Hej kom och hjälp mig!

I min lilla anteckningsbok har jag plitat ner hur en kommande lägenhet skulle se ut om jag skulle få bestämma.

I går skrev jag ”du får gärna dyka upp nu”.

Och så i morse gick jag in på Hemnet och sökte planlöst på ”Stockholm” (så ospecificerad sökning att det inte finns) och bara VAD FAN! Där var den ju. Kanske (jag har inte varit på visning än). Men i alla fall precis exakt de sakerna jag önskat: två rum och kök, nära till naturområden, balkong, badkar, luftigt och ljust.

Samtidigt är jag så jävla förvirrad. Ena dagen vill jag ju inte ens bo i Stockholm. Vad ska vi investera i ett nytt boende här för? Kan vi inte bara flytta till Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Malaga, Palma, Santorini, Malta, Helsingfors eller någon av de andra 7000 ställena jag fantiserar om att bo.

Kanske är det inte dags riktigt än. Kanske var det därför den här lägenheten dök upp.

Försiktigt börjar jag mer och mer förlita sig på att livet löser saker åt mig. När känslan är rätt så går jag på den och sedan faller resten på plats. Jag ska i alla fall ge det en prövoperiod och har det inte gått käpprätt åt helvete fortsätter jag så.

Nåväl. Jag fick i alla fall saker och ting gjorda efter att jag fick syn på den här drömlägenheten i morse. Det har redan varit en mäklare här och jag har hastigt och lustigt fixat ett lånelöfte. Nu får vi se vad som händer.

Kanske är den där lägenheten inte alls lika härlig i verkligheten som den är på bilderna.

Men jag har svårt att tro att den inte skulle vara det. 

På sistone har det dykt upp förnimmelser av två väldigt starka känslor jag hade förr.

Först och främst: sorgen. Jag kände mig ibland så otroligt sorgsen som barn. En tung känsla. Det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Jag minns sena ljumma sommarkvällar som varit otroligt smärtsamma. Fukt i luften och doften av grönskan. Jag bar alltid med mig en medvetenhet om döden. Om det var därför det gjorde ont vet jag inte. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ge sig på någon djupare analys av starka känslor som barn. Jag minns också hösten. Den friska luften, gulröda löv som blåste av träden och virvlade omkring på gatan. På väg till skolan med för tunn jacka. Det högg också i hjärtat, men hur skulle jag kunna förklara det då? Jag var ju inte sjuk, jag kände bara en stark sorg.

För det andra: upprymdheten i tonåren. Jag kunde vara på väg till en fest, sitta i en park med mina kompisar eller gå en promenad och plötsligt drabbas av sådana kraftfulla känslor av eufori. Blodet bubblade och rusade i hela kroppen, det kliade i fingrarna, jag var så lycklig på gränsen till hysterisk, varm, glad, uppvarvad, ville skrika rakt ut, dansa, kramas, sjunga. När de här rusen kom höll jag alltid tillbaka. Det var ibland obehagligt, för de kom så kraftfullt och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera dem. Jag var tvungen att lugna ner mig själv för att inte flippa ur totalt. Förmodligen var det tonårshormoner, för det var rätt jävla länge sedan jag kände mig så där on top of the world.

Som jag skrev förra veckan så har jag införskaffat mig en anteckningsbok där jag skriver ner saker och ting. Tanken är väl att jag ska få ner känslor, drömmar och små tacksamhetslistor. Lite ett och annat.

I fredags när jag blev rånad på min telefon så fick jag verkligen uppleva hur viktigt det där skrivandet kan vara.

Jag satt i bussterminalen och kände mig så ledsen, dum, kränkt, tom och arg om vartannat.

Min första tanke var: Nu vore det gott med ett glas vin.

Jag ville alltså döva alla jobbiga känslor med ett glas vin. Precis som många landar efter jobbiga arbetsdagar genom att hälla i sig känsloavtrubbande alkohol.

Min andra tanke var: Synd att jag har hundarna med mig för nu skulle det verkligen sitta fint att gå till Pressbyrån och köpa en massa choklad.

Här ville jag i stället proppa i mig socker för att döva känslorna. Jag har hetsätit en hel del i mitt liv och jag vet att det inte gör saken bättre, tvärtom. Problemet kvarstår och ännu mer ångest adderas efter en orgie i kolhydrater.

Båda dessa två är impulser som jag knappt varit medveten om tidigare. Men nu kom jag på dem (eftersom jag inte dricker längre och inte kunde gå någonstans och köpa choklad på grund av att jag hade hundarna med mig).

