Jag lever och lär och blir bättre och bättre på att lyssna på min kropp. Det är inte helt enkelt när jag länge struntat totalt i vad den har att säga förrän jag har haft så väldigt ont eller varit totalt utmattad.

Jag lyssnar in min kropp väldigt mycket när jag yogar. Jag känner av var jag är stel, hur det känns i mina muskler och leder och jag kan snabbt avgöra om jag har lätt eller svårt att komma ner i varv.

Men det finns andra gånger om dagarna då jag skiter totalt i att känna in min kropp. Ett tillfälle är när jag äter. Det är som att min hjärna slår på autopilot. Jag VET att man ska tugga långsamt, sätta ner besticken mellan varven och känna smakerna och dofterna hit och dit.

Men när jag får mat framför mig på bordet så kopplas allt sånt bort. Jag bara tuggar och sväljer snabbt och glufsigt som något annat djur som är rädd att flocken ska komma och sno maten av mig. Jag har fuckat upp mina mättnadssignaler så jag knappt vet hur de känns när det är nog. Jag vet bara när det är riktigt jäkla fullpackat. Jag vet flera gånger som jag ätit och ganska snabbt av någon orsak fått småont i magen och ändå fortsatt äta. Jag vet också att jag hundratals gånger fått ont i magen strax efter jag har ätit men liksom tryckt undan det onda i stället för att fundera igenom och analysera vad det kan ha varit som gjorde att jag fick ont.

Inte nog med det här: jag kan – mer sällan nu för tiden dock – bli frustrerad och ARG på Christian för att han allt som oftast följer sina mättnadssignaler. Vissa morgnar sitter han vid frukostbordet och får knappt i sig mer än en halv macka och det här provocerar mig oerhört! Varför kan han inte äta en ordentlig frukost som en vanlig människa? Vad fan är problemet? Ät människa!

Att få bukt med mina problem är inte helt rätt, men en lösning är mindful eating. Om någon månad ska jag ägna tre veckor åt att testa mindful eating för Wellness och skriva ett reportage om det. Men fram till dess förmodar jag att jag fortsätter kasta in..

Livet har lugnat ner sig. Sedan jag började frilansa och Christian började jobba 9-17 så är det väldigt, väldigt lugnt här hemma. När vi träffades jobbade han nattskift och jag började 7 på morgonen.

I och med det här har morgonen blivit en tid att umgås. Det hade jag aldrig trott. Vardagsmorgon för mig har alltid, alltid varit stress. Vilja skjuta ihjäl någon när klockan ringer, snooza, äta frukost på tre minuter, duscha, klä på mig, i väg.

I morse vaknade vi 06 och var pigga! Christian och jag hann springa en varsin kort runda, varefter vi hann äta frukost tillsammans i lugn och ro. Sedan åkte han på jobb vid 08.30.

En jävla drömtillvaro ju.

Det är helt underbart med hund. Hundar är så enkla att kommunicera med bara man fattar knixen, mycket enklare och rakare än människor. Jag var väldigt ängslig innan det här hundskafferiet, så jag tänkte att jag skulle göra en liten lista om du också går och velar fram och tillbaka. Nu har vi haft Stoffe i snart två månader och här är några rader om hur det har varit för mig/oss.

– Först och främst, om någon undrar: Stoffe är en fem månader gammal Griffon bruxellois. 

– Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är rätt låst. Första gången jag lämnade honom ensam för att kunna gå till affären och handla (det tar 20 minuter) var i torsdags. Ska jag åka iväg och göra en intervju/ett reportage så måste det vara på premisserna att han kan följa med. Hittills har han fått det, men det är ju inte ultimat.

– Det kostar! Vi ska åka till Åland över påsken och bara ett hundpass kostar 1000 kronor, plus 180 kronor för en avmaskning som ska göras inför varje resa. Hundförsäkringen kostar, maten kostar, leksaker och kläder (hans valppäls är fortfarande så fjunig att han inte kan hålla sig varm för egen maskin).

