Periodvis sover jag jättebra, verkligen som ett en proppmätt farbror som lägger sig på kökssoffan och bara slocknar.

Men sedan kommer det perioder då jag inte får någon sömn över huvud taget och det bara kryper i kroppen av oro. En läsare nämnde också det här med sömnlöshet i kommentarsfältet, så jag tänkte att jag skriver några punkter om hur jag brukar göra. Kanske kan det hjälpa någon!

1. Om du känner på dig att det är på väg att bli en uppesittarnatt så börja med att göra i ordning sängen ordentligt. Vädra täckena och kuddarna och bädda hotellbäddning. Sängen ska kännas oemotståndlig.

2. Fantisera om hur skönt det är att ligga i sängen på morgonen när klockan ringer, hur gärna du skulle vilja ligga kvar där, bara rulla över till andra sidan och somna om.

3. Gå inte och lägg dig bara för att du är klocknazi och inbillar dig att du måste sova si och så många timmar. Du klarar dig med mycket mindre sömn än du tror. Jag har gått på jobb flera gånger utan att ha sovit en blund. Det har känts märkligt i kroppen, men det har gått hur bra som helst. Vänta i stället uppe tills du känner dig lite, lite trött och då kan du dimpa i säng.

4. Ligg inte och vrid! Kunde du inte somna på 15 minuter? Ligg inte kvar och vänta på att du ska somna. Gå upp och börja om igen tills du känner dig sömnig igen. Det här är en KBT-metod som handlar om att inte förknippa sängen med ett ställe där man bara ligger och har sömnångest.

5. Vissa kvällar brukar jag ta en alvedon. Jag vet inte varför, men ibland hjälper det. Kanske är det någon placeboeffekt, att jag själv tillskrivit alvedon en sövande effekt. För så vitt jag vet har den inte det.

Jag minns när jag var barn och hur rädd jag var för världen. Omvärlden hade jag sett på nyheterna före barnprogrammen började. Det var totalt jävla KAOS där ute. Folk grät, sköt varandra, slogs, det var bistra politiker som försökte rädda världen, men det verkade ju uppenbarligen inte gå så bra. Mest uppskrämd var jag av miljöförstöringen. Jag hade läst att vattnet snart skulle ta slut på jorden och därför bestämde jag mig för att dricka så lite jag bara kunde. En period sprang jag bara snabbt genom duschen för att inte slösa bort allt vatten så vi alla skulle dö. 

Det här kan jag ju förstås skratta åt i efterhand. Jag var barn, och jag hade inte alls samma perspektiv som jag har i dag. I dag påverkar inte en negativ nyhet på samma sätt.

Så har jag i alla fall resonerat fram till i höstas.

Då började jag fundera mer över hur jag egentligen konsumerar omvärlden. Jag sitter fortfarande och läser om eländes elände. Det är eländes elände ute i världen och det är riktigt eländigt i Sverige och det är till och med elände på min paradis-ö Åland. Fy fan vad hemskt och orättvist och kaosigt det är över-jävla-allt.

Eller?

Är det VERKLIGEN så illa – eller är det kanske så att det finns minst lika mycket kärlek, omtänksamhet och härlighet där ute? Massvis med underbara historier som jag går miste om och i stället läser den 700:de artikeln om Jimmie Åkesson och blir upprörd. Är Jimmie Åkesson värd all den där energin jag ger honom? Svaret är förstås nej.

Sedan jag kom underfund med det här har jag börjat bli mer noggrann med vad jag läser, vad jag tittar på och vad jag väljer att lyssna på när andra människor pratar.

Men det var inte förrän i går som min mamma tipsade om en väldigt bra (och superlång!) artikel om Daniel Mendoza som driver Good News Magazine. Han har gett sig själv i uppgift att bara lyfta fram inspirerande, härliga och positiva nyheter ur det negativa bruset och göra ett magasin av det! Hurra!

Jag vill så klart inte bara blunda för alla hemskheter i världen, det är jättebra att de lyfts fram.

Men någon jäkla balans måste det ju finnas.

