blickpunkten på ett naturligt sätt.

Jag gjorde det i morse. Hade helt nedsläckt och bara ett ljus. Det påminde mig om när jag var yngre. Så som jag minns det var det ofta strömavbrott på vintrarna. Mycket möjligt en efterhandskonstruktion, kanske hände det inte riktigt varannan vecka som jag inbillat mig. Hur som helst var alltid känslan vid strömavbrott härlig, allt stängdes bara ner, stressen avtog för en stund, jag ville aldrig att det skulle ta slut. Kanske skulle jag till och med slippa skolan.

När jag tänker efter har jag alltid känt ett motstånd till hur samhället är uppbyggt. Att människor ska stressa runt, hålögda och tomma inombords. Det KAN inte vara meningen. Jag kände det då och jag känner det starkare än någonsin nu.

Jag håller med om mycket av det Underbara Clara skriver om arbetstiderna. Varför ska vissa människor jobba sig till utbrändhet medan vissa går utan jobb? Det är ju som att vi vill må dåligt.

Forskaren Roland Paulsen menar också att vi jobbar för mycket – alldeles i onödan.

”I relation till hur mycket mer produktiva vi har blivit borde vi arbeta mindre. Sedan 70-talet har produktiviteten mer än fördubblats, så om du ska ha konstant arbetstid måste du skapa nya jobb. Vad de nya jobben går ut på är inte alltid så lätt att säga, eller huruvida de tillfredsställer några fundamentala behov. Men ofta får man skapa behovet, genom reklam inte minst.”

Det är ju vansinne det vi håller på med, egentligen. Skapar behov som inte finns så att vi ska kunna jobba halvt om halvt ihjäl oss. Dessutom intala oss att det är precis så här det ska vara.

För någon månad sedan var jag ute på jobb med en kvinna som gått ner till halvtid precis som sin man. De hade  sålt sin lägenhet i innerstan i Stockholm och flyttat ut till en betydligt billigare lägenhet i en förort långt bort från city.

– Det konstiga är att vi konstant blir ifrågasatta. För att vi inte jobbar heltid. För att vi inte köpte en större och dyrare lägenhet eller ett hus i Enskede. Vi har valt att prioritera varandra och våra barn, hur kan det vara provocerande? 

Gud, ibland vill jag bara så himla gärna bli hippie. Jag känner på många sätt så starkt att jag inte vill vara med om det här längre. Inte vara en del av och bidra till den här galenskapen. 

Storgråter till John Lennons Imagine och kan bara tänka hur fel allting blivit. Hur vi håller på och håller på. Rusar runt som tomma skal. Samtidigt som det börjar närma sig jul och människor är ensamma och mår dåligt. Hur i hela helvete kan vi tillåta det här? Hur länge går det att blunda? 10 år till? 100 år till? Tills kometen kommer och befriar allihop? Vi irrar trots allt bara runt på en liten jävla boll som snurrar runt i ett beckmörkt universum vi inte vet ett skit om. God jul.

Jag minns första gången jag gick på en kurs i personlig utveckling. Mamma hade skickat mig.

Jag var så less på att må som jag hade mått så jag var villig att testa på i princip vad som helst. Kursen hette Gestaltning. Gestaltterapi handlar om att genom exempelvis rollspel återuppleva tidigare händelser och få jobba bort ilska och rädsla.

Det låter kanske flummigt. Det tyckte jag i alla fall. På den tiden tyckte jag att allt var flummigt. Jag hade så bestämda åsikter kring vad som var ”normalt”. Om man som jag var deprimerad var det till exempel normalt att gå till en psykolog och mala på om sina problem vecka ut och vecka in. Det var inte normalt att sätta sig och visualisera en person och sedan skälla ut den ordentligt. Däremot var det väldigt skönt.

De där fem timmarna på kursen gjorde oerhört mycket för mig.

Det var också där jag insåg att jag hade ett sårat inre barn. Det är förresten inte bara jag. Väldigt många människor går omkring med sårade inre barn som faktiskt påverkar deras vuxenliv otroligt mycket, tyvärr är de flesta omedvetna om det. Jag var totalt omedveten om det.

Faktum var att jag inte ens ville kännas vid att jag hade något inre barn. Det var väl det mest patetiska jag någonsin hade hört!! Dra den där om Gud och när Jesus gick på vattnet också va.

Men mår du dåligt eller upplever du att du har svårt att få relationer att fungera så kan det mycket väl vara så att det finns en sårat inre barn inom dig.

