Jag fick öva mycket under julen.

Åland är på många vis en underbar plats. Ofta hjärtskärande vacker. Samtidigt finns det mycket gammalt kvar. Inte så konstigt. Det är min hem-ö. Där finns allt: lägenheterna, skolorna, gatorna, människorna. Känslor jag omsorgsfullt sopat under mattan i vardagslivet blir påtagliga.

En kväll där under julen drabbades jag av en så stark känsla av att allt som pågår i Stockholm bara är på låtsas. Jag känner sällan tvivel kring mitt jobb annars, men då bubblade olustkänslorna och självtvivlet upp.

Vad håller jag på med egentligen? Varför tar jag inte ett vettigt jobb på ett kontor? Allt kommer ju att gå åt helvete för mig. Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är inte värd något, jag är ingen.

Även om känslorna känns fruktansvärda så är det här ett alldeles utmärkt tillfälle att öva. Öva på att bara vara med känslorna. Acceptera dem. Omfamna.

Jag vet numera att det där är känslor som hänger kvar från en annan tid. Från en vilsen och ängslig tonåring.

Det är inte verkligheten. Även om det känns så.

Men jag kan inte bara skratta åt känslorna, förminska dem, avfärda dem som nonsens och skjuta undan dem på nytt. De är ju uppenbarligen fortfarande en del av mig. Den där fladdriga osäkerheten har funnits i mig hela tiden och bara väntat på att få komma upp till ytan vid lämpligt tillfälle. Därför måste sitta känslorna med, känna, låta dem få existera. På så vis kan jag få dem att blekna.

Jag fick en fråga av Cecilia som jag tänkte svara på i ett inlägg här. Förhoppningsvis kan kanske någon annan som är i samma situation också ha lite nytta av svaret.

Jag vet att du knappast är någon terapeut men du har hur som helst kloka tankar och vi verkar ha en hel del gemensamma erfarenheter. Jag undrar hur du skulle tänkt i följande situation: 
Jag är ihop med min partner sedan över 10 år. Jag har varit deprimerad i många år. Har velat lämna honom de 3-4 senaste åren men KOMMER inte till skott! Jag blir förlamad av rädsla, på något vis. Detta håller på att ta knäcken av mig mentalt. Jag går i terapi och bearbetar en lite småtrasig uppväxt så den börjar jag få grepp om, men hur avslutar man en relation med någon som man älskar oerhört mycket, men som man ändå vet är ”fel” för ens egen fortsatta utveckling? Med tanke på din resa senaste året kanske du har något klokt att säga? Hur blir man stark nog att ta steget tex?

När är det dags att lämna någon? Det finns ingen expert man kan vända sig till som kan säga exakt när det är dags. Det helvetes jävla svåra är ju att det är upp till en själv att avgöra det. Ingen annan kan ta beslutet åt dig.

Jag har hunnit avverka en hel del relationer under min korta tid på jorden. Sammanlagt har jag kanske ägnat 3-4 år åt att försöka KÄMPA för att få dem att hålla.

Nu, så här i eftertankens kranka blekhet, kan jag ju undra: vad har jag hållit PÅ med? Varför gick jag inte bara? Varför gick inte han?

Men det är inte lätt då, när det fortfarande finns känslor kvar. Och en lägenhet. En hund. Och kanske en bil. Och gemensamt lån och bredband och alla orsaker man nu kan tänka sig för att stanna. Familjen och vännerna herregud. Allt sånt är ju också alltid orsaker att stanna kvar och kämpa vidare. Ett år till. Som blir två.

Och det är väl bra att kämpa i perioder om det är värt kampen. Men inte om det känns som att livet bara rinner förbi.

Nu verkar det ju som att du tagit någon slags beslut för redan 3-4 år sedan men fortfarande håller dig kvar, som jag förstår det för att du inte vågar. Jag bara tar förgivet att ni gjort försök att utvecklas tillsammans men att det inte fungerat.

Mitt enkla – och svåra! – svar är väl att ibland måste man våga ändå. (Boktips: Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers).

Det verkar som att du är på rätt väg med terapi och att du pratar/skriver om att göra slut som något du behöver för din egen utveckling.