I fjol var jag nykter ett halvt år. Det var verkligen behövligt för mig. Den ångest jag får av bakfylla är inte av den här världen. Förutom regelrätt ångest så börjar jag också tvivla på mig själv. Jag känner att jag är värdelös och ful (man blir ju heller inte så där vidare värst vacker av fylla nej). I mitt huvud går jag igenom hur mycket jag har druckit dagen innan säkert 100 gånger. Jag räknar på när jag borde ha slutat dricka och tänker mycket på vad alkoholen gjort för skada i min kropp. Jag får lätt minnesluckor, inte flera timmars blackouts som jag kunde ha i tonåren, men vem jag pratat med om vad är ibland rätt luddigt.

Länge kände jag själv innerst inne att jag förlorat kontrollen över mitt drickande, men samtidigt omgav jag mig med människor som skrattade och slätade över mitt problem med att säga ”vem fan har kontroll över sitt drickande?”, ”du är väl inte värre än någon annan, du har bara sämre bakfyllor”, ”du måste helt enkelt bli bättre på att hantera din dagen-efter-ångest, det är inget mer med det”. Men där innerst inne längtade jag bara efter att sluta. Jag var så jävla less på alkoholen och vad den gjorde med mig. Jag fattade bara inte hur jag skulle kunna sluta. Jag kollade upp olika AA-möten men jag vågade aldrig gå.

Vändningen kom i somras när jag hittade boken ”Äntligen full kontroll – lär dig behärska ditt alkoholintag” av Allen Carr. Allen Carr är en självhjälpsförfattare som mest är känd för sin Sluta röka-bok (Äntligen ickerökare!). Titeln på boken om alkohol är lite missvisande, för det handlar inte om att kontrollera intaget, det handlar om att sluta dricka helt. Det är svårt att förklara en hel bok på några rader, men i korta drag handlar det om att inse att alkohol är ett förrädiskt gift som gör att vi bara vill ha mer och mer, samtidigt som det sakta men säkert förstör oss. Och poängen är att inte se sig själv som ett offer för att man inte får dricka utan i stället glädjas över att slippa hälla i sig skiten.

Ja, det funkade för mig, under ett halvt år längtade jag inte det minsta lilla efter att dricka. Inte när jag gick på fester eller när jag och gick ut och åt tillsammans med någon, inte på hela semestern! Sedan fick jag i julas för mig att det var trevligt att dricka vin igen. Men faktum är att jag snart ska läsa om den där boken, så jävla värt är det inte att dricka. Missförstå inte, jag ÄLSKAR effekten efter två glas vin. Hur jag orkar hålla intresset uppe och går igång i diskussioner. Hur alla positiva känslor förstärks och lugnet som sänker sig i kroppen. Men efteråt blir också slö, orolig och jag orkar inte yoga på helgerna.

När jag var deppig kände jag mig alltid sorgsen när det började kännas som vår i luften. I år är första året på många år som jag känner hur jag verkligen vill ut och känna hur det känns med solen i ansiktet. Till och med Stoffe, som inte har varit det minsta förtjust i varken regn eller snö, levde upp ute på gräsmattan i morse.

När jag ju är ute på gården i Enskede och leker med Stoffe så känns det så himla ORIMLIGT att jag en gång i tiden övervägde att köpa en svindyr lägenhet på Södermalm med asfalterad innergård. Jag var på riktigt ledsen när jag förlorade budgivningen (hade inte råd att betala 2,2 miljoner för 35 kvadrat). Mamma tröstade och sa bara ”att det inte var menat”. Haha, alltså NEJ det var verkligen inte menat! Tack alla högre makter för att det inte blev så.

Mest gillar Stoffe ändå att ligga nära i soffan. Jisses vad det känns varmt i hjärtat när jag ser honom och Christian vila bredvid varandra. Hå, hå, ja, ja. Knappt så jag orkar vara kvar i rummet.

Jag fick den här frågan i kommentarsfältet (kommentera gärna om allt möjligt, fråga och så där, det blir mycket roligare då!).

Om möjligt så skulle jag vara tacksam ifall du kunde skriva lite om depressionen. Om hur du kände. Om hur du uppfattade folks försök att hjälpa. Om vad du hade velat att folk gjorde.

