I går gick jag på min allra första ledda yinyogaklass med Magdalena på Söder. Jag har ju yogat efter hennes bok ”Vila dig i form med yinyoga” och sedan några veckor tillbaka också appen. 

Jag gillar att yoga hemma. Kan göra det när jag vill och det är dessutom gratis.

Men atmosfären som skapas på yogaklasserna är svår att hitta hemma. Lugnet när 20-30 personer går in i sig själva för att hitta stillheten. När all skit i vardagen lämnas utanför. Det här passet visade tydligt att yoga är för ALLA, där fanns äldre tanter, småbarnsmammor med ryggproblem och män med löpningsintresse. Alla kunde förstås inte gå ner fullt i ställningarna, men det fanns många olika enklare alternativ för varje position.

Yinyogan är ju total avslappning. Fokuset är på att låta kroppen släppa efter alla spänningar och all stelhet så gott det går. Alltid när jag yinyogar känner jag mig förvånad över hur mycket mer det går att släppa. Jag tror att jag är avslappnad, men plötsligt känner jag hur musklerna i ryggen släpper taget och inser att jag spänt mig där hela tiden. I och med att det är så lugnt så blir det väldigt lite prestige. Jag kan helt och fullt ägna mig åt att bara vara och lyssna till lärarens röst.

Jag har ju tidigare skrivit om att sånt som händer i yogan speglar sig i verkliga livet och tänkte återigen på det går: När jag ligger i vissa mer krävande positioner, speciellt i sadeln, känner jag mycket av böjningen i ryggraden. Men av rädsla för att det ska göra ont så spänner jag mig. Om jag väl vågar släppa taget så är det oftast inte så farligt, alls. Snarare tvärt om: rädslan att det ska göra ont är värre än själva smärtan.

Jag tänker att det här återspeglar så många situationer då jag bygger upp rädslor inför hur någonting kommer att bli, men när jag väl vågar så är det inte alls någon fara.

Det är bra för mig med yinyoga sa mannen på ayurvedakonsultationen i går.

Det jag behöver träna på är att ta det lugnt och varsamt. 

Jag har alltid ogillat långsamt. Blir stressad av människor som är långsamma. Speciellt på jobbet, blir galen. Jag pratar snabbt, äter snabbt, skriver snabbt. Allt ska gå undan. Framåt, uppåt, pressa, stressa. Helst vara klart igår. Och det är ju SÅ smidigt att kolla på mobilen så fort det blir en paus på några sekunder.

Jag dras till ashtangayogan för den är fysiskt krävande och ”snabb”. När det egentligen är yinyogan jag behöver för att balansera mig. Yin och yang och allt det där. Jag är ju redan bra på att vara snabb!

Han sa att många, speciellt män (maskulinitet=mycket yang), börjar på ashtanga för att de vill åt utmaningen och så slutar de med att de pressar sig själva så att kroppen blir trasig, ryggen och lederna tar skada.

För att dra en parallell till hundträning så är det ju precis samma tänk där. En högenergisk terrier behöver som valp inte tränas med bollkastning och hetsiga dragkamper, det kan de redan. Det de måste lära sig är att komma ner i varv och kunna slappna av. Det behöver faktiskt inte hända någonting hela, hela tiden..

Jag var på en ayurvedakonsultation i dag för en artikel som jag ska skriva om till kommande nummer av Wellness.

Ayurveda handlar mycket om att få tanken att samspela med känslan/kroppen/själen, att verkligen försöka lyssna på vad kroppen har att säga. Att hoppa på en diet är till exempel inte att lyssna på vad kroppen har att säga, det är tvärt om att slå dövörat till och pracka på den en viss typ av mat som hjärnan övertygats om att ska vara bra (och hjärnan går på en massa dumheter rätt ofta, tänk bara hur starkt reklam påverkar oss).

I och med att vi slutat lyssna inåt så kör vi ju bara på. Vi maler dessutom sedan på i samma gamla repetitiva mönster och undrar vi varför vi är trötta, mår dåligt, är stressade och blir utbrända.