Just precis där skulle jag försöka hitta styrkan. I självkärleken. Du måste göra det för din skull. För att livet är så otroligt jäkla kort och år har redan runnit förbi då du varit deprimerad. Om det här är vad du behöver göra för att komma till nästa steg i din utveckling: gör det. Och förklara exakt det för honom. Snåra inte in dig i några konstiga ursäkter. Var bara helt ärlig. Då kan du gå sann och rakryggad ur det fina ni haft tillsammans.

Jag känner inte dig, men är du lite lagd åt det hållet som jag varit så antar jag att du gör rätt lite saker bara för dig själv. För att du ska må bra. Styrkan finns i alla de saker som du gör bara för dig, för att du är värd det. Om det så är att thaiboxas eller måla akvarell eller sitta ute i skogen på en sten och andas. Ta stunder då du tänker hela tanken fullt ut: att du skulle göra slut och lämna honom. Var närvarande. Känn hur det känns. Låt det kännas. Det kommer att ta förbannat ont och kännas svindlande, men du kommer att överleva.

Om det sen är rätt beslut så kommer du att känna det. Det kommer att ta ont och vara överjävligt ett tag, men du kommer att växa och utvecklas och bli en gladare och starkare människa.

Jag tror att vi människor är satta på den här jorden av en orsak och det är inte att sitta deprimerad och traggla år ut och år in i en taskig relation. Alla människor har en oändlig potential, bara de väljer att se det, att öppna upp för det. Jag har börjat öppna upp för det, bland annat genom att ta svåra beslut som leder mig i rätt riktning och jag kan säga så här: det är det bästa jag har gjort. Hur jag mår nu jämfört med för några år sedan … det går nästan inte att jämföra. Jag lever nu. Det gjorde jag inte då.

Bara för att ni lämnar varandra så behöver du inte sluta älska honom. Det kommer säkerligen att mattas av med åren, men de minnen du har från er tid tillsammans och den värme du känner bär du med dig. Det är någonting vackert. Och kanske kommer ni kunna mötas på nytt, någon annan gång i livet, när ni utvecklats på varsitt håll? Det vet man aldrig.

När du sen sitter där, gammal och grå, och blickar tillbaka på ditt liv så kommer du att förstå exakt varför allting blev som det blev. Förutsatt att du följer ditt hjärta.

Annars kommer du bara gräma dig över att du aldrig gjorde det.

Det är nytt år om sju timmar. Jag låg nyss så länge i badet att jag har skrynkliga fingrar.

Jag funderar på nyårslöften. Jag brukar sällan ge några. Eller säkert har jag sluddrat fram något när jag stått vittvinsfull och rökt genom fönstret på någon hemmafest. Att jag ska springa ett maraton.

Jag har aldrig sprungit ett maraton. Inte ens i närheten. Jag tror att jag har sprungit en mil tre gånger i mitt liv.

Nåväl.

Mitt löfte, eller vad man nu ska kalla det, intention kanske, är att vara jag. Hela jag. 

Jag vill våga rannsaka mig själv. Det finns så mycket människor som noggrant granskar omvärlden men sällan ser till sig själva. De är rädda för blicka inåt och tvivlar på värdet av sånt som inte är påtagligt eller kan bevisas. Däremot accepterar man helt och fullt vad andra ”viktiga” människor säger är sanningen.

Men när man inte lyssnar inåt utan lyssnar och tror på vad andra tänkt och sagt uppstår en tomhet. Man vågar inte lära känna sig själv på djupet. Man blir vilsen. Rotlös.

Som människa kan man vara ”lyckad”, ha ett bra jobb, massor med pengar och en fin utbildning. Men vad spelar det för jävla roll om man inte har någon kunskap om sig själv och om livet?

2015 vill jag rannsaka mig själv på djupet. Jag vill vända ut och in på mig själv och komma i kontakt med alla mina sidor. I synnerhet mina dåliga. Alla rädslor. Egosim. Avundsjuka. Lättja.

Jag vill låta dem komma upp till ytan och sen ska jag lära känna, förstå och acceptera varenda en.

Jag läste två fina rader i en bok om känslobearbetning:

”När man vårdar om sin sanning, det vill säga när man är ärlig och vågar se hela sig själv, förlorar man inte fotfästet. Då finner man sin rot.”