Jag är själv i situationen att någon i min närhet mår väldigt dåligt och det är SÅ svårt att veta vad man ska göra. I synnerhet de dagar man får ilska och mothugg tillbaka.

Jag tänker ibland att jag skrivit för mycket om min depression, att folk är less på att höra om eländet. Sedan kommer jag på hur sinnessjuk jag är som tror att alla människor har läst precis allt jag någonsin skrivit.

Så, here we go. Lite bakgrund till att börja med: Jag var mer och mindre deprimerad länge, kanske i åtta år. Jag åt antidepressiv medicin i fem.

Jag blev deprimerad av många olika orsaker, men främst för att jag levde väldigt destruktivt. Jag hatade mig själv och var noggrann med att min tillvaro skulle bli så jävlig som möjligt. Jag drack för mycket, kräktes upp mat, åt inget alls, var otrogen mot pojkvänner som jag verkligen, verkligen inte ville såra. Jag tog avstånd från vänner och gjorde i stället idiotiska saker som att ragga på vänners killar. De enda gångerna jag kände att jag var värd något var när jag var full och någon hånglade med mig.

Samtidigt hade jag förmågan att förminska mina problem, med hjälp av många lager ironi och cynism så lyckades jag ofta skratta åt det tragikomiska i allt jag höll på med. Jag ställde mig liksom utanför mig själv och tittade på den där patetiska idioten och gapskrattade åt hennes (min) värdelöshet.

Det var svårt för folk att hjälpa mig, just eftersom jag ställde mig utanför mitt eget problem. Jag var så medveten om allt (tyckte jag själv då i alla fall) att ingen kunde komma in och göra någonting för att det skulle bli bättre. Eftersom jag tog avstånd och sårade de flesta som var snälla och ville hjälpa så var det ju inte direkt lätt för dem.

Jag behövde professionell hjälp. Jag har sedan jag var tonåring slussats runt bland en massa olika psykologer, men det hjälpte föga. Till slut skickade mamma mig till en psykiater jag verkligen kunde respektera och för mig blev det nyckeln till att börja må lite, lite bättre.

Det här är inget riktigt vettigt svar på hur man ska hantera en kompis som mår dåligt. I mitt fall var det nog så att jag behövde lämnas i fred. Sedan har jag aldrig haft så mycket vänner. Medan jag har varit bra på att släppa pojkvänner in på livet, har jag alltid hållit distans när det kommer till vänner. Jag vet inte varför. Kanske för att jag är rädd att bli sviken.

Mitt förslag är ändå att försöka hjälpa kompisen att få rätt hjälp. Det blev som sagt min mamma som till sist fick tvångsboka en tid hos den här psykiatern för själv hade jag gett upp hoppet om att få hjälp.

När jag var sjuk undrade jag mycket över hur man vet när man är frisk?

Det kan jag nu konstatera att det blev jag varse när det hände. För mig innebär det att jag orkar gå utanför dörren, jag orkar se folk i ögonen, jag dricker mig inte medvetslös, jag sitter inte och känner mig konstant frusen, tillvaron känns inte som att kämpa sig framåt med ett hav av trög sirap upp till midjan, jag tappar inte meningen med livet fyra-fem gånger om dagen.

Den gär bilden brukar jag visa som exempel på när jag mådde som allra sämst (jag i princip ingen annan bild på mig från den tiden). Jag tycker den är väldigt talande, för när man skriver om depression är det så lätt att skapa sig bilden av någon striphårig lufs som går hemma i skitiga mjukisbyxor och dräller. Men så behöver det inte alls vara. Det kan lika bra vara den som verkar allra gladast på festen. Depression är jävligt komplext, precis som så mycket annat här i livet. Alla är olika och upplever sin sjukdom på olika sätt. Det här är bara några rader om mitt elände.

Det jag försöker tänka på mycket nu är att inte gräma mig över den här tiden. Det kan skära i hjärtat när jag tänker på hur fruktansvärd jag varit mot mig själv och andra, men det funkar inte att jag hänger mig krampaktigt kvar i den tiden. Det var vad det var. Det har gjort mig till den jag är, precis som det faktum att jag växte upp på en ö och gick i den skolan jag gick, men mer än så är det faktiskt inte.