I stället för att dricka eller äta tog jag upp min anteckningsbok och skrev ner precis allt jag kände. Det blev osammanhängande och långt, men jag var noggrann med att försöka få ur mig så mycket det bara gick.

När jag skrivit klart läste jag igenom allt. Det som hände sen var som magi. Sakta men säkert började allt det jobbiga rinna av mig. Det tog kanske 15 minuter och sedan kände jag mig löjligt lugn. Lugn och stolt, för jag har aldrig lyckas ta mig ur en känslostorm så där effektivt tidigare. Jag ältade inte ens allt det pratiska som skulle behöva fixas: spärra mitt nummer, försäkring, självrisk, polisanmälan, ny telefon.

Det var en så fruktansvärd lättnad att inte låta händelsen spilla över på mitt mående flera timmar/dagar efteråt. Det var ingen ångest, ingen panik. Bara sinnesro.

Skriva ner känslor alltså. Testa det!

Jag är väldigt kluven till det här med jobbiga gamla minnen.

Hur ska de hanteras?

Något i mig säger att det är viktigt att minnas tillbaka för att kunna bearbeta händelsen ordentligt, för att sedan kunna lämna den bakom mig.

Å andra sidan tycker jag att det är rätt vettigt att hela tiden utgå från nuet och inte röra och föra så mycket i det gamla som varit. Inte älta. Det var jobbigt då, men jag skapar min egen tillvaro i varje nytt ögonblick.

Hur gör ni?

Min iphone blev stulen på tunnelbanan i fredags. Jag var på väg till t-centralen och bussen mot Åland. Jag hade med mig båda hundarna och min väska stod bredvid mig på sätet. Jag vet inte, kanske är jag naiv men jag har så svårt att tro att människor skulle ta saker av andra.

Det känns kränkande att bli bestulen. Mitt hjärta slog så hårt och jag kände mig ledsen och förtvivlad och dum. Dum för att jag inte borde gå omkring med telefonen i ytterfacket på väskan, dum för att jag lurats att titta bort när den här personen låtsades intressera sig för hundarna.

Men på samma gång kände jag tacksamhet. Över att jag för bara några dagar sedan laddat över precis alla bilder och filmer till datorn. Tacksam över att jag ofta synkroniserar min mobil med datorn så alla kontakter finns sparade.

Men också tacksam för att jag nu helt enkelt blir tvungen att bryta mitt rätt osunda mobilanvändande (som jag skrivit om i inlägget smartphonehelvetet). Det blev en tankeställare.

Hur beroende är jag av den där lilla mackapären egentligen? Hur stor roll har jag gett den i mitt liv? Jag har varit rätt less på den rätt länge. Eller snarare less på mitt eviga tvångsmässiga dumscrollande.

Jag vill ju inte scrolla och scrolla. Det ger mig ingenting. Jag vill leva och uppleva. Inte ha näsan i mobilen.

Kanske var det meningen. Kanske var det lika bra att den försvann nu.

Jag störs av den så ofta. Den där lilla gnagande känslan av att det finns något jag borde förändra i livet.

Problemet är att jag inte riktigt vet exakt vad. Eller så kanske det är att jag inte riktigt vågar lyssna efter. Och när jag väl lyssnar så kanske det är så illa att jag inte vågar tro på att det verkligen är vad jag vill.

Så jag vänder på det: vad vill jag inte?

Vill jag bo i en lägenhet i Stockholm resten av mitt liv? Nej. Nej det vill jag absolut inte det. Det skulle ärligt talat kännas som någon form av straff. 

Jag har sagt till Christian att jag är redo att flytta i samma sekund som han säger pip. Någonstans inom mig vet jag att jag vill flytta runt. Jag vill se nya platser och människor. Det finns så många ställen jag skulle kunna tänka mig att bo. Ute i skogen i ett litet torp i Skåne. Var som helst nere vid medelhavet. I Helsingfors. I Göteborg. I Malmö. I Köpenhamn. Jag skulle verkligen jättegärna vilja bo i Köpenhamn. Jag vill nog inte dö utan att kunna peka på en jordglob och kunna säga att jag har bott på de här och de här och de här och de här platserna.

Så vad gör vi?

Vi letar på Hemnet efter en tvåa i en Stockholmsförort.

Jag var på en konsultation i dag hos en plastikkirurg.

Det jag bestämt mig för är att jag vill ta bort mina bröstimplantat (jag har skrivit om min operation tidigare här och här).