Jag vet ju egentligen vad som är bäst för mig. Det är inga konstigheter alls. Det är ju precis sånt som de flesta mår bra av. Att träna måttligt, vara ute i friska luften, ta det lugnt på kvällarna innan sängdags, inte jobba för mycket, låta matlagningen ta tid och äta i lugn och ro, vara snäll mot mig själv osv. osv.

Men på något vis tror jag att jag ska komma undan. Att jag på något mirakulöst sätt kan strunta i att jag får min kropp att må skit, stressa och kasta i mig maten och ÄNDÅ må bra och känna mig lugn och balanserad.

Det var som våras/somras när jag höll på att intala mig själv att jag nog kunde dricka alkohol som alla andra. Nej! Jag kunde inte det! Min kropp skrek ifrån varje gång! Dagen efter att jag druckit två glas var jag helt sänkt och mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Hade jag druckit ännu mer ville leva längre. DET om något var ju ett högljutt rop på hjälp från kroppen. Sluta för fan! Du mår ju inte bra av det här! Lyssnade jag? Nej. Det behövde gå så långt att jag skulle få det mest ovärdiga fyllemeltdownet ni kan tänka er – först då fattade jag.

Om ett beteende upprepats under väldigt lång tid så är det väl inte så konstigt att det får konsekvenser. Men! Den dagen vi väljer att bryta beteendet och ersätta det med något som stämmer bättre överens med vår kropp och själ så KOMMER vi att må bättre. Det är så enkelt, men så svårt.

I förrgår när jag gick längs Götgatan med Stoffe kom en man mot mig. Han hade ett barn i famnen och ett som gick bredvid, i koppel hade han också en ung bullmastiff (jag skulle uppskatta att den var 6-7 månader).

När han gick förbi på fem-sex meters avstånd satte jag mig lugnt ner bredvid Stoffe för att han inte skulle springa fram mot valpen för att leka.

Men den här valpen gjorde i stället ett nyfiket utfall mot Stoffe. I och med att bullmastiffer är STARKA hundar, även om de fortfarande är valpar, så drog hunden så mannen för någon sekund vacklade till och tappade balansen. Han föll aldrig mot marken utan räddade upp situationen snabbt, men det var ändå tillräckligt för att barnet skulle började gråta.

Stoffe och jag började gå vidare, men jag vände mig om eftersom jag hörde att mannen skrek till ordentligt. Då såg jag hur han först lyfte upp valpen i halsbandet så den dinglade i luften och ströps. Sedan satte han ner hunden och måttade en spark i ryggen på den och drog den sedan snabbt vidare med sig över övergångsstället.

Jag stod kvar, fullständigt lamslagen, och stirrade på honom medan han gick därifrån. Mina ögon tårades samtidigt som jag kokade av ilska. 

Om det är någonting här i världen som gör mig galen så är det misshandel. Vuxna människor som VÄLJER att slå.

Det finns inget svagare. Det finns inget som får mig så illa till mods. Det är ALDRIG försvarbart att slå.

Men om vi ska bryta ner händelsen: först och främst, varför ÖVER HUVUD TAGET fundera på att köpa en gigantisk hund om du ska promenera omkring med den i Stockholms innerstad tillsammans med dina två barn?

En valp behöver FULL uppmärksamhet och hjälp att förstå hur de ska anpassa sig till att bli ”så som vi människor vill ha dem”. För en nyfiken valp ÄR det naturliga att dra fram mot en annan hund och vilja säga hej. Det är inget konstigt. Valpar är gläfsiga, glada, ofokuserade, har dålig kroppskontroll, kärleksfulla och vill upptäcka världen. Det är upp till ägarna att lägga ner all den tid som krävs för att hunden ska lära sig. Och stadsmiljöer är extra svåra, det finns så mycket lockande saker: fåglar, trafik, andra hundar, glass på marken, cyklar, märkliga ljud. Tänk dig själv att du gick på alla fyra nere på marken och betraktade en värld där allt känns nytt och spännande. Det TAR TID att lära en hund att föra sig i så pass händelserika och onaturliga miljöer.