Jag ser andra människor som håller fast vid saker som gör deras liv sämre. Det kan handla om ilska mot en alkoholiserad eller frånvarande förälder. Om mobbning, våld eller övergrepp. Den här historien om sveket upprepas gång på gång i den här människans liv och förstör nuet. 

Där kan jag så lätt bara kasta ur mig: lösningen är att förlåta. Gör det så har den här människan inte makt över dig längre.

Så lätt, när det kommer till alla andra. För när det gäller JUST min egen smärta och ilska så tänker jag minsann inte släppa taget. För det en människa en gång i tiden har gjort mot mig det är HELT oförlåtligt. Märklig logik: alla andra i världen kan förlåta men inte just jag.

Elizaberth Gilbert skrev ett intressant inlägg om förlåtelse i går. Hon gick på en kurs där en man sa:

– Min fru ljög för mig och var otrogen mot mig, lämnade mig och förstörde vår familj – men jag måste fortfarande betala underhåll till henne varje månad och det gör mig rasande. Måste jag ändå förlåta henne?

Då hade läraren svarat:

– Nej. Absolut inte. Du behöver inte förlåta henne. Du kan hålla fast vid ilskan förevigt. Det är upp till dig.

Förlåtelse är ett val. Inte ett krav. Man kan förlåta någon och men man kan också hålla fast vid den där ilskan för alltid. Alla människor väljer själva.

Jag har hållit fast vid min ilska krampaktigt. Jag har ätits upp av min ilska. Jag har tilllåtit den äta mig. För att jag har ju haft RÄTT att vara arg. Mitt liv har fuckats upp så otroligt av en enda liten jävla människa: ska jag då inte ens få hata den personen?!?

Så har jag tänkt.

Och sen har jag börjat med yoga och plöjt självhjälpsböcker så ögonen gått i kors och någonstans har jag väl förstått att jag för min egen skull måste göra det. Förlåta. Men tanken har gjort mig så jävla förbannad. HUR FAN SKULLE JAG KUNNA FÖRLÅTA!??! Hur vågar nån jävel ens komma och påstå det.

Samtidigt har jag vetat innerst inne att det är det enda kloka att göra. För den här smärtan och ilskan skadar ingen annan. Bara mig.

Så trillade jag över en text som påminner om en Elizabeth skriver: när du förlåter någon så säger du inte att du godkänner deras beteende. Du säger inte att du tillåter dem att göra dig illa på nytt. Du säger inte att du välkomnar den här personen tillbaka till ditt liv. Det man säger är att man inte längre kommer att tillåta ilskan och smärtan att kontrollera ens liv.

För även om ilskan är rättfärdigad så förgör den mig samtidigt som jag låter den här människan fortsättningsvis ha kontroll över mitt liv år ut och år in. Till och med trots att de har dött eller trots att man inte pratat på flera år.

Det handlar inte om vad den här personen förtjänar eller inte förtjänar. Det handlar om vad JAG förtjänar. 

Jag förtjänar att leva ett liv där jag är fri. 

Så. Hur förlåter man då?

Jag har gjort så här: till en början så sa jag bara till mig själv att jag skulle förlåta. Jag blev ilsken bara av den sjuka tanken, men jag fortsatte att upprepa det för mig själv. Jag ska förlåta, jag ska förlåta, jag ska förlåta.

Till slut, efter flera månader (!) var jag liksom överens med själva intentionen: att jag ska förlåta.

Nu har jag tagit det till nästa steg där jag varje gång jag kommer att tänka på den här personen tänker: du är förlåten. Även om jag inte känner det i hjärtat så tänker jag det som om det vore en sanning.

Ibland sätter jag mig ner och aktivt visualiserar ett möte där jag känner att jag kan vara totalt neutral. Samma känslor som om det vore granntanten eller vem som helst.

Det här är en helt hemmasnickrad förlåtelseprocess. Jag är inte på långa vägar klar, men det får ta sin tid. Jag blir mer och mer övertygad att det här är en av de viktigaste, största och finaste sakerna jag gjort för mig själv.