– Det kan alltid uppstå komplikationer som innebär extrakostnader. Förmodligen, det går inte att avgöra helt säkert riktigt än, så är Stoffe kryptorchid (har bara en testikel) vilket innebär att det kostar en hel del extra att kastrera honom (vilket vår veterinär rekommenderar eftersom cancerrisken ökar).  Det här visste vi när vi köpte honom, men det kan ju också uppstå andra saker. Som till exempel en kompis hund som visade sig vara allergisk mot kvalster.

– Gå en valpkurs! Jag har levt med ouppfostrade hundar och jag lovar, du vill inte göra det! Att ständigt gå och vara irriterad och frustrerad för att du inte förstår dig på hunden och att den inte förstår sig på dig är fruktansvärt. Det är det som gör hela skillnaden om det är kul att ha hund eller inte. Det kostar att gå kurs, speciellt här i Stockholm är priserna skyhöga (jag betalade 1700 kronor) men det är ändå värt varenda krona.

– Jag tycker Stockholm är fantastiskt när det kommer till att välkomna hundar. Flera vanliga kaféer och restauranger tar glatt emot hundbesök. Men sedan är det ju det svåra med att bara springa och handla något. Jag vill absolut inte lämna Stoffe utanför affären. Jag har ingen kontroll på vad som händer honom och skulle någon få för sig att trava i väg med honom så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Det innebär också att jag aldrig kan kila in på pressbyrån eller svänga förbi Ica.

Så till fördelarna: När jag väl sitter här med min hundvalp så spelar ingen av punkterna ovan någon roll. Jag förmodar att jag är förblindad av kärlek, men jag anpassar mig gladeligen mitt liv och min ekonomi efter honom.

Han förgyller mina dagar. Han är rolig, snäll, gosig och lättlärd. Han är verkligen, verkligen den bästa valpen vi kunde få (jag antar att det är så precis exakt så varenda hundägare resonerar). Men på riktigt. Jag skulle hugga av både den ena och den andra kroppsdelen för honom. Älskade hund.

Det hände saker i helgen som gjorde att jag föll tillbaka. Ner i det svarta. Ner i all meningslöshet, maktlöshet. Jag har gråtit och jag har ömkat mig själv för att det aldrig bara kan få vara bra. Jag har dragit upp gammal skit och ältat det på nytt. Jag sov bort flera timmar i går för att jag inte orkade vara vaken. Jag vaknade som förr med värk i lederna och stelhet i kroppen.

Inte nog med det. Jag har varit omöjlig att ha att göra med. Jag har krävt massor av Christian, bett om uppmärksamhet och kärlek, men när jag har fått det har jag bara snäst att han inte förstår, att han aldrig kan förstå för han har inte upplevt och känt allt jag har upplevt och känt i mitt liv.

För bara några timmar sedan satt vi och åt frukost. Jag satt med mina gråtsvullna ögon och stirrade ner i golvet och tuggade på en gammal smörgås. Han försökte flera gånger att prata och hjälpa, men jag bara slog ner hans försök för jag visste inte vad jag ville ha för hjälp. Jag kände mig så outgrundligt ledsen och irriterad och arg på samma gång. Samtidigt som jag ville ha all kärlek i världen så ville jag kasta ur mig all ilska och sorg över honom för att han aldrig kommer kunna ge mig så mycket som jag skulle behöva. Det var väldigt orättvist för mina negativa känslor har ingenting med honom att göra. Det är bara han som råkar sitta där mitt emot. Jag vill straffa honom för att jag mår dåligt, jag ger honom dåligt samvete och bråkar bara för att jag inte vet vart min ilska och sorg ska ta vägen. För att det finns ett tomt djupt svart hål inom mig.