Och herregud, bara för att det är en hund modell större så betyder det inte att den ska tåla stryk. Förr kanske folk pucklade på sina hundar för att de stackars människorna inte visste bättre, men i dag VET vi bättre. Studier visar att hundar känner känslor precis på samma sätt som människor (om det nu ens ska behövas studier på något som varenda hundägare redan vet). Ändå valde den här människan att göra hunden illa.

Jag undrar hur han tänker. Kanske tänkte han att han skulle uppfostra hunden till att veta hut och uppföra sig när barnen är med. Men hur tror han att barnen kände? Allvarligt. Fattar han inte att det känns fruktansvärt och sätter djupa spår i ett barn när ens pappa stryper och sparkar en familjemedlem och ens lekkamrat?

Jag undrar också vad det är som gör att det känns okej att slå en hund på gatan mitt på blanka dagen? Att all annan eländig jävla misshandel som pågår sker bakom stängda dörrar, men ”människans bästa vän” är det fortfarande okej att ge sig på öppen gata. Jag har en granne som beter sig på ett liknande sätt. Han lyfter upp sin schnauzer i halsbandet och skriker när hunden skäller på andra hundar. Som att det skulle göra att den skäller mindre!

Sedan kommer vi till det sista allra sorgligaste: kommer den här hunden att växa upp och bli en kärleksfull medlem i en barnfamilj? Troligtvis inte, för den kommer att vara rädd, otrygg och osäker.

Risken är att det kommer en dag då hunden får nog och hugger mot någon av familjemedlemmarna. I värsta fall mot barnen. Och då är det ägarna som plötsligt hävdar att hunden är ”mentalt störd” och måste omplaceras eller avlivas. Då undrar jag: vem är det som är mentalt störd, egentligen? 

I går åkte jag för första gången på nio månader till ett kafé och satte mig och jobbade. Jag tog med mig Stoffe till Götgatan Stories (i Skrapan) där det är okej med hundar. I den boken jag läser nu så finns det en övning som innebär att man ska göra någonting litet, eller stort, som är utanför ens bekvämlighetszon. Det kan vara småsaker, i dag till exempel log jag mot en kvinna på tunnelbanan och i går tog jag mig då till det här fiket för att jobba.

Jag jobbar ju hemifrån vareviga dag. Det är jätteskönt. Precis så jag vill ha det. Jag har insett att jag har en bra disciplin, mest för att andra säger ”oj det skulle jag aldrig klara av”.

Men det är förstås jättebra med disciplin, dock finns det en baksida också.

Jag får så dåligt samvete när jag sliter mig från datorn ”för mycket”. Jag tror att jag måste sitta stationerad där mellan 9-17 med en timmes paus för lunch. Även om jag kört fast. Även om allt känns totalt meningslöst.

Jag VET att det går så mycket bättre om jag tar flera pauser. Bara släpper jobbet med jämna mellanrum. Jag måste bara bli snällare och tillåta mig själv att göra det.

Jag läste någonstans att många framgångsrika människor jobbar mycket med pauser. De använder hjärnan mer som den dator den faktiskt är. De matar in vad de vill få gjort, till exempel i mitt fall skulle de kunna vara: jag vill skriva en krönika om jämställdhet.

Sedan släpper man det jobbet! Gör andra saker, äter en lunch eller går en promenad och låter hjärnan processa jobbet i lugn och ro. Sedan när du minst anar så dimper det ner en aha-upplevelse och du vet precis vad/hur du ska göra.

Jag testade i går och det funkade!

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft svårt att stå upp för mig själv. Det här går tillbaka sedan jag var barn.  Jag har ALDRIG vågat säga åt en kompis att gå hem för att jag är trött (även om ögonlocken hållit på att säcka ihop). Aldrig att jag sagt ifrån att jag inte orkar äta mer om någon prackar på mig mat. Jag har så svårt att dra gränser. Att bara kunna säga nej. 