Det finns också en del böcker i ämnet också som ger praktiska övningar: till exempel ”Att förlåta det oförlåtliga”, ”Forgiveness” (bara praktiska övningar för 21 dagar) och Desmond Tutu har skrivit mycket på ämnet, bland annat ”Den fyrfaldiga vägen”.

Den här bilden.

Jag trillar över den ibland när jag söker efter andra i iphoto. Fick den av en kompis när jag tog studenten. Är väl från när jag är 13, tror jag.

Jag kan bli så ledsen när jag ser den. Jag mådde så dåligt. Struntade i att äta. Kräktes upp maten om jag nu väl åt. Hade någon frågat mig då om jag mådde dåligt hade jag sagt nej. Jag visste ingenting annat. Jag trodde att livet var så där. Att det behövdes massor av smink och ett sönderblekt hår och ett jävligt fult läppstift för att duga.

För mitt värde sattes av andra människor. Om någon tyckte om mig eller uppskattade mig så måste jag ju vara värd någonting, svårare än så var det väl inte.

Det är farligt att låta andra människor avgöra ens värde. Jag vet det nu. För i samma stund som den där killen har gjort slut eller dina vänner lämnar dig utanför så faller allt. Och då måste du jaga värdet hos andra. Någon som kan säga eller visa att du är okej.

Jag ser ju nu i efterhand tydligt hur rädd jag var. Livrädd. 

Jag tror att man alltid kommer att bära på rädsla och ängslighet innerst inne så länge du baserar din självkänsla på vad andra tycker om dig.

Det är klart att det är viktigt och härligt med vänner och kärlek och roliga jobb och en fin bostad och en glad hund men det är en stor villfarelse att det skulle vara det viktigaste.

Det viktigaste är jag. Alltid.

Jag måste bygga mitt värde grunden. Inifrån och ut. Inte utifrån och in.

Även om vi inte vill det så är livet föränderligt. Din pojkvän kan dumpa dig i morgon och jobbet kan ryckas ifrån dig när du minst anar det. Tyvärr. Livet är överjävligt ibland.

Men finns det då inte ett grundvärde så faller allt. 

Finns det ett grundvärde så är det fortfarande fruktansvärt, men det går att hantera. Det går att bearbeta sorgen eller hämta kraften att söka något nytt.

Bygg från grunden. Det är det allra bästa råd jag kan ge. Bygg alltid från grunden.

Gå sen ut och lev livet baserat på kärlek och inte av rädsla.

Filip & Fredriks program ”Ska vi göra slut?” är fantastiskt. Titta på det om ni får lite tid till övers.

Det är fint hur lika vi alla är.

Vi vill ju så gärna tro att vi är speciella och att just våra problem, vår kärlek eller vår hjärtesorg skiljer oss så mycket från ALLA andras. Men så är det inte.

Jag har levt så där. Trott att jag nog ändå är lite speciell, jag med min livshistoria och just mina problem. Faktum är att jag kommer på mig själv med att tro det rätt ofta nu för tiden också. Haha alltså … nej.

Jag har samtidigt trott att jag nog varit en empatisk människa. Det är jag inte. Det går inte ihop. Jag kan inte gå runt och inbilla mig att mina problem eller min glädje på något vis är bättre eller mer betydelsefull än någon annans och samtidigt vara ödmjuk. Jag tror i alla fall inte det.

Vi människor är byggda på samma sätt eller hur? Vi känner känslor och upplever världen genom våra sinnen. Rent genetiskt är det väldigt lite som skiljer oss åt.

Den smärtan som finns i dig skulle också finnas i mig om vi bytte livserfarenheter. Den glädje som finns i dig finns också i mig. 

Saker som jag stör och irriterar mig på hos andra är ofta sånt som jag kan spegla i mig själv, även om jag gör mitt allra bästa för att förneka det.