Nu har jag ägnat tre timmar åt att fokusera om. Jag ser det som mental träning. Jag måste lära mig komma över de här djupa svackorna annars blir jag kvar där nere. Jag har mediterat och listat upp vad som egentligen är jag och vad som just nu bara är all skit jag ältar och därmed får mig att känna mig eländig.

Det jag innerst inne vill och längtar efter är att få känna glädje, ork, lust och kärlek. Det är kärnan. Jag är stark, inte skör. Varsamt måste jag komma ur det dåliga och tillbaka till det positiva igen. Det är bara därifrån jag kan se klart och ta vettiga beslut.

Den här träningen är så viktig, för hittar jag inte mitt sätt att hantera det svarta så blir jag kvar där nere. Uppåt är enda vägen.

Jag minns fredagar när jag var yngre. Speciellt minns jag det nu när det är vårigt i luften och skolsken ute. När det doftar våt jord och asfalten är torr. Hur jag gick ut genom de tunga portarna i gymnasiet, hörde dem smälla igen bakom mig och kastade mig på cykeln och cyklade så snabbt att det kändes pirrigt i magen samtidigt som jag log mitt allra största leende. 

Det här varade i några minuter. Sedan kom jag på mig själv med att vara barnslig, och då cyklade jag långsammare och mer värdigt hemåt, men med samma bubblande känsla inombords. Ett hav av ledig tid bredde ut sig framför mig. Två morgnar då ingen jävla klocka skulle förstöra den härliga sömnen. Det vankades fester där kanske någon kille jag var väldigt intresserad av skulle vara.

I och med att jag har mått dåligt så länge har jag sakta men säkert dödat alla sådana här underbara känslor: lust, förväntan, glädje. Jag har med tiden skapat en väldigt snäv ram kring hur jag tillåter mig att vara. Jag får inte visa för starka glädjeyttringar, för det innebär att jag tappar kontrollen och då blir jag sårbar. Jag får inte se fram emot någonting för det innebär också att jag kommer att bli besviken. Min värld har dessutom varit alldeles för mörk och sorgsen för att jag ska förmå mig cykla snabbt, snabbt och känna pirr i magen.

Sakta men säkert, väldigt varsamt, försöker jag ta mig tillbaka. Jag gör känslomeditationer nu, vilket innebär att jag försöker skapa så mycket positiva känslor i kroppen som möjligt. Målet är att våga känna helt och fullt igen. Jag gör det genom bilder, för andra är det kanske lättare med färger eller former.

I morse spelade jag upp den här lilla filmen i mitt huvud med hur jag gick ut från skolan och cyklade snabbt, snabbt. Men nu tillät jag mig själv att le och känna glädjen fullt ut, inte komma på mig själv med att vara barnslig, bara känna de positiva känslorna fylla varenda cell i min kropp, strunta fullständigt i om någon såg och vad den personen i så fall skulle tänka eller tycka.

Och när jag gjort det några minuter så föll det tårar ner för kinderna för jag inser hur jävla mycket jag tyglat mig själv, hur jag byggt upp en negativ och stram tillvaro, när glädjen egentligen funnits där, någonstans inne i mig, hela tiden. Och den är helt obegränsad. Det är bara jag själv som kapslat in den.

Det här mönstret skulle jag gärna bryta. Jag har kommit en bit, men det finns fortfarande mycket som går att få bort:

Jag har en tendens att komma släpande med mitt elände när jag träffar eller pratar med vänner.

Jag sparar liksom ihop en liten bank av saker som oroar och stör mig och sedan betar jag av punkt för punkt. Här! Varsågod! Det här är dåligt i mitt liv! 

Att jag gör så här handlar mycket om att det är gammal vana. Och att jag känner ett behov att lufta det negativa. För det är ju av någon märklig anledning oftast det negativa som tar upp större delen av min tankekraft.

Fy fan vad dumt det är, när jag tänker efter. Varför gör jag så här? Jag förpestar ju tillvaron!

För det första ska jag höra eländet själv en gång till. För det andra ska min kompis behöva lyssna på mig när jag pratar om eländet.