I teorin känns det ju så lätt, men i praktiken? Nej. När jag väl står där så är det helt omöjligt. Jag väljer gång på gång att inte säga ifrån. Ta den enkla utvägen och bara nicka med. Jag kan knappt avluta ett telefonsamtal för att jag är rädd att den jag pratar med ska bli ledsen.

Det blir tydligt nu igen när jag har hund. Jag har så svårt att stå upp mot andra hundägare. Säga: nej jag vill inte att min hund hälsar på din hund. Det blir extrasvårt nu när jag tränar Stoffe att bli bättre på hundmöten. Han är så ivrig och dessutom lite osäker, jag tolkar det i alla fall så, att han vill fram och leka, hälsa och visa att han bara är liten och snäll.

Så han drar mot andra hundar och jag gör mitt bästa att hålla honom lugn och visa att det är okej att vi bara passerar. Men då finns det så många, många hundägare som bara släpper fram sina hundar utan att fråga. Och för varje gång det händer så förstörs ett träningstillfälle för mig. Om jag säger ifrån? Nej. Jag väljer att vara tyst för jag vill inte verka otrevlig.

Jag gör både mig själv och Stoffe en otjänst.

Inom hinduismen talar man om chakran och jag har börjat läsa på och intressera mig alltmer för det, för jag får hela tiden bekräftelse på hur hela min kropp hänger ihop, psykiskt och fysiskt. Jag märker att vardagliga problem lika väl kan yttra sig genom trötthet, smärta och obalanser i min kropp.

Halschakrat står för en balanserad kommunikation med omvärlden. Fysiskt påverkar det munnen, tänderna, halsen, matstrupen, luftstrupen, sköldkörteln, öronen och nacken.

Jag tänkte på det i morse när jag var hos tandhygenisten. Jag går dit ofta, för har en hel del problem med tandsten och tandköttet, vilket känns nästan orimligt, för jag borstar noggrant och omsorgsfullt med mellanrumsborstar och eltandborste. Äter ytterst lite socker och småäter inte.

Och även om jag inte på något vis kan bevisa det, så öppnar jag i alla fall upp för möjligheten att det kan vara så att det hänger ihop. Min oförmåga att stå upp för mig själv inför andra, dra gränser och säga nej och min mun som aldrig riktigt vill hålla sig frisk.

Jag tänker på det här också när jag pratar med vänner. Direkt samtalen leds in på sånt som känns fel för mig, skitsnack och ett ständigt malande om andra människor och deras liv, så känner jag hur luftstrupen snör ihop sig. Jag får fysiskt ont i halsen. 

Det är en utmaning. För när jag väl pratar så pratar jag mycket. Jag öser ur mig saker och känner först i efterhand att det kanske blev lite mycket. Kanske jag inte behöver berätta precis allt, alltid.

I Sanna Edhins bok ”Sluta kämpa” läste jag några väldigt fina rader om att bara tillåta sig själv att tala långsammare och inte så högljutt. Människor kommer inte att sluta lyssna bara för det – tvärt om: de kommer att bli mer intresserade.

Ni som testat yoga (eller håller på) känner igen den här ställningen: nedåtgående hund. 

Den är rätt svår att komma undan om du inte håller på med till exempel yinyoga.

Vissa kallar den en viloposition, vilket känns som ett stort hån för stelbenta som jag.

Förutom min stora kamp med framfällningar (skrev ett inlägg om det här) så är nedåtgående hund en av mina stora utmaningar här i livet.

En period i våras blev jag på allvar så arg när jag stod i den här positionen att jag inte yogade på flera veckor. Precis som när det gäller framfällningar så har jag känt mig så otymplig och det har varit väldigt ansträngande för mig att stå i nedåtgående hund.

På bilderna skiljer ett år och jag ser skillnad. Den är inte stor, men den finns där. Hälarna är närmare marken och ryggen är lite, lite rakare. 