Jag såg en intervju med en psykolog på Youtube häromveckan. Hon berättade att folk kom till henne och förklarade att hon aldrig skulle kunna hjälpa dem ”för hon hade ingen aning om vad de varit med om”. Hon brukade då i inledningsskedet svara ”jag vill inte ens höra din historia”. Och även om det är hårt, och inte passar sig i alla situationer, så tror jag det är bra att ha lite av det tänket med sig. Dåtiden är vad det är. Släpp taget. Det är bara nuet vi kan förändra.

Det finns stunder i tillvaron som är lite lite förmer än andra. Det här är mina sju favoriter.

1. När Christian står i köket och lagar mat och jag sitter på köksbänken och dricker ett glas vin och vet att vi har hela kvällen framför oss då vi kan sitta i lugn och ro och äta och prata och umgås. Kanske är diskmaskinen i gång och vi lyssnar på Frank Sinatra. Jag blir fan tårögd när jag tänker på hur fint och tryggt det är.

2. När jag på morgonen efter att jag har yinyogat drar duntäcket från sängen över mig och lägger mig i shavasana, stilla vila, på yogamattan. Sedan ligger jag där och känner av varenda förnimmelse och sensation, ofta känns det som små välbehagsrysningar åker fram och tillbaka i kroppen.

3. När jag druckit ett glas vin och kommer att tänka på en vän och hela kroppen liksom fylls av vad som känns som gränslös kärlek till den människan.

4. När jag är på väg längs den lilla stigen som går från vår lägenhet till tunnelbanan och känner i hela kroppen att det jag ska göra är någonting roligt och lustfyllt. Till exempel gå på en yogaklass.

5. När jag på eftermiddagen kring 15-tiden kommer ihåg att kaffe existerar och fixar mig en kopp med ytspänning.

6. När köket är iordningställt och ingen disk ligger framme och allt är torkat och skinande. Den tillfredsställelsen, det är nästan så man hör en liten, liten änglakör sjunga från sopskåpet.

7. Att ligga på kökssoffan hemma på Åland när hela min familj är samlad. Eller att vara i Värmland och se när hela Christians familj gör saker och har roligt tillsammans.

Jag har länge förundrats över att folk väljer att skaffa många barn. Ett kan jag absolut förstå. Men sedan? Okej, då kanske man vill att barnet ska få ett syskon, det kan någonstans fatta.

Men sen?! Tre, fyra, fem barn? Min mamma har fem barn och hon älskar det. Och jag älskar så klart min syskon hejdlöst. Men jag har inte förstått vad det är för krafter som driver en till att vilja bli fler och fler och fler. Det är mycket jobb, kaos och slit med två, tre, fyra ungar så man gör det ju inte direkt för avkopplingens skull.

På samma sätt har jag haft svårt att fatta grejen med att skaffa många hundar. Vi hade en granne på Åland som hade sex irländska zettrar, man bara: var gick det snett? Räcker det inte med en? Max två? De ser ju exakt likadana ut!

Min oförståelse beror ju givetvis på att jag varken haft en egen hund eller egna barn.

Men nu.

Nu med Stoffe i tryggt förvar här hemma har jag börjat snegla på valpar på nätet. Snegla och snegla, jag googlar vildsint. Jag FATTAR inte vad det är som händer med mig. Intellektuellt inser jag att vi inte ska ha flera hundar. Vi har nyss skaffat EN hund och det räcker gott och väl. Vi bor inte särskilt stort och det kostar ändå en hel del att ha hund. Men ändå halkar jag in på hunduppfödarnas hemsidor (hunduppfödares hemsidor ska jag avhandla i ett skilt inlägg, det är så att säga en skuggsida av internet). Så säger jag med min mest manipulativa röst till Christian: ”Vore det inte mysigt att sen någon gång .. kanske inte nu men … snart … ha en till?”. Han tittar bara och skakar på huvudet och mitt maniska tillstånd bryts. Vad fan ÄR det som händer?

Det här är en kul idé om man som jag ibland får obehagliga krypningar i kroppen av grå vardag.