Ett sårat inre barn går inte att skylla på någon. Även om det säkert kan vara frestande att påstå att allt har att göra med en bristfällig barndom. Det är i princip omöjligt för föräldrar att fylla alla behov som ett barn har. Dessutom går så många föräldrar själva omkring med sårade inre barn som de i sin tur aldrig erkänt och därför inte tagit itu med. Det är inte för att de vill sina barn illa, de vet helt enkelt inte annat och försöker göra det bästa av sina förutsättningar och de verktyg som finns till hands.

Behov av trygghet, kärlek och bekräftelse som inte blivit bemött hos ett barn hamnar i det undermedvetna och håller sig krampaktigt kvar där genom livet, men visar sig oftast i vuxenlivet i problem i nära relationer eller genom dålig självkänsla (ouppfyllda behov hos ett barn vänds ofta inåt och där börjar barnet klandra sig själv, vilket kan visa sig genom dålig självkänsla).

Att jag inte har erkänt det här inre barnet för mig själv har gjort att jag haft en stort gapande tomt hål inombords. Av meningslöshet och diffusa känslor av övergivenhet. 

Jag har lyckats bra på jobbet och haft bra pojkvänner. Men jag har aldrig insett att jag inte har någon kontakt med mitt riktiga jag. Aldrig förstått att det här gör mig oförmögen att gå in i en äkta och sann relation.

Jag tänker på det här barnet i varje vila efter yogan. Jag vet i dag att det finns ett barn där och jag tar ansvar för det. Sätter handen på hjärtat och tackar det för att det stått ut så länge och tålmodigt väntat på att jag ska börja lyssna. Jag tillåter mig att känna alla känslor, rädslor och sorg, även om de är fruktansvärt jobbiga. Jag, vuxna Zandra, kan ta hand om mitt inre barns känslor nu. Jag behöver inte trycka undan dem längre.

Det är en process av djup känslomässig läkning som får ta sin tid.

Snart är det jul!

Eller:

snart är det jul..

Alla tycker inte att julen är kul. Julen kan vara skitjobbig. Det finns så mycket förväntningar på hur det ska vara, hur fint granen ska vara klädd och hur lugnt och fridfullt allting ska vara på uppesittarkvällen när hela familjen ska lyssna på Carolas julsånger och slå in paket och skriva lustiga rim och så BLIR DET INTE ALLS SÅ.

Tvärt-jävla-om. Någon farbror är packad och välter granen, din brorsa har skilt sig, din syrra vill göra sitt bästa för att bara förstöra allt, kanske någon i familjen är väldigt sjuk, kanske någon har dött, du och din pojkvän bråkar för att du inte känner att du fått tillräckligt med uppmärksamhet, kanske sitter du och känner dig frustrerad och arg bara för att inte allt blev så där trevligt som det skulle bli.

Då är inte alltid helt lätt att hålla sig vid sina sinnesfulla bruk.

Författaren Elizabeth Gilberth – som jag återkommer till gång på gång för att jag tycker att hon är en outsinlig källa av klokheter – har berättat:

– Jag hade en lärare i Indien som sa till mig ”om du tror att du är världsvan, spirituell och upplyst, åk hem och fira jul och se hur det går”.

Det ligger så mycket i det där. Du kan ha rest runt halva världen, sett och utvecklats så mycket eller fått ett prestigefyllt jobb, hängt med massa viktiga, smarta, människor och sen kommer du ändå hem och går igång på alla cylindrar för minsta lilla sak som din brorsa säger.

– Inom AA säger de alltid: hur kommer det sig att din familj alltid kan plocka fram dina värsta sidor?

– För att det är de som har installerat dem.

Elizabeths bästa tips är: betrakta allting på avstånd. Se det som en film som spelas upp framför dina ögon. Om du har en familj som verkligen är galen: försök att bara observera deras galenskap.

Kom ihåg att andas.

Kom ihåg att inte prata om politik.

Se din familj som de mest utvecklande lärarna du har i livet. Om du ändå dras med i galenskapen och känslorna svallar, stanna upp och fråga: vad kan jag lära mig av den här situationen. Tålamod? Generositet? Acceptans? Medkänsla? Att lämna situationen? Fira jul någon annanstans om du vet att familjen/släkten kommer att få dig att må riktigt dåligt? Kanske.

Elizabeth tillägger att hennes lärare i Indien sa:

– Vi har en plikt att älska alla i världen, men vissa människor måste vi älska på säkert avstånd.