Men den stora skillnaden har skett inom mig. Jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv i den här positionen. Jag tänker inte pressa eller pusha mig någonstans. Det får ta tio år eller resten av livet innan det ser bra ut visuellt. Inom mig känns det redan bra. Jag trampar försiktigt ner hälarna och känner hur ryggen sakta, sakta rätas ut mer och mer. Jag kan kan andas i ställningen och blir det för mycket och andningen känns tung så lägger jag mig i barnet och vilar en stund i stället för att jobba upp en frustration.

Den här ställningen i sig är en lång resa för mig, men huvudsaken är att jag inte ger upp och skiter i alltihop. Lite varje dag, sakta, sakta. Det tar den tid det tar.

Jag inser mer och mer att jag klampat rakt ner i en fälla som förmodligen tusentals kvinnor gjort före mig. Jag har trott att min partner ska göra mig lycklig. 

Det må låta tröttsamt, men det är ju sant, ingen kommer att kunna göra mig lycklig förutom jag själv. Att lägga min lycka hos någon annan innebär samtidigt att jag inte tar ansvar för mitt eget liv. Och så länge jag inte tar ansvar för mitt eget liv så KOMMER jag känna mig:

ilsken, upprörd, trött, självömkande, besviken (varsågod att plussa på valfri dålig känsla).

Min favoritdåligkänsla i relationer är en konstant känsla av att vara osedd. Jag VET att jag inte är det, men jag släpar ändå runt på känslan att vara bortprioriterad och glömd.

Självklart ska en partner finnas där och ge stöd, men INTE ständigt behöva känna sig otillräcklig för att hen halvt om halvt jobbar ihjäl sig för att skyffla igen ett stort svart hål hos sin flickvän/pojkvän.

”När du inte hanterar ditt liv är inget mått av näring och omtanke tillräcklig. Du blir en bottenlös grop. Mannen/kvinnan i ditt liv skulle kunna stå på huvudet för dig, som några av männen i mitt liv försökt göra, men det räcker ändå aldrig till” står det i boken jag läser nu. Författaren Susan Jeffers berättar också om hur hon i åratal satt med sina väninnor och beklagade sig över smärtan som männen i hennes liv orsakade henne.

”Vi var ett jämmer-och-stön-sällskap som aldrig verkade tröttna på varandra berättelser. Inte undra på: vi blåste upp ett martyrskap hos varandra som vi uppenbarligen njöt av, och vi fick alltid rätt! Belöningen var att vi inte behövde skapa vår egen lycka – vi kunde helt enkelt anklaga våra män för att de inte gav oss den”. 

Men hej jämmer-och-stön-sällskap! Dig känner jag alltför väl!

Jag tycker det är så skönt att läsa om och äntligen se de här sakerna klart. Då vet jag vad jag har att jobba med när det kommer till mig själv.

Jag intervjuade en härlig tjej för någon vecka sedan. Hon var ung, skarp och trevlig på alla sätt och vis, men det var också uppenbart att hon var totalt sönderstressad av livet. När intervjun var över tittade hon på sin telefon: 17 sms, fem missade samtal, 12 snapchatmeddelanden. För att inte tala om alla notifications från Facebook och Instagram.

Hon bara suckade.

Och jag mindes mig själv precis så som tonåring. Det hände saker hela tiden. Alltid fem, sex sms-konversationer igång. Man ringde en signal för att andra skulle ringa upp.

Allt var ett konstant drama. Killar som inte svarade på sms och kompisar som snackat skit bakom ryggen. Störa sig på människor som tyckte/gjorde saker ”fel”. Jag drogs till drama. Fanns det inte så skapade jag det.

Sedan blev jag vuxen och allt fortsatte fast på ett vuxnare vis. Högvis med mejl i inkorgen som jag aldrig tog tag i, pappershögar på skrivbordet och smutstvättberg hemma som jag mådde dåligt av att se. Ständigt med andan i halsen, alltid några minuter sen och irriterad på andra som var långsamma/förstörde tillvaron.

Det är jobbigt att leva så. Jag var under så många år offer för kaoset i mitt eget liv.