Orsakerna är två:

1. Känslan. Jag vill inte ha dem i min kropp. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha någon aning innan en operation om hur det ska kännas att ha implantat i kroppen. Jag tycker att det känns stumt och onaturligt. Det är inte en del av mig men ändå är det något som är inne i min kropp. Jag har tappat all känsel i brösten och det bidrar väl också till känslan av att det bara är två hårda klumpar som inte hör hemma på/i min kropp. Kirurgen sa att det finns en liten chans att lite av känseln kan komma tillbaka (lite) vid en omoperation (hoppas hoppas hoppas!!).

2. Utseendet. Resultatet från min förra operation blev inte bra. Det såg inte helt vettigt men okej ut från början, men med tiden har ärren blivit bredare och min egen bröstvävnad har liksom åkt ner och hamnat nedanför implantaten. Jag skulle kunna försöka förklara det utförligt, men det blir lite för intimt och ni får bara tro mina ord när jag säger att det inte ser bra ut.

Åh gud. Jag kan bli så less på mig själv. Less på att jag tog ett sånt förhastat beslut. Less för att jag inte kollade upp olika kirurger innan utan bara tog första bästa. Less för att jag inte pratade med någon annan människa förutom min pojkvän innan jag bestämde mig för operation (som jag berättade det för typ en vecka innan när allt var bokat och klart).

Jaja. Gjort är gjort. Jag ska inte slå på mig själv för mycket.

Men ändå. Det är liksom ett misstag som innan det är klart kommer att ha kostat mig 120 000 🙁

Jag är så glad och tacksam att jag börjat yoga hemma igen. Under flera månader nu har jag gått och blängt på yogamattan. Jag har inte bara känt att jag inte haft lust utan verkligen haft någon slags stark motvilja till att rulla ut den. Kanske handlar det om att jag känt mig så prestationsinriktad.

Jag har löjligt korta baksidalårmuskler och alla framåtfällningar, för att inte tala om hunden, blir väldigt smärtsamma. Det gör att jag känner mig stel och ja … usel, helt enkelt.

Och JAG VET. Yoga handlar om att acceptera: där jag är i min praktik i dag, där är jag i dag. Men jag har inte kunnat acceptera. Jag har snarare fått jobba på att acceptera att jag inte kan acceptera. Och detta har varvats med känslor som ”min kropp är omöjlig”, ”jag kommer aldrig bli vig”.

Jag vet precis varför jag tycker det är så jobbigt att stå i hunden. När jag var yngre och spelade fotboll hade vi alltid stretch efteråt och jag var alltid stelast av alla. Vi stod i hunden (även om vi förstås inte kallade det hunden då) och ALLA utom jag nådde ner med hälarna till marken. Själv stod jag och skämdes med dem typ en decimeter ovanför och försökte pressa ner dem så det brände av smärta i mina hamstrings.

Kroppen glömmer inte. Det här minnet finns kvar. Varje gång jag ställer mig i hunden så börjar jag pressa och känna mig dålig. Jag kämpar emot. Det blir jobbigt och jag blir less.

Jag är helt övertygad om att jag måste släppa det här för att komma vidare. För att bli mer rörlig måste jag andas med kroppen och utgå ifrån var den är nu. Inte var jag vill att den ska vara.

Allt kommer så småningom. Det får ta sin tid. Jag har ju inte bråttom någonstans.

Det är två veckor sedan jag slutade dricka alkohol. Men som jag skrivit tidigare så hade jag för ungefär ett år sedan en period då jag inte drack på sex månader.

Alkohol dövar känslor och det märks när jag tar bort den ur mitt liv. Dels att jag gärna vill ta till socker i stället (socker dövar också). Men när jag undviker att göra det kan jag känna känslor jag inte kan minnas att jag haft sedan tidiga tonåren. Pirret i magen till exempel. Jag kan gå och lägga mig på kvällen och tänka på vad som ska hända dagen efter och det kittlar till i magen. Jag kan lyssna på en låt och en våg av känslor sköljer över mig. Jag kan vakna på morgonen och känna sådan förväntan inför dagen att det nästan är löjligt.

Sånt.

Sådana små, små saker som gör vardagen finare.

Inspirerad av Ida har jag fixat en anteckningsbok där jag skriver ner och ritar ett och annat.

Tanken är att få ner olika känslor på pränt för att reflektera dem när de kommer och inte tränga undan dem. Och så skriver jag ner mina drömmar. Mina allra innersta hemliga drömmar som ibland känns så fåniga och storslagna att jag inte ens vågar berätta dem för någon annan. Och så skriver jag tacksamhetslistor och klistrar in något fin bild om jag hittar någon sån. Det är ingen regelrätt dagbok, för det skulle jag förmodligen få prestationsångest av, det är mer en bok om livet och nuet. Skaffa en sån! Det är väldigt trevligt!