Det leder ju absolut ingenstans! Det gör det bara värre för oss båda!

Sedan finns det ju förstås negativa saker som är akuta som vänner ska underrättas om. Nu håller vi på att göra slut. Till exempel.

Men att redogöra för ett tjafs eller bråk när det inte alls är på väg att ta slut? Nej.

Eller att älta om hur orolig jag är för att någonting ska hända i framtiden? Att jag inte ska ha pengar? Att jag ska bli sjuk (har på allvar suttit flera gånger och diskuterat eventuella knölar som skulle kunna vara både det ena och det andra).

Nej.

Det finns tusentals roligare och mer lyftande samtalsämnen.

Jag kastade mig över den här boken när jag hittade den, dammig och eländig, i en bokhylla på Myrorna i Skanstull. Här kunde jag liksom få alla kärleksknep som behövs serverade på silverfat. På förhand tror jag ofta att böcker och artiklar ska servera mig världsomvälvande information som gör att jag aldrig kommer att tänka eller bete mig på samma sätt igen. Det är tyvärr rätt sällan det händer.

De här gyllene kärleksreglerna hade jag kunnat gissa mig till på förhand. Och det är ju precis som det är i livet: det är det enkla som är det svåra.

Författaren, psykologen John Gottman, har studerat olika par beteenden i vardagen och utifrån det funnit sju ”regler” som kännetecknar en lycklig relation.

Det är så simpla grejer att det nästan är löjligt: Lär känna varandra ordentligt, jobba på ömhet och respekt, fatta beslut tillsammans, lös problem tillsammans, jobba fram en gemensam syn på saker och ting. Ni fattar.

Jag kan ibland nästan känna mig lurad av att allting egentligen är så enkelt.

Eller.

Så är det jag som varit så dum att jag gått på idén om att allt är väldigt krångligt och komplicerat.

Jag har svårt att säga nej. Jag har alltid haft det.

I mitt huvud krävs det alltid en berättigad ursäkt till varför jag säger nej. Det finns det ju inte alltid. Ibland vill man bara inte. Eftersom jag har mått dåligt så har det ofta handlat om att jag helt enkelt inte orkat eller haft lust. Men att hamna i den situationen, att rakt upp och nej säga ”nej jag har inte lust att göra det här med dig”, det är min värsta skräck. För då kommer personen bli ledsen och sårad.

Så för att undvika att någon blir ledsen eller sårad så har jag ljugit. Jag hittar helt enkelt på olika ursäkter till varför jag säger nej. Så jag har hittat på en ursäkt, ljugit, och hatat mig själv för att jag har ljugit, för att jag är en falsk ynkrygg som inte vågar stå upp för mig själv.

Och det här har jag mycket problem med fortfarande. Det handlar om små, små saker, struntsaker egentligen, som jag går med på för att jag inte vågar säga nej. Min psykiater sa att jag ska tänka ”vad är det absolut värsta som kan hända om jag säger nej?”.  Jag glömmer det rätt ofta, men det är faktiskt rätt användbart.

Säg att det handlar om en kompis som frågat om vi ska åka till Oslo tillsammans om två helger. Jag känner direkt att jag absolut inte vill åka till Oslo. Då ska jag alltså tänka vad det värsta som kan hända är.

Och det värsta i den situationen är att min vän ska bli så arg och ledsen att hen säger upp kontakten med mig.

När man drar det scenariot så långt blir det nästan löjligt, om min vän ska sluta umgås med mig för att jag inte vill följa med på någon mercyresa till Oslo, är det då en sund vänskap? 

Nej. Det är det inte. Alltså måste jag kunna säga nej.

Jag tycker också det hjälper att fundera över priset jag betalar för att säga ja i stället för nej. Att min självkänsla och självrespekt får en rejäl törn varje gång. Varje gång jag inte säger nej säger jag också till mig själv att jag inte existerar för min skull, utan för andras. 