Författaren Debbie Ford har skrivit intressant om när hon till slut insåg att hon hade främlingsfientlighet i sig. Hon hade jobbat och engagerat sig HÅRT för att vara MOT rasism under många år. Så en dag när hon stod och höll en föreläsning var det en mörkhyad kvinna som ställde lite för kritiska frågor och Debbie märkte att hennes irritation tog oanade proportioner. Hon gick hem och funderade på vad som hänt och kom till slut fram till att hon fortfarande hade främlingsfientlighet i sig från sin uppväxt, det var också därför det hade varit så viktigt för henne att hela tiden, gång på gång, hävda hur mycket hon hatade rasismen. Att till slut erkänna för sig själv att hon hade lite rasism kvar i sig, skriver hon, var något av det svåraste hon gjort. Men det var först när hon kunde erkänna att det fanns där som hon kunde bli av med främlingsfientligheten hon faktiskt kände.

Ett eget exempel som jag har är Facebookstatusar: för några år sedan kunde jag störa mig otroligt mycket på människor som skriver statusar långa som uppsatser. Sen kom jag fram till att det här egentligen bara speglar mig och min ängslighet kring att skriva någonting över huvud taget. Att jag är så rädd hur saker och ting ska uppfattas av människor att jag väljer att inte skriva någonting alls.

Det är intressant det där. Jag märker att ju mer medveten jag är om det här, desto mer jag vågar erkänna för mig själv. I sin tur leder det till att jag mer sällan upprörs över saker. Jag behöver inte lägga kraft och energi på att störa mig på andra människor och deras förehavanden, vilket är rätt befriande.

Blev att fundera mycket på mina egna relationer i natt.

Tid är ett problem i de flesta relationer. Folk har inte tid för sin partner.

Precis som de knappt har tid för sina föräldrar, syskon och vänner. Absolut inte sig själva.

Egentligen är det inte mycket att klaga över.

Är man en vuxen människa så är det upp till en själv att göra sina egna prioriteringar. Tyvärr blir ju prioteringarna ofta skeva. Samhället uppmuntrar att det ska bli skevt. Ett jobb går ofta före allt annat. Pengar går före. Status går före.

Det ska hända någonting drastiskt, en olycka eller att någon blir svårt sjuk, för att folk ska inse vad som egentligen betyder något. Då är det så självklart, när man sitter där i väntrummet på sjukhuset. Vad fan har jag hållit på med? Jag borde ha funnits där mer.

Jag har dock jobbat lite annorlunda i mina kärleksrelationer.

Jag har alltid satt den personen jag är tillsammans med först. Ingen människa kan påstå att jag inte har älskat. Jag har älskat så jag utplånat mig själv många gånger om, givit upp allt som är jag. Visst, jag har väl haft jobb och intressen och så där, men ingenting sånt har spelat någon roll. Jag har funnits där varenda minut och sekund för den jag älskat.

Jag har älskat så det knappt funnits plats för någon annan relation över huvud taget. Försummat andra.

Haft svårt att se var jag själv slutat och den andra människan börjat.

Älskat så det gjort ont. 

I gengäld har jag förväntat mig samma sak tillbaka.

Men det går inte. 

Det funkar inte så. Två människor kan inte ge upp precis allt annat och bara leva och andas för varandra. Det går inte.

Eller går och går.

Det går väl säkert, men det blir liksom inte så mycket kvar av en sån relation. Det blir isolerat och vilset för båda har tappat bort sig själva på vägen.

Jag vet inte. Jag har bara haft en så ständig längtan efter närvaro. Att den människan jag är tillsammans med bara ska stänga av allting annat som pågår, åtminstone för en liten stund, och SE mig. Jag har haft relationer sedan jag var 13 år gammal men aldrig känt mig riktigt sedd. Alltid känt mig ensam, aldrig tillfredsställd. Jag har alltid haft det här ständiga behovet av att jag vill att den andra personen bara ska sätta sig ner och prata med mig. Inte för att den måste, eller för att vi har druckit alkohol eller för att det är ett bråk eller för att det är någonting som måste pratas om. Bara för att vara närvarande en liten stund, för mig.

Jag har längtat och jag har tjatat och jag har lyckats driva människor längre bort från mig på grund av min intensiva längtan.

Jag vill ju för fan bara att han ska se mig.

I förälskelsefasen så finns det här. Det där därför jag älskar den tiden. Då finns det tid att ge varandra full närvaro. Jag ser dig, jag bryr mig om dig, jag har ingenting annat som pågår i mitt huvud just nu. Ingen stress, inget jobb, inget annat. Jag ser DIG.