Tills jag sakta men säkert insåg att jag hade ansvaret. Ville jag ha ordning och reda på skrivbordet så fick JAG fixa det.

Ville jag inte konstant stressa till olika saker så fick JAG planera min tid på ett vettigt sätt.

Det är en skön känsla att ta kontrollen. Sedan finns det förstås en fin balans där, att inte låta kontrollen ta över. Att kunna lämna disk eller inte ta ett telefonsamtal när det inte finns tid eller ork.

Går det inte just den dagen så går det i morgon. Eller någon annan dag.

När jag rannsakar mig själv ser jag tydligt att direkt jag mår lite sämre och känner mig mer stressad, då vill jag ha mer kontroll. Det är då jag skapat drama och skällt ut Christian för att han inte tagit bort smulorna från bordet.

Som om några stackars små smulor en sketen tisdagskväll spelar någon roll.

Jag läser en bok om rädslor för det känns som det allra, allra viktigaste för mig just nu. Jag kan, vill och tänker inte låta mig själv begränsa mitt liv för att jag är rädd. Men för varje nytt steg jag tar i livet så kommer jag tyvärr att vara rädd. Det hjälps liksom inte.

Rädslorna kommer inte bara hastigt och lustigt försvinna en vacker dag utan det handlar om att hitta sätt att hantera dem när de dyker upp.

För det är ju det allt bottnar i: rädslan att jag inte ska kunna hantera livet om något händer.

Just nu är jag rädd för den dagen då Christian ska flytta härifrån. Jag är rädd att inte kunna hantera ensamheten, att inte kunna hantera att han inte finns i mitt liv. Plus att jag som en följd av det här är rädd för att förlora min ekonomiska trygghet. Det är mer sårbart att vara en än att vara två OM det nu skulle hända något dåligt/hemskt.

Jag är långt ifrån ensam om att ha de här känslorna. Jag är säker på att de flesta känner dem mer eller mindre under ett uppbrott. Skillnaden är ju som sagt bara att välja hur man handskas med rädslorna.

Sedan är förstås ett uppbrott ihopblandat med så mycket mer än bara rädslor. Det är kärlek och sorg, kanske ilska, skam, skuld och/eller lättnad. Jag försöker så gott jag kan att sortera vad som är vad. Då blir det inte heller en röra av saker som bara är eländiga och fruktansvärda.

Utöver det här är jag rädd för en massa saker här i livet. Små saker. Stora saker. Till exempel:

Jag är rädd för att dansa (jag kan inte hantera att göra bort mig)

Jag är rädd för att gå på fester (jag kan inte hantera att hamna utanför)

Jag är (ofta) rädd för att göra intervjuer (jag kan inte hantera att misslyckas)

Jag är rädd för att flytta utomlands även om jag länge velat (jag kan inte hantera att misslyckas, ensamheten eller att förlora tryggheten)

Jag är rädd för att skaffa nya vänner (jag är rädd att inte kunna vara mig själv, att behöva anpassa mig, att bli dömd eller avvisad)

Vissa av de här sakerna har jag gjort ändå. Intervjuer har jag gjort regelbundet i över 10 år men jag är fortfarande rädd. Andra saker som att skaffa vänner och gå på fester gör jag alltmer sällan. Jag stänger in mig i min trygghetszon i stället. Enklast så. Där kommer ingen åt mig.

Vill jag leva så? Nej. Absolut inte.

Någonting som jag jobbar mest på är det som är allra viktigast för mig: att våga se min potential, drömma fullt ut och följa det som jag innerst inne vill göra. 

Enkelt översatt skulle det kunna vara ett kort citat på Instagram typ Follow your bliss. Men skulle det vara så jävla enkelt så hade jag ju alla suttit där med förverkligade drömmar. För en vanlig dödlig med halvsvajig självkänsla krävs jobb och massor av mod (och kanske några uppmuntrande Instagramuppmaningar). Jag har hur som helst bestämt mig för att jag vill göra det jobbet. Jag vet att det kommer vara värt det.