Vi bestämde oss för att ha världsätarvecka här hemma. Det gick till så här: vi valde ut sju länder och åt en rätt som förknippas med varje land. Och så här festligt blev det.

Måndag: Tyskland, panerad ost och tartarsås.

Tisdag: Ryssland, borsjtj.

Onsdag: Thailand, pad thai.

Torsdag: USA, ost- och baconburgare.

Fredag: Argentina, empanadas.

Lördag: Spanien, paella.

Söndag: Marocko, citronkycklinggryta.

Snart är det dags för en ny världsätarvecka. Den här gången skulle det kännas kul att inte ha lika givna länder och rätter. Tipsa gärna om ni har någon trevlig och bra rätt på lager!

Det är så löjligt lätt att hamna i det dåliga träningssamvetet. För mig i alla fall.

Som i morse, jag hade bestämt mig för att gå en morgonpromenad, eventuellt springa lite mellan varven. Men så är jag så trött och Stoffe (valpen) har vaknat två gånger under natten. Dessutom är täcket gosigt och varmt medan det är frost utanför fönstret. Det känns helt orimligt att motivera att jag ska dra på träningsskorna och utsätta mig för kylan där ute. Samtidigt vet jag att en promenad/springrunda kommer att påverka resten av min dag. Jag kommer att vara piggare, gladare och ha mer ork. Ja, jag betvivlar inte att ni inte varit i samma situation.

Det som följer är så typiskt och dumt: i stället för att bestämma mig för att jag ligger kvar i sängen och njuter av extratimmen så kan jag inte somna om, för det dåliga samvetet maler i huvudet. Jag är alldeles för trött för att röra mig fysiskt – men psyket verkar inte ha några problem med att ta några rundor.

I sådana här situationer har jag förstått att man bara ska göra – inte fundera. För hjärnan är en jävla slöfock. Den vill inte göra någonting! Den vill helst såsa bort framför Netflix en hel eftermiddag. Och den tycker förmodligen att de är en bra idé med Billys panpizza i dag igen.

Det handlar om att ha tilltro till kroppen. Kroppen vill röra sig! Det är det den är till för! Som barn agerade de flesta på kroppen, hjärnan hade inte mycket att säga till om. Sedan blev vi vuxna, satte oss ner och började lägga all tillit till hjärnan. Hjärnan får ta alla viktiga beslut. 

Men så här är det ju: Kroppen kommer att tycka att det är kallt utomhus på morgonen, men den kommer att gå och den kommer också att orka springa en bit (förmodligen längre än vad hjärnan tror att kroppen orkar). Kroppen kommer att göra hjärnan gladare resten av dagen – medan allt hjärnan vill göra är att inaktivera kroppen så den blir hängigare och hängigare.

Vilken jävla idiot till hjärna.

I självhjälpslitteraturen talas det ofta om att göra sig av med energitjuvar hit och dit. Det handlar då om människor som mår dåligt, tar all plats i samtal och genom en rad olika knep vill sno åt sig din energi. De här människorna uppmanas man göra slut med och gå vidare i livet. 

Jag är inte riktigt säker på att det är så det ska gå till. Att det är så enkelt.

Målet för mig numera är att försöka må så bra i mig själv att jag inte låter mig påverkas. Varken av griniga grannar eller livströtta vänner. Det här är ju människor som på ett eller annat sätt mår skit. Jag vill inte vara så skör att en vän/bekant/familjemedlem som hamnat i en negativ spiral ska påverka mig så pass mycket att jag ska bli deprimerad igen. Det är ju inte rimligt. Då kan jag ju inte vara en del av vårt samhälle utan får låsa in mig i en stuga i skogen.

Det är klart att jag fortfarande tycker att det är mer jabadabadoo med vänner som ger mig positiv energi. Men livet är inte jabadabadoo varje dag och definitivt inte för alla människor här i världen. Det måste jag helt enkelt lära mig att hantera. Inte bara lösa det genom att undvika en viss typ av människor.

Med det sagt tycker jag inte att man ska omge sig med idioter och uppenbart elaka människor. Det är dumt.