Har ni några tips på hur ni brukar tänka så blir jag jätteglad om ni delar med er. Som sagt, jag jobbar fortfarande väldigt mycket med det här och är långt, långt ifrån att vara trygg nejsägare.

”Ditt liv kommer att förändras, du kommer att märka det snart. Du behöver inte göra någonting, bara vänta och se”. Så sa människor när jag började med yoga och personlig utveckling.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, så jag tänkte att det var lika bra att vänta och se.

Det första som hände var att jag slutade köpa saker. I stället började jag göra mig av med saker. Jag lämnade säkert tio-femton säckar med prylar och kläder till Myrorna. Jag sålde det mesta av lite högre värde på Tradera. Jag kände ett starkt behov av att äga bara några få saker som jag värdesätter, inte 100-tals tillhörigheter som jag knappt bryr mig om.

Det andra som hände var att jag sminkade mig allt mindre och mindre. Det var inget jag bestämde mig för, det har bara känts självklart. I dag om det vankas ett festligare tillfälle så lägger jag på en tonad hudkräm och mascara, kanske lite läppstift. Det är allt. Till vardags sminkar jag mig oftast inte alls.

Det tredje som hände var att min klädstil förändrades. Jag började klä mig i lösare kläder. Långkjol och längre koftor. Samla på armband och hänga på mig rassliga långa halsband som jag i min barndom skämts så mycket för att min mamma ”spökat ut sig” i.

Det fjärde som hände var att jag slutade äta antidepressiva. Jag kände en dag i höstas att jag var klar med dem, så efter fem år började jag trappa ner. Och jag har inte märkt någon förändring till det sämre.

Sedan har det ju hänt andra saker i mitt liv, som ni ju redan vet. Att jag sagt upp mig och blivit frilans, att jag tatuerat mig, att jag skaffat en hund. Sådana saker.

Jag tycker det här är väldigt intressant. På ett sätt självklart, men ändå. Lite märkligt.

Det är helt fantastiskt att få ha sitt drömjobb. Jag vet, för jag har haft det i tio år. Jag har varit nyhetsreporter, chefredaktör, nöjesreporter och krönikör. Och även om allt det jag gjort hittills har varit roligt och härligt på sitt sätt, så är det ändå precis som jag har det nu som passar mig allra bäst. När jag får sitta hemma i lugn och ro och skriva. För gudarna ska veta att jag älskar att skriva.

Det finns olika delar i ett jobb som reporter. Halva jobbet är att åka ut och bevaka/intervjua, och även om jag tycker mycket om den biten också så finns det inget som går upp mot när allt är klart och jag får sätta mig och skriva. Jag vet knappt något bättre än att skriva krönikor och därför är jag också väldigt tacksam att jag:

1. Visade mig vara bra på det.
2. Har jobbat på tidningar som lyft fram mig.

För mig har det aldrig på något vis varit svårt eller jobbigt att skriva. Det är alltid lustfyllt. Jag har aldrig suttit och värkt ur mig en text.

Däremot har mitt självförtroende ibland varit lågt. Än i dag klarar jag knappt av att läsa mina publicerade artiklar, jag är rädd att upptäcka fel eller inse att jag tappat det. Det har alltid slutat dåligt när jag försökt jämföra mig med andra. När jag till exempel inbillat mig att jag kanske borde vara lite mer allvarlig och rak nyhetsreporter. Jag kan bli så arg så här i efterhand, för är det någonting jag INTE ska göra så är det att försöka vara som någon annan. Jag har fått chansen att utveckla mitt eget tilltal och språk och det är därför jag är unik som skribent. Min egen röst är något av det viktigaste jag har, speciellt som frilansjournalist. Jag tror det är väldigt vanligt det där, att man tror att det handlar om att rätta in sig i ledet på arbetsplatsen och vara som alla andra, när det egentligen är tvärt om. Du vinner så mycket på att vara dig själv och hitta din grej.