Det är så förrädiskt att få lite av det och sen få mindre och mindre ju längre relationen går.

Jag vill ju egentligen ha det hela, hela, hela tiden.

Och vad påminner det där om? Ett barn, förstås. Ett litet barn som så gärna bara vill få uppmärksamhet och närvaro från omvärlden men det är alltid, ständigt så mycket annat som drar i vuxenvärlden. Det finns inte riktigt tid att bara sitta stilla och ge barn den tiden. Speciellt inte nu, med mobiler och surfplattor och saker som ”mamma bara måste få kolla”. Med det inte sagt att jag inte har fått uppmärksamhet som barn. Det har jag. Men jag tror att ett barn kräver enormt mycket av den varan. Vissa har ett närapå outsinligt behov av den där närvaron som några stackars föräldrar aldrig någonsin kommer vara i närheten av att tillfredsställa. Speciellt inte med jobb och hygien och Instagram allt vad det nu är som ska skötas. Men jag tror ju att chanserna att fylla behovet ökar genom föräldrar som sätter sig själva först. Som är närvarande.

Jag kan inte göra mycket åt hur jag har varit, men jag kan med en medvetenhet om mitt beteende göra om. Börja sätta mig själv i första hand. Vara närvarande för mig själv, först och främst. Värdera mig själv högst. Verkligen, på riktigt, älska mig själv. Finnas där i de relationer jag bryr mig om. Längtar jag så borde det väl rimligtvis finns andra människor som längtar efter att få någon annans närvaro. I min värld är det något av det finaste jag kan ge. Och få.

Jag har ju alltid hört hur viktigt det är att älska sig själv, men det är som att jag aldrig riktigt fattat.

Här kommer en kommentar som jag tänkte svara på:

Jag är tjejen som kommenterade för några dagar sen om boken ”Lyckofällan” som redan hjälp mig massor och som jag köpte tack vare dig. Du skriver så himla mycket bra om yoga (som så många andra) och det gör mig så himla nyfiken. Jag har varit på två yoga klasser det här året. Och jag har tänkt SÅ mycket på det, jag vill verkligen skaffa ett kort på ett gym där dom har yogaklasser. Men jag vet inte varför jag tvekar. Eller jo. Jag är rädd att jag förväntar mig för mycket, att jag tror att det ska hjälpa mig så mycket i livet. Jag är rädd att jag bara kommer sitta där rastlös som jag är och sitta å räkna minuterna och sen få dåligt samvete för att jag spenderat pengarna på ”fel sak”. Konstig tanke kanske men kände du också såhär? Hur lång tid tar det innan man verkligen kommer in i det? (förstår om det är olika för alla).
För ungefär tio år sedan gick jag en termin avlappningsyoga. Tanten som höll i kursen kunde sätta benen bakom huvudet trots att hon var säkert 75. Jag somnade ofta under klasserna. Vad jag kan minnas tilltalade inte yogan mig inte det minsta då.

Jag tror att det beror på två saker:

1. Läraren. Den här tanten var väl myspysig och rar men hon talade inte rakt in i hjärtat på mig. När jag började yoga på Sats Zenit i Stockholm så fanns det en yogalärare som hette Lena. Hennes klasser var alltid fullbokade med ibland närmare 70 personer på väntelistan. Jag lyckades boka in mig på klass och kände direkt när jag kom in i yogasalen: det här är rätt. När hon instruerade blev det magi i rummet. Det är så märkligt att se hur en person kan skapa det där och sen kan en annan person nästa dag i precis samma rum inte få till känslan och stämningen alls.

2. Jag var inte redo. Jag trodde fortfarande då att jag var mina tankar. Om du läser Lyckofällan så förstår du vad jag menar. Jag trodde på allt den där rösten i huvudet berättade för mig. Att jag var värdelös. Att allt bara gjorde ont. Att det inte ens var lönt att jag försökte. Att det var någonting fel på min rygg som gjorde att jag aldrig skulle kunna bli vig.

Och om jag inte befann mig i de där tankarna så var jag någon annanstans. Funderade på jobbet eller min pojkvän. Jag var aldrig närvarande. För att bryta frånvaron i mitt liv hjälpte det inte med en yogaklass en gång i veckan, det hade behövts två veckor med asketiskt leverne och meditation fem-sex timmar om dagen för att väcka mig till liv. För det är så jag ser det i dag: jag var levande död. En zombie som vandrande omkring totalt styrd av mina repetitiva tankar om tillvaron.

Så vad är skillnaden mot i dag? I dag mal fortfarande min hjärna på om att jag är värdelös, inte lika ofta, men det dyker upp då och då. Men jag VET att det inte är sant. Det är bara en tanke. Jag kan tänka att jag ska mörda en människa också men det behöver inte betyda att det är sant.

Samma sak när vi dömer människor. Bara i huvudet eller när vi faktiskt pratar illa om andra. Varför vill vi prata illa om andra? För att stärka oss själva, för att vi är de som har rätt och den och den har fel. Jag har varit väldigt dömande och är det fortfarande. Men jag går inte på vad min hjärna berättar för mig om människor på samma sätt längre. Försöker mitt bästa för att bara uppleva människor och inte placera dem i fack eller tänka si eller så om dem. Gör människor galna saker är det för att deras tankar, deras rädslor och ilska säger åt dem att göra det. Det är inte så de verkligen är. De föddes inte så. De kan bara inte separera sig själva från sina tankar. De tar galenskapen i sina huvuden för sanning. En dag vaknar de förhoppningsvis upp. De är på sin resa genom livet och jag på min. I grund och botten är vi byggda på precis samma sätt och vill väl alla innerst inne bli accepterade och respekterade för de vi är.

Tänk hur det skulle låta om alla människor skulle gå och säga sina tankar rakt ut. INGEN hade klassats som ”normal”. Alla har sitt dårskap som pågår där uppe i huvudet, skillnaden är bara om du väljer att tro på allt som sägs eller tar det med en rejäl nypa salt. Låt det tjattra. En medvetenhet om vad som pågår där uppe lugnar sinnet.

Nu spårade jag ur totalt här.

För att återgå till din fråga: jag visste och kände någonstans innerst inne att yogan skulle göra mig gott. Därför fortsatte jag även fast det kändes stelt, överjävligt och traggligt i början.

Jag kan säga att jag kom in i det ordentligt efter att ha yogat 3-4 dagar i veckan i ungefär två månader. Så det var ingen kärlek vid första ögonkastet direkt.

Känner du att du vill testa, gör det! Känner du att du inte vill. Strunta i det. Det finns många sätt att hitta närvaron i livet. Yoga är ett sätt att komma i kontakt med sitt inre som funkat för mig (och väldigt många andra). Men du kan få det genom att utföra ett jobb du älskar riktigt mycket, springa, meditera, sticka, dyka, surfa, klättra eller vara ute i naturen. Fundera en stund: vad dras du till? När i livet har du känt dig helt närvarande och vad har du gjort då?

Kram!

Det finns en rolig/intressant iakttagelse i Eckhart Tolles böcker som synliggör vilken börda det mänskliga medvetandet är.

Tänk dig två ankor som simmar emot varandra. Spänd stämning uppstår och de hamnar i bråk. De yr omkring i några sekunder och sedan slutar de tvärt. Simmar åt motsatta håll. Båda ankorna stannar efter en stund upp och flaxar med vingarna för att göra sig av med spänningarna och stressen som uppstod vid slagsmålet. Sedan simmar de fridfullt och lugnt vidare i livet. Närvarande i nuet.

Tänk dig två människor som hamnar i bråk. En verbal konflikt uppstår. Du väljer att lämna rummet men du lämnar definitivt inte konflikten bakom dig. I stället pågår den i ditt huvud: varför gjorde hon så där? Hur fan kan hon vara så jävla dum i huvudet? Hur tror hon att hon har rätt till att göra så här mot mig? Nu ska hon minsann få se vad konsekvenserna blir av det här. Det här ska hon inte komma undan med ostraffat. Jävla idiot. Ibland önskar jag att jag bara visste hur människor tänkte. Jag kommer aldrig att lita på henne igen.

Hjärnan ältar bråket gång på gång och varje gång uppstår dåliga känslor i kroppen. Du lägger till en berättelse i en lång historia som du identifierar dig starkt med: mig och min historia. I stället för att vara närvarande i det som är nu så ältas den här gamla historien i huvudet. Hur dåligt allting är, hur människor gjort dig illa, hur missförstådd du blivit.

Tänk själva hur problematiskt och jobbigt ankornas liv skulle vara om de höll på så här.

Det är otroligt vad yogan gör. Jag kände mig orolig, stingslig och splittrad i går. Kom till ashtangaklassen och gick in i andningen. Plötsligt var det borta. Jag märker också att jag utvecklar min rörlighet mycket just nu. Blir förvånad över hur lätta positionerna känns, hur djupt jag kan gå.

Jag var rätt så stark för ett par år sedan. Styrketränade mycket. Klarade av att göra chins och lyfta mer än min egen kroppsvikt i bänkpress. Det är en otrolig känsla. Man känner sig verkligen odödlig. 

Men att vara rörlig är en helt ny känsla. Jag har alltid varit stel. Alltid trott att det varit något fel på min rygg för att jag inte klarat av att få ner fingrarna till marken i en framfällning.

Men det har aldrig varit något fel på mig. Jag har bara varit stel. Som så många människor är! Jag har också varit fast i vissa ältande/negativa tankemönster. Som så många människor är.

Det jag inte förstått är att det där hänger ihop. När spänningar i kroppen släpper så händer det saker i huvudet också. Och tvärt om: när jag förändrar saker i huvudet så händer det saker i kroppen.

Det hänger ju ihop. Tankarna, själen och kroppen. Allt är en helhet.

Det var någon yogalärare som sa att när människor börjar yoga så går de hem och skiljer sig efter ett tag. Det är förstås lite skämtsamt, men faktum är att det händer. Människor förändrar sina liv totalt.

Yogan sätter igång otroliga processer i kroppen. Både fysiska och psykiska. 

Det KAN handla om att plötsligt inse att en relation gått i stå, kanske varit död i många herrans år. För det som yogan gör för många är att du vill, kanske för första gången i livet, sätta dig själv först. Och då kommer du också vilja att andra värdesätter dig lika högt som du själv gör. Det kan hända att du upptäcker att din partner eller dina vänner inte gör det.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Beyoga365. Där berättade en kvinna i morse att hon tagit med sig en ytterst stressad kvinna på en lugnare yogaklass med fokus på att öppna upp höfterna. Väninnan hade kräkts efteråt! Det är en stark reaktion som tydligt visar vad hon behöver jobba med. Det sägs att öppna höfter ger ett öppet sinne.

Kroppen gör gärna motstånd till en början.

Den vill inte förändras.

Den är bekväm av sig.

Den tycker att det är tryggt och bra precis som det är.

Sitt i båten.

Det är viktigt att minnas när man börjar yoga. Och när motståndet kommer efter vägen också, för det dyker upp både nu och då. I somras blev det återigen skrattretande tydligt för mig. Det var mycket tack vare yogan jag verkligen insåg att den relation jag var i behövde avslutas för att vi båda skulle kunna må bra. Men det var VERKLIGEN ingen angenäm upplevelse. Jag plågade mig igenom yogaklasserna. Försökte vara närvarande, men det gick inte. Svor över alla positioner, kände sånt starkt motstånd i kroppen.

I samma stund som vi bestämt oss för att göra slut försvann det där. Kroppen slappnade av. Tankarna stillades. Yogan blev behaglig och skön igen.

Motståndet du känner är kroppens sätt att streta emot. Den vill inte att du ska utvecklas. Det ska vara som det varit. Den är rädd. Ju räddare du är för förändring, desto motigare kommer det att vara. ”Lägg av nu, sluta löjla dig, vi hade det ju så trevligt som vi hade det!” försöker den säga.

Så en dag så släpper det lite. Och lite till. Precis så var det för mig. Och sakta med säkert märkte jag hur allt förändrades. Min syn på mig själv. Min syn på omvärlden. Allt känns lättare. Yogapositionerna och de utmaningar jag ställs inför i livet.

”Practice and its all coming” sa ashtangagrundaren Pattabhi Jois. 

Jag tycker det är så vackert.